Att vara eller inte vara…självständig

I torsdags så sänkte Riksbanken reporäntan med 0,25 procentenheter till 1,25 procent. Gott så men det kommer lite för sent och sänkningen är lite för liten. En sänkning till 1,00 procent hade kunnat öka efterfrågan och dämpa arbetslösheten än mer då det är svaga siffror i svensk ekonomi just nu. Vi får också hålla tummarna för att räntesänkningen leder till att den svenska kronan inte stärks mer då den starka kronan är ett problem för exportindustrin för närvarande.

 

Riksbanken gör således vad den kan, om än lite för försiktigt enligt min mening som sagt, och nu väntar vi bara på en expansiv finanspolitik i höstbudgeten. Tillsammans kan dessa två åtgärder leda till den injektion i svensk ekonomi som behövs just nu. Men i samma veva bubblar en diskussion upp till ytan om att ge Riksbanken ett utökat mandat som även innefattar ett sysselsättningsmål. Samtidigt efterlyser en ekonomisk analytiker i SvD att Riksbanken är tydligare i sitt agerande, vilket de troligtvis inte blir om de får ett dubbelt mandat. Att ändra på inflationsmålet känns som en bättre väg framåt om man vill förändra Riksbankens agerande.

 

Traditionellt är det regeringen som ska utforma den ekonomiska politiken och då de är demokratiskt valda kan vi också hålla dem till svars för vad de har/inte har gjort vid nästa val. Det kan vi inte göra med Riksbankens teknokrater. Hur det står till med sysselsättningen håller vi således i vilket fall som helst alltså regering ansvarig för, inte Riksbanken. Till saken hör också att Riksbanken redan tar viss hänsyn till sysselsättningen i dagsläget, de har alltid ett avsnitt om arbetslöshet och sysselsättning i alla sina rapporter.

 

Har du somnat än? Ledsen, men jag älskar att djupdyka i sådana här resonemang fram och tillbaka och allt det här är ju ytterst viktig för hur arbetsmarknaden kommer att se ut för naturvetare framöver och det är faktiskt precis vad jag arbetar med. Huruvida Riksbanken ska vara självständig i sin rätta bemärkelse eller inte lämnar jag faktiskt därhän för tillfället men om du har någon uppfattning i frågan så får du gärna lämna en kommentar.

 

Resonemang som jag däremot fullföljde hela vägen, till skillnad från diskussionen ovan, är de prognoser som jag i måndags skickade iväg till Saco centralt. De ska användas till Sacos publikation Framtidsutsikter och försöker förutse naturvetares arbetsmarknad på ett och fem års sikt. Det var ett intressant skede att göra prognoser i: med tanke på hur det ser ut i omvärlden, med tanke på att nya siffror helt plötsligt dök upp som gav en lite dystrare bild av ekonomin än väntat, med tanke på att det var oklart hur Riksbanken skulle agera, med tanke på att man inte vet hur regeringen kommer att agera i höstbudgeten, med tanke på etc, etc, etc.

 

I grunden är det alltid så att det ser mycket bättre ut på arbetsmarknaden, oavsett konjunkturläge, om man har en akademisk examen och det har ju alla våra medlemmar. I samband med att man gör prognoserna till Framtidsutsikter så ska man också följa upp hur prognoserna som gjordes för fem år sedan, år 2007 i det här fallet, var träffande eller inte. Det var kul att konstatera att de allra flesta prognoserna stämde mycket väl, detta trots att det har varit en finanskris och en eurokris sedan 2007. Naturvetarna kan naturvetares arbetsmarknad (och här slår jag inte mig själv för bröstet för det var inte jag som gjorde prognoserna:)! Det sätter samtidigt detta med finanspolitik och penningpolitik lite i perspektiv och ger ytterligare stöd för att akademiker alltid klarar sig bättre på arbetsmarknaden.

 

Huruvida prognoserna i Framtidsutsikter 2017 stämmer eller inte får framtiden utvisa och om du vill ta del av dem ligger det också i framtiden då Framtidsutsikter 2017 publiceras i november.

Share

Om vikten av att börja i rätt ände

Igår berättade forsknings- och utbildningsminister Jan Björklund att regeringen planerar en utbyggnad av civil- och högskoleingenjörsutbildningarna. 1600 nya platser ska skapas de kommande åren. För oss som är övertygade om att Sverige behöver fler – inte färre – ingenjörer och naturvetare är detta givetvis en välkommen nyhet. Genom att öka antalet utbildningsplatser ökar man förutsättningarna för att fler ska välja att utbilda sig inom teknik och naturvetenskap.  Frågan är emellertid om det är nya högskoleplatser som är lösningen på det som framstår som det verkliga problemet: nämligen att svenska ungdomars intresse för naturvetenskap och teknik stadigt minskar.

En ny avhandling från Mittuniversitetet visar att allt färre ungdomar är intresserade av att satsa på en teknisk eller naturvetenskaplig yrkesbana. Intressant nog tycks det vikande intresset handla om grundskolans oförmåga att möta elevernas frågor snarare än om en reell brist på intresse. Didaktikforskare Magnus Oskarsson, som står bakom avhandlingen ”Viktigt- men inget för mig”, konstaterar att det i stor utsträckning handlar om att skolan inte lyckas med att visa på användbarheten i naturvetenskap.

Jan Björklund säger ofta att Sveriges framtida välstånd är beroende av att vi har en stark naturvetenskaplig forskning och en säker tillgång på duktiga tekniker och naturvetenskapliga forskare. Den aviserade utbyggnaden av ingenjörsutbildningarna är ett viktigt steg i arbetet med att säkerställa detta. Än viktigare är emellertid att se till att ungdomar vill satsa på de naturvetenskapliga och tekniska områdena. Och då räcker det tyvärr inte med att öka antalet platser på ingenjörsutbildningarna utan det arbetet måste påbörjas mycket tidigare och inriktas på att öka svenska barn och ungdomars intresse för naturvetenskapliga frågeställningar.

I andra änden av skalan ligger frågan om hur vi använder kompetensen när den väl finns. Idag skriver Anitra Steen, lokal samordnare Södertälje kommun, Peter Larsson, Samhällspolitisk direktör, Sveriges ingenjörer och Mattias Öberg, ordförande i Svensk Toxikologisk förening på DN Debatt att regeringen borde gå in och stötta ett toxikologiskt institut för att ta till vara på den forskningsinfrastruktur och kompetens som finns i Astra Zenecas forskningsanläggning i Södertälje. Ett välkommet förslag och något som vi på Naturvetarna drivit sedan Astras nedläggningsbeslut blev känt i början av februari. Vi träffade då ett flertal intressenter inom området (däribland Svensk Toxikologisk Förening) och diskuterade hur man skulle kunna agera för att se till att den expertis som finns i Södertälje inte ska gå förlorad. Att fler nu är inne på samma linje är jättebra. Låt oss hoppas att också regeringen inser att det vore ett stort misstag att inte agera i Astra-frågan – departementala konflikter och farhågor för SAAB-paralleller till trots…

Sofie Andersson

Vetandets värld handlade förra veckan om det minskande intresset för naturvetenskap. Lyssna här!

Share

Är ett superdepartement lösningen?

Jag befinner mig på en fest hemma hos en vän. Vi har inte känt varandra så länge och min bordskavaljer är därför en helt ny bekantskap. I Sverige finns som alla vet en mycket tydlig uppfattning om att yrkesrollen säger något viktigt om vem man är så jobb är ett givet samtalsämne. När jag berättar att jag jobbar med att bevaka och försöka påverka svensk forskningspolitik nickar min bordsgranne allvarligt och säger att det är ett viktigt jobb eftersom dagens politik lämnar en hel del i övrigt att önska. Åh, säger jag intresserat, för detta håller jag naturligtvis med om, hur menar du då? Svaret kommer snabbt: pengar. Sverige måste satsa mer resurser på forskning. Vi pratar en stund om att undersökningar visar att Sverige halkar allt längre efter i ett internationellt perspektiv ifråga om forskningsfinansiering och om hur viktigt det är att prioritera forskningen för att svensk forskning ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen även i framtiden. Jag kommer att tänka på vårt samtal när jag läser Harriet Wallberg-Henrikssons (rektor vid Karolinska institutet) debattartikel i dagens DN. Under 2000-talet har det gjorts ett genomgripande reformarbete av den danska forskningspolitiken och förändringarna börjar nu ge resultat: en nyligen genomförd studie visar att dansk forskning hamnar allt högre upp på de internationella rankningslistorna vad gäller kvalitet såväl som citeringsgrad. Så hur har man då lyckats med detta? Förutom att centrera forskningsresurserna till ett mindre antal stora forskningscentra har man också inrättat ett forskningspolitiskt råd och skapat ett slags superdepartement med ansvar för dansk forsknings- och innovationspolitik; allt i syfte att öka graden av långsiktighet och samordning. Huruvida just dessa åtgärder är de enda eller ens de bästa för att höja forskningens kvalitet eller inte låter jag vara osagt men utvecklingen pekar otvivelaktligen på att forskningspolitikens problem inte enbart handlar om brist på pengar. Vad det danska exemplet visar och vad Wallberg-Henriksson också är inne på i sin artikel är att infrastrukturen för och organiseringen av forskningen är minst lika viktiga som resurstillgången. Jag har skrivit det här innan men eftersom jag har en stark tilltro till upprepandets effekter gör jag det igen: forskningspolitiken kan inte bedrivas i ett separat rör , där alla diskussioner förs innnanför utbildningsdepartements stängda väggar. Forskningen får betydelse för och påverkas av hela samhället och det måste därför finnas en utväxling mellan olika politikområden såväl som olika delar av samhället.

Nu är det bara några veckor kvar till regeringen presenterar den forskningspolitiska proposition som kommer att ange inriktningen på forskningspolitiken de kommande fyra åren. Vi kan bara hoppas att de tagit intryck av de uppmaningar om samverkan som vi och många med oss inkommit med…

Sofie Andersson

Share

Skola i innovation?

Läser att Norge bestämt sig för att starta en Forskarskola för innovation. 40 doktorander ska få lära sig vad som utgör ett gott innovationsklimat och hur man underlättar och befrämjar att forskningsresultat omsätts till nya produkter. Kort sagt: doktoranderna ska bli experter i innovation.  

Grundtanken är god. Jag tror också att det behövs ett långsiktigt och strukturerat arbete för att vi ska bli bättre på att fånga upp och ta tillvara på alla de idéer som föds runtom på världens universitet och högskolor. Att diskutera och (i alla fall försöka!) systematisera vilka faktorer som lägger grunden för ett gynnsamt innovationsklimat är första steget i att uppmuntra innovationer. Men för att verkligen stötta innovationer – och framförallt innovatörerna – krävs konkreta strukturer som möjliggöra och underlättar för forskare och akademi att samarbeta med andra aktörer. Över detta råder enskilda experter ytterst lite, snarare krävs (som jag skrivit tidigare här på bloggen) ett helhetstänk som genomsyrar alla politikens områden.

Den norska forskarskolan är en av de allra första av sitt slag och tyvärr får vi vänta minst 3-4 år (dvs. doktorandtidens längd) innan vi får veta huruvida de nya experterna i innovation kan bidra till att stärka Norges innovationskraft eller ej. Satsningen sänder emellertid den viktiga signalen att Norget insett vikten av att satsa på innovation och forskning och att det bästa sättet att stärka innovationskraften inte nödvändigtvis är att göra forskarna själva till innovatörer…

Sofie Andersson

Ps. idag sommarpratade en global entreprenör: Christina Lampe-Önnerud. Christina är doktor i oorganisk kemi och fick sitt första patent redan under studietiden. Något att inspireras av månne?

Share

Ibland kan man faktiskt bli glad av det man läser i tidningen…

Gissa om jag blev nöjd när jag lagom till morgonkaffet upptäckte att dagens Svd innehåller en hel bilaga om sambandet mellan bra bra forskning och samverkan mellan akademi och näringsliv? 43 sidor som handlar om precis det vi jobbar så hårt för att få alla att förstå, nämligen att ingen tjänar på dagens stuprörsaktiga forskningsklimat där forskare håller sig på sin kant och näringslivet på sin och där forsknings- och näringspolitiken utformas inom ramen för två departement som tycks närmast ovilliga att prata med varandra. 

Så ser det alltså ut även om allt tyder på att forskningen mår bra av att få input från flera olika håll… Desto mer glädjande är därför att Annie Lööfs huvudbudskap i ovan nämnda bilaga är att ”Politiken, näringslivet och akademin måste dra åt samma håll”. Det tycker vi också!

Ett av mina allra första inlägg här på Naturvetarbloggen hade titeln Samverkan på agendan. Det återstår att se om det faktum att samverkan och rörlighet nu åtminstone finns med i debatten också får genomslag i den kommande forskningspropositionen. Man kan ju alltid hoppas…

Sofie Andersson

Share