Agronomer gör skillnad!

Hur ska vi kunna producera tillräckligt med hälsosam mat på ett miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbart sätt? Vad händer med landsbygden när allt fler flyttar in till städer? Hur ska det svenska lantbruket förbli konkurrenskraftigt? Detta är exempel på högst aktuella frågor utan enkla svar.

För att närma sig en ett svar och en lösning på dessa frågor krävs kompetens kring landsbygdsfrågor, lantbruk, ekonomi, miljö och livsmedels. Det krävs kompetens både naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig kompetens. Det krävs den kompetens som agronomer besitter!

När agronomer har en så viktig kompetens kring områden som är flitigt debatterade och intresset är stort för – varför väljer då inte fler att bli agronomer? Vi, initiativtagarna till Agronomuppropet, ställde oss denna fråga och insåg att utmaningen ligger i att så få vet vad en agronom är. Därför bestämde vi oss för att öka kunskapen om vad en agronom är och gör. Agronomer har en bred tvärvetenskaplig kompetens med koppling till lantbruk och livsmedelsproduktion, fokus i utbildningen ligger på livsmedel, husdjur, ekonomi, landsbygdsutveckling eller mark- och växtvetenskap. Det är en stor samverkan och ett stort utbyte mellan de olika agronominriktningarna vilket ger agronomer kunskaper inom fler områden än sin egen inriktning. Agronomutbildningen är unik i dess bredd och dess fokus på att hela tiden försöka se hela bilden. Agronomer kan fungera som en i nuläge saknad länk mellan en mängd olika områden, mellan teori/forskning och praktik, mellan produktion och bevarande och inte minst mellan vetenskapen och politiken.

Genom att vi blir bättre på att lyfta fram och tydliggöra vår kompetens tror vi att agronomtiteln kan bli mer igenkänd, förstådd och eftertraktad. Vi är också övertygade om att fler skulle söka sig till agronomutbildningarna om de visste vad agronomer arbetar med. I dagsläget är de största arbetsmarknadssektorerna för agronomer statliga myndigheter, privata företag, lantbruk, universitet och högskolor. Vanliga arbetsgivare är Sveriges Lantbruksuniversitet, länsstyrelserna, kommuner, Jordbruksverket, Lantmännen och landsbygdsdepartementet. Många agronomer arbetar även som egenföretagare.

Agronomuppropet startade våren 2014 och är ett ideellt projekt under Agronomförbundet, en av Naturveternas professionsföreningar. Agronomuppropet är tänkt att fungera som en plattform för att få agronomer att mötas, bli mer stolta i sin yrkesroll och motiveras till att själva göra åtaganden för att öka kännedomen om agronomers kompetens. Ett åtagande kan handla om allt från att lyfta fram att man är agronom i tal och skrift, till att göra riktade kampanjer för att få fler intresserade av agronomyrket. Genom att många gör lite kommer vi tillsammans göra ett stort arbete som förhoppningsvis leder till att agronomtiteln blir både välkänd och eftertraktad i samhället.

Den 31 oktober arrangerar Agronomuppropet en Fokusdag för att inspirera agronomer och andra intressenter till att känna yrkesstolthet och motivera deltagarna till att själva vilja göra något för att öka kännedomen om deras kompetens. Vi vill att deltagarna ska lämna Fokusdagen med en känsla av att de har ett otroligt viktigt yrke och även känna att var och en faktiskt kan göra något för att öka vetskapen om vad en agronom är och gör. Dagen syftar till att se lösningar och inte bara diskutera utmaningar. För oss är det viktigt att fokus inte ligger på att diskutera vad ”någon” borde göra, utan vem kan göra vad och vad kan du eller jag göra!

AgronomuppropetProfil_150pxInitiativtagarna till Agronomuppropet är Julia Fransson, mark/växtagronom och fältsäljare på RagnSells. Maria Karlsson, livsmedelsagronom och doktorand på institutionen för livsmedelsvetenskap vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Beatrice Ramnerö, snart färdig mark/växtagronom, jobbar som kårordförande på Ultuna Studentkår.

Läs gärna mer om Agronomuppropet och hur vi arbetar på www.agronomuppropet.se och tveka inte att höra av er med funderingar, kommentarer eller om ni vill ha tips för att genomföra en egen kampanj!

Share

Rosor samt någon tistel (eller maskros?) till regeringsförklaringen

Så var då dagen med stort R här. Ja, alltså R som i Regeringsförklaring. Det fina med en regeringsförklaring är att den kan vara visionär samtidigt som den, i alla fall stundom, bottnar i någon sorts verklighet. Det är politikens finaste stund när den nya statsministern står där och förkunnar hur bra allt ska utvecklas under den kommande mandatperioden. Jag menar det på fullaste allvar då jag tycker att det är befriande när politiken är så visionär. Men värt att poängtera är att jag inte specifikt menar partipolitiken utan oavsett vilken regering som hade stått där och proklamerat vad de vill göra hade jag suttit och myst framför min dator.

Vad kan man då säga om Löfvéns anförande idag utifrån Naturvetarnas perspektiv? Jo, att det fanns mycket bra i det men det ligger också lite i sakens natur då det som sagt är en blandning av visioner, stundtals grandiosa sådana, och konkret politik. Vem kan liksom säga emot att ”Alla politiska beslut ska ta hänsyn till mänskliga rättigheter, människors demokratiska delaktighet, bekämpningen av fattigdom och sträva mot en hållbar utveckling globalt”? Det är svårt att hitta något att klanka ner på i en sådan text. Men nu är det, som man brukar säga, upp till bevis under den kommande mandatperioden.

Om man tar avstamp i det som är det allra viktigaste för Naturvetarna, den svenska modellen (som vi självfallet värnar om samtidigt som vi likafullt är en del av den), var det skönt att höra att regeringen slår vakt om parternas ställning. Samtal ska bland annat inledas med arbetsmarknadens parter om kompetensutveckling, möjligheter till karriärbyte samt kring rehabiliteringsfrågor. Missbruket av visstidsanställningar ska stoppas, vilket är mycket välkommet. Löfvén slog bland annat också fast att det är svenska kollektivavtal och villkor som ska gälla på svensk arbetsmarknad samt att man kommer att arbeta för att den fria rörligheten för företag inom EU inte kan användas för att kringgå nationella lagar och kollektivavtal.

När det gäller Naturvetarnas syn på lönepolitik var det mest glädjande att höra om den satsning på bostäder som ska göras. Detta då bostadsbristen i nuläget hämmar rörligheten på arbetsmarknaden på (och till) flera orter runtom i Sverige. Rörlighet som är en viktig aspekt för att den lönepolitik som Naturvetarna förespråkar ska fungera på bästa sätt. Lönekartläggningar ska återigen genomföras årligen, vilket naturligtvis kan vara bra ur jämställdhetssynpunkt, men det är samtidigt tråkigt att regeringen på denna punkt underkänner arbetsmarknadens parters förmåga att hantera detta. Visst, utvecklingen har inte gått så fort som man kan önska men samtidigt har inte individuell lönesättning heller slagit igenom på full front och det i sig är en process. När utvärderingar av individuell lönesättning på lokal nivå fungerar optimalt (efter varje lönerevision) kommer oförklarade löneskillnader upp till ytan och man kan få en löneprocess där ansvar, kompetens och prestation är det avgörande helt oavsett kön, ålder, bakgrund eller någon annan ovidkommande faktor.

Att Sverige ska vara en ledande forskningsnation och att unga forskares villkor ska förbättras var också glädjande besked samt att en ny forskningsproposition ska ha ett tioårigt perspektiv. Det behövs långsiktighet i forskning! Basanslagen för forskning prioriteras också upp. Införandet av ett innovationsråd som leds av statsministern sänder också signaler om att man värnar om ett innovativt och kunskapsintensivt samhälle, vilket är i den riktning Sverige även fortsättningsvis måste gå. Klimatfrågor, omställning och att man ska göra sociala och miljömässiga offentliga upphandlingar är andra saker som dominerade regeringsförklaringen. Mycket tyder på att arbetsmarknaden för naturvetare som på ett eller annat sätt arbetar inom frågor relaterade till ett hållbart samhälle ser ljus ut utifrån formuleringarna från Löfvén. Ett nationellt och permanent finansierat system för validering av behörighet förvärvad i ett annat land införs också. Taket i A-kassan höjs och skyddet vid sjukdom för studerande stärks. Som sagt, man kan stapla alla de positiva formuleringarna ovanpå varandra och bygga ett väldigt vackert slott av ord och meningar. Hoppas bara att det inte är ett luftslott.

Trots detta har jag ändå sparat det bästa till sist, ur en rent krass personlig synvinkel utifrån de frågor som mitt arbete främst fokuserat på under de senaste åren. Nämligen tillsynsfrågor, problem med hot och våld i arbetslivet, brist på resurser i offentlig sektor, erkännande för naturvetares professioner i offentlig sektor och arbetsmiljöfrågor i största allmänhet men inte minst utifrån den ”gränslösa arbetsplatsen”. Att då få läsa sådana här meningar i regeringsförklaringen är rena mumman: ”Ny teknik och effektivare arbetssätt ska inte leda till stress och utslitning”; ”Tillsynen över djurskyddet förstärks”; ”Förvaltningspolitiken och myndighetsstyrningen prioriteras upp”; ”Professionerna i den offentliga sektorn behöver stärkas”; ”Nya styrmodeller som skapar större frihet för medarbetarna i offentlig sektor ska utvecklas”. Svårt att säga vad allt detta innebär rent konkret men att landsbygdsdepartementet införlivas med näringsdepartementet tolkar jag som att det är en rättssäker, likvärdig och resurseffektiv tillsyn som premieras.

Slutbetyget blir med beröm godkänt, för själva framförandet alltså och de fina orden. När det gäller att själva innehållet i politiken inom de närmaste fyra åren också blir guld och gröna skogar ur Naturvetarnas perspektiv ska vi arbeta på högvarv för att se till att så blir fallet.

Share

Riv pyramiderna – sätt värdet för patienten i centrum

Idag ordnade socialminister Göran Hägglund och den särskilde utredaren Göran Stjernstedt en hearing om effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården. Tyvärr var inte Naturvetarna inbjudna att medverka, men jag fick som representant för media möjlighet att lyssna på diskussionerna.

Det refererades under hearingen ofta och mycket till rapporten ”Ur led är tiden” som Vårdanalys tagit fram. Denna inleds med att konstatera att Sverige har fler läkare per medborgare än många andra länder, samtidigt som vi har färre kontakter mellan läkare och patient än de flesta. Vårdanalys konstaterar att det behövs en mer effektiv användning av läkarnas tid samt att denna effektivisering uppnås genom utveckla arbetsfördelningen mellan olika professioner inom sjukvården, vad gäller administrativa uppgifter, men också vård och behandling. Det handlar även om att bemanning och arbetstid måste utgå från patienten, att prioritera mellan administrativa krav och utveckla it-stödet.

Låt oss stanna upp en stund vid slutsatsen att det behövs en bättre arbetsfördelning mellan professionerna inom sjukvården. Vårdanalys fokuserar på uppgifter som sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster och medicinska sekreterare kan ta över. En eloge ska Vårdanalys ha för att de även inkluderar fysioterapeuter (i rapporten sjukgymnaster) som en viktig grupp.

Men var finns alla de andra specialiserade professionsgrupper som direkt bidrar och i mycket högre utsträckning än idag, skulle kunna bidra till en högkvalitativ diagnos och behandling? Var finns dietisterna som är specialiserade på kostrelaterade sjukdomstillstånd och som kan öka kvaliteten i, och utfallet av, behandlingen genom att anpassa näringsintaget? Var finns sjukhusfysikerna vars kompetens inom röntgen och i planering och dosering av stålbehandling är avgörande både för effektiv behandling av en tumör och för att minimera skadeverkan på frisk vävnad? Var finns sjukhusgenetikerna som besvarar alla genetiska frågeställningar, från fosterdiagnostik till genetiskt förvärvade sjukdomar och som kan lägga grund för preventiv behandling för nästa generation? Var finns cytodiagnostikerna som ställer diagnos på cancer och dess förstadier? Var finns de biomedicinska analytikerna vars provsvar ligger till grund för såväl fastställande av diagnoser som under hela behandlingen av patienten? Och var finns alla kemister, biologer och biomedicinare som arbetar på sjukhusens laboratorier?

Gemensamt för alla dessa grupper är de har en högt specialiserad kompetens som är avgörande för att fastställa diagnos och behandlingsmetod, behandlingens genomförande, dess kvalitet och effektivitet. Helt enkelt för att patienten ska få rätt diagnos och rätt behandling, i rätt tid, för att snabbt bli frisk.

Göran Hägglund betonade att en viktig uppgift för utredningen är at se hur professionernas resurser tas tillvara för rätt uppgifter och får möjlighet att använda sin kompetens på rätt sätt. Låt oss därför hoppas att socialministern har en bredare definition av vilka som är professionerna inom hälso- och sjukvård än rapporten från Vårdanalys.

Jonas Söderström, som skrivit boken ”Jävla skitsystem” påminde under hearingen om erfarenheten att projekt som syftar till att minska administration ofta leder till motsatsen – ökad administration. Han uppmanade därför till att byta perspektiv, till att öka det värdeskapande arbetet. Detta är en bra utgångspunkt. För om syftet är att öka det värdeskapandet arbetet, så måste också utgångspunkten vara patienten. Och vi vill uppnå en optimalt utformad vård kan vi inte utgå från läkarna, vi måste utgå från patienternas behov.

När vi sätter patienten i centrum och satsar på att öka det värdeskapande arbetet, blir det också en självklarhet att alla professioner som med sin kompetens bidrar till värdet för patienterna måste komma till sin rätt. De behöver få medverka, påverka och ta ansvar, i rätt skede och i samverkan med varandra.

Som företrädare för de natuvetenskapliga professionsgrupperna inom hälso- och sjukvården, ser Naturvetarna fram emot att framöver få vara en aktör i arbetet för ett effektivare resursutnyttjande och bättre kompetensutnyttjande inom sjukvården.

Och till alla er som utgör professionerna och vet att er insats är av betydelse för patienten – sträck på er och tillåt er att ställa krav och att få ta plats. Om inte för er egen skull, så för patientens!

Share

Stora möjligheter men risk för åksjuka – dagens bild av Life science

Det doftade försiktig optimism när Anna Sandström igår presenterade Vinnovas rykande färska analysrapport Global trends with local effects – The Swedish Life Science Industry 1998-2012. Naturvetarnas Marita Teräs, Frida Lawenius och Elisabeth Möller var på plats för att med spänd förväntan få veta de senaste trenderna och framtidens utmaningar inom Life science – en bransch i gungning.

Trots att branschen totalt sett är i nedgång, med en nedslående minskning av antalet anställda med 5,2 procent sedan 2009, har antalet anställda i flera områden ökat under samma period. Inom främst medicinteknik finns en stark bubblande växtkraft. Dock höjs ett varningens finger. Aktörerna i Sverige måste göra gemensamma ansträngningar för att behålla kompetensen, innovationskraften och investeringslustan inom landets gränser.

Det har väl undgått få att Life science är en industri i förändring, milt uttryckt. Den kraftiga expansion som skedde i början på 2000-talet har vänt till en nedgång i branschen de senaste åren. Den svenska läkemedelsindustrin följer den globala utvecklingen och står inför många utmaningar. Flera stora bolagsjättar, ”Big Pharma”, tvingas ta fram sparbössan, minska sitt risktagande och se om sina hus, vilket har lett till kraftiga nedskärningar främst inom forskning och utveckling. Produktionen har dock varit relativt stabil.

Det fina i kråksången är att denna massiva omstrukturering, där delar av verksamheten outsourcas, öppnar upp för fler samarbeten med externa aktörer som akademin samt små- och medelstora företag som levererar tjänster inom forskning och utveckling. En intressant ny trend är så kallade virtuella bolag, dvs. där verksamheten i huvudsak är koncentrerad kring nätverk av olika leverantörer och samarbetspartners som driver projekt virtuellt. Många spindlar i ett stort nätverk av idéer, innovationer och utveckling – kan det vara framtidens melodi för Life science?

Life science-branschen står också inför många möjligheter i form av nya medicinska behov på marknaden och ny teknologisk utveckling etc.  Det gäller dock att vi lyckas fånga upp dessa möjligheter. Slutsatsen i Vinnovas rapport är att Sverige måste satsa hårt för att göra sig fortsatt attraktivt för investerare, annars finns det risk att fler företag lämnar Sverige. Att förankra den svenska verksamheten genom utökade samarbeten mellan näringslivet, akademin, sjukvården och den offentliga sektorn är ett av recepten för framgång. En annan viktig del är fortsatta satsningar på en infrastruktur som främjar forskning och innovationer i Sverige. Politiker och andra aktörer måste spela sina kort rätt.

Då branschen karakteriseras av extremt hög forsknings- och utvecklingsintensitet så har nedskärningarna i dessa områden givetvis påverkat många naturvetare negativt. Men då Marita Teräs frågade Anna Sandström om hur kompetensbehoven inom Life science har förändrats, så fick vi ett glädjande svar. Utbildningsnivån har ökat, dvs. både andelen med en akademisk examen och andelen forskarutbildade.

Av ren nyfikenhet gjorde vi en intressant analys utifrån Naturvetarnas lönestatistik för att titta på hur andelen naturvetare inom den privata läkemedels- och bioteknikindustrin har utvecklats sen 2001. Mellan 2001 och 2004 ökade andelen från 6 till 8 procent, men därefter har både andel och antal naturvetare inom Life science hållit sig relativt stabila fram till idag. Även om siffrorna baseras på ett urval av det totala antalet naturvetare så ger det en fingervisning om att läget kanske inte är så illa som befarat.

Men även om det totala antalet naturvetare i Life science-branschen har varit relativt konstant, så är omsättningen stor bland både företag och tjänster. Turbulensen på arbetsmarknaden är lite av en berg- och dalbana; nya småbolag poppar upp, andra faller ur, fusioner och uppköp är vardagsmat, och fokusområden liksom kompetensbehov byter riktning snabbt. Gillar man att hänga med i svängarna så finns det sannolikt stort utrymme för spännande naturvetarjobb inom nydanande forskning och innovationer som löser framtidens hälsoproblem.

Ett område som blivit allt viktigare är IT och kommunikationsteknik bland annat inom vården. Därför dristar vi oss till att tro att det kommer behövas fler biologer, biomedicinare, kemister och andra naturvetare med kunskaper inom IT, matematik och liknande i framtiden.

Life science i sin helhet är helt beroende av naturvetenskaplig kompetens, och kommer så fortsätta att vara. Påfyllning av kompetens på hög nivå är nödvändigt för att hålla kvar Life science i Sverige så att vi även i fortsättningen kan vara ett land i framkant av livets vetenskaper. Så håll i hatten naturvetare och hoppa på tåget, men var inte rädda för lite åksjuka!

Hela presentationen kan ses på Vinnovas webbplats.

Vinnovas analys kommer lägligt till vår pågående undersökning om life science-branschen och övriga branscher för naturvetare, vilket kommer mynna ut i en rapport som presenteras senare i vår.

Elisabeth Möller
Praktikant på Naturvetarna som arbetar med att kartlägga rekryterings- och kompetensbehov på naturvetares arbetsmarknad.  Elisabeth är nutritionist och disputerad vid Karolinska Institutet.

Share

Tempo, demografi och oavslutade resonemang…

Naturvetarna är på plats i Almedalen och med en tjock bok full med seminarier (ja, programmet för Almedalsveckan alltså) finns det en hel del att välja på. Som tur är kan jag begränsa mitt urval till ca 300 på de tre dagar jag är på plats, utifrån de arbetsområden som jag har på mitt bord. Jag har hittills hunnit med tre seminarier om ganska disparata saker…men ändå kom diskussionen i viss mån att handla om samma sak vid alla seminarier. Nämligen Sveriges demografi.

I morse var jag på seminariet ”Sveriges dyraste matkasse” anordnat av Svenskt kött. Även om fokus inte var just på demografi så kom diskussionen ändå in på det då PRO var med i panelen och pratade om just…demografi. Demografi ur aspekten att vi har en väldigt stor andel pensionärer i Sverige som dessutom kommer att växa under de närmaste åren och de är inte särskilt köpstarka. PRO argumenterade för att det inte är deras medlemmar, eller andra grupper som inte är särskilt köpstarka som t.ex. unga människor, som har råd att göra medvetna val när de handlar livsmedel utan det är de som befinner sig mitt i livet med goda inkomster.

Det mest intressanta med det här seminariet var annars att man fick ställa frågor till panelen via sms, vilket kändes väldigt gammaldags med tanke på twitter och andra live-flöden på nätet (var det för att PRO var representerade?). Jag skickade en sms-fråga som moderatorn tog upp som gällde om inte djurskyddskrav borde kunna ställas i offentlig upphandling i större utsträckning. Här blev det väldigt tydligt varför en annan kommunikation (helst att få ställa en fråga direkt oralt) hade varit att föredra. Panelen började virra in sig i något sorts resonemang kring protektionism, vilket inte alls var vad jag syftade på, och de som hann säga något sa att de var emot detta…och sedan var seminariet slut. Lite snöpligt kan man väl säga då panelen blev uppbunden direkt efter och jag var tvungen att springa iväg till nästa seminarium…

…jag tog mig vidare ett stenkast sydväst för att på Clarion Hotell lyssna på ett seminarium betitlat ”Högre a-kassa=högre arbetslöshet?” som anordnades av Arbetslöshetkassornas Samorganisation. Återigen var demografi en av frågorna som debatterades flitigast, annars var nämligen alla utom Stefan Fölster, chef vid Reforminstitutet, överens om att taket i a-kassan måste höjas. Ingen större överraskning då de andra i panelen var från TCO, LO och Saco. Här pratades det demografi ur flera aspekter. Gunnar Wetterberg från Saco var nämligen inne på att legitimiteten för a-kassan endast kan upprätthållas om den grupp som ska köpa bra och inte bara billiga livsmedel (nu uttryckte han sig iofs inte så…men ändå), alltså de som befinner sig mitt i livet, får tillbaka det som de har betalat in till försäkringen vid arbetslöshet. Fölster å sin sida var inne på en mer differentierad a-kassa mest beroende på ålder och inkomst som jag förstod det (jag vill understryka att det var så som jag förstod det eftersom jag inte helt hängde med i Fölsters resonemang hela tiden).

Annars var nämligen det mest intressanta här att Fölster lyfte reformationen av sjukförsäkringen som något som var legitimerat och välkomnat av väldigt många och tog den som ett exempel på att man inte kan höja taket i a-kassan…för att sedan i ett parallellt resonemang ett par minuter senare slå fast att sjukförsäkringen och a-kassan inte går att jämföra. Ytterst förvirrande och min fråga var uppenbar men återigen tog seminariet slut innan publiken hann säga…

…”Kompetensförsörjning och regional tillväxt”. Nästa seminarium på dagordningen anordnat av Svenska ESF-rådet handlade om just detta. Ja, ni fattar varåt det här barkar och det är väl ingen överraskning att demografin i Sverige diskuterades flitigt. Hur ska Sverige lyckas rekrytera all den kompetens som behövs till kommuner och landsting inom de närmaste åren för att hålla vår allt mer åldrande befolkning under armarna? Tempot var återigen högt. Det var ett lunchseminarium och en man stod hela tiden över min axel för att plocka min tomma skål så fort jag hade fått i mig min pastasallad. Det var i alla fall så det kändes och jag har aldrig ätit snabbare i hela mitt liv (han hade en stor mustasch och såg väldigt arg ut).

Däremot fanns det den här gången plats för frågor på slutet men jag gick vilse i Mats Svegfors (moderator) dialekt. Lost in translation! Otroligt fascinerande och jag fick tunghäfta då jag kände att jag höll på att falla in i att härma hans dialekt. Den tog över mig helt! Jag hoppas ingen tar illa upp av detta för det är verkligen en komplimang till en helt fantastisk dialekt och till att folks dialekter ibland skiner igenom fortfarande trots en viss likriktning i det dialektala över hela landet (jag är något av en språknörd och ibland skiner det igenom). Be mig inte att placera hans dialekt bara…

Nästa stopp härefter är ett seminarium anordnat av Ernst & Young betitlat ”290 nyanser av kommunal korruption”. Detta ska vi avhandla på 55 minuter varför jag förväntar mig…tempo och då det är kommuner vi pratar om kommer så klart frågan om demografi vara uppe utifrån den allt mer åldrande befolkningen och de allt mer åldrande förtroendevalda. Den här gången hoppas jag dock på avslutade resonemang men med 290 potentiella kommunala företrädare på plats, som alla vill försvara sin heder, kan det som sagt bli svårt.

Tempo och oavslutade resonemang till trots har jag dock lärt mig väldigt mycket på bara ett par timmar, har knutit bra kontakter och fått igång hjärnan på högvarv kring hur Naturvetarna kan arbeta framöver med en mängd frågor. Hur ska det inte vara när jag åker hem på torsdag?

Share