Märket framstår som märkligt för mig…

I förra veckan skrev statsminister Stefan Löfven (S) och närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S) en debattartikel i DN om en nationell exportstrategi för Sverige. Reaktionerna lät inte vänta på sig och i nuläget finns det inte mindre än sex repliker på DN:s hemsida. En av replikerna från Almega har som rubrik att en ”Tjänstesatsning är lösningen på exportproblemen”. Även om man inte skriver under på detta så är det intressant med den kunskapsintensiva tjänstesektorn då alltfler akademiker, inte  minst naturvetare, arbetar inom sektorn. Almegas har också ett intressant resonemang i sin slutkläm: ”En exportstrategi måste ha fokus på en effektiv kompetensförsörjning – såväl inom utbildningssystemet som att underlätta för kompetensinvandring och utländska studenter och forskares möjligheter att etablera sig i Sverige”.

Det finns en poäng i detta men i nuläget finns det många hinder för att uppnå en effektiv matchning ens för kompetensen inom landet. Riktigt intressant blir denna diskussion när man funderar på utbildningspremien i Sverige med koppling till kompetensförsörjningen och mobiliteten (såväl nationellt som hur man attraherar akademiker från andra länder). I sin artikel skriver Löfven och Damberg nämligen om ”skyddet för…löntagarnas intressen…”. Det låter så klart bra, inte minst i ett fackförbunds öron. Klart vi värnar om våra medlemmar (löntagarna, de som driver egna företag och alla olika lösningar som finns) på den svenska arbetsmarknaden, det är liksom vårt existensberättigande. Men som av en händelse har jag funderat en del på lönebildning på sistone och undrar om Löfven och Damberg med ”skyddet för löntagarnas intressen” i detta sammanhang kanske avser märket?

När jag började jobba här för lite mer än tre år sedan var märket för mig ett hyfsat abstrakt begrepp. Ju mer jag förstår kring märket och den brist på utbildningspremie som finns i Sverige idag desto mer förundrad blir jag. Inser att jag kanske provocerar en hel del nu, men gynnar verkligen märket ett alltmer kunskapsintensivt samhälle i förändring, som Sveriges, på längre sikt? För att förtydliga Naturvetarnas ståndpunkter så förespråkar förbundet en decentraliserad lönebildning med sifferlösa centrala avtal där lönen sätts lokalt i ett lönesamtal mellan medarbetare och chef utifrån kompetens, prestation och ansvar. Naturvetarna tror vidare på akademikers kompetens och ser att Sverige blir ett alltmer kunskapsintensivt samhälle, varför förbundet anser att man inte bör motverka innovation, utveckling och viss nödvändig omstrukturering i samhället.

Vad är då märket för den som inte är så insatt? Industriavtalets märke är ett försök att specificera löneökningstal utifrån svensk konkurrenskraft. Det trädde i kraft 1997 och förnyades 2011. Sedan dess har märket haft en stark effekt på vad som anses vara ”rätt” löneökning i hela ekonomin. Bakgrunden till att avtalet träffades var höga löneökningar 1995, och då det hade varit en lönekarusell på 80-talet med hög inflation (vad som drev vad under 80-talets avregleringar av finansmarknaden och devalveringar av kronkursen låter jag stå osagt…). Det är iaf fack och arbetsgivare inom industrin som träffat Industriavtalet.

Medlingsinstitutet, en myndighet som har tre huvuduppgifter – verka för en väl fungerande lönebildning, medla i arbetstvister och ansvara för den officiella lönestatistiken – uttrycker på sin hemsida vad en väl fungerande lönebildning är enligt deras definition: ”En väl fungerande lönebildning innebär att den internationellt konkurrensutsatta sektorn är normerande, vilket betyder att löneökningstakten inom industrin ska vara en norm för den övriga arbetsmarknaden, och att löneökningstakten anpassas till våra viktigaste konkurrentländer. Detta ska kunna förenas med de förhandlingsformer som parterna själva väljer, dvs såväl avtal på förbundsnivå som decentraliserad och individuell lönebildning.” Den sista meningen låter ju bra men i praktiken fungerar inte en decentraliserad och individuell lönebildning optimalt så länge märket lägger en filt över all lönebildning.

Nu är det ju just detta som är syftet med märket, det ska vara normerande.  Jag förstår så klart bakgrunden också, man vill inte ha en inflationsdrivande lönebildning och då export står för en stor del av Sveriges BNP försöker man fixa detta genom att knyta löneökningar till Sveriges konkurrenskraft. Gott så, även om jag tycker att idén är märklig sett i den svenska modellens kontext (Medlingsinstitutets uttalade definition på väl fungerande lönebildning) och då svensk export enligt Löfven och Damberg ändå har tappat marknadsandelar. Dessutom kan man i alla repliker som har inkommit till DN se att svensk export numera är så mycket mer än när man tänker på det på ett traditionellt/historiskt sätt. 

Sverige är inte samma land som på 70- och 80-talen när det gäller andra aspekter heller. Vi har en rörlig växelkurs, oberoende riksbank och är idag konkurrensutsatta på ett helt annat sätt per automatik vare sig vi vill det eller inte. Industrin spelar självfallet fortfarande en väldigt stor roll i ekonomin, men trots allt inte en lika stor roll som förr. Olika branscher och verksamheter går vidare i olika takt, såväl de som exporterar som de som inte gör det. Jag vänder mig heller inte emot centralt förhandlade löneökningstal för de fackförbund och arbetsgivarorganisationer som så vill och kommer överens om detta. Inte heller vill jag påstå att märket är fel men jag ifrågasätter om det normerande märket som det nu är utformat är ”rätt” för en hel samhällsekonomi som är väldigt diversifierad? Allt detta är ytterst viktigt att ha i åtanke och analysera när man ska ta fram en exportstrategi för Sverige på längre sikt. 

Det är viktigt att tänka på kompetensförsörjningen och fundera på hur man gynnar samhällsutveckling, innovation och våra komparativa fördelar (varav högre kompetens definitivt är en) på lång sikt. Enligt en studie publicerad i tidskriften Science i maj 2014 är Sverige den industrialiserade nation som har lägst utbildningspremie av alla 22 länder i undersökningen. Utbildningspremien i Sverige har varit konstant, låg, under de senaste 20 åren. Om man inte anser att det bör finnas en hyfsad utbildningspremie i samhället är detta helt oproblematiskt. Men eftersom den högre kompetensens betydelse för samhällets utveckling är vetenskapligt belagd i flertalet studier och Sverige blir alltmer kunskapsintensivt (visst har jag nämnt det förr:) tycker jag att det verkar som en ganska, om inte dålig, så väldigt märklig väg att fortsätta på…

Share

Var det verkligen en fullkomlig överraskning?

Kom det verkligen som en fullkomlig överraskning när Naturvetarnas och de andra akademikerförbundens igår sa upp det avtal som möjliggjort för medlemmar inom industrin att vara med i både ett Saco-förbund och Unionen till en medlemsavgift? Enligt tidningen Kollega kom beskedet helt utan förvarning, men faktum är att Akademikerförbunden och Unionen länge varit överens om att möjligheten till dubbelanslutning ska tas bort.

Tiden har hunnit ikapp överenskommelsen om dubbelanslutning som är från 1970-talet. Idag blir förbunden starkare genom att vara tydliga i sina krav och i medlemmarnas förbundstillhörighet. Men trots att man varit överens har ingenting hänt.

Orsaken är att förbunden inte varit överens om hur processen skulle gå till. För Naturvetarna och de andra akademikerförbunden har det varit viktigt att förändringen skulle ske så smidigt som möjligt och undvika oreda och merarbete för de lokala klubbarna. Vi ville därför att dubbelanslutningen skulle upphöra samtidigt för alla medlemmar, oavsett förbundstillhörighet. Unionen, å sin sida, ville ta ett förbund i taget. För att bryta det dödläge som uppstått, bestämdes sig Naturvetarna och våra systerförbund för att gemensamt göra slag i saken. Att det skulle komma just igår, var därför den stora överraskningen, inget annat.

Tycker då inte Naturvetarna och de andra akademikerförbunden att det är bra att samverka och få gemensam styrka på arbetsplatserna? Jo, absolut. Det är därför akademikerförbunden samarbetar lokalt i gemensamma föreningar – akademikerföreningarna. Akademikerförbunden har gemensam värdegrund som vilar på betydelsen av akademikernas kompetens och vikten av att de får erkännande för sin kompetens och sitt ansvarstagande för verksamheten, inte minst i lönen.

I vissa frågor är akademikerföreningarna och unionenklubbarna överens och då är det en styrka att samverka för att få en samlad röst på arbetsplatsen. I andra frågor har vi och Unionen olika åsikter, som till exempel i löneavtalen. Om medlemmar då tillhör två förbund med olika krav skapar det otydlighet och det blir svårt att företräda medlemmarna på bästa sätt. Det är klart att klubbarna ska fortsätta att samordna sig när det är positivt för medlemmarna. Skillnaden mot tidigare blir att det kommer att vara tydligt vem som företräder varje enskild medlem och vem som har medlemmens mandat att föra hans eller hennes talan. Otydlighet om roller och ansvar bäddar alltid för problem som inte gynnar någon.

Naturvetarnas hela verksamhet bygger på expertkunskaper om naturvetares kompetenser, möjligheter, branscher och arbetsmarknad – skräddarsytt och exklusivt för medlemmarna. Vi försöker förvalta uppdraget från våra medlemmar så att det alltid ska vara till gagn för både den enskilde medlemmen och för naturvetargruppen som helhet. Därför arbetar vi aktivt med frågor om den naturvetenskapliga forskningens förutsättningar, de naturvetenskapliga professionernas ställning samt villkor för naturvetares branscher. Vi satsar förbundets resurser på att ge kvalificerad service till medlemmarna och samtidigt företräda naturvetares intressen på arbetsmarknaden och i samhället.

Vi är övertygade om att naturvetares insatser är avgörande för en positiv samhällsutveckling. Därför satsar vi på att bli en ännu starkare företrädare för naturvetare och samlad kraft för naturvetares frågor! Så naturvetare får möjlighet att göra skillnad, för oss alla!

Share