Gott mos – eller lönespridning/sifferlöst vs fattigdom/exportindustrins förfall

För ett par veckor sen pågick en debatt på SvD opinion. Det började med ett inlägg från Tankesmedjan Tiden om att ”Allt fler med jobb lever i fattigdom.” I sin artikel hänvisar Tiden till rapporten ”Working poor – om arbetande fattigdom och klass”. Man hävdar att det är den förda politiken under Alliansen som har lett till en ökad fattigdom bland arbetare och artikeln var rubricerad med ”Arbetarklass”. Förvisso förs tesen fram att om man klarar sig på sin lön/eller inte har blivit den nya klassmarkören. Men när tankesmedjan Timbro som replik på detta skriver om att ”lönespridningen bör öka, inte minska” då har man gjort alla en stor otjänst eftersom man felaktigt kopplar ihop lönespridning med fattigdom. Slutrepliken av Tiden blev sedan ett mos (av päron och äpplen).

I Timbros replik kopplas nämligen Tidens resonemang till att Sverige redan är ett insider-outsider-samhälle, där höga ingångslöner och höga skatter på arbete försvårar för personer som inte har genomsnittlig produktivitet. Timbro skriver vidare att Sverige alltjämt har bland världens absolut minsta lönespridning. Sen gör man kopplingen mellan lön och fattigdom: ”Om man istället vill att antalet relativt fattiga som arbetar ska vara noll, då måste vi tvinga upp alla löner en bit över 16 000 kronor.” Men det handlar om två helt olika saker. Faktiskt! Att Timbro vill koppla fattigdom till en ökad lönespridning är beklagligt då det förstör för sådana (Naturvetarna) som försöker föra ett seriöst resonemang. Det är fullt möjligt att ha en ökad lönespridning utan en ökande fattigdom!

När SCB, som Tiden hänvisar till i sin rapport, tittar på inkomstskillnader tittar man på disponibel inkomst (alltså inkomst efter skatt). Nu tar inte Naturvetarna tydligt ställning åt något håll när det gäller skatter, då vi är partipolitiskt obundna och det blir lite ”rörigt”, men att lönespridning inte kan kopplas direkt till fattigdom är ganska givet. Inte minst om man återkopplar till klassresonemanget i Tidens artikel blir sådana här diskussioner väldigt konstiga. Naturvetarna är nämligen för en ökad lönespridning bland våra grupper, alltså akademiker med naturvetenskaplig utbildning. Däremot har vi ingen åsikt alls om vad de utan eftergymnasial utbildning (arbetarna enligt Tidens klasstänk) ska ha för lön, annat än att vi anser att det ska löna sig att skaffa en högre utbildning.

När jag hade tänkt att släppa detta kom så en film från Teknikföretagen Så fungerar märket som också gör mos av blandade frukter. Filmen presenteras med att ”Den här filmen beskriver varför det är viktigt att exportsektorn sätter märket i avtalsrörelsen.” Filmen är välgjord, innehåller fina illustrationer och förklarar saker på ett enkelt sätt, dessvärre på ett alltför enkelt sätt. Bland annat sägs det att vi i Sverige har haft två olika sätt att förhandla löner ”…så vi vet hur det går.” Det ena av dessa sätt att förhandla lön (märket) illustreras med en tumme upp och det andra sättet illustreras med en bilkrasch (jag återkommer till det).

Löneförhandling utan märket som det hänvisas till är perioden 1975-95 (innan märket trädde i kraft). Man säger att fackförbund då genom konflikter försökte få störst löneökningar för just sina medlemmar. Fackförbund illustreras som en sorts Pacman-figurer som äter sedlar på ett löpande band med kommentaren ”Den fackliga huggsexan ledde till en ond spiral”. Följden av denna ondskans spiral från facken blev enligt filmen dyra löneavtal, devalveringar, ökade priser, låg tillväxt, svagare företag och ökad arbetslöshet. Jag skulle kunna förklara varför detta är en grov förenkling men i brist på utrymme och eftersom det är ganska givet att verkligheten sällan är så svartvit (avregleringen av kreditmarknaden på 80-talet!?) släpper jag detta. För det som är intressant i detta sammanhang är att allt som skett tidigare är just historia, speciellt det som skedde innan 1992 (då Sverige fick en flytande växelkurs, småningom ett inflationsmål och Riksbanken sedermera blev oberoende).

Det är därför felaktigt att säga att vi då vi har haft två olika sätt att sätta lön i Sverige vet hur det går. Nej, det vet vi inte eftersom en decentraliserad lönebildning med sifferlösa avtal i den nya kontexten efter 1992 är något annat. Som av en händelse hittade jag en presentation från dåvarande vice riksbankschef Villy Bergström från 2005. Presentationen hölls på Teknikföretagens personaldirektörskonferens på Johannesbergs slott i Rimbo och temat var Arbetsmarknad & lönebildning. Väldigt relevant trots några år på nacken då den dels gjordes efter 1992 och dels då åhörarna var Teknikföretagen.

Här några axplock från presentationen: ”Det är viktigt att komma ihåg att de aktuella förutsättningarna för lönebildning i Sverige – rörlig växelkurs och inflationsmål – markant skiljer sig från vår föregående regim med fast växelkurs.” ”Vid flytande växelkurs…har inte relativt högre nominella löneökningar lika stor betydelse för konkurrenskraften, om växelkursen anpassar sig. Vi kan ha en högre pris- och kostnadsutveckling än våra handelspartner utan att vår konkurrenskraft försämras, om kronan fungerar som en stötdämpare. Företagen bär alltså inte den direkta bördan av för höga löneökningar, eftersom växelkursen anpassar sig på lite sikt så att vinsterna hålls uppe i de konkurrensutsatta sektorerna.” Bara för att förtydliga (utifrån liknelsen med Pacman-figurer) förespråkar Naturvetarna inte heller för höga löneökningar som inte kan bäras av verksamheterna/företagen. ”Med flytande växelkurs dämpas också ofta konjunktursvängningarna. År 2001 drabbades den svenska IT-sektorn – bland annat Ericsson och Telia – av en djup nedgång. Men nedgången kompenserades delvis av den försvagade kronkursen, så att vinsterna hölls uppe i massa-, pappers-, järn- och stålindustrin, samt i övriga delar av verkstadsindustrin.”

Det avslutande citatet leder mig också tillbaka till den dåliga allegorin med bilkraschen. I filmen visas nämligen en väg där en bil kör om ett par andra bilar, vilket leder till en krasch. För att återkoppla till resonemanget ovan, som visar på hur olika branscher och företag i ekonomin går i olika takt, är denna bilkrasch inte ens sannolik med flytande växelkurs. Att alla branscher och företag ska köra i samma takt i bredd på denna väg verkar än mer riskabelt (i alla fall som allegori betraktat). För kunskapsintensiva svenska företag kan de dessutom förlora lite av sin styrkraft och bränsle med denna modell. Akademiker är rörliga (nationellt och internationell). Varför ska de stanna på ett svensk företag där det går otroligt bra, individen presterar väldigt bra samtidigt som deras löneutveckling hålls tillbaka av det normerande märket? Varför ska inte en bransch/företag/verksamhet få köra i den takt som dess motor tillåter? Alla kommer inte att vara Ferraris samtidigt, det kan jag lova, och den rörliga växelkursen finns dessutom där som stötdämpare i nödfall.

Snälla, sluta gör mos av de här frågorna…speciellt om moset inte ens är gott (äpple- och päronmos är ingen höjdare för den som inte har testat).

Share

”Alla får möjlighet att göra sin röst hörd”

Jag har jobbat i lantbruksbranschen i snart 25 år och tillhört den grupp som alltid tackat nej till fackliga uppdrag. När valberedningen gång efter gång tålmodigt letat efter någon som kunde tänka sig att ställa upp, har jag legat lågt. Ann Christin Olsson, förtroendevald, gästbloggar idag om utmaningen att få fler att engagera sig fackligt på arbetsplatserna. 

Mina skäl att tacka nej har varit brist på tid och att det fackliga uppdraget verkat torrt och tråkigt. Det är i frågor som rör jordbruk och mjölkproduktion som jag har mitt brinnande intresse och engagemang.

Det är inte bara facket som kan ha svårt att få sina medlemmar att engagera sig. Det är samma problem för valberedningarna i lantbrukskooperationen och i ideella idrottsföreningar att locka till engagemang. Men för 1,5 år sedan valde jag ändå att ställa upp som förtroendevald i Akademikerföreningen på vårt företag. Det var i samband med en större omorganisation där Svensk Mjölk som jag jobbade för lades ner och vi var en grupp som skulle gå över till husdjursföreningen Växa Sverige. Då kändes det viktigt att vi som medarbetare skulle få göra vår röst hörd. Att ha tid eller inte blev underordnat, jag ville vara med och påverka!

Nu inser jag hur oinsatt jag tidigare varit i fackligt arbete. Naturvetarnas utbildningssatsning av förtroendevalda är positiv, men mer kunskap och information behövs även till alla medlemmar. Känns viktigt att alla har insikt i till exempel hur förhandlingsgången är. Innan kunde jag tillhöra de som gick och knorrade över att facket inte lyckats få igenom sin vilja i en fråga. Med den erfarenhet jag fått idag har jag en annan förståelse för hur förhandlingsgången är med lokala och centrala förhandlingar. När jag gick den fackliga grundkursen i mars, vilket gav många aha-upplevelser, var det någon som konstaterade: ”Det är skillnad på att tycka att man har rätt och att också få rätt”.

Vid omorganisationen kastades vi snabbt in i förhandlingar om inrangering av villkor och lokaliseringsort för personalen. Att mjölkinvägningen har minskat med 20 procent på 25 år i Sverige sätter sina spår i branschen. Vi har fått hantera tunga frågor i samband med att verksamheten ska anpassas till en krympande marknad. Ibland har vi drivit frågor ensamma, och ibland tillsammans med Unionen. Även om vi inte lyckas nå i mål i alla frågor, kan jag tycka att det i sig är en poäng att framföra vad vi från fackligt håll anser.

Vi är över 90 medlemmar utspridda i nästan hela Sverige i vår Akademikerförening och i början var jag fundersam över hur vi skulle kunna föra allas talan. Ett sätt är att vi i styrelsen är utspridda geografiskt över landet och har olika kompetenser. Ett annat att vi försöker fånga upp vad medlemmarna tycker genom att vi skickar ut korta webbenkäter som är anonyma och där alla får tycka till. Det kan vara en enda fråga, till exempel ”Vad tyckte du om årets lönesamtal?”. Det har varit en styrka att kunna visa att: ”Fyra av fem medlemmar tycker så här”. Det arbetssättet känns bra. Vi kan snabbt fånga upp medlemmarnas åsikt i en fråga och anpassa den linje vi ska driva. Det känns verkligen som påverkan från gräsrotsnivå – alla får möjlighet att göra sin röst hörd.

I vår bransch har det fusionerats mellan kooperativa föreningar, inte bara inom Sverige utan också internationellt. För några fusioner sedan satt jag i samma hus som vd och resten av företagsledningen. Det var lätt att vid en fikapaus diskutera en fråga med vd. För majoriteten av medarbetarna idag finns företagsledningen på en annan ort. Man känner inte ledningen personligen och det kan göra det svårare att ta steget att framföra en åsikt. När det är förhandling är vi en motpart till arbetsgivaren, men i övrigt ser jag att facket är en viktig samarbetspartner och ett bollplank. Inte minst viktigt i ett kunskapsföretag, där företaget är varken mer eller mindre än sina medarbetare. Facket har blivit en allt viktigare länk mellan medarbetare och företag under mina år. Erbjuds du möjligheten att vara med och påverka, ta chansen! Det är inte torrt och tråkigt att vara lokalt förtroendevald, utan spännande och utvecklande.

Ann-Christin-Olsson_80pxAnn Christin Olsson är husdjursagronom och fackligt förtroendevald på Växa Sverige. Hon har arbetat i husdjursorganisationen sedan 1989 och arbetar idag som reporter på facktidningarna Husdjur och Nötkött på Växa Sverige, som är ett rikstäckande rådgivnings- och serviceföretag som vänder sig främst till mjölk- och köttföretagare.

 

Share

Nej, storleken har inte så stor betydelse. Det är skillnaden som gör skillnaden

Maria Abrahamsson (M) har goda intentioner, men gör i sin debattartikel om jämställdhet på SvDs Brännpunkt den 3 mars 2014, en rad tankevurpor. En av vurporna är antagandet att det är av yttersta relevans hur man mäter skillnaden i livslön mellan kvinnor och män.

Det går att mäta på olika sätt och det är väl just därför som Medlingsinstitutet ger flera olika mått i sina rapporter. De förklarar också väldigt pedagogiskt hur man kan räkna på olika sätt och exakt vad det är de mäter. Om det är 3,6 miljoner eller 870 000 kronor är faktiskt inte det mest intressanta, annat än möjligtvis i politiska debatter då alla kan hitta stöd för sin egen sanning. I en replik försvarar också Malin Wreder, huvudsekreterare i delegationen för jämställdhet i arbetslivet, de 3,6 miljonerna och hur man också minsann har mätt på andra sätt.

Det mest problematiska när just jämställdhet görs till en fråga om mätning är att fokus, trots goda intentioner, flyttas från sakfrågan. Inte minst när Abrahamsson också viftar bort de strukturella problemen i en handvändning. Det finns oförklarade skillnader mellan kvinnor och mäns löner i Sverige år 2014, det räcker faktiskt rätt bra. Naturvetarna är ett Saco-förbund som förespråkar individuell lönesättning med lönesamtal och väl fungerande löneprocesser. Liksom Abrahamsson hyser vi en stark tilltro till denna modell. Inte minst då Saco också visat i olika undersökningar att kvinnor tjänar mest på individuella lönesamtal.

Men att kvinnor och män gör olika yrkesval, att kvinnor deltidsarbetar mer och att kvinnodominerade yrken och sektorer har sämre löner kan man inte bara vifta bort som en irrelevant faktor. Man kan räkna med de strukturella skillnaderna eller välja att inte räkna med dem i olika beräkningar, men man kan inte betrakta de som oviktiga i sammanhanget. Det är väl klart att det måste vara av intresse i en jämställdhetsdebatt att diskutera varför kvinnor tar ut mer föräldraledighet, deltidsarbetar mer och varför det finns strukturell diskriminering? Att kvinnor i slutändan i regel får en lägre pension är en sådan sak som också bör ligga där uppe i internminnet oavsett om man räknar på det eller inte.

Med detta sagt visar Naturvetarnas beräkningar att de oförklarade löneskillnaderna mellan kvinnor och män har minskat över tid bland våra medlemmar (för att vara trogen mitt budskap kommer jag inte att fokusera på de exakta siffrorna). Eftersom både Sacos tidigare rapporter och våra egna beräkningar visar att kvinnor tjänar mest på lönesamtal, kommer jag till slutsatsen att individuell lönesättning med lönesamtal är av godo för att minska de oförklarade löneskillnaderna.

Saco släppte den 4 mars en funktion som visar att skillnaderna i livslön för kvinnliga och manliga akademiker i regel fortfarande är väldigt stor. Det Saco sätter ljuset på är att det inte finns en universallösning som löser allt i en handvändning. De oförklarade löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskar i en alltför långsam takt. Ett av våra systerförbund, Sveriges Ingenjörer, lanserade häromdagen en rapport som visar att ingångslönerna skiljer sig åt för deras kvinnliga och manliga medlemmar. Något vi också sett för våra medlemmar. Det betyder att man (läs kvinna) måste stå på sig i sin första löneförhandling då en för låg ingångslön ofta hänger med en under resten av yrkeslivet. Om man dessutom tappar längs vägen kan skillnaden i slutändan bli markant. Ta inte skit (ingångslön)!

Om jag ska föra någon sorts avslutande resonemang så här dagen innan den internationella kvinnodagen måste det bli detta.

Naturvetarna förespråkar individuell lönesättning med lönesamtal just för att vi anser att kön inte ska vara en faktor. Vi ser det som en väg fram för att komma bort från förutfattade meningar och att titta på individens kompetens, ansvar, arbetsuppgifter och prestation (helt oavsett kön, bakgrund, sexuell läggning eller andra för lönesättning ovidkommande faktorer). Kön är således inte vårt fokus!

Men givet de normer som fortfarande råder i vårt samhälle och som slår igenom i strukturella löneskillnader finns det saker vi inte rår på som fackförbund. Här måste politiker ta ett gemensamt ansvar att se till att det inte blir en pajkastning om hur man ska räkna. De enda som vinner på en sådan debatt är de som låtsas om att det inte finns oförklarade löneskillnader mellan kvinnor och män i Sverige år 2014. Den här frågan är för viktig för att schabblas bort, inte minst om man som Abrahamsson, i grunden har goda intentioner.

Det är skillnaden som gör skillnaden! Tjafsa inte bort det i jakten på politiska poänger! Framför allt då det är politiker som i större utsträckning än några andra i vårt samhälle äger redskap att förändra rådande normer!


Ps. De proffsförhandlare kring individuell lönesättning som Abrahamsson efterlyser i sin debattartikel finns i mängder hos olika Saco-förbund och de brukar i regel benämnas som förhandlare/ombudsmän. Ett tips för akademiker är därför att vara med i ett Saco-förbund och verkligen nyttja de tjänster som erbjuds avseende lönecoaching, lönesamtalscoaching, lönestatistik etc. Ds.

Share