Reflektioner från utkanten av storstaden

Nu lånade jag rubriken här ovan från en svensk rapgrupp men jag hoppas att de inte missminner för det känns träffande för detta alster jag tänkt författa från…Almedalen. Att hävda att Visby är utkanten av Stockholm kanske någon har en invändning mot men just där jag sitter känns det som att jag sitter i en förort till vår huvudstad. Hur då kanske du tänker? Jo, jag har just slagit mig ner framför ett 60-talshus som skulle kunna ligga i en Stockholmsförort men främst är det för att det på de senaste minuterna bara har gått förbi folk som jag känner och som bor i Stockholm. Men nog om rubriken, det var inte det jag tänkte skriva om utan mera lite olika reflektioner.

Jag skulle egentligen ha gått på seminariet ”Vad händer med jobben när datorerna arbetar åt oss?” för ett tag sedan men var tvungen att ändra mina planer för att istället arbeta med en sak på min…dator. Lite paradoxalt. Man kan väl säga att som utredare på Naturvetarna är man inte riktigt där än vad det gäller datoriseringen i samhället.

En annan fråga som många seminarier har behandlat har varit hur långt vårt arbetsliv ska vara framöver, utifrån ett pensionsperspektiv (hur länge måste vi jobba för att det ska gå ihop såväl samhällsekonomiskt som på det individuella planet) men också utifrån hur man ska kunna växla karriär. Panelerna har mest bestått av personer som befinner sig närmare pensionen snarare än långt ifrån den, för att uttrycka sig lite diplomatiskt. Det kan man uppleva som problematiskt, då de representerar experterna på dessa frågor, men min spontana reflektion kring dessa experter är att de alla sett oerhört fräscha, hälsosamma och vältränade ut. Dessa tjänstemän har verkligen gett sken av att det är fullt möjligt att arbeta längre upp i åldrarna för den som så vill. Age is but a number!

Innovation står också högt på agendan och att höra ledamöter i utbildningsutskottet prata om att samverkan och forskning inom främst life science och kring frågor om klimathotet (sagt på seminariet ”Allt man kan göra av olja kan man göra av trä”) är positiva signaler för Naturvetarna. Samtidigt konstaterade en av paneldeltagarna på sagda seminarium att ”Samverkan vill alla ha, det är lite som fred på jorden. Men vem tar ansvar för det?” Lite så är det ju, det pratas ofta vitt och brett om samverkan mellan akademi och näringsliv men ”talk is cheap”.

Till och med att göra utredningar kan ibland vara ganska verkningslöst…iaf om man sedan inte gör något med dem. Nu ska jag iväg och fråga Åsa Romson varför regeringen har varit helt tyst sedan Miljömyndighetsutredningen, som konstaterar stora brister i miljötillsynen, kom tidigare i våras. Det ska bli väldigt intressant att höra vad/om regeringen har något på gång för att hantera de problem som utredningen lyft…

Share

Agronomer gör skillnad!

Hur ska vi kunna producera tillräckligt med hälsosam mat på ett miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbart sätt? Vad händer med landsbygden när allt fler flyttar in till städer? Hur ska det svenska lantbruket förbli konkurrenskraftigt? Detta är exempel på högst aktuella frågor utan enkla svar.

För att närma sig en ett svar och en lösning på dessa frågor krävs kompetens kring landsbygdsfrågor, lantbruk, ekonomi, miljö och livsmedels. Det krävs kompetens både naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig kompetens. Det krävs den kompetens som agronomer besitter!

När agronomer har en så viktig kompetens kring områden som är flitigt debatterade och intresset är stort för – varför väljer då inte fler att bli agronomer? Vi, initiativtagarna till Agronomuppropet, ställde oss denna fråga och insåg att utmaningen ligger i att så få vet vad en agronom är. Därför bestämde vi oss för att öka kunskapen om vad en agronom är och gör. Agronomer har en bred tvärvetenskaplig kompetens med koppling till lantbruk och livsmedelsproduktion, fokus i utbildningen ligger på livsmedel, husdjur, ekonomi, landsbygdsutveckling eller mark- och växtvetenskap. Det är en stor samverkan och ett stort utbyte mellan de olika agronominriktningarna vilket ger agronomer kunskaper inom fler områden än sin egen inriktning. Agronomutbildningen är unik i dess bredd och dess fokus på att hela tiden försöka se hela bilden. Agronomer kan fungera som en i nuläge saknad länk mellan en mängd olika områden, mellan teori/forskning och praktik, mellan produktion och bevarande och inte minst mellan vetenskapen och politiken.

Genom att vi blir bättre på att lyfta fram och tydliggöra vår kompetens tror vi att agronomtiteln kan bli mer igenkänd, förstådd och eftertraktad. Vi är också övertygade om att fler skulle söka sig till agronomutbildningarna om de visste vad agronomer arbetar med. I dagsläget är de största arbetsmarknadssektorerna för agronomer statliga myndigheter, privata företag, lantbruk, universitet och högskolor. Vanliga arbetsgivare är Sveriges Lantbruksuniversitet, länsstyrelserna, kommuner, Jordbruksverket, Lantmännen och landsbygdsdepartementet. Många agronomer arbetar även som egenföretagare.

Agronomuppropet startade våren 2014 och är ett ideellt projekt under Agronomförbundet, en av Naturveternas professionsföreningar. Agronomuppropet är tänkt att fungera som en plattform för att få agronomer att mötas, bli mer stolta i sin yrkesroll och motiveras till att själva göra åtaganden för att öka kännedomen om agronomers kompetens. Ett åtagande kan handla om allt från att lyfta fram att man är agronom i tal och skrift, till att göra riktade kampanjer för att få fler intresserade av agronomyrket. Genom att många gör lite kommer vi tillsammans göra ett stort arbete som förhoppningsvis leder till att agronomtiteln blir både välkänd och eftertraktad i samhället.

Den 31 oktober arrangerar Agronomuppropet en Fokusdag för att inspirera agronomer och andra intressenter till att känna yrkesstolthet och motivera deltagarna till att själva vilja göra något för att öka kännedomen om deras kompetens. Vi vill att deltagarna ska lämna Fokusdagen med en känsla av att de har ett otroligt viktigt yrke och även känna att var och en faktiskt kan göra något för att öka vetskapen om vad en agronom är och gör. Dagen syftar till att se lösningar och inte bara diskutera utmaningar. För oss är det viktigt att fokus inte ligger på att diskutera vad ”någon” borde göra, utan vem kan göra vad och vad kan du eller jag göra!

AgronomuppropetProfil_150pxInitiativtagarna till Agronomuppropet är Julia Fransson, mark/växtagronom och fältsäljare på RagnSells. Maria Karlsson, livsmedelsagronom och doktorand på institutionen för livsmedelsvetenskap vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Beatrice Ramnerö, snart färdig mark/växtagronom, jobbar som kårordförande på Ultuna Studentkår.

Läs gärna mer om Agronomuppropet och hur vi arbetar på www.agronomuppropet.se och tveka inte att höra av er med funderingar, kommentarer eller om ni vill ha tips för att genomföra en egen kampanj!

Share

Syns du inte, så finns …

Varför gör vi egentligen en rapport om naturvetares arbetsmarknad? Den frågan har jag haft anledning att ställa till mig själv en och annan gång sista veckorna, särskilt med tanke på att det visade sig båda vara mer komplicerat och ta längre tid än vad jag och mina kollegor trodde. Trots att jag stundtals förbannat mig själv för att jag överhuvudtaget initierat projektet är jag nu mer säker än någonsin på att det vi nu har åstadkommit är viktigt.

Alla vill synas och naturvetarnas käpphäst är att de syns för lite när de väl lämnar akademin. De är kända som forskare, men vad gör egentligen majoriteten som väljer att inte bli forskare och var tar de vägen? I mina kontakter med arbetsgivare under åren har jag blivit varse att naturvetare sällan uppmärksammas som grupp eller för den delen i sina enskilda professioner. En anledning tycks vara att de ofta är få på varje arbetsplats, en annan att de oftast klumpas ihop med ingenjörer eller andra tekniker och en tredje att de oftast inte heller den person i verksamheten som har till uppgift att synas utåt. Istället har naturvetare en roll i kulisserna som specialister, rådgivare eller handläggare.

Inte heller i statistik och rapporter från myndigheter och branschorganisationer går det att hitta särskilt mycket information om naturvetare. Eftersom Naturvetarna är ett fackförbund som är specialiserat på naturvetares kompetens och arbetsmarknad har vi ett stort ansvar att ta fram kunskap om naturvetare och föra ut den i samhället, samt i våra egna led för att kunna ge våra medlemmar ännu bättre service och stöd i den egna karriären.

Jag hoppas att den arbetsmarknadsrapport som vi precis har skickat till tryck kommer att sätta fart på diskussionerna om vad naturvetare kan bidra med, var de behövs och hur de ska rustas för att ha den kompetens som behövs för att lösa de utmaningar samhället står inför när det gäller exempelvis miljö och hälsa. Kanske ses vi nästa vecka på något av våra seminarier om rapporten ”Nya möjligheter i en föränderlig omvärld? Kom dit och dela med dig av din bild av naturvetares arbetsmarknad, jag tror att det fortfarande finns några platser kvar i Göteborg och Lund.

Slutligen att inte synas är inte att inte finnas eller att vara mindre viktig, kanske är det precis tvärtom om?

Share

Offentlig upphandling – min eller vår gordiska knut?

Jag arbetar som utredare med fokus på arbetsmarknadsfrågor hos Naturvetarna. Ibland känns det som en ganska stor utmaning, då naturvetare har väldigt diversifierad utbildning och arbetsmarknad. Vi har en stor mängd olika professioner representerade som arbetar i alla olika sektorer och i princip alla upptänkliga branscher i samhället. Det är riktigt häftigt och säger en del om naturvetenskaplig kompetens. Ändå känns det lite övermäktigt stundtals, till exempel när man ska göra arbetsmarknadsprognoser för alla dessa professioner. Å andra sidan är det ju precis det som är styrkan dels med naturvetenskaplig kompetens men också med Naturvetarna, vi är överallt!

Med tanke på att jag som sagt har en grannlaga uppgift på mitt bord; med lönestatistik, analyser, rapporter, remissvar, opinionsbildning med mera; är det därför väldigt skönt när man får aha-upplevelser. Vad är då en aha-upplevelse för mig i min roll? Jo, det är när man arbetar med väldigt disparata frågor för våra medlemmar och inser att de faktiskt hänger ihop. Helt plötsligt ser man inte bara alla träden utan man ser skogen (eller i alla fall en dunge). Som av en händelse har jag ett sånt exempel att dela med mig av.

Jag följer just nu med stort intresse tv-serien djurskyddsinspektörerna i TV4. Det gör jag eftersom det är en av våra professioner och då jag också arbetar med att driva opinion kring deras och andra inspektörers ohållbara arbetsmiljö. Vi har även många medlemmar som på olika sätt arbetar med lantbruk och andra professioner som är involverade i livsmedelsproduktion i olika led. En av de största uppsidorna med programmet på tv är att de som tittar får se vad djurskydd de facto går ut på och hur inspektörerna i Skåne arbetar. Det florerar annars rätt mycket nidbilder kring djurskyddet. En ökad förståelse/acceptans för djurskyddet ska inte underskattas när det gäller den hot- och våldsproblematik som inspektörerna upplever i sin arbetsmiljö i dagsläget.

Jag har tidigare bloggat om och problematiserat över att det har varit oklart vilka krav man har fått ställa kring djurskydd i offentlig upphandling. Ett exempel har varit olaglig skolmat som slagit ut svensk produktion. Med en tuff (hårdare krav än i andra länder) svensk djurskyddslagstiftning där offentlig verksamhet faktiskt bidrar till att slå ut svensk produktion, inser man att legitimiteten för en sådan lagstiftning blir lidande och att detta också drabbar de som arbetar med att utöva tillsyn. En annan intressant aspekt är att det i skollagen numera står att skolmåltiderna ska vara näringsriktiga. Här kan man tänka sig att flera av Naturvetarnas professioner kring nutritionsfrågor skulle kunna tillföra väldigt betydelsefull kompetens i den offentliga upphandlingen samt måltider inom offentlig verksamhet. Fler kommundietister borde bland annat anställas (också en fråga på mitt bord:).

Förvisso står det ingenting om djurskydd eller närodlat i skollagen…sådan tur då att nya EU-regler kring offentlig upphandling numera visar vägen. De nya EU-direktiven innebär att myndigheter, kommuner och andra offentliga upphandlare ska kunna ställa krav på bland annat arbetsvillkor, miljövänlighet, djurskydd och andra sociala aspekter. Nu går det ju inte fort med sådana här processer utan det väntas ta ungefär två år innan reglerna omsätts till svensk lag. När de väl är implementerade kommer det dock vara tillåtet för myndigheter eller kommuner att ställa dessa krav. Jag ser helt plötsligt framför mig otroligt många av Naturvetarnas professioner kring lantbruk, livsmedel, miljö med mera inom olika branscher och med olika roller som kan gynnas av en sådan utveckling inom offentlig upphandling.

Den gordiska knuten som offentlig upphandling kan innebära för egen del på min tjänst kan därmed även få stor betydelse för hela Naturvetarna…alla fackförbund och hela den svenska modellen då det troligtvis kommer innebära att ännu fler arbetstagare omfattas av kollektivavtal. Det är positivt för alla parter på svensk arbetsmarknad då kollektivavtal självfallet inte är en belastning för företag utan alla parter och hela samhället vinner på en sådan utveckling inom offentlig upphandling. Kommer då de offentliga verksamheterna att lägga mer fokus på krav kring andra värden än pris per automatik? Nej, troligtvis inte då finanserna alltid verkar begränsande inom alla olika typer av verksamheter.

Om man dock betänker att alla medborgare i olika omfattning kan sägas vara konsumenter av offentlig verksamhet och i högsta grad finansierar densamma borde det vara lätt att få genomslag för mat, tjänster och produkter som är producerade på ett schysst och bra sätt, kött som inte är fullt med antibiotika, kött som inte belastar klimatet lika hårt med mera. Konsumentmakt har man ju hört talas om och nog är det väl värt att betala lite mer i skatt för att inte våra unga, sjuka och äldre ska behöva äta dålig mat…eller för att så många som möjligt på arbetsmarknaden ska omfattas av schyssta arbetsvillkor (vilket kollektivavtal alltid är en garant för)?

Vänta dock inte i två år på att göra din röst som offentlig konsument/finansiär hörd utan ställ krav redan idag…de offentliga upphandlingskvarnarna mal långsamt…

Share

Storsatsning för en giftfri miljö förutsätter väl kemisk kompetens?

Nyligen redovisade regeringen sin strategi för att uppnå en giftfri vardag till 2020. Propositionen ”På väg mot en giftfri vardag – plattform för kemikaliepolitiken” (Prop. 2013/14:39) är en kraftfull satsning för komma till rätta med de problem som orsakas av kemikalier i för höga koncentrationer på fel plats. För naturvetare är propositionen inte bara intressant för att den klargör regeringens ambitioner och strategier på kemikalieområdet, utan också för att det mellan raderna gåt att utläsa en del om hur politiken kommer att påverka behovet av kemisk kompetens.

I strategin redovisar en hel del åtgärder som sannolikt kommer att sysselsätta många kemister framöver:
• Ökad kunskap om kemiska ämnens hälso- och miljöegenskaper, så att konsumenter och yrkesmässiga upphandlare får större möjlighet att göra informerade val.
• Utfasning och substitution av särskilt farliga ämnen ska snabbas på och här öppnar regeringen till om med för att Sverige ska kunna gå före genom nationell lagstiftning.
• Stärkt och effektiviserad tillsyn bl.a. genom ökad samverkan mellan unionens medlemsländer samt genom att nya metoder och verktyg utvecklas.
• Nya regler och styrmedel, samt stöd och stimulans av företagens och branschernas egna insatser för att minska riskerna med farliga ämnen i produkter (byggprodukter, inredning, elektriska och elektroniska produkter, kläder och skor samt leksaker och andra produkter avsedda för barn är särskilt prioriterade).
• Påverkan för att särskilda kemikalieregler gällande textilier ska införas på EU-nivå.
• Analysera behovet av nya regleringar och gränsvärden när det gäller ämnen som kan finnas i livsmedel, exempelvis poly- och perfluorerade ämnen samt kadmium.
• Påverkansarbete för att minska riskerna med allergiframkallande, antibakteriella och andra farliga ämnen i kosmetiska produkter.
• Insatser för att förbättra regelverken inom EU såväl som globalt.
• Forskning och kunskapsuppbyggnad som stödjer arbetet för att uppnå en giftfri vardag. Särskilt prioriterat är kunskap om exponering särskilt när det gäller barn, hormonstörande ämnen, nanomaterial, kombinationseffekter, förekomst och flöden av kemikalier i samhället, styrmedel samt ”grön kemi” för att underlätta utfasning av problematiska ämnen.

I propositionen får man även en del vägledning kring var det kommer att behövas kemister framöver. Inte helt oväntat får Kemikalieinspektionen en resursförstärkning omfattande ytterligare 25 + 17 miljoner nästa år, sedan 2011 har deras anslag därmed ökat med 117 miljoner. Ytterligare resursförstärkningar fram till 2020 är också på förslag. Det är rimligt att anta att åtminstone en del av dessa resurser kommer att användas för att nyanställa. Andra myndigheter som får medel för att arbeta med kemikalieproblematiken är Konsumentverket, Naturvårdsverket och Livsmedelsverket.

Arbetet för en giftfria vardag kommer självklart också att bedrivas på företagen. Kemikalieindustrin är den femte största industrisektorn, men kemikalierelaterade frågor berör inte bara de som tillverkar kemikalier. Enligt beräkningar berörs 13 000 företag i den svenska tillverkningsindustrin och nära 19 000 företag inom parti- och detaljhandel, som importerar kemiska produkter och varor. På alla dessa företag behövs kemisk kompetens. En del kommer sannolikt att rekrytera andra kommer i större utsträckning använda sig av konsulter, vilket i så fall för med sig en ökad efterfrågan på kemisk kompetens på teknikkonsultbolagen.

I propositionen skriver regeringen att intresset för miljö och kemikaliefrågor under senare tid har breddats till aktörer som inte direkt är bundna av regelverket inom området. Ett exempel är det växande engagemanget hos investerare som banker och fond- och försäkringsbolag för finansiella aspekter som är kopplade till kemikalierisker. Ytterligare en ny spännande karriärväg för engagerade naturvetare med andra ord.

Även i kommuner och landsting behövs kemisk kompetens inom upphandling, tillsyn och för att förmedlar information till företag och medborgare. Ett särskilt stycke i propositionen ägnas också åt ideella organisationers insatser. Internationella kemikaliesekretariatet (ChemSec), Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Miljöstyrningsrådet, KRAV är organisationer som redan idag har flera naturvetare anställda.

Slutligen överväger regeringen att inrätta ett kunskapscentrum för ökad substitution av särskilt farliga ämnen. Förslaget har förts fram i Miljövårdsberedningens betänkande samt av berörda myndigheter och branschorgan, som sett att små och medelstora företag ofta skulle ha nytta av ett kunskapsstöd. Även om just detta ännu bara är på idéstadiet tycker åtminstone jag att allt sammantaget pekar på att satsningarna för en bättre kemikaliehantering bör tas på allvar och sannolikt i backspegeln kommer att betyda mycket för behovet av kemister.

Share