Svenskt djurskydd – vet den ena handen vad den andra gör?

I DN idag skrivs det om att djurskyddet kan bli krav vid upphandling. För igår fattade nämligen regeringen beslut om ett lagförslag om all offentlig upphandling i Sverige. En konsekvens av förslaget är att svensk djurskyddslagstiftning ska gälla vid upphandling. Äntligen! Naturvetarna har drivit den här frågan under lång tid och det är ett väldigt positivt besked.

Samtidigt på ett departement inte så långt därifrån (vi kan kalla det för justitiedepartementet) sitter man och väntar på remissvar på utredningen Med fokus på kärnuppgifterna – En angelägen anpassning av Polismyndighetens uppgifter på djurområdet. Nu ska jag inte föregripa Naturvetarnas remissvar men det som framstår som ytterst tydligt i denna remiss är att det verkar som att Polismyndighetens förmåga att hantera uppgifter på djurområdet handlar om organisation. Det har alltså noll och intet att göra med resurser som det framstår i utredningen.

De Polismyndigheter i olika län som har en god organisation har absolut inga problem med att klara av de uppgifter som åligger dem med avseende på djurområdet (de kopplar det inte ens till att vara en fråga om resurser). När det gäller kärnuppgifter så är det ju de facto också så att Polismyndigheten har våldsmonopol i ett samhälle. Därför gör det stor skillnad för djurskyddsinspektörer, som är utsatta för hot och våld i stor utsträckning, att Polismyndigheten har kvar sin roll inom djurområdet (även på de områden som inte specifikt rör just detta våldsmonopol). Signalvärdet av att Polisen även fortsatt har samma roll inom djurskyddet ska inte underskattas, speciellt i ett skede där inspektörerna som sagt ofta har en ohållbar arbetsmiljö.

Och där kanske jag trots allt avslöjade ungefär vad som kommer att stå i vårt remissvar men det går knappast att ha någon annan inställning då hela direktivet till utredningen är ett feltänk. Man har fokuserat på att utreda en fråga som en resursfråga som egentligen är en organisationsfråga. Det är faktiskt två helt olika saker men det kanske finns någon logik även i detta då det som sagt föreligger som att den ena handen inte vet vad den andra gör när det gäller svenskt djurskydd heller. Är det någon som på fullaste allvar kan tro att Polismyndigheten kommer att bli väldigt mycket mer effektiv för att vissa uppgifter på djurområdet lyfts bort? Riskerna att arbetsmiljön för djurskyddsinspektörer ska bli än sämre (vilket i sin tur så klart får effekter på djurskyddskontroller) är däremot överhängande.

Nej, för att det ska bli någon ordning på torpet ska självfallet den uttalade målsättningen med att svensk djurskyddslagstiftning ska gälla i offentlig upphandling också åtföljas av att inga signaler skickas om att man gör några eftergifter/försämringar som kan äventyra implementeringen av sagda lagstiftning.

Share

Brå brå och breja stockar och stenar…

Nu handlar inte den gamla ramsan som jag gjort en variant av i rubriken här ovan om hot och våld förvisso men en stock gör ju rätt ont att få på sig och en sten är inte heller helt skönt. Som av en händelse släppte Brå (Brottsförebyggande rådet) en rapport för ett par veckor sen om hur utsatta politiker är för trakasserier, hot och våld. Ni fattar hur jag tänkte med rubriken? Nåväl, det som lyftes fram i pressmeddelandet om rapporten var just hur det såg ut med hot och trakasserier i sociala medier där 41 procent av de utsatta hade blivit attackerade på nätet.

Inget konstigt där egentligen och inte heller med varför Brå gör denna rapport. Det är på uppdrag av demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) som Brå nu gör denna kartläggning återkommande. Att det inte är stockar eller stenar (eller goda renar för den delen heller) som är det vanligaste tilltaget för att utöva trakasserier, hot och våld numera är rätt givet. Det har vi sett hos våra inspektörer som arbetar med tillsyn. De redogör också för hur hot och trakasserier på nätet har ökat. Som sagt att man gör sådana här kartläggningar ur en ren demokratiaspekt är naturligtvis helt rätt. Likt det också är helt rätt att man har lagt ett uppdrag att kartlägga och analysera domstolarnas bedömning av straffvärdet för brott som rör hot eller våld mot förtroendevalda.

Det som däremot är lite synd är att man inte tänker lite bredare. Att inspektörer utsätts för trakasserier, hot och våld i sin tjänsteutövning är också ytterst allvarligt ur demokratisk synvinkel. Likt all myndighetsutövning som har en liknande problematik, det är ytterst ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Att de som arbetar med att se till att samhällets lagar och regler, som förtroendevalda har beslutat om, följs utsätts för påtryckningar och hot är kanske till och med än värre eller i alla fall minst lika illa?

Det finns också en annan gammal barnramsa på engelska som det verkligen är dags att skrota.  ”Sticks and stones may break my bones. But words will never harm me.” Nu är iofs betydelsen av ramsan i viss mån att hot om fysisk skada är värre än att kalla någon för elakheter och att man inte ska ge igen (vilket så klart är bra). Men samtidigt ger den sken av att det någonstans är ok att kalla en individ en massa saker. Det är naturligtvis inte ok och i samhället utanför nätet verkar denna förlegade ramsa ha lagts i malpåse men däremot verkar den ha följt med in på nätet. Jag blev därför glad när jag i förmiddags fick ett pressmeddelande från Justitiedepartementet om ”Ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga intregriteten” för att komma tillrätta med hot och kränkningar på nätet.

Bakgrunden till uppdraget är att ”utvecklingen har…medfört att hot och andra former av kränkningar av den personliga integriteten tagit nya former. Samtidigt är strafflagstiftningen på området till viss del ålderdomlig. En särskild utredare ska därför göra en bred översyn av det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet, särskilt när det gäller hot och andra kränkningar.” Det är väldigt bra och bakgrunden ”Samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen har lett till nya beteendemönster” skriver jag under på till punkt och pricka. De gränser (eller snarare brist på gränser) som har infunnit sig på nätet har dessutom haft en tendens att flytta fram gränserna IRL och det måste verkligen stävjas i sin linda.

Kaah var rätt på det redan år 2000…frågan är bara om det var nätet han avsåg?

Share