Styrning av vården – professionerna ska ta, ha & tillåtas ta ansvar utifrån sin kompetens

I lördags bjöd nätverket för Bättre hälsa, vård & omsorg in till ett seminarium i Stockholm på temat ”Hur ska vi bli styrda?”. Så här beskrevs det innan: ”Framtidens styrning av vård, hälsa och omsorg behöver perspektiv. Forskning om styrning pekar på att försök att finna ett styrsystem för allt på alla nivåer inte bara är ofruktbart, det kan vara direkt skadligt.” Seminariet satte ljuset på styrning och ledning inom hälso- och sjukvården ur olika infallsvinklar från representanter för olika delar av systemet.

Det blev en väldigt intressant diskussion även om det framgick att samtliga närvarande i stort var rätt överens. Vad var det man var överens om då? I början av seminariet när de första personerna, ”Vi som ska styra”, hade stått på scenen twittrade jag ut följande tweet ”Alla ”styrande” verkar rätt överens om att professioner inom vården ska få ta ett större ansvar utifrån sin kompetens. Bra!”. Göran Stiernstedt, regeringens utredare av en effektivare vård och omsorg, var även rörande överens med mig i precis allting han sade under sina minuter i rampljuset.

Det är någonstans jättebra, så klart, men samtidigt var det lite jobbigt då han var på scenen innan mig och sade ungefär det som jag hade tänkt mig att säga. När jag skulle prata i tre minuter utifrån perspektivet ”Vi som ska styras” fick jag därför lägga mina stödord åt sidan och köra ad-lib. Någon twittrade ut det som jag sade och sammanfattade det så här ”Nu pratar @KJervinge från Naturvetarna om Best Practices och vikten av att ge medarbetarna ansvar efter kompetens!”.

Det sammanfattar nog mitt ad-libbande rätt bra förutom att jag också nämnde att all styrning, på alla nivåer av sjukvården, måste peka i en sådan riktning samt att jag berättade om alla av Naturvetarnas professioner som jag var där och representerade. När jag läser det så här i efterhand känns det som att det var rätt bra sagt…men att det nog inte gick så bra att säga något nytt som inte redan var sagt trots allt. Så mycket för improvisationen. Det ska väl vara detta med best practices då som jag förde in i diskussion för första gången under eftermiddagen.

Att bra lokala exempel måste lyftas fram var det sedan också många andra som pratade om i sina anföranden. Som sagt alla var rätt överens, politiker, särskilda utredare och professionsföreträdare. För att återigen hänvisa till twitterflödet så kom följande, som sammanfattar det hela rätt bra, ut under den avslutande diskussionen: ”Vi behöver inte vänta på nya styrsystem och ersättningsmodeller för att jobba med förbättring”; ”Vi (i vården) behöver våga tro på vår kraft att skapa bra vård!”; ”Låt proffsen vara proffs!”; ”Vi måste beskriva vår kraft som professioner och ta ansvar.” och ”Kontinuitet efterfrågas i verksamheterna. Det visar på vikten av att stärka självbestämmandet och ge förutsättningar för detta!”

För att förändra styrsystemen och uppnå en bättre hälsa, vård och omsorg behöver det arbetas på flera nivåer eftersom det är ett så komplext system. Detaljstyrning måste bort på alla nivåer, inte minst politikerna måste våga lita på de som arbetar i verksamheterna, men professionerna måste också arbeta aktivt med att synliggöra sin kompetens och hur den kan göra skillnad. Alla bra lokala exempel på hur en profession används mer effektivt utifrån sin kompetens måste lyftas. Samtidigt måste man arbeta nationellt och på landstingsnivå för att hitta styrmodeller som inte ger felaktiga incitament och går bort från detaljstyrning. Jag har redan fått stor kunskap om goda lokala exempel som gäller olika professioner hos Naturvetarna men jag är övertygad om att det finns fler. De vill vi på Naturvetarnas kansli ha vetskap om.

Men detta är något som vi måste göra tillsammans, inte minst eftersom alla är överens på alla nivåer, varför möjligheterna att åstadkomma något konkret också borde vara gynnsamma. Naturvetarna måste diskutera med andra professioner inom vården som är med i Leading Health Care. Där måste vi alla gemensamt diskutera goda lokala exempel där olika professioner hittat bra samarbeten utifrån sin kompetens. Vi måste lyfta det i diskussioner med politiker, tjänstemän och särskilda utredare. Samtidigt som förändringen, som all riktig och bestående förändring, ytterst måste komma från golvet på det lokala planet.

Dags att kraftsamla, på alla nivåer, för en bättre hälsa, vård och omsorg för patientens bästa!

Share

Undvik svält bland äldre – anställ dietister i kommunerna

Sedan äldrereformen genomfördes i Sverige 1992 har det varit oklart om vilket ansvar för nutritionsomhändertagande kommuner respektive landsting har. De som bor i särskilda boendeformer för äldre i kommuner har idag begränsade möjligheter att få individuell nutritionsbehandling av en dietist. Mot denna bakgrund var det därför extra tragiskt att ta del av SVTs nyhet häromdagen om att 15 000 gamla riskerar att svälta ihjäl.

Yngve Gustafson, professor i geriatrik, poängterade i SVTs Gomorron Sverige att det inte bara handlar om att de gamlas nattfasta måste bli kortare. Det krävs också en individuell bedömning av varje persons näringsintag. Yngve Gustafson anser att man måste se över vilken mat som varje individ får, inte minst då vissa läkemedel gör att man har sämre förmåga att ta upp vissa näringsämnen och då krävs speciellt anpassad mat.

Samtidigt är detta dessvärre ingen nyhet. Äldrereformen genomfördes som sagt 1992 och sedan dess har trycket på äldreomsorgen bara blivit större. Dietisternas Riksförbund (DRF) publicerade i början av året också en kartläggning som visade att tre av fyra äldre riskerar svält då kommunerna saknar dietistkompetens. Naturvetarna har tidigare också kopplat ihop vikten av kommundietister för att bespara många äldre onödigt lidande genom fallolyckor och har också tagit fram en kort rapport som understryker vikten av att ha dietister anställda i kommuner. DRFs pressmeddelande från början av året då de gjorde sin kartläggning sätter egentligen ljuset på den orimliga situation som råder för närvarande.

”Dietister utgör den yrkesgrupp som har kompetens för att förebygga och behandla sjukdomsrelaterad undernäring, men trots omfattningen av problemet finns totalt bara 245 heltidstjänster för dietister i kommunerna och primärvården sammantaget. Detta kan till exempel jämföras med antalet sjukgymnaster som år 2010 var 2 391 bara i primärvården.

Från 2007 och framåt anställdes drygt hundra kommundietister som en följd av regeringens riktade insatser till stöd för de mest sjuka äldre. Syftet var att stimulera till varaktiga insatser som att höja kvaliteten i vården av de äldre när det gäller mat, näring och nutrition. Men när projekten löpt ut har kommunerna valt att avsluta tjänsterna.

– Det är de äldre som får betala priset i form av bristande nutritionsvård. Situationen är allvarlig – det ligger inom det kommunala hälso- och sjukvårdsansvaret att ge de mest sjuka äldre ett gott nutritionsomhändertagande och en god behandling, säger Elisabet Rothenberg, ordförande i Dietisternas riksförbund.

Enligt kartläggningen kommer antalet heltidstjänster för kommundietister som arbetar med äldre i landet totalt att vara knappt 48 stycken efter 2014. I 234 av 290 kommuner riskerar man framöver att helt sakna kommundietist.”

Mot bakgrund av uppgifterna i SVT häromdagen om att äldre riskerar att svälta ihjäl samt DRFs kartläggning som bekräftar denna problembild är det dags att agera. Landsting och kommuner runtom i Sverige måste träffa formella överenskommelser. Det måste klargöras att äldre i särskilda boendeformer ska ha rätt till individuell nutritionsbehandling av en dietist och att alla kommuner mot denna bakgrund ska ha en dietist anställd.

Det är ovärdigt att äldre i Sverige riskerar att svälta ihjäl inte minst då det finns en enkel lösning, kommuner behöver anställa fler dietister för att minska såväl onödigt lidande som kommunens kostnader i längden.

Share

En karriärstrateg på trendspaning i Almedalen

För en sån som jag som måste hålla sig ajour när det gäller vad som händer i ett stort antal branscher och sektorer är Almedalen ett Mecka. På ett och samma ställe finns i stort sätt alla aktörer samlade och ett bättre tillfälle att spana efter trender som kan innebära nya möjligheter och utamningar för naturvetare finns inte.

Mest omtumlande var utan tvekan SSF seminarium om automatisering. Om 20 år kommer hälften av alla jobb vi har idag automatiserats och ersättas av andra. Frågan är vilka och vad detta har för betydelse för naturvetare? Framgång ligger i att vara skicklig på att arbeta tillsammans med robotarna och då gäller det att vara bra saker som de har svårt för. Det pratas om industrialisering 2.0, där det inte i första hand är muskelkraft utan hjärnkapacitet som robotarna bidrar med. Den som är bra på att stötta och vårda människor, att förhandla, har välstämda sociala känselspröt, är kreativ och konstnärlig samt fingerfärdig kommer sannolikt att klara sig bäst på en automatiserad arbetsmarknad.

Sannolikheten för att yrken som naturvetare ofta har kommer att ha tagits över av datorer inom 20 år:
1. Biomedicinska analytiker 69%
2. Ingenjörer och tekniker 56%
3. Säkerhets och kvalitetsinspektörer 40%
4. Datatekniker och dataoperatörer 30%
5. Fysiker, kemister m.fl. 21%
6. Matematiker och statistiker 18%
7. Dataspecialister 12%
8. Gymnasielärare m.fl. 6%
9. Hälso- och sjukvårdsspecialister 6%
10. Specialister inom biologi, jord- och skogsbruk m.m. 3%
11. Pedagoger med teoretisk specialistkompetens 1%
12. Lantmästare, skogsmästare m.fl. 1%

Värt att notera i övrigt var att det i det tysta har sjösatts en hel del strategier för att skapa fler jobb och affärsmöjligheter. Många av dessa kan komma att generera många nya möjligheter för naturvetare. Den maritima strategin och diskussionerna kring att göra offentlig geodata helt fri att använda är två exempel. Kraven på effektivare tillståndsprövningar, samt större möjlighet att fälla verksamheter som bryter mot miljö- eller arbetsmiljölagstiftningen säger en del om vilken kompetens som kommer att vara efterfrågad. Juridik, naturvetenskap och it tycks vara ett säkert kort.

Oroande är minskade företagssatsningar på FOU i Sverige. Eftersom det är de FOU-intensiva företagen som anställer flest naturvetare är det lätt att inse att detta kan göra det svårare för naturvetare att få jobb i Sverige. Naturvetarna och många andra är lyckligtvis väldigt engagerade för att vända utvecklingen åt rätt håll.

Slutligen, det lönar sig att studera. Det gäller både för de som är på väg in på arbetsmarkanden och de som blir av med jobbet och behöver och vill ändra karriärinriktning. För den sistnämnda kategorin, som ofta har barn att försörja och bostadlån, är emellertid studielån sällan ett realistiskt alternativ. PTK och Svenskt Näringsliv lovade på TRRs seminarium
att de skulle komma tillbaka nästa år och presentera ett nytt omställningsavtal. Låt oss se till att de håller det löftet!

Share

Bra men mesigt förslag om klinisk forskning

Det går utför för den svenska kliniska forskningen. Den ecxeptionellt starka ställningen ( i förhållande till vår storlek) som Sverige hade under 80- och 90-talen har sakta försämrats och idag ser det rätt mediokert ut. Antalet kliniska prövningar som utförs här blir helt enkelt färre och färre.

I februari i år presenterades en ny utredning som haft i uppdrag föreslå hur denna trend kan vändas. Utan att gå in i detalj på vad utredningen säger så kan det sammanfattas ungefär så här:

  • Inrätta ett nationellt stöd  och samordningssystem, baserat på samarbete mellan en ny nationell nämndmyndighet och sex regionala stödfunktioner.
  • Förenkla regelverken och se till att det blir mindre komplicerat att initiera och driva kliniska forskningsprojekt.
  • Gör det enklare att hitta och motivera patienter att vara med i kliniska studier.
  • Förbättra statistikinsamlingen inom området.

Starka tillsammans är till största del en bra utredning. Analysen är genomarbetad och konsekvent, problembeskrivningen ger en bra bild av hur det ser ut idag och de konkreta förslag som läggs är vettiga.  Framförallt tror jag att dagens krångliga och segdragna regulatoriska processer som omgärdar den kliniska forskningen är en viktig bromskloss för att forskare och företag i såväl som utanför Sverige ska välja att förlägga sina projekt här. Men som förslaget nu är utformat återstår en hel del ytterligare att göra innan vi kan förvänta oss någon förändring.  Hur regelverkan ska förenklas, incitamentsstrukutrerna se ut och statistikinsamligen arrangeras  lämnas nämligen till den nya nämndmyndigheten att bestämma.

Naturvetarna tycker därför precis som exempelvis Myndigheten för TillväxtanalysSveriges Läkarförbund och Sweden Bio att det är ytterst viktigt att förslagen realiseras så snart som möjligt. Utredarn hade faktiskt dessutom gärna fått gå ännu lite längre.

Slutligen kan det vara värt att säga något om det som var utgångspunkten för utredningen. Är det verkligen så väldigt problematiskt att färre studier utförs just i Sverige, så länge de utförs någonstans? Å ena sidan är ifrågasättandet rimligt. Huvudsaken är ju faktiskt att nya läkemedel och behandlingar  tas fram och testas så att fler patienter blir friska, inte var i världen utvecklingen sker.  Å andra sidan kan finns det just ifråga om den kliniska forskningen ett stort egenvärde i att den finns inom landets gränser. Den lärprocess som uppstår medan forskningen bedrivs är en viktig del i utvecklandet av hälso- och sjukvården, inte minst eftersom de kliniker som varit inblandade i att ta fram ett nytt preparat eller en behandling har bättre förutsättningar att bidra till att nyheterna implementeras i det dagliga arbetet.  Ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv är det också viktigt:  för att ambitionen om en kunskapsintensiv arbetsmarknad ska kunna realiseras måste det såklart finnas högkvalificerade och specialiserade jobb för den högkvalificerade arbetskraften. Dessutom är finns en stor poäng i att uppmuntra den typ av samverkan som är en förutsättning för den kliniska forskningen eftersom den tenderar att stimulera till ny och ofta bättre forskning. Detta är ett värde som ibland glöms bort men som vi de facto går miste om om/när forskningen bedrivs i andra länder.

Sofie Andersson

Läs Naturvetarnas svar på remissen om klinisk forskning här.

 

 

 

 

Share

Män styr de statliga utredningarna

Riksdag & Departement har granskat könsbalansen i det svenska utredningsväsendet och resultatet är nedslående läsning för alla som tror att jämställdhet handlar om mer än antal huvuden. Ty emedan utredningarna som helhet bestod av ungefär lika många kvinnor som män så var det betydligt fler män än kvinnor som satt i ledande positioner. Av alla särskilda utredare och kommittéordförande så var endast 37 procent kvinnor. Av utrikesdepartementets kommittér leddes så lite som 29 procent  av kvinnor.

Könsfördelningen i statliga utredningar, ur RoD nr 6 2014
Man måste logga in på Riksdag & Departements hemsida för att kunna läsa hela artikeln som jag hänvisar till. Men grafiken ovan sammanfattar resultatet i deras undersökning.

Detta är allvarligt. Utredningsväsendet spelar nämligen en central roll i demokratin och i utformandet av allas vårt gemensamma framtida samhälle. Tycker vi verkligen att det ska vara ett manlig privilegium att bestämma detta? Helst inte, faktiskt. Utan att ge mig in i den feministiska debatten om om och i så fall vad kön egentligen betyder så vill jag bestämt hävda att en jämn könsfördelning behövs av legitimitets- och demokratiskäl. Av samma anledning som det är viktigt att de svenska riksdagsledagsledamöterna (åtminstone någorlunda) avspeglar hur vårt samhälle ser ut är det viktigt att de som lägger förslag om hur våra lagar ska se ut gör det.Därför är det synd att Riksdag & Departement bara granskat hur könsbalansen ser ut – samhället är ju betydligt mer mångbottnat än så… Jag tycker exempelvis att ålder hade varit en intressant aspekt att undersöka. Min (högst ovetenskapliga, det medges) uppskattning är att de allra flesta utredningar leds av seniora personer. I vissa fall är det kanske rimligt och att någon ”varit med länge” betydelsfullt för genomförandet av utredningsuppdraget. Men i vissa fall är det nog inte det. Det är faktiskt inte givet att ens kompetens avgörs av hur länge man levt. Inte heller ens lämplighet att leda en utredning.

Bara för att vara tydlig: vad jag säger är alltså inte att (äldre) män inte inte kan göra bra utredningar. Det kan de och gör de såklart. Vad jag säger är bara att det inte finns ett självklart samband mellan kön och kvalitet.

Vi är duktiga på att slå oss för bröstet i Sverige  om att vi ligger långt fram ifråga om jämställdhet: att alltfler pappor är föräldralediga, att andelen kvinnor på höga chefspositioner ökar och att vi har nästan jämn könsfördelning i riksdagen. Men vi glömmer ibland att fundera över hur makten är fördelad.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Jag kan för övrigt inte låta bli att undra varför vi envisas med att vara så stolta över att vi ”nästan” har jämn könsfördelning i riksdagen. ”Nästan” betydde vid riksdagsvalet 2010 45% kvinnor och 55% män. Det betydde dessutom att antalet kvinnor minskade för första gången sedan 1930-talet. I min värld tänker att detta trendbrott vore betydligt mer intressat

Share