Don’t put words in my mouth!

Som min kollega Marita Teräs skrev här på bloggen tidigare idag har Framtidsutsikter där prognoser görs kring arbetsmarknaden för akademiker 2018 just släppts. Marita går också in på komplexiteten i att göra prognoser i sitt inlägg. Samtidigt som jag blev väldigt glad över att läsa att Naturvetarnas prognoser uppmärksammats i Metro, SvD och DN är jag lite allergisk mot de förenklingar som journalister ofta gör. Min analytiska ådra tillåter inte att man förenklar när jag har lagt ut texten ganska mycket kring vad som ligger bakom prognoserna…eller så är jag helt enkelt funtad på det sättet att jag hellre vill läsa min egen text.

All publicitet är bra publicitet brukar man säga. Men jag känner framförallt ett behov att försöka förklara hur vi tänker för medlemmar som är kemister, har arbetat inom life science och just nu har det tufft på arbetsmarknaden (då det främst var prognosen kring kemister som lyftes fram i media). Vi vill naturligtvis inte förminska det som har hänt de senaste åren och att det sker en stor omstrukturering inom life science. Vi gör en separat branschanalys och där målar vi i nuläget upp att det så klart ser väldigt tufft ut. Samtidigt tycker vi att samhällets prognoser och tolkning av situationen går lite väl långt.

Eftersom det är ett väldigt lågt inflöde av nyutexaminerade, det redan är stora pensionsavgångar som kommer fortlöpa under de närmaste åren, individer lämnar yrket, implikationerna av REACH kommer att få genomslag m.m. har vi prognostiserat för brist på kemister på fem års sikt. Vi anser med andra ord att vi har god grund för vår prognos men är samtidigt öppna för att en prognos dessvärre aldrig kan bli mer än en kvalificerad gissning utifrån olika data och informationskällor.

Vi säger också att det råder balans just nu…däremot säger vi inget om antalet kemister. Det finns väldigt få kemister för närvarande och än färre kommer det att finnas i framtiden eftersom väldigt få utbildar sig och många går i pension inom en snar framtid. Vi kan inte se att kemister har en högre arbetslöshet än några andra av våra grupper när vi tittar på statistiken. Den grupp vi kan se i arbetslöshetsstatistiken som avviker åt det negativa i stor utsträckning är biologer…där det också finns väldigt många utbildade.

Samtidigt är antalet arbetstillfällen fler för biologer än för kemister. Att därför skriva som DN och SvD att kemist är ett säkrare kort än biolog är också högst tveksamt. En biolog med en tydlig plan för hur hen ska använda sin kompetens kan naturligtvis ha bättre möjligheter på arbetsmarknaden än en kemist som inte har någon plan.

Därför är jag som sagt lite allergisk när media målar upp en alltför ensidig bild som att alla kan utbilda sig till kemister så kommer allt att lösa sig…inte minst när jag har fått svara på frågor av den karaktären hela dagen…och fått försvara ord som inte är mina egna. Det vi uttalar oss om är prognoser över utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden, varken mer eller mindre!

Share

Vilka utbildningar leder till jobb?

Idag släpps Framtidsutsikter, där Naturvetarna och andra Saco-förbund ger sin bild av hur efterfrågade olika kunskaper och yrken kommer att vara om 5 år. Bedömningar av det här slaget är problematiska. Det är helt enkelt väldigt många faktorer som påverkar och en del är väldigt oförutsägbara, såsom till exempel olika politiska initiativ, tekniska genombrott eller konjunkturen. Mer förutsägbart är pensionsavgångar och antalet examinerade, men att basera en prognos bara på detta fungerar inte. Tänk bara på att det hela tiden tillkommer och försvinner yrken.

Jag och min kollega Kristoffer Jervinge har gjort vårt bästa för att få till så bra prognoser som möjligt för de naturvetenskapliga utbildningarna. I våra bedömningar utgår vi vid sidan av pension- och examinationssiffror från hur utvecklingen ser ut i branscher som är viktiga för naturvetare. Vi försöker också väga in satsningar på FoU och hur viktig kompetensen är för samhällsutvecklingen. En strategi som fungerat hyfsat tidigare, men att gruvbranschen och därmed efterfrågan på geologer skulle få ett uppsving var exempelvis något varken vi eller någon annan kunde föreställa sig för tio år sedan.

I detta sammanhang kan det också vara värt att reflektera över att exakt vilka kurser eller vilken utbildning man har gått ofta inte spelar så stor roll för vilket jobb man får som man kan tro. Under november har jag ägnat mig åt att studera platsannonser inom life science och miljöområdet. Arbetsgivarnas fokus ligger utan undantag på erfarenhet och personlighet. Visst krävs en akademisk utbildning, men detta avfärdas ofta fort med en mening om att det krävs en relevant akademisk examen. Resten av annonsen ägnas åt att detalj beskriva exakt vilka erfarenheter personen ska ha och hur den framtida medarbetaren ska vara. Förmåga att samarbeta, skapa nätverk, kommunicera, ta ansvar, att planera och förstå sin egen samt verksamhetens roll nämns ofta.

En akademisk utbildning ska ge träning att klara allt detta, men självklart är skillnaderna stora mellan olika utbildningar. Det är också allt annat än lätt för den som ska välja utbildning att få klart för sig vilka utbildningar som är bra på att träna upp de färdigheter som efterfrågas i arbetslivet. Akademin fokuserar ofta på att lära ut rena ämneskunskaper.

I ljuset av allt detta blev jag nästan full i skratt när jag läste SCBs pressmeddelande om att individer med yrkesexamen i större utsträckning arbetar inom ”rätt” område. Jag undrar vad som är ”rätt” område för breda generella utbildningar, såsom en kemist-, fysik- eller biologutbildning? För dessa utbildningar finns det varken en specifik bransch som efterfrågar deras kompetens eller en viss tjänst som de är ämnade emot. Om du kan bringa klarhet i detta, så snälla hör av dig till mig.

Share

Glädjande och skrämmande om den svenska arbetslösheten

Häromdagen var jag på ett seminarium anordnat av Akademikernas a-kassa (AEA) om den svenska arbetslösheten och omvärldens inverkan på densamma. Det började bra…med en riktigt god lunch…och det blev bara bättre med väldigt intressanta föredragningar. Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen, inledde med att hålla ett inspirerande anförande om arbetslösheten och vilka olika faktorer som påverkar den. Nej, det var inte bara jag som fann det intressant utan även mina kollegor som inte är ”arbetsmarknadsnördar” fann det också, om inte njutbart så kanske i alla fall, acceptabelt.

Dessutom var det glädjande positivt att höra hur Strannefors förutspår att den svenska arbetsmarknaden kommer att utvecklas under de kommande åren. Nu var det inte taget ur luften heller. Han hade nämligen rejält på fötterna i sin positiva syn på den svenska arbetsmarknaden framöver. Vi matades med BNP-siffra efter BNP-siffra, arbetslöshetssiffror från omvärlden staplades på hög och indexen för alla marknader som är relevanta för Sverige avlöste varandra. Ett halleluja-moment som sagt.

Det följdes av att fokus sattes på hur signalerna i ekonomin och de olika konjunkturindexen ser ut för Sverige. Strannefors förutspår en vändning i konjunkturen redan i det fjärde kvartalet och inte blir det sämre nästa år. 2015-16 förutspår han en arbetskraftsbrist inom bland annat teknik, hälso- och sjukvård och industrin. En prognos blir ju aldrig mer än en kvalificerad gissning baserat på olika informationskällor…men med så mycket positiva signaler kände man sig nästan lite frälst. Det går bra nu!

Sen kom det dystra som vi ändå måste prata om, den nuvarande arbetslösheten. Den är ju dyster i sig, även om Strannefors lyckades nyansera även denna bild (vad man mäter, t.ex. studerande som är inskrivna, har viss betydelse), men det som var extra tråkigt att höra är att det är 1/5 av de akademiker som är inskrivna på Arbetsförmedlingen som har varit utanför arbetsmarknaden i mer än ett år. Det är väldigt problematiskt och nu ska man försöka titta närmare på gruppen och se vad som kan förklara detta. Arbetsförmedlingen har redan tittat på olika utbildningsinriktningar men inte hittat något samband och nu ska man analysera åldersstrukturen bland annat.

Det som kom härnäst gjorde dock att jag började ifrågasätta alla siffror kring den svenska arbetslösheten som vi hade matats med under eftermiddagen. AEA hade nämligen ett pass om den nya hanteringen av aktivitetsrapporter hos Arbetsförmedlingen och de nya reglerna kring a-kassan som är kopplat till detta. Under de två månader som den nya hanteringen funnits, september och oktober, har AEA fått 6 119 meddelanden från Arbetsförmedlingen.

Bara i oktober fick man 4103 meddelanden, av dessa rörde ca 2 500 personer som inte sänt in sin aktivitetsrapport i tid. Av dessa var ca 1 000 inte aktuella för ersättning av olika orsaker. 1000/2500 ger 40 procent men här kommer den riktiga chocken. Av de återstående ärendena, 1 600 stycken, skrev AEA av 1 215 ärenden. Detta för att dessa individer för tillfället inte är arbetssökande utan arbetar eller studerar. Det innebär att 76 procent av dessa indivder är felregistrerade hos Arbetsförmedlingen.76 procent, smaka på den siffran! Nu gäller ju detta endast AEA men tänk om en liknande felmarginal finns på andra håll i statistiken…då blir man lite tveksam.

Men även detta är ju faktiskt en positiv signal då det tyder på att arbetslösheten, åtminstone bland akademiker, kanske inte är så hög som den officiella statistiken ger sken av…hur är det t.ex. med den där 1/5 som varit utanför arbetsmarknaden i mer än ett år. Kan vi verkligen vara säkra på att de fortfarande är arbetslösa?

Share