Tänk om visstidsanställningar kunde bli undantag, på riktigt.

Föreställ dig det här: företagsledaren Maja vill stärka upp sin verksamhet och funderar på att utöka personalen med en person till. Ekonomin har emellertid varit lite svajig de senaste åren och Maja känner sig osäker på om de verkligen har råd. Hon bestämmer sig därför för en kompromiss: att anställa någon på begränsad tid. De hittar Nico. När den tvååriga visstidsanställningen närmar sig slut har Nico blivit så viktig för verksamheten att Maja inte är  särskilt sugen på att avsluta hans anställning. Samtidigt är ekonomin fortfarande osäker. Lösningen blir att erbjuda Nico en ny tjänst, också den på två år. Två tjänster på ett företag senare står alltså Nico kvar på precis samma plats som innan han började hos Maja. Han har inget fast jobb och ingen anställningstrygghet att tala om.

Hittepå? Förvisso. Men också ett högst realistiskt exempel.

I början av förra året skickade EU-kommissionen en officiell varning till den svenska regeringen om att man inte gjort tillräckligt för att leva upp till skydddirektivet för anställningsformer. Kommissionen menade att det är alldeles för lätt för svenska arbetsgivare att kringgå reglerna för tidsbegränsningar eftersom de helt enkelt kombinerar olika typer av anställningar för en och samma arbetstagare.

Arbetsgivaren Maja kan behålla arbetstagaren Nico utan att behöva erbjuda honom en fast tjänst trots att han passerat maxgränsen för en tidsbegränsad anställning, bara genom att byta namn på hans tjänst. Detta är helt okej enligt svensk lag: tekniskt sett är ju Nico ”ny”.

Regeringen har hittills avvisat kritiken med att Sverige visst uppfyller EU-reglerna som ska skydda anställda mot arbetsgivares missbruk av visstidsanställningar. Att det nu kommer ännu en varning visar att de inte lyckats särskilt väl med att övertyga Kommissionen att så verkligen är fallet…

Naturvetarna är inte emot tidsbegränsade anställningar. Tvärtom: vi är för flexibla lösningar eftersom vi tror att det gör att fler arbetsgivare vågar anställa och att fler människor får (kanske sitt första) jobb. Vad vi däremot starkt opponerar oss emot är när tidsbegränsade anställningar blir regel och möjligheten att ta in någon på visstid missbrukas för att arbetsgivare ska slippa ta sitt arbetsgivaransvar på allvar. Det duger helt enkelt inte.

Sofie Andersson

Ps. En sektor som är särdeles dålig på att ta sitt arbetsgivaransvar är den svenska högskolan. Oproportioneligt många akademianställda forskare går på den enda tidsbegränsade anställningen efter den andra och får först efter många år en fast tjänst.
Ett bra exempel är Alexandra Kretteks, professor vid NHV ,historia. I vår korta film om anställningsvillkoren i högskolan berättar hon att det var först efter sex år som hon fick en längre finansierad tjänst. Sex år.

Se filmen här:  https://www.youtube.com/watch?v=IHO5bxMjQXs&feature=youtu.be

Läs också debattartikeln om att osäkra villkor hotar forskningen från oss och Sveriges Ingenjörer. Den är inte helt ny, men deprimerande nog fortfarande precis lika aktuell som när vi skrev den.

 

Share

Män styr de statliga utredningarna

Riksdag & Departement har granskat könsbalansen i det svenska utredningsväsendet och resultatet är nedslående läsning för alla som tror att jämställdhet handlar om mer än antal huvuden. Ty emedan utredningarna som helhet bestod av ungefär lika många kvinnor som män så var det betydligt fler män än kvinnor som satt i ledande positioner. Av alla särskilda utredare och kommittéordförande så var endast 37 procent kvinnor. Av utrikesdepartementets kommittér leddes så lite som 29 procent  av kvinnor.

Könsfördelningen i statliga utredningar, ur RoD nr 6 2014
Man måste logga in på Riksdag & Departements hemsida för att kunna läsa hela artikeln som jag hänvisar till. Men grafiken ovan sammanfattar resultatet i deras undersökning.

Detta är allvarligt. Utredningsväsendet spelar nämligen en central roll i demokratin och i utformandet av allas vårt gemensamma framtida samhälle. Tycker vi verkligen att det ska vara ett manlig privilegium att bestämma detta? Helst inte, faktiskt. Utan att ge mig in i den feministiska debatten om om och i så fall vad kön egentligen betyder så vill jag bestämt hävda att en jämn könsfördelning behövs av legitimitets- och demokratiskäl. Av samma anledning som det är viktigt att de svenska riksdagsledagsledamöterna (åtminstone någorlunda) avspeglar hur vårt samhälle ser ut är det viktigt att de som lägger förslag om hur våra lagar ska se ut gör det.Därför är det synd att Riksdag & Departement bara granskat hur könsbalansen ser ut – samhället är ju betydligt mer mångbottnat än så… Jag tycker exempelvis att ålder hade varit en intressant aspekt att undersöka. Min (högst ovetenskapliga, det medges) uppskattning är att de allra flesta utredningar leds av seniora personer. I vissa fall är det kanske rimligt och att någon ”varit med länge” betydelsfullt för genomförandet av utredningsuppdraget. Men i vissa fall är det nog inte det. Det är faktiskt inte givet att ens kompetens avgörs av hur länge man levt. Inte heller ens lämplighet att leda en utredning.

Bara för att vara tydlig: vad jag säger är alltså inte att (äldre) män inte inte kan göra bra utredningar. Det kan de och gör de såklart. Vad jag säger är bara att det inte finns ett självklart samband mellan kön och kvalitet.

Vi är duktiga på att slå oss för bröstet i Sverige  om att vi ligger långt fram ifråga om jämställdhet: att alltfler pappor är föräldralediga, att andelen kvinnor på höga chefspositioner ökar och att vi har nästan jämn könsfördelning i riksdagen. Men vi glömmer ibland att fundera över hur makten är fördelad.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Jag kan för övrigt inte låta bli att undra varför vi envisas med att vara så stolta över att vi ”nästan” har jämn könsfördelning i riksdagen. ”Nästan” betydde vid riksdagsvalet 2010 45% kvinnor och 55% män. Det betydde dessutom att antalet kvinnor minskade för första gången sedan 1930-talet. I min värld tänker att detta trendbrott vore betydligt mer intressat

Share

Ibland lönar det sig att protestera

Det var bara några veckor sedan regeringen ut med att studiebidraget för högskolestudenter skulle förändras. Bidragsdelen skulle sänkas med 300 kr samtidigt som lånedelen skulle höjas med 1000 kr. En ”satsning” på studenterna kallade finansminister Anders Borg det och tillade käckt att den student som tycker att känns kymigt att låna ännu mer alltid kan jobba extra istället. Så igår kväll kom nyheten att förslaget om studiebidrag dras tillbaka. 

”När vi nu ser att det finns en oro har vi försökt hitta ett annat sätt att hitta finansieringen. Och bara med ett litet påslag på alkohol-, tobak- och fordonsskatten så kan vi klara hem finansieringen i alla fall” sade statsminister Fredrik Reinfeldt till SVT:s Rapport.

”Oron” som Reinfeld talar om är den ganska massiva kritik som förslaget mött sedan det presenterades. Ett hårt slag som utbildningssystemet skrev bl.a. Naturvetarnas studentordförande Josefine Jerlström på  SvD Brännpunkt, Regeringens satsning gör studentrörelsen mörkrädd menade Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, och Sacos ordförande Göran Arrius beskrev förslaget som både ”oklokt och ologiskt”.  Regeringen har med andra ord haft det hett om öronen den senaste tiden. Men att de nu väljer att backa är ändå förvånande och faktiskt inte helt självklart bra.

Missförstå mig rätt: jag tycker att själva beslutet om studiemedlet är helt rätt. Att öka studenternas lånebörda samtidigt som vi övriga sitter med ett femte (!) jobbskatteavdrag känns bara fel. Men ur ett principiellt perspektiv är det faktiskt inte lika självklart. Förslaget om sänkt studiemedel var tydligt ideologiskt motiverat : alliansen vill öka genomströmningen i högskolan och tycker därför att studenterna måste ta ett större ansvar för sin ekonomi.  Att de nu backar får därför konsekvenser för hur tydliga de uppfattas vara. Vad betyder det egentligen? Har de ångrat sig om hur de tycker att inriktningen för studentpolitiken bör se ut? Eller orkade de helt enkelt inte med all kritik just nu?

Enligt Socialdemokraternas ekonomisk-poltiska talesperson Magdalena Andersson har vi en regering som vänder kappan efter vinden. Det ligger onekligen något i den analysen. Jag tror absolut inte på alltför mycket dogmatik i politiken. Tvärtom. Ledande politiker måste kunna ta intryck av opinionen och lyssna till kritik; det om något är att bedriva en ansvarsfull politik. Men att föreslå en så kontroversiell reform som den om studebidraget trots att man rimligen måste ha förutsett och räknat med kritik och sedan backa med hänvisning till att det ”väckt oro” framstår mest som ett valrörelsestrategiskt beslut.

Lärdom? Ibland lönar det sig att protestera. Särskilt om det är valår.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Utöver sänkningen av studiebidraget och höjningen av studielånet så innehöll ju regeringens förslag om studiemedlet en komponent till:  avskrivningen av studielånen vid 68 år ålder.
Denna förändring kvarstår. Kanske är det naturligt att debatten inte alls handlat om avskrivningsförslaget: för majoriteten av dagens studenter är ju 68 år rätt långt bort. Men borttagandet av avskrivningen kan faktiskt komma att betyda en hel del, inte minst för gruppen äldre studenter. För dem gör möljligheten till avskrivning stor skillnad.

Share

Sökes: bredd och kulturförändring

Ungefär så kan slutsatsen från Vetenskap&Allmänhets, Sveriges Ingenjörers och Hanaholmens seminarium tidigare i eftermiddags sammanfattas. Temat var förstås samverkan och frågan för dagen om, och i så fall hur, samverkan kan mätas.

Ja, svarade Maria Landgren, chefsstrateg på Vinnova och konstigt vore det kanske annars: Vinnova är ju just nu mitt uppe i arbetet med att utarbeta en modell för att just utvärdera akademins samverkan med övriga samhället. Deras ambition är kunna fånga upp hela universitetens verksamhet, från utbildning och forskning till hur samverkan inkorporeras i ledningens strategier. Ja, svarade även Dan Brändström, ledamot i IVA och ordförande för den ”egna” expertgrupp för samverkan som Sveriges Ingenjörer tillsatte våren 2013. Han tryckte på att samverkan måste blir en mer integrerad del av universitetens belöningssystem och en parameter i meritvärderingen. Rimlig synpunkt med tanke på att det ju brukar vara det som mäts som premieras. Mycket mer än så fick vi tyvärr inte veta om expertgruppens arbete; deras rapport presentera nämligen inte förrän den 28 mars så den som vill ha mer konkreta förslag får snällt vänta tills dess…

Den intressantaste delen av diskussionen handlade emellertid om betydelsen av kultur och svårigheten att införa krav på samverkan utan att det ses som en naturlig del av  akademins verksamhet. Innan så sker kommer samverkan inte att bli integrerad på det sätt som Landgren, Brändström och övriga menade krävs för att det ska prioriteras. Jag tror att det ligger mycket i dettadet är knappast en slump att samverkan brukar benämnas ”den tredje uppgiften”.

Så hur förändrar vi kulturen?  Maria Lindholm, chefsutredare på Vetenskap&Allmänhet menade att indikatorer mycket väl kan vara ett första steg. Genom att sätta samverkansfrågorna i fokus och – om man hårddrar – faktiskt tvinga fram vissa förändringar, så kan de bidra till en kulturförändring på sikt.  Tänk om man dessutom samtidigt kunde se till att införa incitament på alla universitetens OCH samhällets nivåer så att nyttan av att samverka blir mer tydlig. Då kanske ett och annat faktiskt skulle kunna börja hända.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Share

Högskolestiftelser = en möjlighet för den svenska modellen?

Högskolestiftelseförslaget hotar universitetens kärnvärden. Det menar 36 svenska forskare som idag skriver på DN Debatt om att förslaget om att svenska lärosäten ska kunna drivas i stiftelseform öppnar för en bolagisering som i sin tur äventyrar såväl forskningens oberoende som dess kvalitet och samhällsnytta. Deras analys, om den stämmer, är alarmerande. Ty vad är den högre utbildningen och forskningen värd om den inte är oberoende, högkvalitativ och samhällsnyttig?

Men har de rätt? Svårt att säga: forskarnas argumentation är nämligen lika svajig som regeringens förslag. Låt mig förklara hur jag tänker.

Förslaget om att göra det möjligt för svenska universitet och högskolor att ombildas till privata stiftelser har sedan det presenterades i början av sommaren kritiserats hårt. Mycket har handlat om själva hanteringen: varför presenteras det i form av en skrivelse istället för en gedigen utredning (som är brukligt gällande så omfattande förslag som högskolestiftelseförslaget är) och varför blev remisstiden bara tre månader, trots att förslaget släpptes mitt i sommarsemestern och större delen var Sverige går på sparlåga? En del kritik har dock handlat om själva principen och om att stiftelseformen inte lämpar sig för det som är universiteten och högskolornas uppdrag. Emedan den första formen av kritik är rimlig och ytterst befogad är den andra mer tveksam. Kritiker lyckas nämligen inte visa varför stiftelseformen är så dålig idé. Detta gäller i högsta grad debattörerna på DN Debatt. Deras främsta kritik är att förslaget öppnar för att ”…högskolor omvandlas till aktiebolag där tillgångarna delas ut till ägarna”. De undviker dock att nämna att det i skrivelsen står att aktieformen är olämplig och att det inte finns något nödvändigt samband mellan stiftelseformen och vinstuttag. Deras kritik är ideologisk. Detta är självfallet helt i sin ordning, ideologi är (eller borde åtminstone vara) grunden för all politik och en naturlig grund för att vara för eller emot någonting. Problemet är bara att de 36 debattörerna inte låtsas om att deras ställningstagande har med ideologi att göra och att de dessutom använder sina akademiska titlar för att stärka sin trovärdighet. Detta är problematiskt, särskilt då de – och det med rätta! – kritiserar regeringen för bristande och onyanserad analys. Genom att skriva under som professorer, lektorer gör debattörerna anspråk på att komma med en mer nyanserad, icke-ideologisk analys än vad de faktiskt gör. Det är beklagligt eftersom det riskerar att dra uppmärksamheten från det som verkligen är en relevant och riktig kritik: nämligen att regeringen misslyckats kapitalt med att visa varför stiftelseformen är den bästa organisationsformen för svenska universitet och högskolor.

Naturvetarna är helt överens med de 36 forskarna om att liggande förslag är bristfälligt. Vi vill exempelvis se att representationsrätten för studenter och anställda i stiftelsernas styrelser säkerställs och att det införs någon form av garanti för offentlighetsprincipen såväl som rättsäkerhet. Men det som tyvärr verkar ha tappats bort i debatten är att förslaget faktiskt skulle kunna innebära en del vinster också. Så länge den kvaliteten och oberoendet för den högre utbildningen och forskningen garanteras så finns ingenting som säger att staten måste vara huvudman för de svenska lärosätena. Framförallt finns inget som säger att staten måste vara arbetsgivare för dem som arbetar inom akademin. Naturvetarna är därför försiktigt positiva till idén om ombildning eftersom vi ser att det skulle kunna innebära en öppning för den svenska modellen; en öppning som i sin tur kunde innebära en chans att etablera för akademin specialsydda kollektivavtal.  Det tror vi vore bra för våra medlemmar (studerande som anställda) och för utbildningens och forskningens kvalitet.

Sofie Andersson

 

Mer läsning:
Några av de som hittills svarat på remissen är Ekonomistyrningsverket , Sveriges Ingenjörer och Universitetskanslerämbetet. Naturvetarnas svar på förslaget om högskolestiftelser hittar du här och ytterligare kommentarer kring öppningen för den svenska modellen här. Läs också
P.O Rehnqvists kommentarer kring om den vårdslösa debatten om högskolestiftelse 

Share