Gott mos – eller lönespridning/sifferlöst vs fattigdom/exportindustrins förfall

För ett par veckor sen pågick en debatt på SvD opinion. Det började med ett inlägg från Tankesmedjan Tiden om att ”Allt fler med jobb lever i fattigdom.” I sin artikel hänvisar Tiden till rapporten ”Working poor – om arbetande fattigdom och klass”. Man hävdar att det är den förda politiken under Alliansen som har lett till en ökad fattigdom bland arbetare och artikeln var rubricerad med ”Arbetarklass”. Förvisso förs tesen fram att om man klarar sig på sin lön/eller inte har blivit den nya klassmarkören. Men när tankesmedjan Timbro som replik på detta skriver om att ”lönespridningen bör öka, inte minska” då har man gjort alla en stor otjänst eftersom man felaktigt kopplar ihop lönespridning med fattigdom. Slutrepliken av Tiden blev sedan ett mos (av päron och äpplen).

I Timbros replik kopplas nämligen Tidens resonemang till att Sverige redan är ett insider-outsider-samhälle, där höga ingångslöner och höga skatter på arbete försvårar för personer som inte har genomsnittlig produktivitet. Timbro skriver vidare att Sverige alltjämt har bland världens absolut minsta lönespridning. Sen gör man kopplingen mellan lön och fattigdom: ”Om man istället vill att antalet relativt fattiga som arbetar ska vara noll, då måste vi tvinga upp alla löner en bit över 16 000 kronor.” Men det handlar om två helt olika saker. Faktiskt! Att Timbro vill koppla fattigdom till en ökad lönespridning är beklagligt då det förstör för sådana (Naturvetarna) som försöker föra ett seriöst resonemang. Det är fullt möjligt att ha en ökad lönespridning utan en ökande fattigdom!

När SCB, som Tiden hänvisar till i sin rapport, tittar på inkomstskillnader tittar man på disponibel inkomst (alltså inkomst efter skatt). Nu tar inte Naturvetarna tydligt ställning åt något håll när det gäller skatter, då vi är partipolitiskt obundna och det blir lite ”rörigt”, men att lönespridning inte kan kopplas direkt till fattigdom är ganska givet. Inte minst om man återkopplar till klassresonemanget i Tidens artikel blir sådana här diskussioner väldigt konstiga. Naturvetarna är nämligen för en ökad lönespridning bland våra grupper, alltså akademiker med naturvetenskaplig utbildning. Däremot har vi ingen åsikt alls om vad de utan eftergymnasial utbildning (arbetarna enligt Tidens klasstänk) ska ha för lön, annat än att vi anser att det ska löna sig att skaffa en högre utbildning.

När jag hade tänkt att släppa detta kom så en film från Teknikföretagen Så fungerar märket som också gör mos av blandade frukter. Filmen presenteras med att ”Den här filmen beskriver varför det är viktigt att exportsektorn sätter märket i avtalsrörelsen.” Filmen är välgjord, innehåller fina illustrationer och förklarar saker på ett enkelt sätt, dessvärre på ett alltför enkelt sätt. Bland annat sägs det att vi i Sverige har haft två olika sätt att förhandla löner ”…så vi vet hur det går.” Det ena av dessa sätt att förhandla lön (märket) illustreras med en tumme upp och det andra sättet illustreras med en bilkrasch (jag återkommer till det).

Löneförhandling utan märket som det hänvisas till är perioden 1975-95 (innan märket trädde i kraft). Man säger att fackförbund då genom konflikter försökte få störst löneökningar för just sina medlemmar. Fackförbund illustreras som en sorts Pacman-figurer som äter sedlar på ett löpande band med kommentaren ”Den fackliga huggsexan ledde till en ond spiral”. Följden av denna ondskans spiral från facken blev enligt filmen dyra löneavtal, devalveringar, ökade priser, låg tillväxt, svagare företag och ökad arbetslöshet. Jag skulle kunna förklara varför detta är en grov förenkling men i brist på utrymme och eftersom det är ganska givet att verkligheten sällan är så svartvit (avregleringen av kreditmarknaden på 80-talet!?) släpper jag detta. För det som är intressant i detta sammanhang är att allt som skett tidigare är just historia, speciellt det som skedde innan 1992 (då Sverige fick en flytande växelkurs, småningom ett inflationsmål och Riksbanken sedermera blev oberoende).

Det är därför felaktigt att säga att vi då vi har haft två olika sätt att sätta lön i Sverige vet hur det går. Nej, det vet vi inte eftersom en decentraliserad lönebildning med sifferlösa avtal i den nya kontexten efter 1992 är något annat. Som av en händelse hittade jag en presentation från dåvarande vice riksbankschef Villy Bergström från 2005. Presentationen hölls på Teknikföretagens personaldirektörskonferens på Johannesbergs slott i Rimbo och temat var Arbetsmarknad & lönebildning. Väldigt relevant trots några år på nacken då den dels gjordes efter 1992 och dels då åhörarna var Teknikföretagen.

Här några axplock från presentationen: ”Det är viktigt att komma ihåg att de aktuella förutsättningarna för lönebildning i Sverige – rörlig växelkurs och inflationsmål – markant skiljer sig från vår föregående regim med fast växelkurs.” ”Vid flytande växelkurs…har inte relativt högre nominella löneökningar lika stor betydelse för konkurrenskraften, om växelkursen anpassar sig. Vi kan ha en högre pris- och kostnadsutveckling än våra handelspartner utan att vår konkurrenskraft försämras, om kronan fungerar som en stötdämpare. Företagen bär alltså inte den direkta bördan av för höga löneökningar, eftersom växelkursen anpassar sig på lite sikt så att vinsterna hålls uppe i de konkurrensutsatta sektorerna.” Bara för att förtydliga (utifrån liknelsen med Pacman-figurer) förespråkar Naturvetarna inte heller för höga löneökningar som inte kan bäras av verksamheterna/företagen. ”Med flytande växelkurs dämpas också ofta konjunktursvängningarna. År 2001 drabbades den svenska IT-sektorn – bland annat Ericsson och Telia – av en djup nedgång. Men nedgången kompenserades delvis av den försvagade kronkursen, så att vinsterna hölls uppe i massa-, pappers-, järn- och stålindustrin, samt i övriga delar av verkstadsindustrin.”

Det avslutande citatet leder mig också tillbaka till den dåliga allegorin med bilkraschen. I filmen visas nämligen en väg där en bil kör om ett par andra bilar, vilket leder till en krasch. För att återkoppla till resonemanget ovan, som visar på hur olika branscher och företag i ekonomin går i olika takt, är denna bilkrasch inte ens sannolik med flytande växelkurs. Att alla branscher och företag ska köra i samma takt i bredd på denna väg verkar än mer riskabelt (i alla fall som allegori betraktat). För kunskapsintensiva svenska företag kan de dessutom förlora lite av sin styrkraft och bränsle med denna modell. Akademiker är rörliga (nationellt och internationell). Varför ska de stanna på ett svensk företag där det går otroligt bra, individen presterar väldigt bra samtidigt som deras löneutveckling hålls tillbaka av det normerande märket? Varför ska inte en bransch/företag/verksamhet få köra i den takt som dess motor tillåter? Alla kommer inte att vara Ferraris samtidigt, det kan jag lova, och den rörliga växelkursen finns dessutom där som stötdämpare i nödfall.

Snälla, sluta gör mos av de här frågorna…speciellt om moset inte ens är gott (äpple- och päronmos är ingen höjdare för den som inte har testat).

Share