Gott mos – eller lönespridning/sifferlöst vs fattigdom/exportindustrins förfall

För ett par veckor sen pågick en debatt på SvD opinion. Det började med ett inlägg från Tankesmedjan Tiden om att ”Allt fler med jobb lever i fattigdom.” I sin artikel hänvisar Tiden till rapporten ”Working poor – om arbetande fattigdom och klass”. Man hävdar att det är den förda politiken under Alliansen som har lett till en ökad fattigdom bland arbetare och artikeln var rubricerad med ”Arbetarklass”. Förvisso förs tesen fram att om man klarar sig på sin lön/eller inte har blivit den nya klassmarkören. Men när tankesmedjan Timbro som replik på detta skriver om att ”lönespridningen bör öka, inte minska” då har man gjort alla en stor otjänst eftersom man felaktigt kopplar ihop lönespridning med fattigdom. Slutrepliken av Tiden blev sedan ett mos (av päron och äpplen).

I Timbros replik kopplas nämligen Tidens resonemang till att Sverige redan är ett insider-outsider-samhälle, där höga ingångslöner och höga skatter på arbete försvårar för personer som inte har genomsnittlig produktivitet. Timbro skriver vidare att Sverige alltjämt har bland världens absolut minsta lönespridning. Sen gör man kopplingen mellan lön och fattigdom: ”Om man istället vill att antalet relativt fattiga som arbetar ska vara noll, då måste vi tvinga upp alla löner en bit över 16 000 kronor.” Men det handlar om två helt olika saker. Faktiskt! Att Timbro vill koppla fattigdom till en ökad lönespridning är beklagligt då det förstör för sådana (Naturvetarna) som försöker föra ett seriöst resonemang. Det är fullt möjligt att ha en ökad lönespridning utan en ökande fattigdom!

När SCB, som Tiden hänvisar till i sin rapport, tittar på inkomstskillnader tittar man på disponibel inkomst (alltså inkomst efter skatt). Nu tar inte Naturvetarna tydligt ställning åt något håll när det gäller skatter, då vi är partipolitiskt obundna och det blir lite ”rörigt”, men att lönespridning inte kan kopplas direkt till fattigdom är ganska givet. Inte minst om man återkopplar till klassresonemanget i Tidens artikel blir sådana här diskussioner väldigt konstiga. Naturvetarna är nämligen för en ökad lönespridning bland våra grupper, alltså akademiker med naturvetenskaplig utbildning. Däremot har vi ingen åsikt alls om vad de utan eftergymnasial utbildning (arbetarna enligt Tidens klasstänk) ska ha för lön, annat än att vi anser att det ska löna sig att skaffa en högre utbildning.

När jag hade tänkt att släppa detta kom så en film från Teknikföretagen Så fungerar märket som också gör mos av blandade frukter. Filmen presenteras med att ”Den här filmen beskriver varför det är viktigt att exportsektorn sätter märket i avtalsrörelsen.” Filmen är välgjord, innehåller fina illustrationer och förklarar saker på ett enkelt sätt, dessvärre på ett alltför enkelt sätt. Bland annat sägs det att vi i Sverige har haft två olika sätt att förhandla löner ”…så vi vet hur det går.” Det ena av dessa sätt att förhandla lön (märket) illustreras med en tumme upp och det andra sättet illustreras med en bilkrasch (jag återkommer till det).

Löneförhandling utan märket som det hänvisas till är perioden 1975-95 (innan märket trädde i kraft). Man säger att fackförbund då genom konflikter försökte få störst löneökningar för just sina medlemmar. Fackförbund illustreras som en sorts Pacman-figurer som äter sedlar på ett löpande band med kommentaren ”Den fackliga huggsexan ledde till en ond spiral”. Följden av denna ondskans spiral från facken blev enligt filmen dyra löneavtal, devalveringar, ökade priser, låg tillväxt, svagare företag och ökad arbetslöshet. Jag skulle kunna förklara varför detta är en grov förenkling men i brist på utrymme och eftersom det är ganska givet att verkligheten sällan är så svartvit (avregleringen av kreditmarknaden på 80-talet!?) släpper jag detta. För det som är intressant i detta sammanhang är att allt som skett tidigare är just historia, speciellt det som skedde innan 1992 (då Sverige fick en flytande växelkurs, småningom ett inflationsmål och Riksbanken sedermera blev oberoende).

Det är därför felaktigt att säga att vi då vi har haft två olika sätt att sätta lön i Sverige vet hur det går. Nej, det vet vi inte eftersom en decentraliserad lönebildning med sifferlösa avtal i den nya kontexten efter 1992 är något annat. Som av en händelse hittade jag en presentation från dåvarande vice riksbankschef Villy Bergström från 2005. Presentationen hölls på Teknikföretagens personaldirektörskonferens på Johannesbergs slott i Rimbo och temat var Arbetsmarknad & lönebildning. Väldigt relevant trots några år på nacken då den dels gjordes efter 1992 och dels då åhörarna var Teknikföretagen.

Här några axplock från presentationen: ”Det är viktigt att komma ihåg att de aktuella förutsättningarna för lönebildning i Sverige – rörlig växelkurs och inflationsmål – markant skiljer sig från vår föregående regim med fast växelkurs.” ”Vid flytande växelkurs…har inte relativt högre nominella löneökningar lika stor betydelse för konkurrenskraften, om växelkursen anpassar sig. Vi kan ha en högre pris- och kostnadsutveckling än våra handelspartner utan att vår konkurrenskraft försämras, om kronan fungerar som en stötdämpare. Företagen bär alltså inte den direkta bördan av för höga löneökningar, eftersom växelkursen anpassar sig på lite sikt så att vinsterna hålls uppe i de konkurrensutsatta sektorerna.” Bara för att förtydliga (utifrån liknelsen med Pacman-figurer) förespråkar Naturvetarna inte heller för höga löneökningar som inte kan bäras av verksamheterna/företagen. ”Med flytande växelkurs dämpas också ofta konjunktursvängningarna. År 2001 drabbades den svenska IT-sektorn – bland annat Ericsson och Telia – av en djup nedgång. Men nedgången kompenserades delvis av den försvagade kronkursen, så att vinsterna hölls uppe i massa-, pappers-, järn- och stålindustrin, samt i övriga delar av verkstadsindustrin.”

Det avslutande citatet leder mig också tillbaka till den dåliga allegorin med bilkraschen. I filmen visas nämligen en väg där en bil kör om ett par andra bilar, vilket leder till en krasch. För att återkoppla till resonemanget ovan, som visar på hur olika branscher och företag i ekonomin går i olika takt, är denna bilkrasch inte ens sannolik med flytande växelkurs. Att alla branscher och företag ska köra i samma takt i bredd på denna väg verkar än mer riskabelt (i alla fall som allegori betraktat). För kunskapsintensiva svenska företag kan de dessutom förlora lite av sin styrkraft och bränsle med denna modell. Akademiker är rörliga (nationellt och internationell). Varför ska de stanna på ett svensk företag där det går otroligt bra, individen presterar väldigt bra samtidigt som deras löneutveckling hålls tillbaka av det normerande märket? Varför ska inte en bransch/företag/verksamhet få köra i den takt som dess motor tillåter? Alla kommer inte att vara Ferraris samtidigt, det kan jag lova, och den rörliga växelkursen finns dessutom där som stötdämpare i nödfall.

Snälla, sluta gör mos av de här frågorna…speciellt om moset inte ens är gott (äpple- och päronmos är ingen höjdare för den som inte har testat).

Share

Om kompetens, lönesättning och speed-dating!

Rätt kompetens på rätt plats! Det är så vi vill ha det. Det blir bättre för oss som individer om vi arbetar med något som vi har kompetens för och i längden tjänar hela samhället på det. I förra veckan var jag på ett intressant seminarium kring invandrade akademiker med anledning av att Saco har släppt rapporten ”Utan karta och kompass”. Det är många invandrade akademiker som hamnar på tjänster som de är överkvalificerade för, om de överhuvudtaget lyckas ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) lyfte på seminariet att det är viktigare att få ett jobb än att få rätt jobb när man emigrerat till Sverige. Det är svårt att säga emot att det naturligtvis är viktigt för integrationen att få ett jobb och inte hamna i ett långvarigt utanförskap. Men är man inte för kategorisk när man säger att ett jobb är viktigare än rätt jobb och känns det inte lite som att man resignerar när man från politiskt håll uttalar sig så om akademiker? Det ena ska väl inte utesluta det andra utan med en bättre matchning av nyanlända akademiker kan nog en majoritet av invandrade akademiker få såväl ett jobb som rätt jobb.

Apropå akademiker från andra länder och ”felplacerad” kompetens så var jag under dagen på en workshop om Radioactive Waste Disposal (RWD) anordnat av the European Federation of Geologists och Naturvetarnas Geosektion. Det var otroligt intressant och jag förstod de olika föredragen på ett övergripande plan men detaljerna hade jag svårare att greppa. Stundtals kändes det därför som att jag var felplacerad. Men samtidigt arbetar jag med arbetsmarknadsfrågor på Naturvetarna och måste, bland många andra grupper, förstå geologers kompetens och deras situation på arbetsmarknaden på ett övergripande plan. Därför gav det som sagt väldigt mycket att vara med.

Ändå var det först när Nic Bilham – Head of Strategy and External Relations vid The Geological Society of London började prata om att det krävs en mängd olika experter för att lyckas med ett RWD-projekt som jag helt plötsligt satt och nickade med i det han sade. Detta då han sa att olika naturvetares kompetens självfallet behövs men också bland annat…samhällsvetares (alltså en sådan som jag) för att övertyga ett samhälle att vilja stå värd för en RWD-anläggning. Rätt kompetenser på rätt plats som samverkar för att kommunicera kring vikten av geologer och andra naturvetares arbete i att se till att mänskligheten kan fortleva på planeten. Det är ju precis en sån roll som jag fyller på Naturvetarna och jag kände helt plötsligt att jag ville räcka upp handen och säga vår slogan ”Vi jobbar för naturvetare så att de kan rädda världen”…

Min tidigare kontakt med the European Federation of Geologists har bestått i att jag har bidragit med lönestatistik om hur det ser ut för geologer på den svenska arbetsmarknaden. När vi nu är inne på lön tror ju Naturvetarna för övrigt på att lönen ska sättas lokalt och ska spegla en individs kompetens, insatser och ansvar. Vi anser att märken ofta blir ett tak för hur höga löneökningarna blir utan koppling till en verksamhets resultat och individens prestation.

Det var därför intressant när Socialdepartementet idag skickade ut ett pressmeddelande om att man hade bestämt lönerna för 240 stycken myndighetschefer. Intressant att man vid ett regeringssammanträde kan bedöma prestationen av 240 individer under det föregående året på ett bräde och intressant att löneökningarna för gruppen i sin helhet hamnade på 2,7 procent (vilket inte är nära märket i industriavtalet men väl andra stora centrala avtal med bestämda procentuella löneökningar som träffats nyligen). Kan dessa märken ha fungerat som ett tak?

En grupp som fick sin löneökning bestämd vid regeringens sammanträde idag var rektorer på universitet och högskolor. Min kollega Sofie Andersson höll i fredags i ett seminarium om vikten av ett gott akademiskt ledarskap och det är klart att detta börjar redan med hur lönen sätts på rektorerna. Exakt vad är det som premieras? Då lönesättning är ett av de viktigaste verktygen för att styra en verksamhet är det av största vikt att det blir rätt redan på denna nivå för att universitet och högskolor ska utvecklas i den riktning man önskar. Någonstans förstår jag att det är uppfyllnad av olika direktiv, regleringsbrev m.m. som ligger till grund för bedömningen av verksamheten. Men då lönesättning är ett av de viktigaste verktygen för att styra en verksamhet är det verkligen av största vikt att det blir rätt.

Jag är egentligen inte tillräckligt insatt i lönesättningen av myndighetschefer för att uttala mig om exakt hur det går till på ett sådant här myndighetssammanträde. Men att tro att det ska vara ”riktig” individuell lönesättning när man tar beslut om 240 stycken individer på en förmiddag har jag svårt att tänka mig. Snabba lönesamtal likt speed-dating kanske!?

Share

We want you…i alla fall om du är medlem i Na och har fått löneenkäten!

Jag blev glad när jag läste min bloggkompis Sofies inlägg häromveckan om Det grå, gubbiga facket. Nu var ju slutsatsen att facket inte är gubbigt och grått, annars hade jag gjort tummen ned även om jag personligen gillar dova färger på mina kläder och börjar närma mig den ålder då det snart är dags för hatt. Sofie visade tydligt i sin text att den svenska arbetsmarknaden kräver ett fackligt engagemang. Avslutningen på inlägget var ”att det måste vara en kärnuppgift för alla som arbetar inom den fackliga sfären att både förklara och motivera det vi gör”.

Ok, jag ska försöka förklara och motivera det jag gör just nu. Jag har gjort en enkät som är gjord för de som svarar på den. Ni tror mig inte? Det är helt sant! Den kallas för Naturvetarnas löneenkät 2012. Jag vet själv hur trött man blir på alla enkäter som man bombarderas av ständigt men då är det ju enkäter man inte berörs av. Med den här enkäten är det så att om man inte besvarar den, och fler medlemmar i förbundet tänker likadant, så får vi en dålig lönestatistik vilket ytterst påverkar alla som är medlemmar i Naturvetarna. Vi arbetar alltid för våra medlemmars bästa men här har man alltså ett fall där vi (och då menar jag medlemmar såväl som tjänstemän) verkligen är i högsta grad beroende av att medlemmarna är aktiva.

Det finns ett klockrent citat från Hans-Erik Källman, nyvald styrelseledamot på kongressen i förra veckan, om löneenkäten som lyder: ”Om jag ska få något tillbaka måste jag också bidra.” Jag borde egentligen inte behöva förklara och motivera det mer än så då det här är en produkt som borde sälja sig själv…och det gör den. Vi har i år förbättrat möjligheterna att svara direkt i smartphone eller på padda. Det går så enkelt och det tycker alla som får enkäten också. De tre första dagarnas svarsfrekvens var sex procent högre jämfört med 2011. Keep it up!

Din egen unika länk till enkäten är endast ett par knapptryckningar bort förutsatt att du är medlem i Naturvetarna och har fått en länk till din e-post. Om du är medlem och inte har fått en länk scrolla längst ner på Naturvetarnas hemsida och fyll i dina uppgifter. Är du inte medlem och är naturvetare? Gå med, om inget annat för att få en unik enkät!

Skjut inte upp till imorgon vad du kan göra idag…allra helst som jag kommer att skicka påminnelser i tre veckor framåt om man inte har besvarat enkäten. På detta sätt skiljer sig nämligen inte denna enkät från någon annan enkät i samhället…man kan inte få allt.

Share