”Så här kan vi ju inte ha det, det måste vi förändra” – om farthinder och engagemang

Jag skrev en gång ett medborgarförslag. Jag ville ha ett farthinder på min smala gata där bilarna får lite extra fart efter en nedförsbacke. Och kvarterets barn och katter lever farligt. Jag engagerade grannarna för att känna att jag hade mer pondus då jag också talade för dem. Och så skickade jag in förslaget om ett gupp, en skylt, en lägre hastighetsbegränsning, vilken slags hinder som helst…

Oftast känns det som om livet innehåller för många val och för många frågor jag borde engagera mig i. Och för lite tid att sätta mig in i vad detta betyder. ”Någon annan vet säkert bättre.” Och i bästa fall finns den där ”annan” och har dessutom både bra koll och bra omdöme.

Efter att ha varit en flitig årsmötesbesökare de senaste månaderna kan jag konstatera att det är väldigt lätt att kliva fram och få vara med. Och att det ofta går att påverka i lokala frågor.

Nu fick jag inget farthinder, eftersom stadsdelsnämnden inte kan ändra på kommunens regler. Det skulle behövas förändringar på en högre politisk nivå. I stället fick jag ett bättre nätverk bland grannarna och en känsla av att vi bryr oss om och hjälper varandra att hålla koll.

Jag tycker att det finns paralleller i arbetslivet. Du kan påverka på din arbetsplats genom engagemanget i lokalföreningen. Kanske får du inte heller här till ett ”farthinder”. Men du kan få medlemmar som månar om varandra och kommer med förslag på hur arbetsmiljön och de lokala arbetsvillkoren kan bli bättre. Du får insyn i verksamheten och en bättre dialog med arbetsgivaren.

För att nå ut utanför den egna arbetsplatsen eller påverka centrala avtal kan du engagera dig i ditt fackförbund. Naturvetarna bygger på medlemsdemokrati. Alla medlemmar har rätt att nominera och rösta på ombud till kongressen, som är förbundets högsta beslutande organ. I höst håller vi kongress och tar beslut som påverkar inriktningen för de kommande tre åren.

Jag tycker att man som medlem i förbundet ska ta chansen att påverka vem som ska föra fram de frågor man själv brinner för. Det där som man känner att ”Så här kan det ju inte få vara, det måste vi förändra!”.

Nu är det sista chansen att rösta på vem eller vilka som ska representera dig på kongressen. Gör det här. Du kan också skriva en motion om en fråga som du tycker att förbundet ska jobba med.

Share

Det grå, gubbiga facket?

Varför ska man vara med i facket? Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan sedan jag började på Naturvetarna i början av februari. Många verkar se fackligt medlemskap som en onödig utgift och fackföreningar förknippas ofta med tråkiga äldre män, skepsis mot förändring och, ironiskt nog, med både syndikalism och konservatism. Mer sällan tänker man på sånt som friskvårdsbidrag, god arbetsmiljö och rätt till utökad föräldrapenning. Det som är själva målet med Naturvetarnas och alla andra svenska fackförbunds arbete – dvs. bättre villkor i arbetslivet – verkar med andra ord inte vara det som ”vanliga” människor i första hand förknippar med facket.

Jag börjar fundera på varför det är så många som har så dålig koll på vad fackligt arbete egentligen handlar när jag sitter och lyssnar på kongressförhandlingarna vid Naturvetarnas kongress 2012. I tur och ordning klubbas beslut om ökat globalt samarbete, trygghetsförsäkringar, vidareutbildning och mycket mer. Viktiga frågor men framförallt en viktig process. Här blir det nämligen ytterst tydligt att Naturvetarna är en demokratisk organisation vars arbete beror av medlemmarnas engagemang.

Ur detta perspektiv är den rådande trenden med minskande intresse för fackligt arbete oroande: vad händer med legitimiteten om ingen engagerar sig? En av statsvetenskapens sanningar är att människor bara engagerar sig i frågor som verkligen berör dem.  Sånt som ligger långt från människors vardag tenderar att falla bort; människor har helt enkelt varken tid eller ork. Givet att merparten av det som svenska fackförbund sysslar med idag faktiskt har konkret, daglig betydelse för de flesta av oss framstår ointresset som lite märkligt. Bryr man sig verkligen inte? Jag tror inte att det handlar så mycket om bristande intresse som bristande kunskaper. För hur mycket kan egentligen en genomsnittlig svensk idag om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar och vilken roll fackförbunden respektive arbetsgivarorganisationerna har? Min gissning är ganska lite. Begrepp som Saltsjöbadsavtalet, partssamtal och kollektivavtal är idag inte så självklara som de en gång var…

En orsak är att skolorna lägger mycket lite tid på att lära ut hur allt hänger ihop: hur funkar det med avtalsrörelser, förhandlingar etc.? Ett annat problem är att när vi pratar om facket så gör vi det nästan alltid i anknytning till specifika frågor (typexemplet är pågående avtalsrörelser). Mer sällan handlar det om varför vi behöver aktiva fackförbund och, framförallt, fackligt engagemang. Det är synd. Fackförbunden tillsammans med arbetsgivarorganisationerna är nämligen förutsättningar för den svenska arbetsmarknaden – utan dem skulle den svenska modellen inte fungera.

En engagerad Kongress röstar
En engagerad Kongress röstar

Svaret på frågan om den svenska arbetsmarknaden kräver fackligt engagemang är alltså ett klart och tydligt ja. 2012 års kongress har visat att det inte råder brist på engagemang bland Naturvetarnas förtroendevalda. Tvärtom har de senaste dagarna varit fyllda av åsikter och diskussioner. Detta är emellertid inte nog. Lika viktigt som att det finns engagerade företrädare är ju att det finns en engagerad bas, inte minst för att säkerställa att vi får engagerade förtroendevalda även i framtiden. Jag vill därför instämma i det Göran Arrius, ordförande för Saco, sa vid Kongressens inledningsanförande igår, nämligen att det måste vara en kärnuppgift för alla som arbetar inom den fackliga sfären att både förklara och motivera det vi gör.

 

Sofie Andersson

Slutligen kan jag inte låta bli att konstatera att det är ett ytterst passande sammanträffande att Naturvetarna håller kongress i samband med att UNESCO firar Världsvetenskapsdagen. 

Share

Den som inte syns finns inte

Synlighet är en fråga som är i fokus på Naturvetarnas kongress. Det är utan tvekan viktigt för förbundets medlemmar att de syns. Ett särskilt problem för naturvetare är att de är antalsmässigt är få, i samhället men också på arbetsplatsen. Konsekvensen av det blir allt för ofta att naturvetarna buntas ihop i en grupp eller hamnar i en slaskgrupp tillsammans med en mängd andra grupper.
HR-avdelningar är alltför sällan medvetna om att det finns naturvetare på arbetsplatsen. I många dialoger med arbetsgivare är det jag som får informera dem om att de faktisk har naturvetare anställda. Det är tack vare Naturvetarnas medlemsregister som jag har möjlighet att ifrågasätta arbetsgivarens uppgifter om att de inte finns naturvetare på arbetsplatsen. Kanske kan den intressanta diskussion som ofta uppstår bidra till att åtminstone några arbetsgivare får en ökad medvetenhet om naturvetare och deras roll i verksamheten.
Statistiskt är det också bekymmersamt. För det är en delikat uppgift att få ihop tillräckligt stora grupper utan att för den skull slå ihop äpplen och päron. Landstingsanställda naturvetare är frustrerade över att de inte alls syns i statistiken. En frustration som tagit sig uttryck i ett antal motioner till Naturvetarnas kongress. I landstingens AID-kodning hamnar naturvetare i gruppen ”Andra specialister inom hälso- och sjukvård”. I gruppen döljer sig exempelvis mikrobiologer, miljö- och yrkeshygieniker och sjukhusgenetiker. Grupper som till följd av detta inte alls syns och därför i många sammanhang riskerar att bli helt bortglömda. Överhuvudtaget är landstingens medvetenhet om vad naturvetare gör och hur de bidrar till verksamheten låg.
Jag sympatiserar med problematiken som lyfts fram av motionärerna. Det är också otroligt glädjande att se olika naturvetargrupper arbeta tillsammans för att lösa ett gemensamt problem. Tyvärr måste jag emellertid konstatera att problematiken inte begränsad till landstingen. Även i SCBs statistik blir naturvetare ihopklumpade, med en minskad synlighet som en direkt konsekvens.
Nu verkar det emellertid som naturvetarna fått nog. De accepterar inte längre att verka utan att synas. Det faktum att det rör sig om få individer betyder inte per automatik att de är oviktiga. Själv brukar jag gilla att vända det hela till en fördel. Tack vare att naturvetare så ofta bidrar med en unik kompetens blir de i själva verket viktigare för verksamhetens totala produktivitet. Mångfald är något som bidrar till ökad kreativitet och det gäller inte minst utbildningsbakgrund. En utbildning ger som bekant inte bara faktakunskaper, utan påverkar också i högsta grad hur vi ser på verkligheten.

Share