Att byta ut en gammal käpphäst.

Ibland är det bra att bli ifrågasatt – särskilt när det sådant man tar för givet. Visst kan det kännas obehagligt – man vill ju ogärna att det man håller för sant, ens käpphästar – ska isa sig vara fel. Men ifrågasättandet kan ju faktiskt leda till att man blir stärkt snarare än stjälpt i sin övertygelse.

När jag läste Louise Bringselius debattartikel i Curie förra veckan blev jag först irriterad. Bringselius hävdar att politikers och andras vurmande på forskarmobilitet saknar stöd och att det, tvärtemot vad den forskningspolitiska debatten ger sken av, faktiskt finns både nackdelar och faror med rörlighet. Det är långt ifrån självklart att rörlighet faktiskt leder till alla de gynnsamma effekter för både forskare och forskning som de flesta är så övertygade om. Min spontana reaktion var ett typiskt fall av ”rör inte min sanning” och jag ville avfärda artikeln. Men efter att ha funderat en stund insåg jag att Bringselius pekar på något fullständigt fundamentalt om vi överhuvudtaget ska komma vidare, nämligen den delikata frågan om varför vi tror på rörlighet. Som jag ser det är det egentligen rätt enkelt. Förutom att det underlättar att realisera vetenskapens mest grundläggande princip – den om att ingenting nånsin är för alltid sant utan alltid måste prövas och omvärderas – så handlar det om att rörlighet möjliggör sådant som vi vet leder till bättre forskning. Allt tyder på att kreativa miljöer lättast uppstår när olika personer och verksamheter samverkar; utbytet av idéer och perspektiv skapar helt enkelt kreativitet. (Varför vi behöver idéer utifrån beskrivs mycket bra av Jan Carlstedt-Duke på dagens debattsida i Curie.)

Så jag skrev en replik där jag utvecklar varför Naturvetarna tror att mobilitet behövs och tänkte att det var det. Men så igår satt jag på den workshop om forskarmobilitet som Vetenskapsrådet (VR) och Sveriges Universitets- och högskoleförbund (SUHF) arrangerade och fann mig själv tvingad att fundera ett varv till. Tron på mobilitet bygger ju som bekant till stor del på ett antagande om att rörlighet leder till bättre forskning. Men, visar det sig, det finns en del problem med det här antagandet. Stina Gerdes Barriere på Vetenskapsrådet har undersökt sambandet mellan hur rörlig en forskare är och hur väl hon/han presenterar (mätt i antal publiceringar i internationella tidskrifter). Intressant nog visar det sig att kopplingen mellan mobilitet och prestation endast gäller i forskningens extremgrupper, dvs. för de särskilt framstående eller mediokra forskarna. Väldigt framstående forskare tenderar att vara mycket rörliga och tvärtom, de mediokra mycket orörliga. För den stora majoriteten forskare, ”mellanskiktet”, går emellertid inget tydligt samband mellan rörlighet och prestation att uppmäta.

Detta leder till två frågor. Den ena är vari kausaliteten egentligen ligger. Är de framstående forskarna framstående för att de rör på sig, eller är det så att framstående forskare är mer benägna att röra på sig? Båda svaren är lika möjliga. Den andra gäller vilka slutsatser vi bör dra av resultatet. Betyder det att vi bör sluta att bekymra oss om svenska forskares låga rörlighet?

Nja. Först och främst går det ju varken att veta hur utvecklingen sett ut utan att forskarna ifråga rört på sig. I teorin skulle ju prestationerna ha kunnat vara ännu sämre… Dessutom har Barriere har bara mätt effekten för enskilda forskare. Analysen säger med andra ord ingenting om hur rörligheten påverkat forskningen ur ett mer generellt perspektiv. Hur har forskningsfältet påverkats av att nya konstellationer uppstått?  Vad har det betytt för den mottagande forskargruppen att få in en ny person med nya perspektiv? Och omvänt, vad har det betytt för den forskargrupp som den rörlige forskaren lämnat? Men oavsett om dessa korrigeringar av mätteknik skulle ändra (den uppmätta) effekten av rörlighet eller ej så sänder VR:s studie en viktig signal om hur viktigt det är att våga testa sina övertygelser.

För min del har de senaste dagarnas (något obekväma, det medges), ifrågasättande av mobilitet-är-bra-sanningen inte inneburit att jag lagt den på hyllan. Tvärtom. Jag tror (fortfarande) att rörlighet är fullständigt fundamental, både för att forskningen ska fortsätta att utvecklas och för att svensk forskning ska kunna bidra till det internationella forskningssamtalet. Men kanske; en viss nyansering. Rörlighet, absolut. Men rörlighet måste inte vara att spendera x antal år utomlands på en  post docs, sabbatical eller gästprofessur. Det kan lika gärna vara att delta vid internationella konferenser, att ha seminarier via Skype etc. Poängen är att det är målet – att skapa plattformer för kreativitet – som måste styra valet av medel.

Gårdagens mobilitetsworkshop handlade om hindren och instrumenten för rörlighet; knappt något fokus låg på frågan om varför. När vi avslutade hade perspektiven skiftat. Och jag tänker att det är just denna perspektivskiftning som var det absolut viktigaste resultatet av dagen: nämligen att även buzz wordet mobilitet måste ifrågasättas.

Sofie Andersson

Share

Excellent forskning, javisst! Men hur?

Tidigare i veckan presenterades en ny utredning som visar att svensk forskning tappar mark. Inget nytt egentligen; att forskning från svenska universitet och högskolor har allt svårare att hävda sig internationellt har länge varit en av den forskningspolitiska debattens sanningar. Det intressanta med Excellensutredning är emellertid att den inte bara bekräftar den bild vi redan har, utan att den också visar varför det går så dåligt för Sverige.

Utredningen har undersökt hur forskningen i ett antal europeiska länder, däribland Sverige, står sig i den internationella konkurrensen. Hur mycket citeras forskningen och vilken genomslagskraft har den? För svensk del är det alltså nedslående läsning. Svensk forskning citeras i betydligt lägre grad än forskning från t.ex. Nederländerna och Schweiz och särskilt illa ställt är det med den så kallade genombrottsforskning.

Så vad beror det på? Utredningen pekar på ett flertal orsaker, från att det skett en gradvis urholkning av universitetens resurser till att alltför stort fokus ligger på strategiska program. Men det som verkar vara den viktigaste skillnaden mellan Sverige och de framgångsrika länderna gäller hur forskningssystemet är organiserat och framförallt, hur det leds. I Danmark, Schweiz och Nederländerna (de länder som det går bäst för enligt utredningen) har universiteten förutom ett tydligt mandat stora möjligheter att själva avgöra var resurserna ska gå. Detta ger dem goda förutsättningar att planera och bestämma vad de ska fokusera på. I Sverige, däremot, är en stor del av universitetens resurser s.k. externa medel – dvs. medel som universiteten måste ansöka om för att få. Effekten blir ryckigare styrning: givetvis är det svårare att fatta långsiktiga beslut och att våga satsa på specialisering när man inte vet vad som blir nästa strategiska område…

Ytterligare ett problem i det svenska systemet är bristen på tydliga karriärvägar och bra villkor för unga forskare. Till skillnad från sina holländska och schweiziska kollegor har tenure track-anställningar och god basfinansiering för svenska unga forskare en mycket osäker tillvaro. Också de är ju (helt eller delvis) beroende av externa medel…

Är det så kört för svensk forskning? Absolut inte. Nu när vi vet vad som felas i dagens system harvi ju alla förutsättningar för bättring. Att förstå vad de mer framgångsrika länderna gör men som vi inte gör är att förstå vari förbättringspotentialen vilar. På så sätt är Excellensutredningen faktiskt lika mycket hoppingivande som oroande läsning… Idag skriver Naturvetarnas ordförande, Ivar de la Cruz och jag på DN Debatt om att excellent forskning kräver excellent ledarskap. För att vi ska kunna vända den negativa trenden krävs nämligen att någon tar ansvar för att bedriva en forskningspolitik som är långsiktigt hållbar. Regeringen måste våga ge universiteten ett reellt ansvar att bestämma över sin verksamhet och universitetsledningarna måste våga ta det fulla ansvaret.

Sofie Andersson

Ps. Läs gärna Naturvetarnas pressmeddelande samt hur huvudförfattarna Gunnar Öquist och Mats Benner, själva presenterar Excellensutredningen! 

 

Share

Kycklingfötter, grisöron och innovation!

Nej, det finns ingen solklar koppling mellan kycklingfötter, grisöron och innovation. Bara så att vi har det klarlagt. Däremot kom det häromdagen ett besked från utrikesdepartementet som kan bli väldigt positivt för innovation och forskning i Sverige. Detta följdes upp av ett pressmeddelande från landsbygdsdepartementet idag kring kycklingfötter och grisöron som är positivt för våra medlemmar som på olika sätt arbetar med uppfödning av kycklingar och grisar.

Om vi börjar med utrikesdepartementet så är det så att EU-parlamentet igår röstade för att införa ett gemensamt EU-patent i 25 länder. I nuläget tar det oftast flera år att patentskydda en produkt i hela EU. Dessutom är det en dyr affär att patentregistrera. Med det nya förslaget kommer en patentansökan att kosta 4700 euro i jämförelse med nuvarande kostnad som är 36000 euro. Nu ska förslaget bara ratificeras av länderna som berörs så att förslaget kan träda i kraft i januari 2014.

Landsbygdsdepartementet å sin sida informerade om att Asien har öppnat upp för svensk köttexport. Man menar på att det kan öppna upp för en ny typ av export av varor som de svenska konsumenterna inte är så intresserade av. Dessutom poängterar man att matkulturerna ofta är annorlunda i Asien och att efterfrågan på till exempel kycklingfötter och grisöron är större på dessa marknader. Jag har med egna ögon vid upprepade tillfällen sett hur stor kärleken till kycklingfötter är (ja, att äta då alltså) i Hong Kong så det låter som en rimlig slutsats. En ny och ökad export förväntar sig landsbygdsdepartementet framöver.

Nu undrar jag bara vad som finns bakom luckan i julkalendern från departementen imorgon när det är lucia och allt…

Share

Är det extra illa när Nobelpristagarna oroar sig?

EU står inför ett vägskäl. Det menar de 42 Nobelpristagare och 5 Fields-medaljvinnare som idag skriver på SvD Brännpunk att Europa kan gå miste om bästa forskarna. I slutet av november träffas EU:s ledare för att diskutera (eller kanske snarare förhandla…) unionens budget för perioden 2014-2020. Ska medlemsavgifterna höjas, sänkas eller förbli oförändrade? Vilka politikområden ska prioriteras och hur ska man hantera det faktum att vissa av EU:medlemsstater befinner sig i djup ekonomisk kris? Det tycks onekligen ligga en hel del sanning i Sveriges EU-minister Birgitta Ohlssons (FP) biskrivning av budgetförhandlingarna som ”ett cyniskt politiskt spel” där den enes vinst är den andres förlust…

Sett ur detta perspektiv är Nobelpristagarnas debattartikel bara ett ännu ett uttryck för ännu ett särintresse. Ett inspel till de kommande förhandlingarna som syftar till att få politikerna att vilja satsa mer pengar på forskning. Poängen med artikeln – och anledningen till att jag tycker att det är värt att lyfta fram den här – är emellertid att forskning faktiskt inte är ett politikområde som alla andra och därför inte bör ses som ett särintresse. Tvärtom: forskning angår alla och alla – oavsett ekonomiskt utgångsläge – tjänar på att satsa pengar på att främja forskning och innovation.

Som Nobelpristagarna påpekar är länken sambandet mellan hur hur bra vi är på att möjliggöra och ta tillvara forskningsresultat och våra förutsättningar att hantera de utmaningar vi står inför idag å ena sidan och vår globala konkurrenskraft å den andra alldeles central Forskning är strategiskt mycket viktigt vilket gör forskningsfinansiering till en ständigt välmotiverad investering.

I en tid då EU:s medlemsstater slåss alltmer desperat om den europeiska pengapåsen är detta en välkommen påminnelse om vad som borde vara utgångspunkten för budgetförhandlingarna: nämligen, hur skapar vi bästa möjliga förutsättningar för en bra framtida utveckling? Forskarnas strategi att peka på (de åtminstone potentiella) vinsterna med att satsa på forskning snarare än att lyfta fram problemen som den ekonomiska krisen skapat är därför helt rätt.  ”Det sägs ofta att varje kris även medför möjligheter (…) Om EU-budgeten för för forskning och innovation kraftigt minskar riskerar vi att förlora en generation begåvade forskare just när Europa behöver dem som bäst”.

Spelar det någon roll att det är Nobelpristagare som säger det här? Kanske. För nog måste det tas som en extra stark varningssignal att dessa mycket framstående och gynnade forskare som slår vakt om forskningens framtid. Just dessa personer torde ju ha rätt goda förutsättningar att bedriva sin forskning – en av de trevligare effekterna av att belönas med ett Nobelpris. Att det är just Nobelprisvinnande forskare som varnar för vad som kommer att hända om ingenting görs är därför särskilt oroande. Om varningen får något genomslag i de kommande budgetförhandlingarna återstår att se. Låt oss bara hoppas att Sverige inte tar ambitionen att skära i EU:s budget in absurdum. Att se över EU:s kostnader är motiverat, men eventuella nedskärningar måste göras strategiskt.  Forskningen bör inte vara ett av de områden som drabbas.

Sofie Andersson

Också Saco instämmer i Nobelpristagarnas ord och konstaterar att EU måste satsa på forskning.

 

Share

Var det någon som sa naturvetenskaplig kompetens?

Näringsdepartementet släppte idag Den nationella innovationsstrategin. I strategin försöker man slå fast vägen till ett innovationsklimat i världsklass till år 2020 i Sverige. Hedervärt  och vem kan säga emot de tre huvudprinciperna i strategin: ”1 Bästa möjliga grundförutsättningar för innovation, 2 Människor, företag och organisationer som arbetar systematiskt med innovation, 3 Ett genomförande av strategin som utvecklar förutsättningarna och mötesplatserna utifrån en helhetssyn.”

Nu är det bara att hoppas att inte denna strategi blir en papperstiger och att regeringen också arbetar för att man verkligen får på plats ”forskning och högre utbildning av hög kvalitet för innovation” och ”ramvillkor och infrastrukturer för innovation” som man pratar om i strategin.

Annars är det främst en sak som på direkten fångade min uppmärksamhet i strategin. Den tar nämligen sin utgångspunkt i tillväxt- och sysselsättningsstrategin, Europa 2020, som tydliggjorts av EU:s konkurrenskraftsråd i förordningen om inrättandet av Horisont 2020 – ramprogrammet för forskning och innovation (2014-2020). I denna tar man upp följande samhällsutmaningar:

– Hälsa, demografiska förändringar och välbefinnande.

– Utmaningar för europeisk bioekonomi: Livsmedelstrygghet, hållbart jord- och skogsbruk, havs-, sjöfarts- och inlandsvattenforskning.

– Säker, ren och effektiv energi

– Smarta, gröna och integrerade transporter.

– Klimatåtgärder, resurseffektivitet och råvaror.

– Europa i en föränderlig värld: Inkluderande, innovativa och reflekterande samhällen.

– Säkra samhällen: Att skydda Europas frihet, säkerhet och medborgare.

Som sagt, var det någon som sa naturvetenskaplig kompetens?

 

Share