Är all rörlighet alltid bra?

Jag vet inte hur många gånger jag använt orden forskarrörlighet, mobilitet och rörlighet de senaste veckorna. I planeringen av Stockholm Meeting, i analysen av vår enkätundersökning om svenska forskares rörlighet, i diskussioner med andra forskningspolitiskt intresserade inför forskningsproppen och inte minst, i arbetet med den rapporten Jag kan inte men andra bordesom presenterades förra veckan. Kort sagt har jag pratat väldigt mycket om rörlighet den senaste tiden – kanske t.om. för mycket enligt en del av mina vänner…

Men frågan om rörlighet förtjänar uppmärksamhet. Forskare som rör sig över olika typer av gränser (mellan discipliner, lärosäten, länder, verksamheter etc.) bidrar inte bara till ökad kunskapsspridning: de får också input till ny forskning. Dessutom innebär mötena med nya idéer och erfarenheter en konfrontation med och kanske i vissa fall ett ifrågasättande av de egna tankesätten. Enkelt formulerat skulle man kunna säga att forskningen mår lika bra av att forskarna rör på sig  som forskarna (och alla andra) mår av att motionera då och då.

Men är alla former av mobilitet alltid bra? Frågan ställs av Karin Åmossa, chefsutredare på Sulf, på Vetenskapsrådets tidning Curie. Åmossa påpekar att många av mobilitetens beivrare ofta glömmer att en del rörlighet faktiskt inte alls bidrar till att utveckla forskningens kvalitet- snarare verkar den destruktivt. Exempelvis är det knappast bra ur kvalitetsperspektiv när forskare byter lärosäte för att bristen på anställningar tvingar dem att göra så. Inte heller tjänar forskningen på att människor väljer bort en karriär inom den akademiska världen p.g.a. att villkoren och tryggheten är bättre inom andra verksamheter. Vi måste därför titta på varför och hur forskarna rör på sig menar Åmossa. Detta har hon givetvis alldeles rätt i.

En av de mest oroande resultaten i undersökningen om mobilitetens status bland svenska forskare är hur forskarna själva ser på förutsättningarna för rörlighet samt vad de tror är den främsta orsaken till att svenska forskare är så mycket mindre ”rörliga” än sina motsvarigheter i många andra länder. Endast 11 procent (11!) anser nämligen att det det finns goda möjligheter för svenska forskare att byta arbetsplats. Resten, dvs. 89 procent beskriver möjligheterna som varken eller, eller som dåliga eller t.om. mycket dåliga. En överväldigande majoritet av forskarna menar att den bristande rörligheten beror på att det saknas anställningsmöjligheter för forskare. Enligt 9 av 10 är det så svårt att hitta arbete som forskare idag att den som väl fått en tjänst inte släpper den i första taget. För den som tror på att både forskning och människor mår bra av att kunna välja är detta naturligtvis mycket nedslående. Hur många av Sveriges forskare stannar kvar på en tjänst där förutsättningarna för att bedriva forskning är bristfälliga bara för att de inte ser något alternativ?

Jag tror att både svensk forskning och svenska forskare skulle må bra av mer rörlighet. Jag tror t.om. att den svenska arbetsmarknaden generellt skulle må bra av att människor rörde sig mer. Att bli medveten om och tvingas utvärdera sina egna tankesätt i ljuset av andras är nyttigt – inte minst för att det bidrar till den personliga utvecklingen. Det är emellertid inte detsamma som att rörlighet är ett mål i sig. Tvärtom: rörlighet som beror på brist på valmöjligheter kan mycket väl få motsatt effekt och leda till att människor får ännu svårare att ompröva sina övertygelser.

Vi måste därför  1) inse att forskare också är människor. De vill också ha trygga anställningar, bra villkor och en schysst löneutveckling. 2) förbättra möjligheterna till rörlighet och kanske än viktigare, underlätta för människor att kombinera uppdrag. 3) förändra hur erfarenheter från andra verksamheter än den egna värderas. Att olikheter berikar må vara en klyscha, men det är en sann klyscha. Det borde därför löna sig mer än det gör idag att ha arbetat i olika typer av sammanhang.

Sofie Andersson

Ps. Det är intressant att Åmossa påpekar att rörlighet inte bara handlar om hur ofta man byter arbetsgivare. Helt rätt. Hur många gånger någon bytt jobb säger naturligtvis långt ifrån all hennes erfarenhet av gränsöverskridande – detta är bara en dimension av rörlighet. Det är därför synd att Åmossa nöjer sig med att komma med en syrlig kommentar utan att samtidigt erbjuda en alternativ mätmetod.

Share

Jag kan inte men andra borde…

…är en vanlig inställning till att göra sådant som känns lite jobbigt eller svårt. Och visst finns det tillfällen då man tycker att det vore bra om någon gjorde något – bara denna någon är någon annan än man själv. Jag tycker t.ex. att det är viktigt att innergården hemma ser fin ut men är själv sällan särskilt sugen på att kratta löv, rensa ogräs eller rengöra trädgårdsmöblerna. Vissa saker vill man helt enkelt bara ska ske.

Men det finns situationer då den här inställningen är mer motiverad än i fallet med ostädade innergårdar. Som när det verkligen är svårt, på riktigt.

Idag presenterar Naturvetarna en ny undersökning om hur svenska forskare inom naturvetenskap ser på rörligheten inom svensk forskning. För den som tror att graden av rörlighet har betydelsen för forskningens kvalitet är det oroande läsning. Undersökningen visar nämligen att även om forskarna tycker att rörlighet är viktigt är det få som faktiskt rör på sig. Av de forskare som arbetar inom akademin är det så många som 45 procent som aldrig lämnar sitt utbildningslärosäte. 45 procent tillbringar alltså hela sin akademiska karriär innanför samma väggar tillsammans med samma kollegor, år ut och år in. Tittar man på hur det ser ut från forskarutbildningens start och framåt är rörligheten ännu lägre: 63 procent av de universitetsanställda forskarna är kvar på samma lärosäte som de gått hela forskarutbildningen!

Så vad beror det på att forskarna inte rör sig mer, trots att de tycker att rörlighet är viktigt? Vår undersökning visar att det inte handlar om forskarnas attityder. Tvärtom. Mer än hälften anser att svenska forskare borde byta arbetsplats oftare än idag. Problemet är att möjligheterna saknas. På frågan om vad som är det främsta hindret för mobilitet i dagens forskningssystem svarade en överväldigande majoritet (90 procent!) bristen på anställningsmöjligheter. 9 av 10 tycker alltså att det är så svårt att hitta arbete som forskare att de inte vågar byta jobb, även om de skulle vilja. Forskarnas syn på personrörligheten i Sverige är ett solklart exempel på ett motiverat fall av ”jag kan inte men andra borde-”attityden. Forskarna vill röra på sig men anser att de helt enkelt inte kan.

Givet att en hög grad av mobilitet är ett nyckelelement i kreativa forskningsmiljöer är detta något som måste tas på allvar. När forskare rör sig över olika typer av gränser (mellan discipliner, länder, verksamheter och lärosäten) så får de nämligen input till nya forskningsidéer. Dessutom skapas nya typer av nätverk som i förlängningen kan underlätta nya forskningsprojekt. Forskare som inte rör sig får följaktligen mindre input och mindre nätverk.

Betyder vårt resultat att den som hoppas på mer rörlighet hoppas förgäves? Inte nödvändigtvis. Vad det framförallt visar är att forskare också är människor som vill kunna kombinera arbetsliv och familj och som vill ha ett arbete som erbjuder en bra grundtrygghet. På så vis skulle man t.o.m. kunna säga att undersökning ger anledning att hoppas mer, inte mindre, på ökad rörlighet. Att den bristande mobiliteten verkar bero mer på hur forskningssystemet är utformat än på forskarnas attityder innebär ju att problemen går att åtgärda.

Idag anordnar Naturvetarna tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien och Vetenskap & Allmänhet seminariet Stockholm Meeting. Temat är rörlighet och kreativa forskningsmiljöer och några av dem som deltar är statssekreteraren på Utbildningsdepartementet, Peter Honeth (FP) och ledamoten i utbildningsutskottet, Thomas Strand (S). Det ska bli väldigt spännande att höra vad de har att säga om forskarnas mycket tydliga budskap. Om rörligheten i det svenska forskningssystemet ska öka måste anställningsmöjligheterna och villkoren för forskarna förbättras.

Stockholm Meeting-seminariet sänds live via vår webbsida: www.naturvetarna.se
Där kan du också ta del av hela rapporten Jag kan inte men andra borde.

Naturvetarnas nya rapport: "Jag kan inte men andra borde"

 

Sofie Andersson

Share

Slöseri med forskning och kompetens

Jag har varit på AstraZeneca flera gånger, men som alltid när man besöker andra verksamheter blir man visad till konferensrum som ser ganska lika ut vart man än kommer. Idag var därför första gången som jag fick se de imponerande laboratoriemiljöer som finns på anläggningen i Södertälje.

Den känsla som sköljde över mig när jag gick igenom dessa moderna och påkostade laboratorier, var sorg och tomhet. Lokalerna, som borde sjuda av aktivitet, gapade tomma. All den kompetens som tidigare samlats och all den kunskap som producerats där, är borta. Vilket slöseri för samhället!

Kemister, biologer och farmakologer och andra duktiga forskare har här verkat för att hitta botemedel eller lindring för sjukdomar som skapar stort lidande för många människor. Som exempel är mer än 35 miljoner människor i världen drabbade av ett av dessa sjukdomstillstånd, Alzheimers. Dessutom finns utrustning som skulle göra forskarkollegor gröna av avund. Korridor efter korridor med moderna och avancerade apparater och robotar och gigantiska anläggningar bara för att driva laboratorierna. En magnetröntgen för råttor hålls idag igång utan att användas. När den stängs av om några veckor, kommer det att kosta en miljon att starta igång den igen, förutsatt att ingen tar över verksamheten innan dess.

Att inte ta till vara denna infrastruktur i kompetens, erfarenheter och utrustning, känns som rent vansinne. Visst kan de anställda få nya jobb, men ska deras forskning och unika erfarenheter läggas i malpåse fastän det handlar om angelägenheter för samhället. Och var finns kunskapen om processen, från forskningsidé till färdig produkt på marknaden, när inga jobbar med helheten?

Imorgon presenterar regeringen sin budgetpolitiska proposition. Med den får vi facit i hand om vilka resurser och vilken inriktning regeringen tänker sig för forskning, utveckling och produktion inom life science-området framöver. Så håll tummarna för att regeringen insett betydelsen av att hitta en helhetslösning för life science, som skapar förutsättningar för framtiden, genom att bygga vidare på de nyckelfunktioner i läkemedelstillverkningen, som annars blir ett minne blott för Sverige.

 

Naturvetarna har jobbat för ett life science institut som tar tillvara nyckelfunktioner i hela värdekedjan från forskningsidé till färdig produkt på marknaden. Läs exempelvis pressmeddelandet Regeringen på rätt väg om life science – men helhet saknas fortfarande, från förra veckan.

Share

Vilka är naturvetarnas topp 50 arbetsgivare?

Självklart undrar jag vilka naturvetarnas topp 50 arbetsgivare är när jag bläddrar igenom de två bilagorna Framtidsföretagen 2012 som distribuerats i dagens och gårdagens SvD. Skulle naturvetarna skilja sig från civilingenjörerna och i så fall hur? Troligen, men om det är så eller inte lär vi inte få veta i år i varje fall. Naturvetarstudenterna åsikter lyser med sin frånvaro, bortsett från de datavetare som finns bland data/it-studenterna förstås. Varför bara studenter inom teknik, data/it, ekonomi, juridik och fastighetsmäklare tillfrågats framgår inte.
Naturvetare som ägnar sig åt annat än akademisk forskning är i vanlig ordning märkligt osynliga. Detta trots att de flesta naturvetare faktiskt gör just detta. Det är som att de från den dagen de lämnar akademin upphör att vara naturvetare i allmänhetens ögon. Ett öde som naturvetare förvisso delar med humanister, statsvetare och andra breda akademikergrupper som inte har någon tydlig karriärväg utstakad för sig. Istället måste de ha förmåga att hitta sin egen väg.

En av mina viktigaste uppgifter är att se till att fler arbetsgivare får upp ögonen för naturvetares kompetens? Det är ett arbete som engagerar mig till fullo, men det är också en rejäl utamning. Hur ska jag få naturvetare och arbetsgivare att mötas och förstå varandra? Jag är övertygad om att det på så sätt inte bara skulle skapas fler arbeten för naturvetare, utan att det faktiskt skulle kunna bidra till ett ökat välstånd i Sverige.

För mig är det självklart att naturvetare har ett värde för Sverige och svenska företag. Att inte använda sig av den naturvetenskapliga kompetens som finns att tillgå är helt enkelt ett slöseri, som vi inte har råd med. Varför kunde då inte alla dessa naturvetare blivit ingenjörer istället? Jag tror att det finns två skäl till att det vore direkt olämpligt. För det första tenderar människor att prestera allra bäst när de får ägna sig åt något de är intresserade av, vilket inte behöver betyda att naturvetare inte kan bli intresserade av teknik eller applicera sin analytiska förmåga på tekniska problem i ett senare skede i sin karriär.

För det andra finns mycket övertygande studier på att kreativiteten ökar märkbart om det i en verksamhet finns personer med olika kön, bakgrund och erfarenheter. Naturvetare borde därför kunna vara ett värdefullt inslag i varje verksamhet som domineras av ingenjörer, jurister och ekonomer.

Till sist 5 karriärtips från de som representerar civilingenjörernas topp 50 företag:
– Språk är extremt viktigt.
– Jobba med det du brinner för.
– Planera inte så mycket. Om du är duktig och engagerad kommer möjligheterna.
– Det är viktigare att göra det du väljer bra än att läsa exakt rätt kurser.
– Inriktningen på dina studier är inte avgörande för ditt framtida yrke.

Märkligt nog talar detta för att du som är lycklig nog att ha valt att bli naturvetare har valt helt rätt, åtminstone om du också satsar på något annat språk än svenska och engelska. Lycka till!

Share

Ålderism, det finns!

Jag håller precis på och plöjer igenom remissen ”Längre liv, längre arbetsliv” som är ett delbetänkande av Pensionsåldersutredningen. Den är bara 528 sidor kort så parallellt med den läser jag också remissen ”Gör det enklare” som är slutbetänkandet av Statens vård- och omsorgsutredning och är 499 sidor. Pensionsåldersutredningens delbetänkande innehåller många intressanta tankar som jag kommer att återkomma till vid ett senare tillfälle, sista svarsdatum är den 24 september så jag har oceaner med tid att formulera Naturvetarnas synpunkter kring detta. Men en av remissens största förtjänster kan vara att det mig veterligen är första gången som man från en myndighet pratar om ålderism.

 

Samma ålderism som i Dagens Nyheter idag benämns åldersdiskriminering. I DN skrivs om att Sverige i en nyligen genomförd undersökning med 30 000 arbetsgivare i 28 länder ligger i botten när det gäller att attrahera och behålla äldre i arbete. Detta konstateras även i Längre liv, längre arbetsliv där man hänvisar till nyare forskning som visar att diskriminering av äldre i arbetslivet i Sverige är omfattande. Ålderismen är kraftigare än etnisk diskriminering slår utredningen fast.  Ålderism finns alltså, både som begrepp numera och att det existerar det har vi vetat ett tag (bara att det fram till nu kallades för åldersdiskriminering av de allra flesta). Ålderism är nog också här för att stanna som begrepp då man skriver om det i en SOU.

 

I Pensionsåldersutredningen berör man en annan intressant aspekt och det är utslagning genom förtidspension och långtidssjukskrivning. ”Sambanden mellan de utbredda psykosociala och stressrelaterade arbetsmiljöbristerna, som särskild drabbar kvinnor i välfärdssektorn, och riskerna för ohälsa och förtidspensionering är dåligt kartlagda”. Det här konstaterar också Arbetsskadekommissionen som har utrett arbetsskadeförsäkringen. Kommissionen konstaterar nämligen att ”det finns för lite forskning om yrken som företrädesvis innehas av kvinnor och de arbetsmiljöer som de dagligen vistas i. Det leder till osakliga skillnader i hur kvinnors och mäns arbetsskador bedöms.” Naturligtvis till nackdel för kvinnor då så klart.

 

Det här är heller inget nytt men alltså det är 2012, Sverige slår sig alltid för bröstet om att vi är ett jämställt samhälle och så kom ingen på idén (vilket man borde kunna ha kommit fram till för länge sen då det som sagt inte är något nytt) att det skulle kunna vara en poäng att forska om de arbetsmiljöer som kvinnor dagligen vistas i? Alltså att ge incitament för sådan forskning, tillskjuta medel för sådana projekt m.m. Ursäkta men det är faktiskt alldeles för dåligt. Nu skriver iofs Pensionsåldersutredningen om att det är angeläget att fördjupa kunskaperna om kvinnors höga och ökande relativa risker för förtidspensionering. Det krävs alltså att man ser på det ur ett ekonomiskt perspektiv, att man går miste om pengar in i systemet genom förtidspensionering, än att man ser individens perspektiv, att kvinnors arbetsskador blir bedömda på ett negativt osakligt sätt jämfört med män. Egentligen borde man väl inte bli förvånad.

 

En annan intressant aspekt av Pensionsåldersutredningens delbetänkande är annars att de också skriver att “undersökningar pekar på att äldre blir allt smartare.” Efter detta konstaterande så redogörs för att de kognitiva förmågorna har förbättrats bland de som idag är äldre jämfört med de som var äldre för ett tag sedan…men nu är riktigt gamla. Sedan kopplar man detta till ökad utbildning, förbättrade levnadsförhållanden, ökad intellektuell stimulans osv. Att bara prata om kognitiva förmågor, utbildning m.m. hade nog varit en bättre väg. Smart är ett värdeladdat ord och det är också en definitionsfråga om vad som är smarthet och vad det innebär att vara smart.  Enligt Svenska Akademins ordlista är någon som är smart skicklig i affärer, slipad eller slug.  Men det är nog inte det som avses och oavsett så säger man indirekt att de som är riktigt gamla idag är dummare.

 

Om inte det är ålderism så vet jag inte vad som är det men de kanske vill belysa den nya –ismen i remissen genom att själva använda sig av den? Smart…eller!?

Share