Tänk om visstidsanställningar kunde bli undantag, på riktigt.

Föreställ dig det här: företagsledaren Maja vill stärka upp sin verksamhet och funderar på att utöka personalen med en person till. Ekonomin har emellertid varit lite svajig de senaste åren och Maja känner sig osäker på om de verkligen har råd. Hon bestämmer sig därför för en kompromiss: att anställa någon på begränsad tid. De hittar Nico. När den tvååriga visstidsanställningen närmar sig slut har Nico blivit så viktig för verksamheten att Maja inte är  särskilt sugen på att avsluta hans anställning. Samtidigt är ekonomin fortfarande osäker. Lösningen blir att erbjuda Nico en ny tjänst, också den på två år. Två tjänster på ett företag senare står alltså Nico kvar på precis samma plats som innan han började hos Maja. Han har inget fast jobb och ingen anställningstrygghet att tala om.

Hittepå? Förvisso. Men också ett högst realistiskt exempel.

I början av förra året skickade EU-kommissionen en officiell varning till den svenska regeringen om att man inte gjort tillräckligt för att leva upp till skydddirektivet för anställningsformer. Kommissionen menade att det är alldeles för lätt för svenska arbetsgivare att kringgå reglerna för tidsbegränsningar eftersom de helt enkelt kombinerar olika typer av anställningar för en och samma arbetstagare.

Arbetsgivaren Maja kan behålla arbetstagaren Nico utan att behöva erbjuda honom en fast tjänst trots att han passerat maxgränsen för en tidsbegränsad anställning, bara genom att byta namn på hans tjänst. Detta är helt okej enligt svensk lag: tekniskt sett är ju Nico ”ny”.

Regeringen har hittills avvisat kritiken med att Sverige visst uppfyller EU-reglerna som ska skydda anställda mot arbetsgivares missbruk av visstidsanställningar. Att det nu kommer ännu en varning visar att de inte lyckats särskilt väl med att övertyga Kommissionen att så verkligen är fallet…

Naturvetarna är inte emot tidsbegränsade anställningar. Tvärtom: vi är för flexibla lösningar eftersom vi tror att det gör att fler arbetsgivare vågar anställa och att fler människor får (kanske sitt första) jobb. Vad vi däremot starkt opponerar oss emot är när tidsbegränsade anställningar blir regel och möjligheten att ta in någon på visstid missbrukas för att arbetsgivare ska slippa ta sitt arbetsgivaransvar på allvar. Det duger helt enkelt inte.

Sofie Andersson

Ps. En sektor som är särdeles dålig på att ta sitt arbetsgivaransvar är den svenska högskolan. Oproportioneligt många akademianställda forskare går på den enda tidsbegränsade anställningen efter den andra och får först efter många år en fast tjänst.
Ett bra exempel är Alexandra Kretteks, professor vid NHV ,historia. I vår korta film om anställningsvillkoren i högskolan berättar hon att det var först efter sex år som hon fick en längre finansierad tjänst. Sex år.

Se filmen här:  https://www.youtube.com/watch?v=IHO5bxMjQXs&feature=youtu.be

Läs också debattartikeln om att osäkra villkor hotar forskningen från oss och Sveriges Ingenjörer. Den är inte helt ny, men deprimerande nog fortfarande precis lika aktuell som när vi skrev den.

 

Share

Märkliga platsannonser på KI

Häromdagen skickade Naturvetarna och Sulf ett gemensamt brev till Karolinska Institutets rektor där vi ber om ett förtydligande. KI har nämligen lagt ut ett antal platsannonser som väcker en mängd frågor om hur KI  egentligen tolkar reglerna för anställningar och hur de ser på sitt ansvar som arbetsgivare. Utan att gå in i detaljer (dem överlåter jag till min ombudsmannakollega Maja Reizenstein) kan jag konstatera att det ser lite tveksamt ut. Framförallt är det faktum att de efterlyser någon som innehar en tidsbegränsad anställning till ännu en tidsbegränsad tjänst ytterst märkligt. Hur tänkte de där? Att  man skulle stapla den ena projektanställningen på den andra var ju som bekant inte meningen med möjligheten till tidsbegränsade anställningar när den infördes i högskolan…

Det ska bli väldigt spännande att se hur (om alls) KI:s rektor Anders Hamsten svarar.

Nästa vecka är det äntligen dags för Akademikernas Högskolepolitiska Forum, en heldagskonferens om utbildningens och forskningens betydelse som Naturvetarna arrangerar tillsammans med Saco, Saco Studentråd och en hel rad andra Sacoförbund. Där kommer vi att diskutera en mängd olika frågor och ett av alla teman är just anställningsvillkoren i akademin. Syftet med seminariet ”Brain drain eller brain gain – vad håller högskolan på med”? är att lyfta frågan om vad som händer om de svenska lärosätena inte börjar ta sitt arbetsgivaransvar på större allvar och erbjuda bättre villkor till sina forskare. Som titeln på seminariet antyder tror vi att det finns en överhängande risk att duktiga forskare kommer att söka sig någon annanstans än akademin om inte villkoren förbättras.

Enligt en undersökning om tidsbegränsade anställningar som Sulf presenterade förra sommaren är KI ett av de värsta lärosätena i Sverige. De har helt enkelt väldigt få tillsvidareanställda. Det kan således vara idé för Anders Hamsten att ta våra frågor på allvar.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Share

Sökes: bredd och kulturförändring

Ungefär så kan slutsatsen från Vetenskap&Allmänhets, Sveriges Ingenjörers och Hanaholmens seminarium tidigare i eftermiddags sammanfattas. Temat var förstås samverkan och frågan för dagen om, och i så fall hur, samverkan kan mätas.

Ja, svarade Maria Landgren, chefsstrateg på Vinnova och konstigt vore det kanske annars: Vinnova är ju just nu mitt uppe i arbetet med att utarbeta en modell för att just utvärdera akademins samverkan med övriga samhället. Deras ambition är kunna fånga upp hela universitetens verksamhet, från utbildning och forskning till hur samverkan inkorporeras i ledningens strategier. Ja, svarade även Dan Brändström, ledamot i IVA och ordförande för den ”egna” expertgrupp för samverkan som Sveriges Ingenjörer tillsatte våren 2013. Han tryckte på att samverkan måste blir en mer integrerad del av universitetens belöningssystem och en parameter i meritvärderingen. Rimlig synpunkt med tanke på att det ju brukar vara det som mäts som premieras. Mycket mer än så fick vi tyvärr inte veta om expertgruppens arbete; deras rapport presentera nämligen inte förrän den 28 mars så den som vill ha mer konkreta förslag får snällt vänta tills dess…

Den intressantaste delen av diskussionen handlade emellertid om betydelsen av kultur och svårigheten att införa krav på samverkan utan att det ses som en naturlig del av  akademins verksamhet. Innan så sker kommer samverkan inte att bli integrerad på det sätt som Landgren, Brändström och övriga menade krävs för att det ska prioriteras. Jag tror att det ligger mycket i dettadet är knappast en slump att samverkan brukar benämnas ”den tredje uppgiften”.

Så hur förändrar vi kulturen?  Maria Lindholm, chefsutredare på Vetenskap&Allmänhet menade att indikatorer mycket väl kan vara ett första steg. Genom att sätta samverkansfrågorna i fokus och – om man hårddrar – faktiskt tvinga fram vissa förändringar, så kan de bidra till en kulturförändring på sikt.  Tänk om man dessutom samtidigt kunde se till att införa incitament på alla universitetens OCH samhällets nivåer så att nyttan av att samverka blir mer tydlig. Då kanske ett och annat faktiskt skulle kunna börja hända.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Share

”Your education system today is your economy tomorrow”

Orden är Andreas Schleicher och yttrades vid en presskonferens på Utbildningsdepartementet tidigare idag. Schleicher är avdelningschef på avdelningen ”Education and Skills” vid OECD och var på plats för att presentera en  ny rapport om det svenska resultatet i den senaste PISA-undersökningen. Kanske ville Schleicher se till att alla som var där verkligen förstod allvaret i det han sa men det kändes ärligt talat lite överflödigt. Mycket kan man säga om skoldebatten sen PISA 2012 presenterades i december men ljum är inte en av dem.

OECD har på förfrågan från den svenska regeringen försökt förstå vad som egentligen ligger bakom de svenska elevernas allt sämre PISA-resultat. Varför hamnar Sverige långt under de toppresterande länderna och, i vissa fall, till och med under genomsnittet? Vad gör andra som vi inte gör?

Enligt OECD och Schleicher OECD finns det flera förklaringar. Till dess del handlar det om resurser. Sverige är inte längre ett av de länder som satsar mest på utbildning utan hamnar någonstans i den gyllene mittfåran.Viktigare än hur mycket pengar som satsas är emellertid hur de används och här verkar den svenska skolpolitiken ha en hel del att lära. På samtliga av de tre mått för resursanvändning som OECD använt sig av så ”underpresterar” Sverige. Korea däremot, satsar både mer pengar och mer pengar på rätt saker (som t.ex. undervisningstid och bättre lärarlöner). Detär knappast ett sammanträffande att just Korea är en av PISAs absolut mesta högpresterare…

”No education system is better than its teachers” sa Schleicher och sammanfattade därmed OECDs andra förklaring till varför det går allt sämre för svenska elever. Jämfört med hur det ser ut i andra länder, toppresterare såväl som genomsnitt, så är de svenska lärarnas villkor rätt mediokra. Begränsade möjligheter till kompetensutveckling, dålig lön och inga egentliga karriärvägar att tala om…

Men om både resurser och lärarnas villkor och status var väntade förklaringar (de är trots allt rätt vanligt förekommande i den svenska skoldebatten) så var den tredje mer förvånande. Enligt OECD kan en stor del av skillnaderna i prestation nämligen bero på attityder. Låter det otroligt? Kanske inte så ändå. De hävdar att det i (PISA-)framgångsrika länder finns en tydlig tilltro till kopplingen mellan skolresultat och arbetsinsats, i samhället i stort såväl som bland eleverna. Dessutom är frågan om hur man uppnår excellens inte sällan i fokus.  I mer mellanpresterande länder, som Sverige,, däremot, ses skolan mer som ett sorteringsinstrument än som en plats för eller hjälp att prestera.  Schleicher exemplifierar med när svenska elever fick frågan om hur man blir bra på matte och det var en klar majoritet som svarade att det beror på talang eller fallenhet. I länder som Korea svarade de flesta elever att det beror på hur hårt man arbetar…

OECDs analys ger inga definitiva svar på vad som är fel i det svenska systemet – det som är ”fel” är ju så bara i jämförelse till hur andra gör – men nog ger den en signal om vad som behöver undersökas närmare. Vilka förutsättningar ger vi egentligen skolans viktigaste resurs, lärarna? Vad satsas pengarna på? Och, framförallt, vilka signaler ger vi till våra barn om deras förmåga?

Sekunden efter att jag hade tittat klart på presskonferensen trillade ett nytt nyhetsbrev från Utbildningsdepartementet in i mailboxen. ”Jan Björklund presenterar åtgärder för minskad administration för lärare” löd titeln. Mindre administration är knappast det enda som behövs för att höja undervisningskvaliteten i de svenska skolorna men visst finns det ett samband mellan tid och kvalitet.

 Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Att titta på en presskonferens om skolresultat och utbildningspolitik kanske inte låter som det sexigaste man kan hitta på en tisdagskväll, även om det bara är trettio minuter. Likväl vill jag verkligen uppmana er att göra det. Schleichers genomgång av hur Sveriges position försämrats (båda i absoluta och relativa termer) och vad det kan bero på är en riktig väckarklocka. Dessutom är det ovärderlig information för alla som tycker att skolan är en fråga som avgör riksdagsvalet.

 

—–UPPDATERAT—–Hårt arbete utan genväg – ledare i DN
Rätt satsningar kan vända skolresultaten – artikel i Svenska Dagbladet
Så ska Sverige förbättra skolan – inslag SR

Share

Högskolestiftelser = en möjlighet för den svenska modellen?

Högskolestiftelseförslaget hotar universitetens kärnvärden. Det menar 36 svenska forskare som idag skriver på DN Debatt om att förslaget om att svenska lärosäten ska kunna drivas i stiftelseform öppnar för en bolagisering som i sin tur äventyrar såväl forskningens oberoende som dess kvalitet och samhällsnytta. Deras analys, om den stämmer, är alarmerande. Ty vad är den högre utbildningen och forskningen värd om den inte är oberoende, högkvalitativ och samhällsnyttig?

Men har de rätt? Svårt att säga: forskarnas argumentation är nämligen lika svajig som regeringens förslag. Låt mig förklara hur jag tänker.

Förslaget om att göra det möjligt för svenska universitet och högskolor att ombildas till privata stiftelser har sedan det presenterades i början av sommaren kritiserats hårt. Mycket har handlat om själva hanteringen: varför presenteras det i form av en skrivelse istället för en gedigen utredning (som är brukligt gällande så omfattande förslag som högskolestiftelseförslaget är) och varför blev remisstiden bara tre månader, trots att förslaget släpptes mitt i sommarsemestern och större delen var Sverige går på sparlåga? En del kritik har dock handlat om själva principen och om att stiftelseformen inte lämpar sig för det som är universiteten och högskolornas uppdrag. Emedan den första formen av kritik är rimlig och ytterst befogad är den andra mer tveksam. Kritiker lyckas nämligen inte visa varför stiftelseformen är så dålig idé. Detta gäller i högsta grad debattörerna på DN Debatt. Deras främsta kritik är att förslaget öppnar för att ”…högskolor omvandlas till aktiebolag där tillgångarna delas ut till ägarna”. De undviker dock att nämna att det i skrivelsen står att aktieformen är olämplig och att det inte finns något nödvändigt samband mellan stiftelseformen och vinstuttag. Deras kritik är ideologisk. Detta är självfallet helt i sin ordning, ideologi är (eller borde åtminstone vara) grunden för all politik och en naturlig grund för att vara för eller emot någonting. Problemet är bara att de 36 debattörerna inte låtsas om att deras ställningstagande har med ideologi att göra och att de dessutom använder sina akademiska titlar för att stärka sin trovärdighet. Detta är problematiskt, särskilt då de – och det med rätta! – kritiserar regeringen för bristande och onyanserad analys. Genom att skriva under som professorer, lektorer gör debattörerna anspråk på att komma med en mer nyanserad, icke-ideologisk analys än vad de faktiskt gör. Det är beklagligt eftersom det riskerar att dra uppmärksamheten från det som verkligen är en relevant och riktig kritik: nämligen att regeringen misslyckats kapitalt med att visa varför stiftelseformen är den bästa organisationsformen för svenska universitet och högskolor.

Naturvetarna är helt överens med de 36 forskarna om att liggande förslag är bristfälligt. Vi vill exempelvis se att representationsrätten för studenter och anställda i stiftelsernas styrelser säkerställs och att det införs någon form av garanti för offentlighetsprincipen såväl som rättsäkerhet. Men det som tyvärr verkar ha tappats bort i debatten är att förslaget faktiskt skulle kunna innebära en del vinster också. Så länge den kvaliteten och oberoendet för den högre utbildningen och forskningen garanteras så finns ingenting som säger att staten måste vara huvudman för de svenska lärosätena. Framförallt finns inget som säger att staten måste vara arbetsgivare för dem som arbetar inom akademin. Naturvetarna är därför försiktigt positiva till idén om ombildning eftersom vi ser att det skulle kunna innebära en öppning för den svenska modellen; en öppning som i sin tur kunde innebära en chans att etablera för akademin specialsydda kollektivavtal.  Det tror vi vore bra för våra medlemmar (studerande som anställda) och för utbildningens och forskningens kvalitet.

Sofie Andersson

 

Mer läsning:
Några av de som hittills svarat på remissen är Ekonomistyrningsverket , Sveriges Ingenjörer och Universitetskanslerämbetet. Naturvetarnas svar på förslaget om högskolestiftelser hittar du här och ytterligare kommentarer kring öppningen för den svenska modellen här. Läs också
P.O Rehnqvists kommentarer kring om den vårdslösa debatten om högskolestiftelse 

Share