Rosor samt någon tistel (eller maskros?) till regeringsförklaringen

Så var då dagen med stort R här. Ja, alltså R som i Regeringsförklaring. Det fina med en regeringsförklaring är att den kan vara visionär samtidigt som den, i alla fall stundom, bottnar i någon sorts verklighet. Det är politikens finaste stund när den nya statsministern står där och förkunnar hur bra allt ska utvecklas under den kommande mandatperioden. Jag menar det på fullaste allvar då jag tycker att det är befriande när politiken är så visionär. Men värt att poängtera är att jag inte specifikt menar partipolitiken utan oavsett vilken regering som hade stått där och proklamerat vad de vill göra hade jag suttit och myst framför min dator.

Vad kan man då säga om Löfvéns anförande idag utifrån Naturvetarnas perspektiv? Jo, att det fanns mycket bra i det men det ligger också lite i sakens natur då det som sagt är en blandning av visioner, stundtals grandiosa sådana, och konkret politik. Vem kan liksom säga emot att ”Alla politiska beslut ska ta hänsyn till mänskliga rättigheter, människors demokratiska delaktighet, bekämpningen av fattigdom och sträva mot en hållbar utveckling globalt”? Det är svårt att hitta något att klanka ner på i en sådan text. Men nu är det, som man brukar säga, upp till bevis under den kommande mandatperioden.

Om man tar avstamp i det som är det allra viktigaste för Naturvetarna, den svenska modellen (som vi självfallet värnar om samtidigt som vi likafullt är en del av den), var det skönt att höra att regeringen slår vakt om parternas ställning. Samtal ska bland annat inledas med arbetsmarknadens parter om kompetensutveckling, möjligheter till karriärbyte samt kring rehabiliteringsfrågor. Missbruket av visstidsanställningar ska stoppas, vilket är mycket välkommet. Löfvén slog bland annat också fast att det är svenska kollektivavtal och villkor som ska gälla på svensk arbetsmarknad samt att man kommer att arbeta för att den fria rörligheten för företag inom EU inte kan användas för att kringgå nationella lagar och kollektivavtal.

När det gäller Naturvetarnas syn på lönepolitik var det mest glädjande att höra om den satsning på bostäder som ska göras. Detta då bostadsbristen i nuläget hämmar rörligheten på arbetsmarknaden på (och till) flera orter runtom i Sverige. Rörlighet som är en viktig aspekt för att den lönepolitik som Naturvetarna förespråkar ska fungera på bästa sätt. Lönekartläggningar ska återigen genomföras årligen, vilket naturligtvis kan vara bra ur jämställdhetssynpunkt, men det är samtidigt tråkigt att regeringen på denna punkt underkänner arbetsmarknadens parters förmåga att hantera detta. Visst, utvecklingen har inte gått så fort som man kan önska men samtidigt har inte individuell lönesättning heller slagit igenom på full front och det i sig är en process. När utvärderingar av individuell lönesättning på lokal nivå fungerar optimalt (efter varje lönerevision) kommer oförklarade löneskillnader upp till ytan och man kan få en löneprocess där ansvar, kompetens och prestation är det avgörande helt oavsett kön, ålder, bakgrund eller någon annan ovidkommande faktor.

Att Sverige ska vara en ledande forskningsnation och att unga forskares villkor ska förbättras var också glädjande besked samt att en ny forskningsproposition ska ha ett tioårigt perspektiv. Det behövs långsiktighet i forskning! Basanslagen för forskning prioriteras också upp. Införandet av ett innovationsråd som leds av statsministern sänder också signaler om att man värnar om ett innovativt och kunskapsintensivt samhälle, vilket är i den riktning Sverige även fortsättningsvis måste gå. Klimatfrågor, omställning och att man ska göra sociala och miljömässiga offentliga upphandlingar är andra saker som dominerade regeringsförklaringen. Mycket tyder på att arbetsmarknaden för naturvetare som på ett eller annat sätt arbetar inom frågor relaterade till ett hållbart samhälle ser ljus ut utifrån formuleringarna från Löfvén. Ett nationellt och permanent finansierat system för validering av behörighet förvärvad i ett annat land införs också. Taket i A-kassan höjs och skyddet vid sjukdom för studerande stärks. Som sagt, man kan stapla alla de positiva formuleringarna ovanpå varandra och bygga ett väldigt vackert slott av ord och meningar. Hoppas bara att det inte är ett luftslott.

Trots detta har jag ändå sparat det bästa till sist, ur en rent krass personlig synvinkel utifrån de frågor som mitt arbete främst fokuserat på under de senaste åren. Nämligen tillsynsfrågor, problem med hot och våld i arbetslivet, brist på resurser i offentlig sektor, erkännande för naturvetares professioner i offentlig sektor och arbetsmiljöfrågor i största allmänhet men inte minst utifrån den ”gränslösa arbetsplatsen”. Att då få läsa sådana här meningar i regeringsförklaringen är rena mumman: ”Ny teknik och effektivare arbetssätt ska inte leda till stress och utslitning”; ”Tillsynen över djurskyddet förstärks”; ”Förvaltningspolitiken och myndighetsstyrningen prioriteras upp”; ”Professionerna i den offentliga sektorn behöver stärkas”; ”Nya styrmodeller som skapar större frihet för medarbetarna i offentlig sektor ska utvecklas”. Svårt att säga vad allt detta innebär rent konkret men att landsbygdsdepartementet införlivas med näringsdepartementet tolkar jag som att det är en rättssäker, likvärdig och resurseffektiv tillsyn som premieras.

Slutbetyget blir med beröm godkänt, för själva framförandet alltså och de fina orden. När det gäller att själva innehållet i politiken inom de närmaste fyra åren också blir guld och gröna skogar ur Naturvetarnas perspektiv ska vi arbeta på högvarv för att se till att så blir fallet.

Share

Sökes: bredd och kulturförändring

Ungefär så kan slutsatsen från Vetenskap&Allmänhets, Sveriges Ingenjörers och Hanaholmens seminarium tidigare i eftermiddags sammanfattas. Temat var förstås samverkan och frågan för dagen om, och i så fall hur, samverkan kan mätas.

Ja, svarade Maria Landgren, chefsstrateg på Vinnova och konstigt vore det kanske annars: Vinnova är ju just nu mitt uppe i arbetet med att utarbeta en modell för att just utvärdera akademins samverkan med övriga samhället. Deras ambition är kunna fånga upp hela universitetens verksamhet, från utbildning och forskning till hur samverkan inkorporeras i ledningens strategier. Ja, svarade även Dan Brändström, ledamot i IVA och ordförande för den ”egna” expertgrupp för samverkan som Sveriges Ingenjörer tillsatte våren 2013. Han tryckte på att samverkan måste blir en mer integrerad del av universitetens belöningssystem och en parameter i meritvärderingen. Rimlig synpunkt med tanke på att det ju brukar vara det som mäts som premieras. Mycket mer än så fick vi tyvärr inte veta om expertgruppens arbete; deras rapport presentera nämligen inte förrän den 28 mars så den som vill ha mer konkreta förslag får snällt vänta tills dess…

Den intressantaste delen av diskussionen handlade emellertid om betydelsen av kultur och svårigheten att införa krav på samverkan utan att det ses som en naturlig del av  akademins verksamhet. Innan så sker kommer samverkan inte att bli integrerad på det sätt som Landgren, Brändström och övriga menade krävs för att det ska prioriteras. Jag tror att det ligger mycket i dettadet är knappast en slump att samverkan brukar benämnas ”den tredje uppgiften”.

Så hur förändrar vi kulturen?  Maria Lindholm, chefsutredare på Vetenskap&Allmänhet menade att indikatorer mycket väl kan vara ett första steg. Genom att sätta samverkansfrågorna i fokus och – om man hårddrar – faktiskt tvinga fram vissa förändringar, så kan de bidra till en kulturförändring på sikt.  Tänk om man dessutom samtidigt kunde se till att införa incitament på alla universitetens OCH samhällets nivåer så att nyttan av att samverka blir mer tydlig. Då kanske ett och annat faktiskt skulle kunna börja hända.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Share

”Att ha en Berlinmur mellan akademi och näringsliv är en lyx vi inte har råd med”

Orden är Mats Odells och yttrades på den konferens om Sveriges framtidsområden som Vinnova, Energimyndigheten och Formas anordnade idag.  Syftet var att ta diskussionen om Sveriges möjligheter som innovationsland ett steg längre, bland annat genom att tala om det strategiska innovationsområdes-projektet som initierades förra hösten i samband med att Innovationsstrategin presenterades.

Eftersom strategin varit något av en besvikelse sedan den kom  (den innehåller få konkreta förslag och blev inte den energiinjektion i svensk näringspolitik som regeringen med Annie Lööf (c) i spetsen hade antytt att den skulle bli) så var mina förväntningar på dagens konferens höga. Hur går det med det innovationsstödjande arbetet och kommer vi någon vart med att skapa de där bryggorna för samverkan som alla vill ha?

Väl hemma efter en heldag på Münchenbryggeriet kan jag konstatera att mina förväntningar både infriades och inte. Å ena sidan blev det tydligt att det bubblar av innovationstänkt och samverkansambitioner lite varstans i Sverige och aktörerna som på ett eller annat sätt är involverade i arbetet med de strategiska områdena är många. (Detta illustrerades inte minst genom den blixtpresentation som tjugo projektägare gjorde på scenen strax före lunch). Det blev också mycket tydligt att det finns en överväldigande samstämmighet om att innovationer och samverkan är nycklar för att Sverige ska nå ökad konkurrenskraft och kunna möta de utmaningar som kommer i spåren av klimatförändringar och en åldrande befolkning.

Å andra sidan är det högst oklart huruvida just tänket med strategiska områden och/eller samverkansuppdraget är det som kommer att göra skillnad. Christian Ketels, faculty member på Harvard Business School och senior research fellow vid Handelshögskolan i Stockholm, satte fingret på problemet när han pekade på de strategiska områdenas inneboende paradox. För samtidigt som alla, från politiker till stakeholders, pratar sig blåa om hur ytterligt viktiga och angelägna de strategiska områdena så är det ingen som ifrågasätter varför marknaden inte redan tagit hand om dem. Ketels har onekligen en poäng. För visst är det så att om det verkligen, på riktigt, hade funnits efterfrågan på lösningar på de problem som de strategiska områdena handlar om så hade dessa sannolikt redan varit på gång.

Jag menar inte att inriktningen på strategiska områden är dålig eller att valen av områden är fel. Men visst är det något lurigt med politik som fungerar som konstgjord andning?

Sofie Andersson  

Ps. Nyfiken på konferensen? Läs mer och titta på webbsändningen på Vinnovas webbplats

Share

Strategi, verktyg, inriktning eller kompass? Om det viktiga i att välja rätt ord.

Jag gillar språk. Jag tycker om att upptäcka nya ord och att vända och vrida på formuleringar så att jag får fram precis det jag vill. Jag är den där personen som kan bli helt till mig över hur lukten av asfalt en tidig sommarmorgon beskrivs och som lätt kan ägna en hel kväll åt att prata om det speciella språket i  Vallgrens ”Den vidunderliga kärlekens historia”. Jag har inte tryckt på ”Like” för särskilt många Facebook-grupper, men ifråga om SMS – Sverige mot Särskrivningar tvekade jag inte en sekund. Ja, ni fattar; jag är den personen.

En del tycker nog att mitt språkintresse ibland gränsar till nörderi. För vad betyder det egentligen hur man säger något: huvudsaken är väl att man säger det? Nja. Visst finns det situationer där det inte spelar så stor roll hur man uttrycker sig bara budskapet går fram. Men det finns faktiskt sammanhang där budskapet är helt avhängigt vilka ord man väljer att använda.

Som Kristofer berättade här förra veckan har regeringen precis kommit med en ny Innovationsstrategi. Enligt Näringsdepartementet ska strategin vara ”… grunden för ett långsiktigt arbetssätt för att utveckla innovationsklimatet och innovationsförmågan i Sverige”. Kort sagt: den ska svara på hur vi skapar bättre förutsättningar för innovationer i Sverige.

När strategin presenterades av näringsminister Annie Lööf förra torsdagen möttes den av ett flertal kritiska röster och under veckan som gått har ifrågasättandena bara blivit fler. Inriktningen på kritiken har visserligen varierat, men en överväldigande majoritet pekar på att strategin inte innehåller några handfasta verktyg. Bristen på handlingsplan har t.om. fått en del att tala om papperstigrar. Ordet strategi skapar förväntningar om konkreta verktyg och tydligt mätbara mål – förväntningar som inte infrias av dokumentet. Tvärtom. Innovationsstrategin består av många fina formuleringar om vikten av ett gott innovationsklimat och om Sveriges roll som kunskapsnation. Förslag till åtgärder lyser däremot med sin frånvaro.

Jag vet inte vad regeringen vill med att kalla dokumentet för en strategi. Om syftet är att ange en övergripande färdriktning för innovationspolitiken – en kompass, som Annie Lööf själv uttryckt det – hade det väl varit enklare att helt enkelt kalla det för en kompass? Då hade det blivit tydligt vad man vill med dokumentet och hur det är tänkt att användas. Genom att välja ordet strategi höjer man kraven. Som Ingrid Heath på Life Science Sweden påpekar i en underhållande krönika om Innovationsstrategins drag av Kejsarens nya kläder är en strategi nämligen ett ”välplanerat tillvägagångssätt”.

Det finns alltså fall där ordnörderi inte bara är nörderi utan faktiskt fullständigt nödvändigt. Regeringen skulle sannolikt tjäna på att ägna lite mer energi åt vad alla fina ord betyder – om inte annat för att undvika att mer kritik än nödvändigt…

Sofie Andersson

Ps. Som den uppmärksamme redan noterat kom alltså Innovationsstrategin samma dag som Forsknings- och Innovationspropositionen och Nobelpriset i Litteratur presenterades. Det är inte utan att man börjar undra om regeringens pr-strateger tagit långledigt…

Share

Är forskarna vinnare i höstens budget?

Det menar i alla fall Dagens Nyheter. Höstbudgetpropositionen som presenterades idag innebär att universitet och högskolor får totalt 11,5 miljarder kronor för forskning och innovation de kommande fyra åren. Inte fy skam – särskilt inte med tanke på att en stor del av pengarna går direkt till life science-området.

Budgetproppen innehåller emellertid få nyheter om forskningspolitiken. Satsningen på SciLifeLab var redan känd och likaså att regeringen vill inrätta ett nytt institut för forskning om processutveckling och katalys. Frågan om vad –  och om alls något – som kommer att hända med kompetensen och infrastrukturen som finns vid AstraZeneca i Södertälje inom toxikologi- och drug discovery-områdena händer alltså fortfarande i luften. Som Frida Lawenius skrev här igår så vore det ett oerhört slöseri om detta tilläts gå förlorat.

Om ett par veckor kommer som bekant forskningsproppen. Det är osannolikt att denna innehåller några större satsningar på t.ex. ett centrum för toxikologiforskning (det skulle i så fall ha framgått av budgetpropositionen som ju omfattar samtliga utgiftsområden) men vad är det man brukar säga? Hoppet är det sista som lämnar människan…

Sofie Andersson

För övrigt kan jag inte annat än att hålla med Cissi Askwall på Vetenskap & Allmänhet som i sin kommentar till budgetproppen efterlyser en bredare syn på samverkan: ”Det handlar om utbyte av kunskap, idéer och resultat, för att utveckla Sverige såväl ekonomiskt som demokratiskt och kulturellt. Dialogen gynnar också forskarna som får nya perspektiv, större kunskap och stärkt kompetens”.

Share