Reflektioner från utkanten av storstaden

Nu lånade jag rubriken här ovan från en svensk rapgrupp men jag hoppas att de inte missminner för det känns träffande för detta alster jag tänkt författa från…Almedalen. Att hävda att Visby är utkanten av Stockholm kanske någon har en invändning mot men just där jag sitter känns det som att jag sitter i en förort till vår huvudstad. Hur då kanske du tänker? Jo, jag har just slagit mig ner framför ett 60-talshus som skulle kunna ligga i en Stockholmsförort men främst är det för att det på de senaste minuterna bara har gått förbi folk som jag känner och som bor i Stockholm. Men nog om rubriken, det var inte det jag tänkte skriva om utan mera lite olika reflektioner.

Jag skulle egentligen ha gått på seminariet ”Vad händer med jobben när datorerna arbetar åt oss?” för ett tag sedan men var tvungen att ändra mina planer för att istället arbeta med en sak på min…dator. Lite paradoxalt. Man kan väl säga att som utredare på Naturvetarna är man inte riktigt där än vad det gäller datoriseringen i samhället.

En annan fråga som många seminarier har behandlat har varit hur långt vårt arbetsliv ska vara framöver, utifrån ett pensionsperspektiv (hur länge måste vi jobba för att det ska gå ihop såväl samhällsekonomiskt som på det individuella planet) men också utifrån hur man ska kunna växla karriär. Panelerna har mest bestått av personer som befinner sig närmare pensionen snarare än långt ifrån den, för att uttrycka sig lite diplomatiskt. Det kan man uppleva som problematiskt, då de representerar experterna på dessa frågor, men min spontana reflektion kring dessa experter är att de alla sett oerhört fräscha, hälsosamma och vältränade ut. Dessa tjänstemän har verkligen gett sken av att det är fullt möjligt att arbeta längre upp i åldrarna för den som så vill. Age is but a number!

Innovation står också högt på agendan och att höra ledamöter i utbildningsutskottet prata om att samverkan och forskning inom främst life science och kring frågor om klimathotet (sagt på seminariet ”Allt man kan göra av olja kan man göra av trä”) är positiva signaler för Naturvetarna. Samtidigt konstaterade en av paneldeltagarna på sagda seminarium att ”Samverkan vill alla ha, det är lite som fred på jorden. Men vem tar ansvar för det?” Lite så är det ju, det pratas ofta vitt och brett om samverkan mellan akademi och näringsliv men ”talk is cheap”.

Till och med att göra utredningar kan ibland vara ganska verkningslöst…iaf om man sedan inte gör något med dem. Nu ska jag iväg och fråga Åsa Romson varför regeringen har varit helt tyst sedan Miljömyndighetsutredningen, som konstaterar stora brister i miljötillsynen, kom tidigare i våras. Det ska bli väldigt intressant att höra vad/om regeringen har något på gång för att hantera de problem som utredningen lyft…

Share

Prognoser – vi vet med säkerhet att vi inte vet något med säkerhet

Var igår på SCB:s Prognosdagen 2014 – Framtida utmaningar – Jobb, utbildning och arbetslöshet. Det var en mycket lärorik dag där författare bakom olika prognoser från myndigheter i samhället; SCB, Arbetsförmedlingen, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor med flera; var representerade.

En av presentationerna hölls av Anders Ekholm, vice VD för Institutet för Framtidsstudier. I programmet var det skrivet att Ekholm skulle prata om Framtidens arbetsmarknad…icke så. Istället började han med att gå igenom att samhället är komplext, vilket väl inte direkt chockade någon av de närvarande. Men när han sedan gick in på att det i praktiken inte är någon idé att människor gör några prognoser (avancerade datorer bör istället göra det i framtiden) klev han säkerligen på en del ömma tår och gav en intressant dimension till en dag som alltså kallas för Prognosdagen 2014. Indirekt gav han alla oss som var där en frisedel att lämna auditoriet direkt då resten av föredragningarna skulle vara totalt intetsägande eftersom de aldrig kan fånga upp denna komplexitet. Men för analytiker, statistiker, utredare (som de flesta som var där är) kan inte ens sådana dystopiska presentationer lägga sordi på en sådan här högstidsdag…merparten stannade kvar även efter föredragningen.

Som sagt, det var väl egentligen inget nytt i sak och de allra flesta som försöker prognostisera (även undertecknad) är smärtsamt medvetna om det här men Ekholms presentation kom mitt i mellan alla andra prognosmakares prediktioner. Det gav en otroligt intressant twist på hela dagen och om SCB var medvetna om att hans presentation skulle ta den här vägen måste jag applådera deras mod. Oavsett måste jag applådera presentationen. Äntligen någon som tar bladet från munnen och säger det som vi alla (som arbetar med arbetsmarknadsfrågor och prognoser kanske ska tilläggas…då det säkerligen inte är någon annan som ligger sömnlös över sådana här frågor:) brottas med. Jag kan personligen tycka att det är fel att prognoser i så stor utsträckning framhålls som någon sorts sanning när media rapporterar om dem. När jag själv har gjort en prognos kan jag tycka att det känns som ett stort ok på axlarna när någon lyfter fram dem ”fel” i media.

Jag blev kontaktad av en journalist när förra årets Framtidsutsikter släpptes där vederbörande upprepade gånger ville lägga orden i min mun. ”Ni har sagt att det är en bra idé för folk att utbilda sig till kemist i framtiden…”. Varpå jag varje gång svarade att ”Nej, vi har inte sagt att det är en bra idé för alla att utbilda sig till kemist utan valet av högskoleutbildning bör man främst göra utifrån intresse. Däremot har vi gjort en prognos där vi förutsäger att det kommer att råda brist på kemikompetens år 2018, utbudet motsvarar inte efterfrågan, om man utgår ifrån utbildningsdimension, hur många som söker utbildningarna, genomströmning, pensionsavgångar och andra variabler i dagsläget”. Journalisten ”Just det, ni har sagt att fler borde utbilda sig till kemister i framtiden”. Den torre utredaren/prognosmakaren ”Ehhh, nej vi har inte uttryckligen sagt att fler borde utbilda sig till kemister i framtiden. Vi har gjort en prognos utifrån…” Osv, osv in absurdum. Vad skrevs det sen i slutändan? Självklart skrevs det att vi hade sagt att det är en bra idé för folk att utbilda sig till kemist i framtiden…helt oavsett.

När Naturvetarna gör prognoser försöker vi att ta oss bort från att tänka statiskt och att ha med att samhället (förhoppningsvis) ständigt utvecklas. Därför var kontrasten lite intressant igår när SCB först föredrog Trender och Prognoser 2014; där man tar sikte på att förutspå befolkning, utbildning och arbetsmarknaden 2035; och Institutet för Framtidsstudier talade strax därefter. Jag är som sagt en djupt rotad skeptiker och hade själv börjat fundera över det som sades om 2035 där framme vid podiet från SCB. Man pratade bland annat om gymnasieingenjörer. Prognosen var att efterfrågan på gymnasieingenjörer skulle minska men inte så kraftigt och framförallt var man inne på att det ändå borde vara ett mycket större utbud (än vad man räknat på att det kommer att bli). Tillåt mig att tvivla på att efterfrågan kommer att vara så stor som man räknar med.

Samhället blir alltmer kunskapsintensivt och som sagt förutsätter jag att det kommer att fortsätta utvecklas och vara innovativt (inte minst tack vare akademiker). I en rapport som kom från Stiftelsen för Strategisk Forskning tidigare i höstas sägs att ingenjörer/tekniker kommer att automatiseras till 56 procent på 20 års sikt och de som arbetar med drift i betydligt högre utsträckning…därtill lär nog många gymnasiekompetenser ersättas med högskolekompetenser framöver…

Det finns en person från ett annat förbund inom Saco som gör arbetsmarknadsprognoser och också är en smått fantastisk människa (det är för övrigt så klart alla mina kollegor inom Saco-federationen och Naturvetarna:). Nu vill jag inte hänga ut vederbörande på den här bloggen så jag nämner vare sig namn, förbundstillhörighet eller kön. Men hen har alltid fantastiskt långa utläggningar vid möten som börjar i ett resonemang om olika statistik som har legat till grund för prognoserna…ett resonemang som brukar pågå i 5-10 minuter…och alltid brukar mynna ut i att ”…så egentligen är det ingen idé att vi gör prognoser”. Hen har naturligtvis delvis rätt men i brist på annat är det klart att prognoser är bättre än inget, speciellt om folk inser att man inte kan ta det som en spådom utan för vad det är. Sen finns det en annan person som är disputerad i nationalekonom som står mig nära. Hen blir alltid arg när jag använder begreppet som finns i Sacos Framtidsutsikter om att prognoser är ”kvalificerade gissningar”. Hen menar att det visst kan vara mycket mer än kvalificerade gissningar om man gör det på ett djuplodande ”nationalekonomiskt” sätt. Tillåt mig att tvivla även på detta.

Vad prognoser däremot kan göra är att belysa trender och tendenser, speciellt om olika prognoser sammantaget säger samma sak. Det som var positivt med gårdagens olika prognoser ur denna aspekt var att alla konstaterade (inte heller detta särskilt förvånande egentligen) att Sverige behöver invandring framöver för att klara våra utmaningar i samhället. Det känns som en väldigt positiv sak att ta med sig i det hårda och kalla klimatet i Sverige för närvarande…

Share

Stora möjligheter men risk för åksjuka – dagens bild av Life science

Det doftade försiktig optimism när Anna Sandström igår presenterade Vinnovas rykande färska analysrapport Global trends with local effects – The Swedish Life Science Industry 1998-2012. Naturvetarnas Marita Teräs, Frida Lawenius och Elisabeth Möller var på plats för att med spänd förväntan få veta de senaste trenderna och framtidens utmaningar inom Life science – en bransch i gungning.

Trots att branschen totalt sett är i nedgång, med en nedslående minskning av antalet anställda med 5,2 procent sedan 2009, har antalet anställda i flera områden ökat under samma period. Inom främst medicinteknik finns en stark bubblande växtkraft. Dock höjs ett varningens finger. Aktörerna i Sverige måste göra gemensamma ansträngningar för att behålla kompetensen, innovationskraften och investeringslustan inom landets gränser.

Det har väl undgått få att Life science är en industri i förändring, milt uttryckt. Den kraftiga expansion som skedde i början på 2000-talet har vänt till en nedgång i branschen de senaste åren. Den svenska läkemedelsindustrin följer den globala utvecklingen och står inför många utmaningar. Flera stora bolagsjättar, ”Big Pharma”, tvingas ta fram sparbössan, minska sitt risktagande och se om sina hus, vilket har lett till kraftiga nedskärningar främst inom forskning och utveckling. Produktionen har dock varit relativt stabil.

Det fina i kråksången är att denna massiva omstrukturering, där delar av verksamheten outsourcas, öppnar upp för fler samarbeten med externa aktörer som akademin samt små- och medelstora företag som levererar tjänster inom forskning och utveckling. En intressant ny trend är så kallade virtuella bolag, dvs. där verksamheten i huvudsak är koncentrerad kring nätverk av olika leverantörer och samarbetspartners som driver projekt virtuellt. Många spindlar i ett stort nätverk av idéer, innovationer och utveckling – kan det vara framtidens melodi för Life science?

Life science-branschen står också inför många möjligheter i form av nya medicinska behov på marknaden och ny teknologisk utveckling etc.  Det gäller dock att vi lyckas fånga upp dessa möjligheter. Slutsatsen i Vinnovas rapport är att Sverige måste satsa hårt för att göra sig fortsatt attraktivt för investerare, annars finns det risk att fler företag lämnar Sverige. Att förankra den svenska verksamheten genom utökade samarbeten mellan näringslivet, akademin, sjukvården och den offentliga sektorn är ett av recepten för framgång. En annan viktig del är fortsatta satsningar på en infrastruktur som främjar forskning och innovationer i Sverige. Politiker och andra aktörer måste spela sina kort rätt.

Då branschen karakteriseras av extremt hög forsknings- och utvecklingsintensitet så har nedskärningarna i dessa områden givetvis påverkat många naturvetare negativt. Men då Marita Teräs frågade Anna Sandström om hur kompetensbehoven inom Life science har förändrats, så fick vi ett glädjande svar. Utbildningsnivån har ökat, dvs. både andelen med en akademisk examen och andelen forskarutbildade.

Av ren nyfikenhet gjorde vi en intressant analys utifrån Naturvetarnas lönestatistik för att titta på hur andelen naturvetare inom den privata läkemedels- och bioteknikindustrin har utvecklats sen 2001. Mellan 2001 och 2004 ökade andelen från 6 till 8 procent, men därefter har både andel och antal naturvetare inom Life science hållit sig relativt stabila fram till idag. Även om siffrorna baseras på ett urval av det totala antalet naturvetare så ger det en fingervisning om att läget kanske inte är så illa som befarat.

Men även om det totala antalet naturvetare i Life science-branschen har varit relativt konstant, så är omsättningen stor bland både företag och tjänster. Turbulensen på arbetsmarknaden är lite av en berg- och dalbana; nya småbolag poppar upp, andra faller ur, fusioner och uppköp är vardagsmat, och fokusområden liksom kompetensbehov byter riktning snabbt. Gillar man att hänga med i svängarna så finns det sannolikt stort utrymme för spännande naturvetarjobb inom nydanande forskning och innovationer som löser framtidens hälsoproblem.

Ett område som blivit allt viktigare är IT och kommunikationsteknik bland annat inom vården. Därför dristar vi oss till att tro att det kommer behövas fler biologer, biomedicinare, kemister och andra naturvetare med kunskaper inom IT, matematik och liknande i framtiden.

Life science i sin helhet är helt beroende av naturvetenskaplig kompetens, och kommer så fortsätta att vara. Påfyllning av kompetens på hög nivå är nödvändigt för att hålla kvar Life science i Sverige så att vi även i fortsättningen kan vara ett land i framkant av livets vetenskaper. Så håll i hatten naturvetare och hoppa på tåget, men var inte rädda för lite åksjuka!

Hela presentationen kan ses på Vinnovas webbplats.

Vinnovas analys kommer lägligt till vår pågående undersökning om life science-branschen och övriga branscher för naturvetare, vilket kommer mynna ut i en rapport som presenteras senare i vår.

Elisabeth Möller
Praktikant på Naturvetarna som arbetar med att kartlägga rekryterings- och kompetensbehov på naturvetares arbetsmarknad.  Elisabeth är nutritionist och disputerad vid Karolinska Institutet.

Share

”Att ha en Berlinmur mellan akademi och näringsliv är en lyx vi inte har råd med”

Orden är Mats Odells och yttrades på den konferens om Sveriges framtidsområden som Vinnova, Energimyndigheten och Formas anordnade idag.  Syftet var att ta diskussionen om Sveriges möjligheter som innovationsland ett steg längre, bland annat genom att tala om det strategiska innovationsområdes-projektet som initierades förra hösten i samband med att Innovationsstrategin presenterades.

Eftersom strategin varit något av en besvikelse sedan den kom  (den innehåller få konkreta förslag och blev inte den energiinjektion i svensk näringspolitik som regeringen med Annie Lööf (c) i spetsen hade antytt att den skulle bli) så var mina förväntningar på dagens konferens höga. Hur går det med det innovationsstödjande arbetet och kommer vi någon vart med att skapa de där bryggorna för samverkan som alla vill ha?

Väl hemma efter en heldag på Münchenbryggeriet kan jag konstatera att mina förväntningar både infriades och inte. Å ena sidan blev det tydligt att det bubblar av innovationstänkt och samverkansambitioner lite varstans i Sverige och aktörerna som på ett eller annat sätt är involverade i arbetet med de strategiska områdena är många. (Detta illustrerades inte minst genom den blixtpresentation som tjugo projektägare gjorde på scenen strax före lunch). Det blev också mycket tydligt att det finns en överväldigande samstämmighet om att innovationer och samverkan är nycklar för att Sverige ska nå ökad konkurrenskraft och kunna möta de utmaningar som kommer i spåren av klimatförändringar och en åldrande befolkning.

Å andra sidan är det högst oklart huruvida just tänket med strategiska områden och/eller samverkansuppdraget är det som kommer att göra skillnad. Christian Ketels, faculty member på Harvard Business School och senior research fellow vid Handelshögskolan i Stockholm, satte fingret på problemet när han pekade på de strategiska områdenas inneboende paradox. För samtidigt som alla, från politiker till stakeholders, pratar sig blåa om hur ytterligt viktiga och angelägna de strategiska områdena så är det ingen som ifrågasätter varför marknaden inte redan tagit hand om dem. Ketels har onekligen en poäng. För visst är det så att om det verkligen, på riktigt, hade funnits efterfrågan på lösningar på de problem som de strategiska områdena handlar om så hade dessa sannolikt redan varit på gång.

Jag menar inte att inriktningen på strategiska områden är dålig eller att valen av områden är fel. Men visst är det något lurigt med politik som fungerar som konstgjord andning?

Sofie Andersson  

Ps. Nyfiken på konferensen? Läs mer och titta på webbsändningen på Vinnovas webbplats

Share

Vetenskap <3 samhälle?

EU vill stärka allmänhetens förtroende för forskning och vill med sitt nya program för forskning och innovation, Horizon 2020, fördjupa relationen mellan vetenskap och samhället. Samtidigt blir ett av de viktigaste projekten, Scence in Society, helt utan finansiering. Går det ihop? Tveksamt, tror Cissi Askwall, generalsekreterare på Vetenskap & Allmänhet (VA), som idag gästbloggar på Naturvetarbloggen.

”Fördjupa relationen mellan vetenskapen och samhället”. Det är ett av målen för EU:s kommande ramprogram för forskning och innovation, det som fått namnet Horisont 2020. För mig som jobbar i en organisation som ska främja dialog och öppenhet mellan allmänhet och vetenskap låter det både lovande och insiktsfullt.

Men samtidigt som ”behovet av att återta allmänhetens förtroende för forskningen” lyfts fram i förslaget till Horisont 2020 har det särskilda programmet för just Science in Society tagits bort. Science in Society har hanterat områden som t.ex. medborgarengagemang, forskningskommunikation och utveckling av undervisningsmetoder. Frågorna finns visserligen kvar men tanken är att de i fortsättningen ska vara horisontella principer som ska genomsyra alla delar av ramprogrammet.

Även det låter i grunden bra. Men risken är uppenbar att viktiga frågor kommer att försvinna helt och hållet – som det kan bli när frågor inte får ett tydligt utrymme. Utan ett eget program i Horisont 2020 blir det heller ingen egen budget. Och utan pengar är det som bekant svårt att åstadkomma någon verkstad.

Just via Science in Society-programmet har EU-kommissionen de senaste åren utvecklat en struktur för RRI, Responsible Research and Innovation. RRI ska vara en vägledande princip i Horisont 2020 och strukturen består av sex delar: People and civil society engagement, gender equality, science education, open access, ethics och governance.

Men ska RRI bli mer än en ambition behöver vi runt om i Europa testa olika angreppssätt för att faktiskt få till stånd ansvarsfull forskning och innovation – och då behövs pengar att söka för att kunna driva sådana pilotprojekt. Därför behövs ett särskilt program för Science in Society/RRI även i Horisont 2020.

Europaparlamentet har kommit till samma slutsats. Parlamentets ITRE-utskott som har hand om industrifrågor, forskning och energi vill se ett nytt program kallat Science with and for society: A cross-cutting Challenge. Parlamentet har högprioriterat utskottets tillägg (Amendment 137) om ett sådant program. Tillägget innehåller kärnvärden som öppenhet, dialog, transparens och demokratisering av forskning och innovation – samtidigt som det lyfter fram de sex RRI-delarna.

Efter att ha jobbat med att främja samverkan mellan forskare och det omgivande samhället sedan 2002 är vi på Vetenskap & Allmänhet övertygade om att även ganska små summor som avsätts för pilotprojekt kan ge stora effekter. Vi talar förstås delvis i egen sak, men också av egen erfarenhet eftersom vi har varit med i ett projekt kallat ComScience, finansierat av sjunde ramprogrammets Science in Society-program. Pilotprojekten kan handla om sådant som att inspirera unga att intressera sig för forskning, att möjliggöra dialog på nya sätt mellan forskare och olika samhällsaktörer och att utveckla metoder för att ge allmänhet och civilsamhälle möjlighet att påverka forskningens inriktning.

Ska EU långsiktigt kunna satsa på forskning är stöd från EU-medborgarna förstås en förutsättning. Allmänheten har dessutom rätt att veta och kunna påverka hur deras skattepengar används och vad forskningen går ut på. Därför är det nödvändigt att satsningarna på forskning förankras och sker i dialog med medborgarna.

I Ministerrådet har Sverige tyvärr slutit upp bakom förslaget att Science in Society inte ska finnas som ett specifikt program – men förhandlingarna mellan rådet och parlamentet om Horisont 2020 pågår fortfarande och frågan om Science in society kommer förmodligen upp mot slutet av april.

Utbyte av kunskap, idéer och resultat mellan forskningen och samhället i stort gynnar både forskningens kvalitet och samhällets utveckling. Låt oss därför hoppas att Sverige agerar så att Ministerrådet stödjer Europaparlamentets tilläggsförslag i slutförhandlingarna – så att Science in Society går en ny vår till mötes!

cissi-askwall-color_80px
Cissi Askwall

generalsekreterare på Vetenskap & Allmänhet

Vetenskap & Allmänhet, VA, är en ideell förening som arbetar för att främja dialog och öppenhet mellan forskare och allmänhet. Deras utgångspunkt är att dialogen bör utgå från vad människor är intresserade av snarare än från vad forskarna själva vill föra ut. 

Naturvetarna är en av VA:s medlemasorganisationer och Helena Nicklasson, förbundsdirektör på Naturvetarna, sitter i VA:s styrelse. VA stod dessutom tillsammans med Naturvetarna och Kungl. Vetenskapsakademien bakom den forskningspolitiska konferensen Stockholm Meeting i höstas. 

 

Share