”Att ha en Berlinmur mellan akademi och näringsliv är en lyx vi inte har råd med”

Orden är Mats Odells och yttrades på den konferens om Sveriges framtidsområden som Vinnova, Energimyndigheten och Formas anordnade idag.  Syftet var att ta diskussionen om Sveriges möjligheter som innovationsland ett steg längre, bland annat genom att tala om det strategiska innovationsområdes-projektet som initierades förra hösten i samband med att Innovationsstrategin presenterades.

Eftersom strategin varit något av en besvikelse sedan den kom  (den innehåller få konkreta förslag och blev inte den energiinjektion i svensk näringspolitik som regeringen med Annie Lööf (c) i spetsen hade antytt att den skulle bli) så var mina förväntningar på dagens konferens höga. Hur går det med det innovationsstödjande arbetet och kommer vi någon vart med att skapa de där bryggorna för samverkan som alla vill ha?

Väl hemma efter en heldag på Münchenbryggeriet kan jag konstatera att mina förväntningar både infriades och inte. Å ena sidan blev det tydligt att det bubblar av innovationstänkt och samverkansambitioner lite varstans i Sverige och aktörerna som på ett eller annat sätt är involverade i arbetet med de strategiska områdena är många. (Detta illustrerades inte minst genom den blixtpresentation som tjugo projektägare gjorde på scenen strax före lunch). Det blev också mycket tydligt att det finns en överväldigande samstämmighet om att innovationer och samverkan är nycklar för att Sverige ska nå ökad konkurrenskraft och kunna möta de utmaningar som kommer i spåren av klimatförändringar och en åldrande befolkning.

Å andra sidan är det högst oklart huruvida just tänket med strategiska områden och/eller samverkansuppdraget är det som kommer att göra skillnad. Christian Ketels, faculty member på Harvard Business School och senior research fellow vid Handelshögskolan i Stockholm, satte fingret på problemet när han pekade på de strategiska områdenas inneboende paradox. För samtidigt som alla, från politiker till stakeholders, pratar sig blåa om hur ytterligt viktiga och angelägna de strategiska områdena så är det ingen som ifrågasätter varför marknaden inte redan tagit hand om dem. Ketels har onekligen en poäng. För visst är det så att om det verkligen, på riktigt, hade funnits efterfrågan på lösningar på de problem som de strategiska områdena handlar om så hade dessa sannolikt redan varit på gång.

Jag menar inte att inriktningen på strategiska områden är dålig eller att valen av områden är fel. Men visst är det något lurigt med politik som fungerar som konstgjord andning?

Sofie Andersson  

Ps. Nyfiken på konferensen? Läs mer och titta på webbsändningen på Vinnovas webbplats

Share

Viktigt att högskolan behåller kompetensen

Idag presenterade Universitetskanslerämbetet (UKÄ) och SCB nya siffror som visar att personalen inom den svenska högskolan blir alltmer välutbildad: på elva år har andelen forskarutbildade ökat med drygt 10 procentenheter. 2001 var 12 200 personer (56%) av de ”helårsanställda” forskarutbildade; 2012 var motsvarande siffra 18 300 personer (66%)

Naturvetarna har tillsammans med många andra länge pekat på att de dåliga villkor som erbjuds vid svenska universitet och högskolor riskerar att leda till att kvaliteten i forskningen och utbildningen försämras. Det finns en uppenbar risk att högskolan går miste om de största talangerna när villkoren som erbjuds inom näringslivet och andra verksamheter är så mycket bättre än de inom akademin. Att andelen högutbildade inom högskolan nu ökar är i bästa fall ett tecken på att fler ser akademin som en lockande arbetsplats. En lika trolig men betydligt dystrare förklaring är att förändringen snarare beror på konjunturläget och situationen på arbetsmarknaden generellt än med människors inställning till att arbeta inom den svenska högskolan.

Förra veckan var Pantea Ansari, ombudsman på Naturvetarna, och jag i Washington DC. Tack vare ett stipendium från Saco hade vi möjlighet att åka till USA för att göra studiebesök hos ett antal intresseorganisationer, tankesmedjor och forskningsfinansiärer för att (bland annat) undersöka hur de arbetar för att stimulera rörlighet och hur de utmaningar som arbetsmarknadens internationalisering innebär för individer såväl som nationella organisationer hanteras. Besöket var givande på en massa olika sätt men det som gjorde absolut störst intryck på mig var den fundamentalt annorlunda synen på ”samhället kontra akademin” som samtliga våra intervjupersoner gav uttryck för. När jag frågade Tom Wang, chef för internationell samverkan på the American Association for the Advancement of Science (AAAS – en intresseorganisation som arbetar för att föra fram forskningens och forskares betydelse i samhället) om hur AAAS ser på frågan om sektorsöverskridande rörlighet fick jag först tystnad till svar. Tom såg helt nollställd ut och undrade sedan lite försiktigt vilken ”fråga” jag egentligen tänkte på? Den diskussion som finns här om svårigheterna med att röra sig mellan akademi och näringsliv och, framförallt att byta från näringslivet till den akademiska världen, förs uppenbarligen inte i USA. Tvärtom var det ingen som riktigt verkade förstå våra frågor om skiljelinjerna mellan verksamheter och konstaterade lite krasst att rörlighet är ett faktum snarare än en fråga. En positiv inställning till olika erfarenheter såväl som gränsöverskridande projekt är med andra ord en förutsättning för att klara sig – oberoende om det gäller företag, myndigheter eller akademin.

Jag tror att  insikten om att man faktiskt konkurrerar är något svenska universitet och högskolor borde reflektera lite mer över. Varför ska en duktig person välja att satsa på en karriär inom akademin när hen kan få ett lika roligt jobb fast med betydligt större anställningstrygghet, bättre arbetsvillkor och högre lön någon annanstans? Högskolan måste i större utsträckning än idag börja se sig själv som en arbetsgivare och inte som ofta är fallet idag, draget till sin spets, som en plats för eldsjälar.

Hur gör man då det? Steg ett är att erbjuda vettiga anställningsvillkor och att sluta missbruka visstidsanställningar.

 

Sofie Andersson

 

 

 

Share

Att byta ut en gammal käpphäst.

Ibland är det bra att bli ifrågasatt – särskilt när det sådant man tar för givet. Visst kan det kännas obehagligt – man vill ju ogärna att det man håller för sant, ens käpphästar – ska isa sig vara fel. Men ifrågasättandet kan ju faktiskt leda till att man blir stärkt snarare än stjälpt i sin övertygelse.

När jag läste Louise Bringselius debattartikel i Curie förra veckan blev jag först irriterad. Bringselius hävdar att politikers och andras vurmande på forskarmobilitet saknar stöd och att det, tvärtemot vad den forskningspolitiska debatten ger sken av, faktiskt finns både nackdelar och faror med rörlighet. Det är långt ifrån självklart att rörlighet faktiskt leder till alla de gynnsamma effekter för både forskare och forskning som de flesta är så övertygade om. Min spontana reaktion var ett typiskt fall av ”rör inte min sanning” och jag ville avfärda artikeln. Men efter att ha funderat en stund insåg jag att Bringselius pekar på något fullständigt fundamentalt om vi överhuvudtaget ska komma vidare, nämligen den delikata frågan om varför vi tror på rörlighet. Som jag ser det är det egentligen rätt enkelt. Förutom att det underlättar att realisera vetenskapens mest grundläggande princip – den om att ingenting nånsin är för alltid sant utan alltid måste prövas och omvärderas – så handlar det om att rörlighet möjliggör sådant som vi vet leder till bättre forskning. Allt tyder på att kreativa miljöer lättast uppstår när olika personer och verksamheter samverkar; utbytet av idéer och perspektiv skapar helt enkelt kreativitet. (Varför vi behöver idéer utifrån beskrivs mycket bra av Jan Carlstedt-Duke på dagens debattsida i Curie.)

Så jag skrev en replik där jag utvecklar varför Naturvetarna tror att mobilitet behövs och tänkte att det var det. Men så igår satt jag på den workshop om forskarmobilitet som Vetenskapsrådet (VR) och Sveriges Universitets- och högskoleförbund (SUHF) arrangerade och fann mig själv tvingad att fundera ett varv till. Tron på mobilitet bygger ju som bekant till stor del på ett antagande om att rörlighet leder till bättre forskning. Men, visar det sig, det finns en del problem med det här antagandet. Stina Gerdes Barriere på Vetenskapsrådet har undersökt sambandet mellan hur rörlig en forskare är och hur väl hon/han presenterar (mätt i antal publiceringar i internationella tidskrifter). Intressant nog visar det sig att kopplingen mellan mobilitet och prestation endast gäller i forskningens extremgrupper, dvs. för de särskilt framstående eller mediokra forskarna. Väldigt framstående forskare tenderar att vara mycket rörliga och tvärtom, de mediokra mycket orörliga. För den stora majoriteten forskare, ”mellanskiktet”, går emellertid inget tydligt samband mellan rörlighet och prestation att uppmäta.

Detta leder till två frågor. Den ena är vari kausaliteten egentligen ligger. Är de framstående forskarna framstående för att de rör på sig, eller är det så att framstående forskare är mer benägna att röra på sig? Båda svaren är lika möjliga. Den andra gäller vilka slutsatser vi bör dra av resultatet. Betyder det att vi bör sluta att bekymra oss om svenska forskares låga rörlighet?

Nja. Först och främst går det ju varken att veta hur utvecklingen sett ut utan att forskarna ifråga rört på sig. I teorin skulle ju prestationerna ha kunnat vara ännu sämre… Dessutom har Barriere har bara mätt effekten för enskilda forskare. Analysen säger med andra ord ingenting om hur rörligheten påverkat forskningen ur ett mer generellt perspektiv. Hur har forskningsfältet påverkats av att nya konstellationer uppstått?  Vad har det betytt för den mottagande forskargruppen att få in en ny person med nya perspektiv? Och omvänt, vad har det betytt för den forskargrupp som den rörlige forskaren lämnat? Men oavsett om dessa korrigeringar av mätteknik skulle ändra (den uppmätta) effekten av rörlighet eller ej så sänder VR:s studie en viktig signal om hur viktigt det är att våga testa sina övertygelser.

För min del har de senaste dagarnas (något obekväma, det medges), ifrågasättande av mobilitet-är-bra-sanningen inte inneburit att jag lagt den på hyllan. Tvärtom. Jag tror (fortfarande) att rörlighet är fullständigt fundamental, både för att forskningen ska fortsätta att utvecklas och för att svensk forskning ska kunna bidra till det internationella forskningssamtalet. Men kanske; en viss nyansering. Rörlighet, absolut. Men rörlighet måste inte vara att spendera x antal år utomlands på en  post docs, sabbatical eller gästprofessur. Det kan lika gärna vara att delta vid internationella konferenser, att ha seminarier via Skype etc. Poängen är att det är målet – att skapa plattformer för kreativitet – som måste styra valet av medel.

Gårdagens mobilitetsworkshop handlade om hindren och instrumenten för rörlighet; knappt något fokus låg på frågan om varför. När vi avslutade hade perspektiven skiftat. Och jag tänker att det är just denna perspektivskiftning som var det absolut viktigaste resultatet av dagen: nämligen att även buzz wordet mobilitet måste ifrågasättas.

Sofie Andersson

Share

Kycklingfötter, grisöron och innovation!

Nej, det finns ingen solklar koppling mellan kycklingfötter, grisöron och innovation. Bara så att vi har det klarlagt. Däremot kom det häromdagen ett besked från utrikesdepartementet som kan bli väldigt positivt för innovation och forskning i Sverige. Detta följdes upp av ett pressmeddelande från landsbygdsdepartementet idag kring kycklingfötter och grisöron som är positivt för våra medlemmar som på olika sätt arbetar med uppfödning av kycklingar och grisar.

Om vi börjar med utrikesdepartementet så är det så att EU-parlamentet igår röstade för att införa ett gemensamt EU-patent i 25 länder. I nuläget tar det oftast flera år att patentskydda en produkt i hela EU. Dessutom är det en dyr affär att patentregistrera. Med det nya förslaget kommer en patentansökan att kosta 4700 euro i jämförelse med nuvarande kostnad som är 36000 euro. Nu ska förslaget bara ratificeras av länderna som berörs så att förslaget kan träda i kraft i januari 2014.

Landsbygdsdepartementet å sin sida informerade om att Asien har öppnat upp för svensk köttexport. Man menar på att det kan öppna upp för en ny typ av export av varor som de svenska konsumenterna inte är så intresserade av. Dessutom poängterar man att matkulturerna ofta är annorlunda i Asien och att efterfrågan på till exempel kycklingfötter och grisöron är större på dessa marknader. Jag har med egna ögon vid upprepade tillfällen sett hur stor kärleken till kycklingfötter är (ja, att äta då alltså) i Hong Kong så det låter som en rimlig slutsats. En ny och ökad export förväntar sig landsbygdsdepartementet framöver.

Nu undrar jag bara vad som finns bakom luckan i julkalendern från departementen imorgon när det är lucia och allt…

Share

Strategi, verktyg, inriktning eller kompass? Om det viktiga i att välja rätt ord.

Jag gillar språk. Jag tycker om att upptäcka nya ord och att vända och vrida på formuleringar så att jag får fram precis det jag vill. Jag är den där personen som kan bli helt till mig över hur lukten av asfalt en tidig sommarmorgon beskrivs och som lätt kan ägna en hel kväll åt att prata om det speciella språket i  Vallgrens ”Den vidunderliga kärlekens historia”. Jag har inte tryckt på ”Like” för särskilt många Facebook-grupper, men ifråga om SMS – Sverige mot Särskrivningar tvekade jag inte en sekund. Ja, ni fattar; jag är den personen.

En del tycker nog att mitt språkintresse ibland gränsar till nörderi. För vad betyder det egentligen hur man säger något: huvudsaken är väl att man säger det? Nja. Visst finns det situationer där det inte spelar så stor roll hur man uttrycker sig bara budskapet går fram. Men det finns faktiskt sammanhang där budskapet är helt avhängigt vilka ord man väljer att använda.

Som Kristofer berättade här förra veckan har regeringen precis kommit med en ny Innovationsstrategi. Enligt Näringsdepartementet ska strategin vara ”… grunden för ett långsiktigt arbetssätt för att utveckla innovationsklimatet och innovationsförmågan i Sverige”. Kort sagt: den ska svara på hur vi skapar bättre förutsättningar för innovationer i Sverige.

När strategin presenterades av näringsminister Annie Lööf förra torsdagen möttes den av ett flertal kritiska röster och under veckan som gått har ifrågasättandena bara blivit fler. Inriktningen på kritiken har visserligen varierat, men en överväldigande majoritet pekar på att strategin inte innehåller några handfasta verktyg. Bristen på handlingsplan har t.om. fått en del att tala om papperstigrar. Ordet strategi skapar förväntningar om konkreta verktyg och tydligt mätbara mål – förväntningar som inte infrias av dokumentet. Tvärtom. Innovationsstrategin består av många fina formuleringar om vikten av ett gott innovationsklimat och om Sveriges roll som kunskapsnation. Förslag till åtgärder lyser däremot med sin frånvaro.

Jag vet inte vad regeringen vill med att kalla dokumentet för en strategi. Om syftet är att ange en övergripande färdriktning för innovationspolitiken – en kompass, som Annie Lööf själv uttryckt det – hade det väl varit enklare att helt enkelt kalla det för en kompass? Då hade det blivit tydligt vad man vill med dokumentet och hur det är tänkt att användas. Genom att välja ordet strategi höjer man kraven. Som Ingrid Heath på Life Science Sweden påpekar i en underhållande krönika om Innovationsstrategins drag av Kejsarens nya kläder är en strategi nämligen ett ”välplanerat tillvägagångssätt”.

Det finns alltså fall där ordnörderi inte bara är nörderi utan faktiskt fullständigt nödvändigt. Regeringen skulle sannolikt tjäna på att ägna lite mer energi åt vad alla fina ord betyder – om inte annat för att undvika att mer kritik än nödvändigt…

Sofie Andersson

Ps. Som den uppmärksamme redan noterat kom alltså Innovationsstrategin samma dag som Forsknings- och Innovationspropositionen och Nobelpriset i Litteratur presenterades. Det är inte utan att man börjar undra om regeringens pr-strateger tagit långledigt…

Share