Riv pyramiderna – sätt värdet för patienten i centrum

Idag ordnade socialminister Göran Hägglund och den särskilde utredaren Göran Stjernstedt en hearing om effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården. Tyvärr var inte Naturvetarna inbjudna att medverka, men jag fick som representant för media möjlighet att lyssna på diskussionerna.

Det refererades under hearingen ofta och mycket till rapporten ”Ur led är tiden” som Vårdanalys tagit fram. Denna inleds med att konstatera att Sverige har fler läkare per medborgare än många andra länder, samtidigt som vi har färre kontakter mellan läkare och patient än de flesta. Vårdanalys konstaterar att det behövs en mer effektiv användning av läkarnas tid samt att denna effektivisering uppnås genom utveckla arbetsfördelningen mellan olika professioner inom sjukvården, vad gäller administrativa uppgifter, men också vård och behandling. Det handlar även om att bemanning och arbetstid måste utgå från patienten, att prioritera mellan administrativa krav och utveckla it-stödet.

Låt oss stanna upp en stund vid slutsatsen att det behövs en bättre arbetsfördelning mellan professionerna inom sjukvården. Vårdanalys fokuserar på uppgifter som sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster och medicinska sekreterare kan ta över. En eloge ska Vårdanalys ha för att de även inkluderar fysioterapeuter (i rapporten sjukgymnaster) som en viktig grupp.

Men var finns alla de andra specialiserade professionsgrupper som direkt bidrar och i mycket högre utsträckning än idag, skulle kunna bidra till en högkvalitativ diagnos och behandling? Var finns dietisterna som är specialiserade på kostrelaterade sjukdomstillstånd och som kan öka kvaliteten i, och utfallet av, behandlingen genom att anpassa näringsintaget? Var finns sjukhusfysikerna vars kompetens inom röntgen och i planering och dosering av stålbehandling är avgörande både för effektiv behandling av en tumör och för att minimera skadeverkan på frisk vävnad? Var finns sjukhusgenetikerna som besvarar alla genetiska frågeställningar, från fosterdiagnostik till genetiskt förvärvade sjukdomar och som kan lägga grund för preventiv behandling för nästa generation? Var finns cytodiagnostikerna som ställer diagnos på cancer och dess förstadier? Var finns de biomedicinska analytikerna vars provsvar ligger till grund för såväl fastställande av diagnoser som under hela behandlingen av patienten? Och var finns alla kemister, biologer och biomedicinare som arbetar på sjukhusens laboratorier?

Gemensamt för alla dessa grupper är de har en högt specialiserad kompetens som är avgörande för att fastställa diagnos och behandlingsmetod, behandlingens genomförande, dess kvalitet och effektivitet. Helt enkelt för att patienten ska få rätt diagnos och rätt behandling, i rätt tid, för att snabbt bli frisk.

Göran Hägglund betonade att en viktig uppgift för utredningen är at se hur professionernas resurser tas tillvara för rätt uppgifter och får möjlighet att använda sin kompetens på rätt sätt. Låt oss därför hoppas att socialministern har en bredare definition av vilka som är professionerna inom hälso- och sjukvård än rapporten från Vårdanalys.

Jonas Söderström, som skrivit boken ”Jävla skitsystem” påminde under hearingen om erfarenheten att projekt som syftar till att minska administration ofta leder till motsatsen – ökad administration. Han uppmanade därför till att byta perspektiv, till att öka det värdeskapande arbetet. Detta är en bra utgångspunkt. För om syftet är att öka det värdeskapandet arbetet, så måste också utgångspunkten vara patienten. Och vi vill uppnå en optimalt utformad vård kan vi inte utgå från läkarna, vi måste utgå från patienternas behov.

När vi sätter patienten i centrum och satsar på att öka det värdeskapande arbetet, blir det också en självklarhet att alla professioner som med sin kompetens bidrar till värdet för patienterna måste komma till sin rätt. De behöver få medverka, påverka och ta ansvar, i rätt skede och i samverkan med varandra.

Som företrädare för de natuvetenskapliga professionsgrupperna inom hälso- och sjukvården, ser Naturvetarna fram emot att framöver få vara en aktör i arbetet för ett effektivare resursutnyttjande och bättre kompetensutnyttjande inom sjukvården.

Och till alla er som utgör professionerna och vet att er insats är av betydelse för patienten – sträck på er och tillåt er att ställa krav och att få ta plats. Om inte för er egen skull, så för patientens!

Share

Storsatsning för en giftfri miljö förutsätter väl kemisk kompetens?

Nyligen redovisade regeringen sin strategi för att uppnå en giftfri vardag till 2020. Propositionen ”På väg mot en giftfri vardag – plattform för kemikaliepolitiken” (Prop. 2013/14:39) är en kraftfull satsning för komma till rätta med de problem som orsakas av kemikalier i för höga koncentrationer på fel plats. För naturvetare är propositionen inte bara intressant för att den klargör regeringens ambitioner och strategier på kemikalieområdet, utan också för att det mellan raderna gåt att utläsa en del om hur politiken kommer att påverka behovet av kemisk kompetens.

I strategin redovisar en hel del åtgärder som sannolikt kommer att sysselsätta många kemister framöver:
• Ökad kunskap om kemiska ämnens hälso- och miljöegenskaper, så att konsumenter och yrkesmässiga upphandlare får större möjlighet att göra informerade val.
• Utfasning och substitution av särskilt farliga ämnen ska snabbas på och här öppnar regeringen till om med för att Sverige ska kunna gå före genom nationell lagstiftning.
• Stärkt och effektiviserad tillsyn bl.a. genom ökad samverkan mellan unionens medlemsländer samt genom att nya metoder och verktyg utvecklas.
• Nya regler och styrmedel, samt stöd och stimulans av företagens och branschernas egna insatser för att minska riskerna med farliga ämnen i produkter (byggprodukter, inredning, elektriska och elektroniska produkter, kläder och skor samt leksaker och andra produkter avsedda för barn är särskilt prioriterade).
• Påverkan för att särskilda kemikalieregler gällande textilier ska införas på EU-nivå.
• Analysera behovet av nya regleringar och gränsvärden när det gäller ämnen som kan finnas i livsmedel, exempelvis poly- och perfluorerade ämnen samt kadmium.
• Påverkansarbete för att minska riskerna med allergiframkallande, antibakteriella och andra farliga ämnen i kosmetiska produkter.
• Insatser för att förbättra regelverken inom EU såväl som globalt.
• Forskning och kunskapsuppbyggnad som stödjer arbetet för att uppnå en giftfri vardag. Särskilt prioriterat är kunskap om exponering särskilt när det gäller barn, hormonstörande ämnen, nanomaterial, kombinationseffekter, förekomst och flöden av kemikalier i samhället, styrmedel samt ”grön kemi” för att underlätta utfasning av problematiska ämnen.

I propositionen får man även en del vägledning kring var det kommer att behövas kemister framöver. Inte helt oväntat får Kemikalieinspektionen en resursförstärkning omfattande ytterligare 25 + 17 miljoner nästa år, sedan 2011 har deras anslag därmed ökat med 117 miljoner. Ytterligare resursförstärkningar fram till 2020 är också på förslag. Det är rimligt att anta att åtminstone en del av dessa resurser kommer att användas för att nyanställa. Andra myndigheter som får medel för att arbeta med kemikalieproblematiken är Konsumentverket, Naturvårdsverket och Livsmedelsverket.

Arbetet för en giftfria vardag kommer självklart också att bedrivas på företagen. Kemikalieindustrin är den femte största industrisektorn, men kemikalierelaterade frågor berör inte bara de som tillverkar kemikalier. Enligt beräkningar berörs 13 000 företag i den svenska tillverkningsindustrin och nära 19 000 företag inom parti- och detaljhandel, som importerar kemiska produkter och varor. På alla dessa företag behövs kemisk kompetens. En del kommer sannolikt att rekrytera andra kommer i större utsträckning använda sig av konsulter, vilket i så fall för med sig en ökad efterfrågan på kemisk kompetens på teknikkonsultbolagen.

I propositionen skriver regeringen att intresset för miljö och kemikaliefrågor under senare tid har breddats till aktörer som inte direkt är bundna av regelverket inom området. Ett exempel är det växande engagemanget hos investerare som banker och fond- och försäkringsbolag för finansiella aspekter som är kopplade till kemikalierisker. Ytterligare en ny spännande karriärväg för engagerade naturvetare med andra ord.

Även i kommuner och landsting behövs kemisk kompetens inom upphandling, tillsyn och för att förmedlar information till företag och medborgare. Ett särskilt stycke i propositionen ägnas också åt ideella organisationers insatser. Internationella kemikaliesekretariatet (ChemSec), Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Miljöstyrningsrådet, KRAV är organisationer som redan idag har flera naturvetare anställda.

Slutligen överväger regeringen att inrätta ett kunskapscentrum för ökad substitution av särskilt farliga ämnen. Förslaget har förts fram i Miljövårdsberedningens betänkande samt av berörda myndigheter och branschorgan, som sett att små och medelstora företag ofta skulle ha nytta av ett kunskapsstöd. Även om just detta ännu bara är på idéstadiet tycker åtminstone jag att allt sammantaget pekar på att satsningarna för en bättre kemikaliehantering bör tas på allvar och sannolikt i backspegeln kommer att betyda mycket för behovet av kemister.

Share

Don’t put words in my mouth!

Som min kollega Marita Teräs skrev här på bloggen tidigare idag har Framtidsutsikter där prognoser görs kring arbetsmarknaden för akademiker 2018 just släppts. Marita går också in på komplexiteten i att göra prognoser i sitt inlägg. Samtidigt som jag blev väldigt glad över att läsa att Naturvetarnas prognoser uppmärksammats i Metro, SvD och DN är jag lite allergisk mot de förenklingar som journalister ofta gör. Min analytiska ådra tillåter inte att man förenklar när jag har lagt ut texten ganska mycket kring vad som ligger bakom prognoserna…eller så är jag helt enkelt funtad på det sättet att jag hellre vill läsa min egen text.

All publicitet är bra publicitet brukar man säga. Men jag känner framförallt ett behov att försöka förklara hur vi tänker för medlemmar som är kemister, har arbetat inom life science och just nu har det tufft på arbetsmarknaden (då det främst var prognosen kring kemister som lyftes fram i media). Vi vill naturligtvis inte förminska det som har hänt de senaste åren och att det sker en stor omstrukturering inom life science. Vi gör en separat branschanalys och där målar vi i nuläget upp att det så klart ser väldigt tufft ut. Samtidigt tycker vi att samhällets prognoser och tolkning av situationen går lite väl långt.

Eftersom det är ett väldigt lågt inflöde av nyutexaminerade, det redan är stora pensionsavgångar som kommer fortlöpa under de närmaste åren, individer lämnar yrket, implikationerna av REACH kommer att få genomslag m.m. har vi prognostiserat för brist på kemister på fem års sikt. Vi anser med andra ord att vi har god grund för vår prognos men är samtidigt öppna för att en prognos dessvärre aldrig kan bli mer än en kvalificerad gissning utifrån olika data och informationskällor.

Vi säger också att det råder balans just nu…däremot säger vi inget om antalet kemister. Det finns väldigt få kemister för närvarande och än färre kommer det att finnas i framtiden eftersom väldigt få utbildar sig och många går i pension inom en snar framtid. Vi kan inte se att kemister har en högre arbetslöshet än några andra av våra grupper när vi tittar på statistiken. Den grupp vi kan se i arbetslöshetsstatistiken som avviker åt det negativa i stor utsträckning är biologer…där det också finns väldigt många utbildade.

Samtidigt är antalet arbetstillfällen fler för biologer än för kemister. Att därför skriva som DN och SvD att kemist är ett säkrare kort än biolog är också högst tveksamt. En biolog med en tydlig plan för hur hen ska använda sin kompetens kan naturligtvis ha bättre möjligheter på arbetsmarknaden än en kemist som inte har någon plan.

Därför är jag som sagt lite allergisk när media målar upp en alltför ensidig bild som att alla kan utbilda sig till kemister så kommer allt att lösa sig…inte minst när jag har fått svara på frågor av den karaktären hela dagen…och fått försvara ord som inte är mina egna. Det vi uttalar oss om är prognoser över utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden, varken mer eller mindre!

Share

Vilka utbildningar leder till jobb?

Idag släpps Framtidsutsikter, där Naturvetarna och andra Saco-förbund ger sin bild av hur efterfrågade olika kunskaper och yrken kommer att vara om 5 år. Bedömningar av det här slaget är problematiska. Det är helt enkelt väldigt många faktorer som påverkar och en del är väldigt oförutsägbara, såsom till exempel olika politiska initiativ, tekniska genombrott eller konjunkturen. Mer förutsägbart är pensionsavgångar och antalet examinerade, men att basera en prognos bara på detta fungerar inte. Tänk bara på att det hela tiden tillkommer och försvinner yrken.

Jag och min kollega Kristoffer Jervinge har gjort vårt bästa för att få till så bra prognoser som möjligt för de naturvetenskapliga utbildningarna. I våra bedömningar utgår vi vid sidan av pension- och examinationssiffror från hur utvecklingen ser ut i branscher som är viktiga för naturvetare. Vi försöker också väga in satsningar på FoU och hur viktig kompetensen är för samhällsutvecklingen. En strategi som fungerat hyfsat tidigare, men att gruvbranschen och därmed efterfrågan på geologer skulle få ett uppsving var exempelvis något varken vi eller någon annan kunde föreställa sig för tio år sedan.

I detta sammanhang kan det också vara värt att reflektera över att exakt vilka kurser eller vilken utbildning man har gått ofta inte spelar så stor roll för vilket jobb man får som man kan tro. Under november har jag ägnat mig åt att studera platsannonser inom life science och miljöområdet. Arbetsgivarnas fokus ligger utan undantag på erfarenhet och personlighet. Visst krävs en akademisk utbildning, men detta avfärdas ofta fort med en mening om att det krävs en relevant akademisk examen. Resten av annonsen ägnas åt att detalj beskriva exakt vilka erfarenheter personen ska ha och hur den framtida medarbetaren ska vara. Förmåga att samarbeta, skapa nätverk, kommunicera, ta ansvar, att planera och förstå sin egen samt verksamhetens roll nämns ofta.

En akademisk utbildning ska ge träning att klara allt detta, men självklart är skillnaderna stora mellan olika utbildningar. Det är också allt annat än lätt för den som ska välja utbildning att få klart för sig vilka utbildningar som är bra på att träna upp de färdigheter som efterfrågas i arbetslivet. Akademin fokuserar ofta på att lära ut rena ämneskunskaper.

I ljuset av allt detta blev jag nästan full i skratt när jag läste SCBs pressmeddelande om att individer med yrkesexamen i större utsträckning arbetar inom ”rätt” område. Jag undrar vad som är ”rätt” område för breda generella utbildningar, såsom en kemist-, fysik- eller biologutbildning? För dessa utbildningar finns det varken en specifik bransch som efterfrågar deras kompetens eller en viss tjänst som de är ämnade emot. Om du kan bringa klarhet i detta, så snälla hör av dig till mig.

Share

Nya krav på framtidens skogsakademiker

Igår hade jag förmånen att vara på en workshop om framtidens skogsakademiker på KSLA. Det är en förmån att få ägna en hel dag åt att fundera över framtiden och vilka kompetenser som kommer att vara efterfrågade tillsammans med kunniga och kreativa människor. Tack KSLAs kommitté för kunskaps- och kompetensöverföring för att ni gjorde det möjligt.

Det finns många trender i samhället som påverkar skogsbranschen och de personer som arbetar där. Pappersmasseproduktion flyttar till andra länder, internet påverkar efterfrågan på tryckpapper, en tilltagande konkurrens om marken och klimatambitionerna när det gäller biobränsle är några exempel. Skogsakademikerns omvärld är idag betydligt mer komplex. Politiken, både i EU och nationellt, spelar exempelvis en betydligt större roll när det gäller biobränsle än när det handlade om att etablera ett pappersbruk.

Men ”framtiden är en rebell och det gäller att veta vad vi vill med det variabla utfallet” säger Erik Westholm, professor på SLU och framhåller svårigheten att förutsäga framtiden. Tidsaspekten är exempelvis en faktor som vi har särskilt svårt att bedöma. Det viktiga är kanske inte heller att det blir helt rätt, utan att vi har en bra diskussion om hur det kan bli, vad vi vill och att vi försöker styra utvecklingen i önskad riktning.

Glädjande nog verkar det som skogsbranschen idag har hög medvetenhet om betydelsen av FOU för att svenskt skogsbruk ska vara konkurrenskraftigt i framtiden. Skogsindustrierna har en vision att produktionen ska fördubblas fram till 2035 och att hälften av tillväxten ska komma från nya produkter. För er som vill inspireras och få en bild av nya användningsområden för skogråvaran rekommenderar Jan Lagerström, forskningsdirektör på Skogsindustrierna, ett besök på www.ekoportal2035.se.

I ett historiskt perspektiv kan vi idag konstatera att vi idag inte alls har samma tro på att framtiden är förutsägbar, rationell eller enkel. Klimatet, globaliseringen, energiomställningen och invasiva arter etc. är osäkerhetsmoment som dagens skogsakademiker måste förhålla sig till. Vi behöver hitta strategier för att anpassa oss till osäkerheten och just detta gör att intresset för framtiden ökar, enligt Erland Måland, professor Umeå universitet. Han stack ut hakan och påstod att jägmästare praktiskt taget är klonade individer och ekologer enbart tänker biodiversitet. Utan tvekan en kul spaning, men samtidigt föll det lite platt när han samtidigt framhöll samhällsvetare som han själv som de kritiskt granskande och ifrågasättande.

I framtiden tror jag och många med mig att det vi behöver är akademiker med respekt för andra akademikers kunskap och en förmåga att se helheten. Eftermiddagens grupparbeten pekade på att det sannolikt kommer att behövas fler personer som förstår andra kulturer, är uppväxta i staden och har andra fritidsintressen än dagens jägmästare. Skogsakademiker behöver också bli än bättre ledare, konfliktlösare och bra på att etablera samarbeten och nätverk som gynnar den verksamhet de befinner sig i. Många framhöll också ett ideellt engagemang som en stark merit, liksom en förmåga att ta hand om sig själv och den egna hälsan.

Share