VARNING! Tomma ord om livsmedelsupphandling kan ge twittertumme

Var på ett frukostseminarium på temat ”Slaget om skolmaten – ska och kan kommunerna tillmötesgå alla krav?” anordnat av Livsmedelsverket i morse. Som sig bör på ett seminarium på ett sådant tema var förtäringen välkomponerad med jordgubbar och lite nyttigare mackor än vad som är regel här i Almedalen. Det var bra…dessvärre var det slutliga intrycket av seminariet inte lika bra.

Det tråkiga var nämligen att även om man kände att livsmedelsupphandling engagerar väldigt många människor blev ingen klokare av seminariet. Då var ändå departementsfolk, en viss minister med ansvar för dessa frågor, Livsmedelsverket och en representant för kommuner på plats. En sak som panelen var rörande överens om var att det behövs en svensk livsmedelsstrategi. Ändå finns det ingen och ingen i panelen kände något större ansvar för detta.

Visst, Eskil Erlandsson (C) sade att man håller på att skriva på en sådan…men någonstans fick iaf jag intrycket av att det inte var helt förankrat och inte helt klart att det i slutändan kommer att fattas ett beslut om att en sådan strategi ska implementeras. Man pratade om att kommunerna måste ta ansvar för livsmedelsupphandlingar, att Livsmedelsverket har ett ansvar, att departementet har ett ansvar…men hur ansvarsfördelningen exakt ser ut och vem som ska ta bollen för att få till en förbättring blev bara hängande i luften. Att olika spelare har olika ansvarsområden, att mycket är oklart och att något behöver göras visste alla redan innan seminariet. Det var mycket nja och det landade i att det handlar om vad det är för förtroendevalda i en kommun (hur engagerade de är i livsmedelsfrågor).

Det kan väl inte var ok att det ytterst ska handla om prioriteringar och engagemang hos förtroendevalda i kommuner? Dessutom finns det ju numera med i skollagen att skolmåltider är en del av utbildningen och ska vara näringsriktiga. Glädjande därför att höra en dietist ta ordet och påpeka hur viktigt det är att skolmaten är välkomponerad ur nutritionssynpunkt samt att lusten till ”bra” mat måste genomsyra skolmåltiderna. Det är i skolan som framtidens matvanor sätts för många barn. Dietisten fick också medhåll från en kostchef på denna punkt. Dietister måste få en större roll (eller en roll överhuvudtaget då det är många kommuner som inte ens har dietister) i kommuner kring kostfrågor inom skolan, livsmedelsupphandlingar och andra verksamhetsområden där deras kompetens är avgörande.

Det fanns alltså positiva saker att ta med sig och förhoppningsvis var det någon kommunpolitiker där som fick sig en aha-upplevelse. Men det kan ändå inte bli något annat än tummen ner för ett seminarium som ska försöka räta ut vissa frågetecken som slutar i ett luddigt jaha. Apropå tummar. Trots att det var mycket tomma ord twittrade jag som en galning (inte minst då Twitter strulade och det var svårt att få iväg tweets) och fick en arbetsskada. Jag har numera twittertumme. Den tar sig uttryck i en självspricka i tummen och viss smärta i benet som uppstod under seminariet.

Jag är en nybörjare på twitter och har nog dålig teknik…men jag anklagar ändå de tomma orden om livsmedelsupphandling vid seminariet som gjorde mig lite upprörd och ”twitterbenägen”. I viss mån anklagar jag också Visby då staden bjuder nästintill på vinterväder till och från och jag brukar få självsprickor i fingrarna på vintrarna. Undrar förresten om någon delar ut handkräm som give-away i år…!?

Share

Komplex situation inom livsmedelskontrollen

Jag läste just en sån himla bra artikel i DN. Han verkar riktigt vettig den där Kristofer Jervinge på Naturvetarna. Nej då, skämt åsido så gillade jag även denna replik på riksrevisor Claes Norgrens debattartikel den 10 juni om stora brister i den svenska livsmedelskontrollen. Denna däremot från SKL är jag inte lika förtjust i. Det bästa med den är titeln som DN valde att sätta på den Det finns ingen quick fix för bättre livsmedelskontroller. För det Riksrevisionens debattartikel och samtliga repliker sätter ljuset på är just hur komplext detta är. Det finns ingen enkel lösning för att komma tillrätta med problemen inom livsmedelskontrollen.

Det påstår jag inte heller i Naturvetarnas bidrag till debatten. Vad jag däremot motsätter mig i SKLs artikel, och även i ursprungsartikeln, är att problemen skulle kunna lösas utan att staten nu utreder organiseringen och tar sig en rejäl funderare. Det är klart att problemen skulle kunna lösas utan en sådan åtgärd men helt seriöst, vad är oddsen? Problemen med livsmedelskontrollen är inget nytt. När jag började på Naturvetarna och skulle sätta mig in i dessa frågor hittade jag en 15 år gammal ESO-rapport med svidande kritik mot förhållanden som innebär att man (kommunen) ska granska sig själv i vissa fall. Den skulle likväl kunna vara skriven idag (de förändringar som genomförts i kommunallagen m.m. har inte nämnvärt förändrat situationen) .

Staten, eller SKL för den delen som ger mycket stöd till kommuner med mindre resurser i dessa frågor, har inte lyckats få bukt på problemen ännu. Jag är ledsen men vi är faktiskt förbi att säga ”staten bör ställa ordentliga krav på myndigheterna”, ”staten bör vidta åtgärder”, ”mindre kommuner behöver samverka mer”. Långt förbi. Inte minst givet de allvarliga arbetsmiljöproblem många inspektörer upplever. Hot, våld och jävsproblematik. Det är inte ok! SKL slår ett slag för kommunalförbund som en bra väg för mindre kommuner att få mer resurser och att få livsmedelskontrollen att fungera bättre. Det gör vi också då det i regel fungerar väldigt väl när kommuner går samman.

Dessvärre finns det dock kommunalförbund som kommer och går. Varför? En kommun kanske byter majoritet och den nya politiska ledningen vill sätta sin prägel. Hur? Man gör en förändring i nämnderna. Varför sköter vi inte livsmedelskontrollerna själva, varför har vi det i ett kommunalförbund? Vi tar ”hem” kontrollen istället! Det är ofta ingen rationalitet som ligger bakom sådana beslut, det är politik. Jag har själv upplevt det på nära håll när jag arbetade i en kommun och majoriteten skiftade. Tillsynen lider ofta extra hårt av ett sådant nyckfullt politiskt beteende, inte minst om den fungerar väldigt väl i kommunalförbundet medan resurserna inte är tillräckliga i (den lilla) kommunen själv.

Där har vi också roten till problemet, det finns en inbyggd jävsproblematik i den kommunala tillsynen. Den går att steppa runt i stora kommuner och i kommunalförbund men ligger som en blöt filt över tillsynen i många små kommuner. Ingen är gladare än jag att vi har medlemmar som arbetar i kommuner och kommunalförbund där livsmedelskontrollen fungerar väldigt väl. Vi är inte för omorganiseringar i regel då vi vet hur jobbigt det kan vara och vi vill inte sabba för våra lyckligt lottade medlemmar. Det säger sig självt att vi vill det bästa för alla våra medlemmar. Det är just därför vi också skriver om att det inte finns någon quick fix. Vi vill ha en organisation som säkrar en bra arbetsmiljö, bra tillsyn och lyckliga medlemmar för alla som arbetar med livsmedelskontroll.

Kanske kan man tänka sig att livsmedelskontrollen organiseras olika beroende på förutsättningar? Kan man fördela resurser på ett annat sätt? De kommuner och kommunalförbund som sköter sig får fortsätta att ansvara för kontrollen? Då återstår bara problemet med att det inte fungerar något vidare på länsstyrelsen eller Livsmedelsverket heller. Jag vet inte, det är som sagt väldigt komplext. Men allt pekar som sagt på att staten måste utreda frågan om organiseringen grundligt utifrån vissa givna värden – likvärdighet, resurseffektivitet och rättssäkerhet – som bör vara överordnade allt annat inom livsmedelskontrollen.

Naturvetarna kan inte blunda för att vi är ett fackförbund som organiserar många individer som arbetar med livsmedelskontroll i kommuner där det inte fungerar. Vi måste ta strid för dom. Alltför ofta bottnar problemen i att vår medlem kan och vill göra sitt jobb, men kommunens organisation, ledning och politiker, har uppfattat tillsynsuppdraget annorlunda. Ett uppdrag som egentligen inte ska kunna uppfattas på annat än ett sätt…

Share

Kan vi vara överens om att vi är överens?

”Om man använder ekonomiska argument i verksamheter där moralen tidigare har styrt förvandlas hela verksamheten i grunden”. Detta sa Maciej Zaremba under ett seminarium igår där New Public Management (NPM) diskuterades flitigt. Zaremba är lite av ”man of the week” i Almedalen enligt min mening. NPM diskuteras flitigt och mot bakgrund av artiklarna i DN under våren och boken som baseras på dem, ”Patientens pris”, kring just NPM är det inte så konstigt att Zaremba förekommer flitigt.

Jag var just på ett nytt seminarium där han deltog ”Efter New Public Management” och även om Zaremba denna gång inte upprepade sitt citat från gårdagen upprepades en diskussion om snöröjning. Enligt honom skiljer sig nämligen sjukvård och snöröjning åt. Jag vet, jag blev också otroligt förvånad. Nej, men skämt åsido så menar han att ett sådant styrsystem som NPM möjligtvis kan tillämpas på snöröjning då det går att räkna på ett enkelt sätt i kvantitativa mått. Däremot lämpar sig inte ett sådant system för att mäta ett konsthantverk, vilket Zaremba menar att bland annat skola, vård och omsorg kvalar in som. Det skriver Naturvetarna självklart under på då vi har många kompetenta medlemmar som utför hantverk bland annat i olika delar av olika vårdkedjor.

Ett annat intressant exempel som Zaremba lyfte under gårdagen var när en förskola hade tröttnat på att föräldrar alltid hämtade sina barn för sent. Förskolepersonalen beslutade då att man skulle bötfälla föräldrar som hämtade sina barn sent. Vad hände? Jo, det var fler föräldrar än innan som hämtade sina barn senare än vad som var avtalat. Den moraliska aspekten av att hämta sitt barn sent hade nämligen förändrats i grunden och man kunde nu ”köpa sig fri” från skuld. Det kanske inte är applicerbart på sjukvården direkt men det sätter ändå fingret på just vad det är som förändras när en verksamhet där moralen tidigare har styrt blir till en där det är ekonomi som styr. Det går inte att räkna pinnar inom sådana verksamheter!

Men alla roliga och intressanta journalistiska liknelser till trots var det mest intressanta i diskussionen som jag just deltog i att samtliga deltagare i panelen var rörande överens om en sak: professionerna måste ta tillbaka makten över sina egna mått på kvalitet! Det är precis det vi gör på Naturvetarna då ett hälso- och sjukvårdsprojekt kring våra professioners kompetens är i faggorna. Det utövas ett marknadstryck mot professioner inom vården som fokuserar på output…vilket leder till en sämre outcome som det egentligen borde handla om.

Inte nog med detta utan vi fick också se exempel på hur en teknokratisk fokusering på output har lett även till en sämre output. Något av en motsägelse kan tyckas men det ökande pappersarbetet och hela apparaten runt NPM har i USA lett till högre sjukvårdskostnader relativt Sverige. I alla fall om man får tro Dan Andersson, tidigare chefsekonom på LO, och det får man väl göra då han hade gjort en graf och allt och hela tiden sa att ”så här är det ju nu”. Nu är det inte så att jag inte tror på att NPM leder fel men jag är något allergisk mot seminarium där någon börjar föreläsa även för de andra paneldeltagarna. Det handlar väl någonstans i grunden om att vi i Sverige är uppfostrade i att ifrågasätta och diskutera saker…och det är liksom själva meningen med Almedalen och seminarierna här att vi ska diskutera saker. Alla deltagare får gärna bli överens under ett seminarium men det känns bättre om vi alla är överens om att vara överens…

Ifrågasätta blev alla också uppmanade att göra på ”Sju myter om offentlig upphandling av mat”. Mathias Sylwan, förbundsjurist på Sveriges Kommuner och Landsting, var nämligen väldigt mycket inne på att man visst kan ställa bland annat djurskyddskrav i offentlig upphandling och att det är upp till upphandlarna på kommuner och landsting att flytta fram gränserna kring detta. Mycket pekar enligt honom nämligen åt rätt håll med ett utslag i kammarrätten i favör för Sigtuna kommun m.m. Dessutom menar han på att domstolarna i Sverige har gjort en alltför stringent tolkning av hur LOU ska förhålla sig till EU-rätt…men som sagt, detta är enligt honom på väg att förändras. Glädjande för Naturvetarnas professioner som på olika sätt arbetar med och för en levande landsbygd!

Apropå djurskydd är nästa stopp för dagen ”Människan bakom djuret – samverkan kring djurskydd och våld i nära relationer”. Mot bakgrund av den rapport kring tillsyn, som bland annat berör problemet med hot och våld mot inspektörer, som vi släppte för ett par veckor sedan ska det bli mycket intressant att lyssna på vad länsstyrelserna har att säga om detta. Men jag utgår ifrån att det, hur bra den samverkan som kommer lyftas än är, också kommer finnas utrymme för att ifrågasätta…även om det i slutändan skulle visa sig att vi trots allt ändå är överens.

Share

Småskalig likvärdighet!

Naturvetarna efterfrågar likvärdighet i tillsynen i Sverige. Varför jublar vi då inte åt det här pressmeddelandet från Landsbygdsdepartementet som precis damp ner i min inkorg i Outlook under förmiddagen? Bakgrunden är att helhetsgreppet saknas.

I denna åtgärd, som ska träda i kraft den 1 januari 2014, tar Livsmedelsverket över kontrollen av bland annat småskaliga charkuterier och mejerier från kommuner. Regeringen hävdar att det leder till en mer likvärdig livsmedelskontroll i Sverige. Det må så vara, och det är naturligtvis bra, men det är en småskalig likvärdighet.

Man måste ta ett samlat grepp kring tillsynsområdena djurskydd, miljö- och hälsoskydd och livsmedelskontroll. Naturvetarna släppte just ett pressmeddelande om detta som ett svar på regeringens beslut. Det jag skriver i pressmeddelandet är att om regeringen menar allvar med att tillsynen ska vara likvärdig är det dags att man tar ett helhetsgrepp. Likvärdighet på en stor skala kan endast uppnås om man utreder hela kedjan, även Livsmedelsverket och Jordbruksverket som tidigare har fått utstå hård kritik. En enhetlig utredning utan förutfattade meningar om några snabba lösningar, vare sig organisatorisk eller genom flytt av enstaka områden, är en nödvändighet för en samlad och likvärdig tillsynsverksamhet.

Även om kontrollen blir mer likvärdig genom en flytt till Livsmedelsverket kan man verkligen ifrågasätta på vilket sätt. Livsmedelsverket har som sagt kritiserats tidigare för den kontroll man idag ansvarar för och av de myndigheter som befinner sig på nivån under i livsmedelskedjan, alltså kommuner, för stora brister även i denna roll. Det gör att man blir lite orolig för att det blir en likvärdighet på samma sätt som för djurskyddet när det gick över till länsstyrelsen där antalet kontroller drastiskt minskade även om de nu görs mer på samma sätt.

Det är bra att regeringen börjar prata likvärdighet men som sagt så måste man om man menar allvar med detta genomföra en enhetlig utredning, utan förutfattade meningar om några snabba lösningar, kring djurskydd, miljö- och hälsoskydd och livsmedelskontroll. I en sådan utredning måste alla delar och alla myndigheter i dessa tillsynskedjor analyseras. Alla kompetenta människor  som arbetar med tillsyn runtom i landet på alla nivåer och i alla olika myndigheter förtjänar att denna fråga tas på allvar och utreds därefter, inte att man gör punktinsatser och halvmesyrer lite här och lite där.

Share