Nutritionister kan skilja agnarna från vetet i kostdebatten

Nutrition engagerar och frustrerar många med ofta förvirrande budskap. Varför är det så? Vetenskapsjournalisten Gary Taubes krönika “Why Nutrition is so confusing“, publicerad i New York Times, är viktig och belyser flera svaga punkter i nutritionsvetenskapen, om än ur ett ofullständigt perspektiv. Nutritionisten Elisabeth Möller förklarar i sin gästblogg varför nutritionskompetensen blir alltmer viktig i den heta kostdebatten.

Det kryllar av hypoteser om vad vi ska äta för att må bra, där är jag och krönikans författare helt överens. Att testa hypoteser är själva grundbulten i vetenskapen, det är därför olyckligt att det inte finns resurser att utföra de ideala koststudier som krävs för att fastställa om nutritionshypoteser är ”sanna” eller inte. Långtidseffekter av kost är komplicerat att studera, och det finns även etiska aspekter som gör sådana teststudier än mer problematiska. Taubes menar att hypoteser inom nutrition tas för sanna fakta. Han har en viktig poäng i att vi måste vara ödmjuka med forskningens brister och tydliga med vilka slutsatser som kan eller inte kan dras utifrån de siffror som presenteras.

Vad jag däremot inte håller med Taubes om är främst tre saker: 1) att nutritionister skulle acceptera en lägre nivå av evidens för att ta något för sant; 2) att det stora antalet hypoteser inom nutrition enbart är av ondo; och 3) att skylla nutritionssamhället för att ha ”misslyckats” med att ge samhället pålitlig, entydig kunskap om vad som triggar fetma och diabetes.

Hypoteser ska självklart inte framställas som fakta så länge man inte vet med säkerhet att de är sanna. Men vem är det som gör feltolkningarna? Är det forskaren, myndighetsexperten, journalisten, eller individen själv?

Som nutritionsforskare har jag själv brottats med att dra slutsatser om samband mellan kost och cancer baserat på observationsstudier, väl medveten om både möjligheter och brister i denna typ av studier. Association är inte detsamma som orsakssamband. Jag är inte ensam om att känna frustration över att inte kunna genomföra de rigorösa studier som krävs för att testa nutritionshypotesers sanningshalt. Min uppfattning är dock att majoriteten nutritionsforskare försöker vara övertydliga med studiernas osäkerhet när de kommunicerar sin forskning. Vad jag vill poängtera är att nutritionsforskare definitivt inte accepterar en lägre nivå av vetenskapliga bevis för att presentera något som sant, som Taubes påstår.

Myndigheter baserar sina kostråd på vetenskapliga studier som sig bör, och jag litar på att de gör gedigna bedömningar utifrån det underlag som finns. Samtidigt är det positivt att andra, ibland motsatta hypoteser kommer upp till debatt i samhället. Kunskap förnyas, det har historien lärt oss.

Det finns givetvis också en fara i alla rykten om kost som florerar i media. Såklart att folk blir förvirrade när det basuneras ut motstridiga ”sanningar”, och gemene man börjar istället misstro allt vad nutritionssamhället säger. Det förvånar mig att Taubes inte nämner mediernas roll i feltolkandet och spridandet av hypoteser.

Här måste vi nutritionister, som de riktiga kostexperterna, ta vårt ansvar och sålla ut vad som är sanning respektive hypotes, eller vilka hypoteser som är mer eller mindre troliga. Nutritionister har en gedigen naturvetenskaplig grund, minst en 3-årig (ofta längre) akademisk utbildning i näringslära, till skillnad från självutnämnda s.k. ”kostexperter”. Nutritionister har alltså den kompetens som krävs för att göra objektiva bedömningar om graden av osäkerhet i den forskning som presenteras.

Att inte övertolka forskningsresultat är en central fråga inte bara inom nutrition utan inom alla forskningsområden. Det faktum att det är särskilt svårt att dra slutsatser inom just nutrition är bekymrande, men jag tycker inte det ska ses som ett misslyckande i nutritionssamhället. Det speglar snarare komplexiteten i hur maten faktiskt påverkar kropp och hälsa. Det finns visserligen grundfysiologiska förklaringar till hur kroppen reagerar på näring och kost, men det är en mäkta komplex apparat som delvis skiljer sig mellan individer. Det ligger i människans natur, särskilt hos oss naturvetare, att vilja förstå hur saker förhåller sig, men tänk om sanningen om kost är att det finns flera sanningar?

Vidare fokuserar Taubes på kost som den enda förklaringen till att vi ännu inte fått bukt med problemen med fetma och diabetes. I själva verket handlar det förstås om hela livsstilen som även innefattar stress, sömn, fysisk aktivitet etc. Jag påstår inte att maten inte spelar så stor roll, för det gör den! Men den måste ses i ett större sammanhang.  Dessutom handlar kostvanor inte bara om vad man äter, utan även hur man äter. Att ta en hamburgare i farten jämfört med att sitta i lugn och ro och äta samma hamburgare ger troligen inte samma effekter i kroppen.

Ytterligare en aspekt som Taubes inte nämner är den viktiga frågan: följer folk kostråden? Det räcker inte med kunskap om ”rätt” kostråd, det krävs beteendeförändringar också. Om man exempelvis anstränger sig för att äta fettsnålt men äter för mycket av annat, t.ex. snabba kolhydrater, så går man inte ner i vikt oavsett vad ”sanningen” säger om fettintag. Interventionsstudier visar dessutom gång på gång att de flesta av oss har svårt att hålla sig till en viss diet en längre tid. Här kan vi alltså inte bara skylla på nutritionsvetenskapen.

Läget må vara förvirrat i kostdebatten, men orsaken ligger på flera nivåer. Detta framhäver klart vikten av nutritionskompetens på flera håll i samhället. Det är vår skyldighet som nutritionister att ta vara på vår unika kompetens och skilja agnarna från vetet i kostdebatten!

Läs mer om vikten av nutritionskompetens i Naturvetarnas tidigare pressmeddelande ”Lyft fram de riktiga kostexperterna”. Jag vill också betona vikten av samarbete mellan olika yrkesgrupper med kostkompetens, som nutritionister, dietister och kostvetare.

elisabeth_mollerElisabeth Möller har en fil.mag. i nutrition och disputerade i medicinsk vetenskap vid Karolinska Institutet. Hon sitter i Nutritionistföreningens styrelse och praktiserar just nu på Naturvetarna med att kartlägga rekryterings- och kompetensbehov på naturvetares arbetsmarknad.

Nutritionistföreningen är en professionsförening inom Naturvetarna. Medlemmarna är nutritionister (=näringsfysiologer) med en universitetsutbildning i näringslära. Föreningen utgör ett nätverk för nutritionister samt arbetar för att marknadsföra nutritionskompetensen. www.nutritionistforeningen.se

Share