Gott mos – eller lönespridning/sifferlöst vs fattigdom/exportindustrins förfall

För ett par veckor sen pågick en debatt på SvD opinion. Det började med ett inlägg från Tankesmedjan Tiden om att ”Allt fler med jobb lever i fattigdom.” I sin artikel hänvisar Tiden till rapporten ”Working poor – om arbetande fattigdom och klass”. Man hävdar att det är den förda politiken under Alliansen som har lett till en ökad fattigdom bland arbetare och artikeln var rubricerad med ”Arbetarklass”. Förvisso förs tesen fram att om man klarar sig på sin lön/eller inte har blivit den nya klassmarkören. Men när tankesmedjan Timbro som replik på detta skriver om att ”lönespridningen bör öka, inte minska” då har man gjort alla en stor otjänst eftersom man felaktigt kopplar ihop lönespridning med fattigdom. Slutrepliken av Tiden blev sedan ett mos (av päron och äpplen).

I Timbros replik kopplas nämligen Tidens resonemang till att Sverige redan är ett insider-outsider-samhälle, där höga ingångslöner och höga skatter på arbete försvårar för personer som inte har genomsnittlig produktivitet. Timbro skriver vidare att Sverige alltjämt har bland världens absolut minsta lönespridning. Sen gör man kopplingen mellan lön och fattigdom: ”Om man istället vill att antalet relativt fattiga som arbetar ska vara noll, då måste vi tvinga upp alla löner en bit över 16 000 kronor.” Men det handlar om två helt olika saker. Faktiskt! Att Timbro vill koppla fattigdom till en ökad lönespridning är beklagligt då det förstör för sådana (Naturvetarna) som försöker föra ett seriöst resonemang. Det är fullt möjligt att ha en ökad lönespridning utan en ökande fattigdom!

När SCB, som Tiden hänvisar till i sin rapport, tittar på inkomstskillnader tittar man på disponibel inkomst (alltså inkomst efter skatt). Nu tar inte Naturvetarna tydligt ställning åt något håll när det gäller skatter, då vi är partipolitiskt obundna och det blir lite ”rörigt”, men att lönespridning inte kan kopplas direkt till fattigdom är ganska givet. Inte minst om man återkopplar till klassresonemanget i Tidens artikel blir sådana här diskussioner väldigt konstiga. Naturvetarna är nämligen för en ökad lönespridning bland våra grupper, alltså akademiker med naturvetenskaplig utbildning. Däremot har vi ingen åsikt alls om vad de utan eftergymnasial utbildning (arbetarna enligt Tidens klasstänk) ska ha för lön, annat än att vi anser att det ska löna sig att skaffa en högre utbildning.

När jag hade tänkt att släppa detta kom så en film från Teknikföretagen Så fungerar märket som också gör mos av blandade frukter. Filmen presenteras med att ”Den här filmen beskriver varför det är viktigt att exportsektorn sätter märket i avtalsrörelsen.” Filmen är välgjord, innehåller fina illustrationer och förklarar saker på ett enkelt sätt, dessvärre på ett alltför enkelt sätt. Bland annat sägs det att vi i Sverige har haft två olika sätt att förhandla löner ”…så vi vet hur det går.” Det ena av dessa sätt att förhandla lön (märket) illustreras med en tumme upp och det andra sättet illustreras med en bilkrasch (jag återkommer till det).

Löneförhandling utan märket som det hänvisas till är perioden 1975-95 (innan märket trädde i kraft). Man säger att fackförbund då genom konflikter försökte få störst löneökningar för just sina medlemmar. Fackförbund illustreras som en sorts Pacman-figurer som äter sedlar på ett löpande band med kommentaren ”Den fackliga huggsexan ledde till en ond spiral”. Följden av denna ondskans spiral från facken blev enligt filmen dyra löneavtal, devalveringar, ökade priser, låg tillväxt, svagare företag och ökad arbetslöshet. Jag skulle kunna förklara varför detta är en grov förenkling men i brist på utrymme och eftersom det är ganska givet att verkligheten sällan är så svartvit (avregleringen av kreditmarknaden på 80-talet!?) släpper jag detta. För det som är intressant i detta sammanhang är att allt som skett tidigare är just historia, speciellt det som skedde innan 1992 (då Sverige fick en flytande växelkurs, småningom ett inflationsmål och Riksbanken sedermera blev oberoende).

Det är därför felaktigt att säga att vi då vi har haft två olika sätt att sätta lön i Sverige vet hur det går. Nej, det vet vi inte eftersom en decentraliserad lönebildning med sifferlösa avtal i den nya kontexten efter 1992 är något annat. Som av en händelse hittade jag en presentation från dåvarande vice riksbankschef Villy Bergström från 2005. Presentationen hölls på Teknikföretagens personaldirektörskonferens på Johannesbergs slott i Rimbo och temat var Arbetsmarknad & lönebildning. Väldigt relevant trots några år på nacken då den dels gjordes efter 1992 och dels då åhörarna var Teknikföretagen.

Här några axplock från presentationen: ”Det är viktigt att komma ihåg att de aktuella förutsättningarna för lönebildning i Sverige – rörlig växelkurs och inflationsmål – markant skiljer sig från vår föregående regim med fast växelkurs.” ”Vid flytande växelkurs…har inte relativt högre nominella löneökningar lika stor betydelse för konkurrenskraften, om växelkursen anpassar sig. Vi kan ha en högre pris- och kostnadsutveckling än våra handelspartner utan att vår konkurrenskraft försämras, om kronan fungerar som en stötdämpare. Företagen bär alltså inte den direkta bördan av för höga löneökningar, eftersom växelkursen anpassar sig på lite sikt så att vinsterna hålls uppe i de konkurrensutsatta sektorerna.” Bara för att förtydliga (utifrån liknelsen med Pacman-figurer) förespråkar Naturvetarna inte heller för höga löneökningar som inte kan bäras av verksamheterna/företagen. ”Med flytande växelkurs dämpas också ofta konjunktursvängningarna. År 2001 drabbades den svenska IT-sektorn – bland annat Ericsson och Telia – av en djup nedgång. Men nedgången kompenserades delvis av den försvagade kronkursen, så att vinsterna hölls uppe i massa-, pappers-, järn- och stålindustrin, samt i övriga delar av verkstadsindustrin.”

Det avslutande citatet leder mig också tillbaka till den dåliga allegorin med bilkraschen. I filmen visas nämligen en väg där en bil kör om ett par andra bilar, vilket leder till en krasch. För att återkoppla till resonemanget ovan, som visar på hur olika branscher och företag i ekonomin går i olika takt, är denna bilkrasch inte ens sannolik med flytande växelkurs. Att alla branscher och företag ska köra i samma takt i bredd på denna väg verkar än mer riskabelt (i alla fall som allegori betraktat). För kunskapsintensiva svenska företag kan de dessutom förlora lite av sin styrkraft och bränsle med denna modell. Akademiker är rörliga (nationellt och internationell). Varför ska de stanna på ett svensk företag där det går otroligt bra, individen presterar väldigt bra samtidigt som deras löneutveckling hålls tillbaka av det normerande märket? Varför ska inte en bransch/företag/verksamhet få köra i den takt som dess motor tillåter? Alla kommer inte att vara Ferraris samtidigt, det kan jag lova, och den rörliga växelkursen finns dessutom där som stötdämpare i nödfall.

Snälla, sluta gör mos av de här frågorna…speciellt om moset inte ens är gott (äpple- och päronmos är ingen höjdare för den som inte har testat).

Share

Märket framstår som märkligt för mig…

I förra veckan skrev statsminister Stefan Löfven (S) och närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S) en debattartikel i DN om en nationell exportstrategi för Sverige. Reaktionerna lät inte vänta på sig och i nuläget finns det inte mindre än sex repliker på DN:s hemsida. En av replikerna från Almega har som rubrik att en ”Tjänstesatsning är lösningen på exportproblemen”. Även om man inte skriver under på detta så är det intressant med den kunskapsintensiva tjänstesektorn då alltfler akademiker, inte  minst naturvetare, arbetar inom sektorn. Almegas har också ett intressant resonemang i sin slutkläm: ”En exportstrategi måste ha fokus på en effektiv kompetensförsörjning – såväl inom utbildningssystemet som att underlätta för kompetensinvandring och utländska studenter och forskares möjligheter att etablera sig i Sverige”.

Det finns en poäng i detta men i nuläget finns det många hinder för att uppnå en effektiv matchning ens för kompetensen inom landet. Riktigt intressant blir denna diskussion när man funderar på utbildningspremien i Sverige med koppling till kompetensförsörjningen och mobiliteten (såväl nationellt som hur man attraherar akademiker från andra länder). I sin artikel skriver Löfven och Damberg nämligen om ”skyddet för…löntagarnas intressen…”. Det låter så klart bra, inte minst i ett fackförbunds öron. Klart vi värnar om våra medlemmar (löntagarna, de som driver egna företag och alla olika lösningar som finns) på den svenska arbetsmarknaden, det är liksom vårt existensberättigande. Men som av en händelse har jag funderat en del på lönebildning på sistone och undrar om Löfven och Damberg med ”skyddet för löntagarnas intressen” i detta sammanhang kanske avser märket?

När jag började jobba här för lite mer än tre år sedan var märket för mig ett hyfsat abstrakt begrepp. Ju mer jag förstår kring märket och den brist på utbildningspremie som finns i Sverige idag desto mer förundrad blir jag. Inser att jag kanske provocerar en hel del nu, men gynnar verkligen märket ett alltmer kunskapsintensivt samhälle i förändring, som Sveriges, på längre sikt? För att förtydliga Naturvetarnas ståndpunkter så förespråkar förbundet en decentraliserad lönebildning med sifferlösa centrala avtal där lönen sätts lokalt i ett lönesamtal mellan medarbetare och chef utifrån kompetens, prestation och ansvar. Naturvetarna tror vidare på akademikers kompetens och ser att Sverige blir ett alltmer kunskapsintensivt samhälle, varför förbundet anser att man inte bör motverka innovation, utveckling och viss nödvändig omstrukturering i samhället.

Vad är då märket för den som inte är så insatt? Industriavtalets märke är ett försök att specificera löneökningstal utifrån svensk konkurrenskraft. Det trädde i kraft 1997 och förnyades 2011. Sedan dess har märket haft en stark effekt på vad som anses vara ”rätt” löneökning i hela ekonomin. Bakgrunden till att avtalet träffades var höga löneökningar 1995, och då det hade varit en lönekarusell på 80-talet med hög inflation (vad som drev vad under 80-talets avregleringar av finansmarknaden och devalveringar av kronkursen låter jag stå osagt…). Det är iaf fack och arbetsgivare inom industrin som träffat Industriavtalet.

Medlingsinstitutet, en myndighet som har tre huvuduppgifter – verka för en väl fungerande lönebildning, medla i arbetstvister och ansvara för den officiella lönestatistiken – uttrycker på sin hemsida vad en väl fungerande lönebildning är enligt deras definition: ”En väl fungerande lönebildning innebär att den internationellt konkurrensutsatta sektorn är normerande, vilket betyder att löneökningstakten inom industrin ska vara en norm för den övriga arbetsmarknaden, och att löneökningstakten anpassas till våra viktigaste konkurrentländer. Detta ska kunna förenas med de förhandlingsformer som parterna själva väljer, dvs såväl avtal på förbundsnivå som decentraliserad och individuell lönebildning.” Den sista meningen låter ju bra men i praktiken fungerar inte en decentraliserad och individuell lönebildning optimalt så länge märket lägger en filt över all lönebildning.

Nu är det ju just detta som är syftet med märket, det ska vara normerande.  Jag förstår så klart bakgrunden också, man vill inte ha en inflationsdrivande lönebildning och då export står för en stor del av Sveriges BNP försöker man fixa detta genom att knyta löneökningar till Sveriges konkurrenskraft. Gott så, även om jag tycker att idén är märklig sett i den svenska modellens kontext (Medlingsinstitutets uttalade definition på väl fungerande lönebildning) och då svensk export enligt Löfven och Damberg ändå har tappat marknadsandelar. Dessutom kan man i alla repliker som har inkommit till DN se att svensk export numera är så mycket mer än när man tänker på det på ett traditionellt/historiskt sätt. 

Sverige är inte samma land som på 70- och 80-talen när det gäller andra aspekter heller. Vi har en rörlig växelkurs, oberoende riksbank och är idag konkurrensutsatta på ett helt annat sätt per automatik vare sig vi vill det eller inte. Industrin spelar självfallet fortfarande en väldigt stor roll i ekonomin, men trots allt inte en lika stor roll som förr. Olika branscher och verksamheter går vidare i olika takt, såväl de som exporterar som de som inte gör det. Jag vänder mig heller inte emot centralt förhandlade löneökningstal för de fackförbund och arbetsgivarorganisationer som så vill och kommer överens om detta. Inte heller vill jag påstå att märket är fel men jag ifrågasätter om det normerande märket som det nu är utformat är ”rätt” för en hel samhällsekonomi som är väldigt diversifierad? Allt detta är ytterst viktigt att ha i åtanke och analysera när man ska ta fram en exportstrategi för Sverige på längre sikt. 

Det är viktigt att tänka på kompetensförsörjningen och fundera på hur man gynnar samhällsutveckling, innovation och våra komparativa fördelar (varav högre kompetens definitivt är en) på lång sikt. Enligt en studie publicerad i tidskriften Science i maj 2014 är Sverige den industrialiserade nation som har lägst utbildningspremie av alla 22 länder i undersökningen. Utbildningspremien i Sverige har varit konstant, låg, under de senaste 20 åren. Om man inte anser att det bör finnas en hyfsad utbildningspremie i samhället är detta helt oproblematiskt. Men eftersom den högre kompetensens betydelse för samhällets utveckling är vetenskapligt belagd i flertalet studier och Sverige blir alltmer kunskapsintensivt (visst har jag nämnt det förr:) tycker jag att det verkar som en ganska, om inte dålig, så väldigt märklig väg att fortsätta på…

Share

Dela din lön & vinn i längden

Är du med i ett Saco-förbund? Bra, då kan du fortsätta läsa. Det här gäller nämligen en exklusiv förmån som endast är förbehållet medlemmar i ett Saco-förbund. Chansen att svara på den årliga löneenkäten! Det är en möjlighet att dela med sig av sin lön som man inte bör gå miste om.

Är det för uppenbart att jag försöker sälja in årets löneenkät från Naturvetarna? I din inkorg inom kort om du har en registrerad e-postadress hos förbundet och har uppgivit att du är yrkesverksam. I år kan du också nå enkäten via Mina sidor och den tar endast ett par min…Är du inte medlem i ett Saco-förbund ännu? Inga problem, är du t.ex. naturvetare och vill svara på Naturvetarnas löneenkät så håller vi den nu öppen i en dryg månad framöver. Du hinner bli medlem. Andra förbund inom Saco-federationen har också skickat eller kommer att skicka ut sin löneenkät här i dagarna.

Det här är faktiskt en orsak så god som någon att bli medlem i ett Saco-förbund. Genom att svara på enkäten har man en unik möjlighet att påverka inputen i lönestatistiken samtidigt som man har alla möjligheter att få en väldigt användbar output. På andra sidan får man nämligen tillgång till Sveriges bästa lönestatistik i Saco Lönesök och det kan vara nog så bra att ha tillhands när det är dags för första jobbet, när man ska byta jobb till en annan sektor m.m.

Det här, såväl inputen som outputen, är en viktig medlemsförmån som jag av en händelse vill slå ett slag för just nu. Eftersom vi alltid ligger steget före (före regeringen i det här fallet, som idag tillkännagav en satsning i budgeten på arbetsmiljöarbete) har vi också under en tid arbetat fram frågor kring arbetsmiljön, med avseende på hot- och våldsproblematik, som kan besvaras i årets löneenkät från Naturvetarna…

För dig som är medlem i Naturvetarna, om du inte redan har lämnat den här texten och gått in och svarat på löneenkäten, har nästa steg (om än så litet, då det bara tar ett fåtal minuter) i ditt liv just utkristalliserats. Svara på löneenkäten nu…tack!

Ps. Nämnde jag förresten att statistiken även används för att göra löneanalyser som driver och utvecklar löneprocessen och att enkäten lätt går att besvara i din smartphone, på din surfplatta eller på din dator? Ds.

Share

”Alla får möjlighet att göra sin röst hörd”

Jag har jobbat i lantbruksbranschen i snart 25 år och tillhört den grupp som alltid tackat nej till fackliga uppdrag. När valberedningen gång efter gång tålmodigt letat efter någon som kunde tänka sig att ställa upp, har jag legat lågt. Ann Christin Olsson, förtroendevald, gästbloggar idag om utmaningen att få fler att engagera sig fackligt på arbetsplatserna. 

Mina skäl att tacka nej har varit brist på tid och att det fackliga uppdraget verkat torrt och tråkigt. Det är i frågor som rör jordbruk och mjölkproduktion som jag har mitt brinnande intresse och engagemang.

Det är inte bara facket som kan ha svårt att få sina medlemmar att engagera sig. Det är samma problem för valberedningarna i lantbrukskooperationen och i ideella idrottsföreningar att locka till engagemang. Men för 1,5 år sedan valde jag ändå att ställa upp som förtroendevald i Akademikerföreningen på vårt företag. Det var i samband med en större omorganisation där Svensk Mjölk som jag jobbade för lades ner och vi var en grupp som skulle gå över till husdjursföreningen Växa Sverige. Då kändes det viktigt att vi som medarbetare skulle få göra vår röst hörd. Att ha tid eller inte blev underordnat, jag ville vara med och påverka!

Nu inser jag hur oinsatt jag tidigare varit i fackligt arbete. Naturvetarnas utbildningssatsning av förtroendevalda är positiv, men mer kunskap och information behövs även till alla medlemmar. Känns viktigt att alla har insikt i till exempel hur förhandlingsgången är. Innan kunde jag tillhöra de som gick och knorrade över att facket inte lyckats få igenom sin vilja i en fråga. Med den erfarenhet jag fått idag har jag en annan förståelse för hur förhandlingsgången är med lokala och centrala förhandlingar. När jag gick den fackliga grundkursen i mars, vilket gav många aha-upplevelser, var det någon som konstaterade: ”Det är skillnad på att tycka att man har rätt och att också få rätt”.

Vid omorganisationen kastades vi snabbt in i förhandlingar om inrangering av villkor och lokaliseringsort för personalen. Att mjölkinvägningen har minskat med 20 procent på 25 år i Sverige sätter sina spår i branschen. Vi har fått hantera tunga frågor i samband med att verksamheten ska anpassas till en krympande marknad. Ibland har vi drivit frågor ensamma, och ibland tillsammans med Unionen. Även om vi inte lyckas nå i mål i alla frågor, kan jag tycka att det i sig är en poäng att framföra vad vi från fackligt håll anser.

Vi är över 90 medlemmar utspridda i nästan hela Sverige i vår Akademikerförening och i början var jag fundersam över hur vi skulle kunna föra allas talan. Ett sätt är att vi i styrelsen är utspridda geografiskt över landet och har olika kompetenser. Ett annat att vi försöker fånga upp vad medlemmarna tycker genom att vi skickar ut korta webbenkäter som är anonyma och där alla får tycka till. Det kan vara en enda fråga, till exempel ”Vad tyckte du om årets lönesamtal?”. Det har varit en styrka att kunna visa att: ”Fyra av fem medlemmar tycker så här”. Det arbetssättet känns bra. Vi kan snabbt fånga upp medlemmarnas åsikt i en fråga och anpassa den linje vi ska driva. Det känns verkligen som påverkan från gräsrotsnivå – alla får möjlighet att göra sin röst hörd.

I vår bransch har det fusionerats mellan kooperativa föreningar, inte bara inom Sverige utan också internationellt. För några fusioner sedan satt jag i samma hus som vd och resten av företagsledningen. Det var lätt att vid en fikapaus diskutera en fråga med vd. För majoriteten av medarbetarna idag finns företagsledningen på en annan ort. Man känner inte ledningen personligen och det kan göra det svårare att ta steget att framföra en åsikt. När det är förhandling är vi en motpart till arbetsgivaren, men i övrigt ser jag att facket är en viktig samarbetspartner och ett bollplank. Inte minst viktigt i ett kunskapsföretag, där företaget är varken mer eller mindre än sina medarbetare. Facket har blivit en allt viktigare länk mellan medarbetare och företag under mina år. Erbjuds du möjligheten att vara med och påverka, ta chansen! Det är inte torrt och tråkigt att vara lokalt förtroendevald, utan spännande och utvecklande.

Ann-Christin-Olsson_80pxAnn Christin Olsson är husdjursagronom och fackligt förtroendevald på Växa Sverige. Hon har arbetat i husdjursorganisationen sedan 1989 och arbetar idag som reporter på facktidningarna Husdjur och Nötkött på Växa Sverige, som är ett rikstäckande rådgivnings- och serviceföretag som vänder sig främst till mjölk- och köttföretagare.

 

Share

Framtiden är här – kollektivavtal 2.0

Innovation kräver innovation. För att Sverige ska kunna fortsätta ligga i framkant inom kunskapsintensiva branscher krävs att arbetsmarknadens parter ligger i framkant. Dessutom blir hela samhället konstant alltmer kunskapsintensivt med allt fler kompetenta akademiker. vilket gör behovet av kollektivavtal 2.0 än mer brådskande. Floskler? Nej, Almega och Sacoförbunden har koll på läget.

Under eftermiddagen hölls ett seminarium i Almedalen, med dessa parter som arrangörer, på temat ”Hur ska framtidens konkurrenskraftiga kollektivavtal se ut?” Olika arbetsgrupper har tillsatts med representanter från såväl Almega som Sacoförbunden som förutsättningslöst har diskuterat vad framtidens kollektivavtal för tjänstesektorn bör innehålla.

Detta stod i inbjudan till seminariet: ”I moderna tjänsteföretag måste alltid den mänskliga resursen stå i centrum. Verksamheterna bygger på det medarbetarna presterar. Därför vill Almega och Saco skapa framtidens kollektivavtal som bättre än i dag ger utrymme för individuella lösningar.”

Det låter bra och det var många bra saker som arbetsgrupperna hade kommit fram till. Mycket handlade om flexibilitet…och apropå flexibilitet. Här nedan följer lite tweets från seminariet då jag är satt under tidspress (datorn laddar ur)…jag inte kan sammanfatta det så mycket bättre (speciellt inte under extrem tidspress)…och kanske främst då jag är den flexibla medarbetaren 2.0 så klart.

Ingen nämnd ingen glömd, bara ett återgivande av ett par tweets med viss blogganpassning (bättre språkbruk än på twitter!) helt oavsett vem som sa dem:

– Moderna kollektivavtal ska ta hänsyn till det gränslösa arbetet – var arbetet sker ska inte spela någon roll så länge arbetet utförs.

– Det gränslösa arbetet växer fram i kunskapsintensiva branscher. Positivt men även en risk för till exempel hög arbetsbelastning. Detta måste framtidens kollektivavtal kunna hantera.

– Möjligheten att jobba gränslöst kommer att öka. Det är viktigt att chefer och medarbetare sätter gränser.

– Man klipper sig på arbetstid. Det är så världen ser ut. Logiskt, då håret växer även under arbetstid. Det krävs flexibla kollektivavtal.

– Det är för lite fokus på hur löneprocessen ska gå till lokalt. I framtiden behövs mer fokus på relationen chef/medarbetare i kollektivavtalen och hur man får det att fungera med lönesamtal.

– Moderna kollektivavtal ska ta hänsyn till att lönen ska vara individuell och anpassad efter varje företags förutsättningar samt medarbetares prestation.

– Att koppla lön till prestation och resultat är en win-win situation för arbetsgivare och medarbetare.

– Det gränslösa arbetet kräver att parterna ser över kollektivavtalen, för framtiden är redan här.

7 procent kvar på batteriet i datorn…Over and out!!!

Share