Gott mos – eller lönespridning/sifferlöst vs fattigdom/exportindustrins förfall

För ett par veckor sen pågick en debatt på SvD opinion. Det började med ett inlägg från Tankesmedjan Tiden om att ”Allt fler med jobb lever i fattigdom.” I sin artikel hänvisar Tiden till rapporten ”Working poor – om arbetande fattigdom och klass”. Man hävdar att det är den förda politiken under Alliansen som har lett till en ökad fattigdom bland arbetare och artikeln var rubricerad med ”Arbetarklass”. Förvisso förs tesen fram att om man klarar sig på sin lön/eller inte har blivit den nya klassmarkören. Men när tankesmedjan Timbro som replik på detta skriver om att ”lönespridningen bör öka, inte minska” då har man gjort alla en stor otjänst eftersom man felaktigt kopplar ihop lönespridning med fattigdom. Slutrepliken av Tiden blev sedan ett mos (av päron och äpplen).

I Timbros replik kopplas nämligen Tidens resonemang till att Sverige redan är ett insider-outsider-samhälle, där höga ingångslöner och höga skatter på arbete försvårar för personer som inte har genomsnittlig produktivitet. Timbro skriver vidare att Sverige alltjämt har bland världens absolut minsta lönespridning. Sen gör man kopplingen mellan lön och fattigdom: ”Om man istället vill att antalet relativt fattiga som arbetar ska vara noll, då måste vi tvinga upp alla löner en bit över 16 000 kronor.” Men det handlar om två helt olika saker. Faktiskt! Att Timbro vill koppla fattigdom till en ökad lönespridning är beklagligt då det förstör för sådana (Naturvetarna) som försöker föra ett seriöst resonemang. Det är fullt möjligt att ha en ökad lönespridning utan en ökande fattigdom!

När SCB, som Tiden hänvisar till i sin rapport, tittar på inkomstskillnader tittar man på disponibel inkomst (alltså inkomst efter skatt). Nu tar inte Naturvetarna tydligt ställning åt något håll när det gäller skatter, då vi är partipolitiskt obundna och det blir lite ”rörigt”, men att lönespridning inte kan kopplas direkt till fattigdom är ganska givet. Inte minst om man återkopplar till klassresonemanget i Tidens artikel blir sådana här diskussioner väldigt konstiga. Naturvetarna är nämligen för en ökad lönespridning bland våra grupper, alltså akademiker med naturvetenskaplig utbildning. Däremot har vi ingen åsikt alls om vad de utan eftergymnasial utbildning (arbetarna enligt Tidens klasstänk) ska ha för lön, annat än att vi anser att det ska löna sig att skaffa en högre utbildning.

När jag hade tänkt att släppa detta kom så en film från Teknikföretagen Så fungerar märket som också gör mos av blandade frukter. Filmen presenteras med att ”Den här filmen beskriver varför det är viktigt att exportsektorn sätter märket i avtalsrörelsen.” Filmen är välgjord, innehåller fina illustrationer och förklarar saker på ett enkelt sätt, dessvärre på ett alltför enkelt sätt. Bland annat sägs det att vi i Sverige har haft två olika sätt att förhandla löner ”…så vi vet hur det går.” Det ena av dessa sätt att förhandla lön (märket) illustreras med en tumme upp och det andra sättet illustreras med en bilkrasch (jag återkommer till det).

Löneförhandling utan märket som det hänvisas till är perioden 1975-95 (innan märket trädde i kraft). Man säger att fackförbund då genom konflikter försökte få störst löneökningar för just sina medlemmar. Fackförbund illustreras som en sorts Pacman-figurer som äter sedlar på ett löpande band med kommentaren ”Den fackliga huggsexan ledde till en ond spiral”. Följden av denna ondskans spiral från facken blev enligt filmen dyra löneavtal, devalveringar, ökade priser, låg tillväxt, svagare företag och ökad arbetslöshet. Jag skulle kunna förklara varför detta är en grov förenkling men i brist på utrymme och eftersom det är ganska givet att verkligheten sällan är så svartvit (avregleringen av kreditmarknaden på 80-talet!?) släpper jag detta. För det som är intressant i detta sammanhang är att allt som skett tidigare är just historia, speciellt det som skedde innan 1992 (då Sverige fick en flytande växelkurs, småningom ett inflationsmål och Riksbanken sedermera blev oberoende).

Det är därför felaktigt att säga att vi då vi har haft två olika sätt att sätta lön i Sverige vet hur det går. Nej, det vet vi inte eftersom en decentraliserad lönebildning med sifferlösa avtal i den nya kontexten efter 1992 är något annat. Som av en händelse hittade jag en presentation från dåvarande vice riksbankschef Villy Bergström från 2005. Presentationen hölls på Teknikföretagens personaldirektörskonferens på Johannesbergs slott i Rimbo och temat var Arbetsmarknad & lönebildning. Väldigt relevant trots några år på nacken då den dels gjordes efter 1992 och dels då åhörarna var Teknikföretagen.

Här några axplock från presentationen: ”Det är viktigt att komma ihåg att de aktuella förutsättningarna för lönebildning i Sverige – rörlig växelkurs och inflationsmål – markant skiljer sig från vår föregående regim med fast växelkurs.” ”Vid flytande växelkurs…har inte relativt högre nominella löneökningar lika stor betydelse för konkurrenskraften, om växelkursen anpassar sig. Vi kan ha en högre pris- och kostnadsutveckling än våra handelspartner utan att vår konkurrenskraft försämras, om kronan fungerar som en stötdämpare. Företagen bär alltså inte den direkta bördan av för höga löneökningar, eftersom växelkursen anpassar sig på lite sikt så att vinsterna hålls uppe i de konkurrensutsatta sektorerna.” Bara för att förtydliga (utifrån liknelsen med Pacman-figurer) förespråkar Naturvetarna inte heller för höga löneökningar som inte kan bäras av verksamheterna/företagen. ”Med flytande växelkurs dämpas också ofta konjunktursvängningarna. År 2001 drabbades den svenska IT-sektorn – bland annat Ericsson och Telia – av en djup nedgång. Men nedgången kompenserades delvis av den försvagade kronkursen, så att vinsterna hölls uppe i massa-, pappers-, järn- och stålindustrin, samt i övriga delar av verkstadsindustrin.”

Det avslutande citatet leder mig också tillbaka till den dåliga allegorin med bilkraschen. I filmen visas nämligen en väg där en bil kör om ett par andra bilar, vilket leder till en krasch. För att återkoppla till resonemanget ovan, som visar på hur olika branscher och företag i ekonomin går i olika takt, är denna bilkrasch inte ens sannolik med flytande växelkurs. Att alla branscher och företag ska köra i samma takt i bredd på denna väg verkar än mer riskabelt (i alla fall som allegori betraktat). För kunskapsintensiva svenska företag kan de dessutom förlora lite av sin styrkraft och bränsle med denna modell. Akademiker är rörliga (nationellt och internationell). Varför ska de stanna på ett svensk företag där det går otroligt bra, individen presterar väldigt bra samtidigt som deras löneutveckling hålls tillbaka av det normerande märket? Varför ska inte en bransch/företag/verksamhet få köra i den takt som dess motor tillåter? Alla kommer inte att vara Ferraris samtidigt, det kan jag lova, och den rörliga växelkursen finns dessutom där som stötdämpare i nödfall.

Snälla, sluta gör mos av de här frågorna…speciellt om moset inte ens är gott (äpple- och päronmos är ingen höjdare för den som inte har testat).

Share

Nej, storleken har inte så stor betydelse. Det är skillnaden som gör skillnaden

Maria Abrahamsson (M) har goda intentioner, men gör i sin debattartikel om jämställdhet på SvDs Brännpunkt den 3 mars 2014, en rad tankevurpor. En av vurporna är antagandet att det är av yttersta relevans hur man mäter skillnaden i livslön mellan kvinnor och män.

Det går att mäta på olika sätt och det är väl just därför som Medlingsinstitutet ger flera olika mått i sina rapporter. De förklarar också väldigt pedagogiskt hur man kan räkna på olika sätt och exakt vad det är de mäter. Om det är 3,6 miljoner eller 870 000 kronor är faktiskt inte det mest intressanta, annat än möjligtvis i politiska debatter då alla kan hitta stöd för sin egen sanning. I en replik försvarar också Malin Wreder, huvudsekreterare i delegationen för jämställdhet i arbetslivet, de 3,6 miljonerna och hur man också minsann har mätt på andra sätt.

Det mest problematiska när just jämställdhet görs till en fråga om mätning är att fokus, trots goda intentioner, flyttas från sakfrågan. Inte minst när Abrahamsson också viftar bort de strukturella problemen i en handvändning. Det finns oförklarade skillnader mellan kvinnor och mäns löner i Sverige år 2014, det räcker faktiskt rätt bra. Naturvetarna är ett Saco-förbund som förespråkar individuell lönesättning med lönesamtal och väl fungerande löneprocesser. Liksom Abrahamsson hyser vi en stark tilltro till denna modell. Inte minst då Saco också visat i olika undersökningar att kvinnor tjänar mest på individuella lönesamtal.

Men att kvinnor och män gör olika yrkesval, att kvinnor deltidsarbetar mer och att kvinnodominerade yrken och sektorer har sämre löner kan man inte bara vifta bort som en irrelevant faktor. Man kan räkna med de strukturella skillnaderna eller välja att inte räkna med dem i olika beräkningar, men man kan inte betrakta de som oviktiga i sammanhanget. Det är väl klart att det måste vara av intresse i en jämställdhetsdebatt att diskutera varför kvinnor tar ut mer föräldraledighet, deltidsarbetar mer och varför det finns strukturell diskriminering? Att kvinnor i slutändan i regel får en lägre pension är en sådan sak som också bör ligga där uppe i internminnet oavsett om man räknar på det eller inte.

Med detta sagt visar Naturvetarnas beräkningar att de oförklarade löneskillnaderna mellan kvinnor och män har minskat över tid bland våra medlemmar (för att vara trogen mitt budskap kommer jag inte att fokusera på de exakta siffrorna). Eftersom både Sacos tidigare rapporter och våra egna beräkningar visar att kvinnor tjänar mest på lönesamtal, kommer jag till slutsatsen att individuell lönesättning med lönesamtal är av godo för att minska de oförklarade löneskillnaderna.

Saco släppte den 4 mars en funktion som visar att skillnaderna i livslön för kvinnliga och manliga akademiker i regel fortfarande är väldigt stor. Det Saco sätter ljuset på är att det inte finns en universallösning som löser allt i en handvändning. De oförklarade löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskar i en alltför långsam takt. Ett av våra systerförbund, Sveriges Ingenjörer, lanserade häromdagen en rapport som visar att ingångslönerna skiljer sig åt för deras kvinnliga och manliga medlemmar. Något vi också sett för våra medlemmar. Det betyder att man (läs kvinna) måste stå på sig i sin första löneförhandling då en för låg ingångslön ofta hänger med en under resten av yrkeslivet. Om man dessutom tappar längs vägen kan skillnaden i slutändan bli markant. Ta inte skit (ingångslön)!

Om jag ska föra någon sorts avslutande resonemang så här dagen innan den internationella kvinnodagen måste det bli detta.

Naturvetarna förespråkar individuell lönesättning med lönesamtal just för att vi anser att kön inte ska vara en faktor. Vi ser det som en väg fram för att komma bort från förutfattade meningar och att titta på individens kompetens, ansvar, arbetsuppgifter och prestation (helt oavsett kön, bakgrund, sexuell läggning eller andra för lönesättning ovidkommande faktorer). Kön är således inte vårt fokus!

Men givet de normer som fortfarande råder i vårt samhälle och som slår igenom i strukturella löneskillnader finns det saker vi inte rår på som fackförbund. Här måste politiker ta ett gemensamt ansvar att se till att det inte blir en pajkastning om hur man ska räkna. De enda som vinner på en sådan debatt är de som låtsas om att det inte finns oförklarade löneskillnader mellan kvinnor och män i Sverige år 2014. Den här frågan är för viktig för att schabblas bort, inte minst om man som Abrahamsson, i grunden har goda intentioner.

Det är skillnaden som gör skillnaden! Tjafsa inte bort det i jakten på politiska poänger! Framför allt då det är politiker som i större utsträckning än några andra i vårt samhälle äger redskap att förändra rådande normer!


Ps. De proffsförhandlare kring individuell lönesättning som Abrahamsson efterlyser i sin debattartikel finns i mängder hos olika Saco-förbund och de brukar i regel benämnas som förhandlare/ombudsmän. Ett tips för akademiker är därför att vara med i ett Saco-förbund och verkligen nyttja de tjänster som erbjuds avseende lönecoaching, lönesamtalscoaching, lönestatistik etc. Ds.

Share

Patientens säkerhet och hälsa borde alltid vara överordnat!

I Uppdrag Granskning i veckan redogjordes för hur sjukvården gav fel provsvar till över hundra kvinnor som testat sig för livmoderhalscancer. Som programmet mycket tydligt visar innebär en felaktig diagnostik ofta ett stort lidande för dem som drabbas. Dessvärre är detta systemfel endast ett symptom på ett djupare sjukdomstillstånd inom svensk sjukvård.

Livmodershalscancer är en av de vanligaste cancersjukdomarna hos kvinnor, med hög dödlighet om den inte upptäcks och behandlas i tid. Trots de stora riskerna för fel är denna del av cancerdiagnostiken inte reglerad. Dessutom gör bristen på cytodiagnostiker, som är den yrkesgrupp som utför diagnostiken, det svårt att säkra kvaliteten i varje provsvar. Alltför många provsvar hamnar på varje individ!

Under lång tid och vid ett flertal tillfällen har frågan om legitimation för cytodiagnostiker varit föremål för utredning men regeringen har varit passiva. En reglering av cytodiagnostikernas arbete skulle skapa säkra system och möjlighet att följa upp eventuella misstag. På det sjukhus som uppmärksammats i Uppdrag Granskning följdes inte ens de riktlinjer som är fastställda för ackrediterade laboratorier och enligt programmet saknar flera laboratorier ackreditering. Landstingen som huvudman åsidosätter medvetet de nationella riktlinjer som är fastställda för utförandet av en säker cancerdiagnostik.

Anledningen till att en ensam cytodiagnostiker satt och arbetade på distans i det här fallet, trots att man tydligt visade i programmet att man behöver vara flera som gör diagnoser tillsammans, handlar ytterst om resurser, styrning och organisation. Patienternas hälsa och säkerhet borde vara det övergripande målet för all sjukvård men så är det inte. Marknadssystem som applicerats inom landstingen har redan debatterats till leda men det går inte att komma ifrån att så länge som fel mekanismer styr och lönsamhet är det överordnade målet kommer det att finnas stora problem i sjukvården. Om det är dyrare att remittera en patient åt ett håll testar man självfallet att remittera den åt det andra hållet först, om detta får återverkningar på den egna verksamheten i form av resurstilldelning, men sådant borde inte få styra när det handlar om hälsa.

Medlen som står till buds kommer alltid vara av en överordnad betydelse, då detta är skattefinansierad verksamhet, men när resurserna används som styrmedel inom olika verksamheter är man ute på hal is. Det övergripande syftet med all sjukvård borde rimligtvis vara att så många som möjligt kommer ut så friska som det bara går på andra sidan vårdapparaten. Låt oss för ett ögonblick stanna till vid det ord som jag nyss använde också, vårdapparat. Det är ett allmänt vedertaget begrepp numera och det säger egentligen allt om hur det inte fungerar idag. En maskin eller en apparat är något som omvandlar energi och bara behöver en enkel kraft för att utföra mekaniskt arbete enligt en grundläggande definition.

En viss systematik och ett visst ”mekaniskt” sätt att se på arbetsprocesser kan behövas inom sjukvården. Men när det övergripande syftet blir monetärt och det börjar styra olika val som görs kring patienters hälsa är man väldigt snett på det. När det dessutom är extremt otydligt för såväl patienter som de som arbetar inom sjukvården hur arbetsflödena ser ut, kan man konstatera att man har väldigt stora problem. Att känslan blir att man är inne i en vårdapparat som patient, och även som anställd, är egentligen inte konstigt.

För att återigen knyta an till cancerdiagnostiken måste regeringen tänka om när det gäller behovet av behörighetsregler och skyndsamt införa legitimation för cytodiagnostiker. Landstingen måste ta sitt ansvar som huvudman genom att kvalitetssäkra cancerdiagnostiken och se till att det finns tillräckligt med behörig kompetens, alltså cytodiagnostiker. Men det är lika sant för all sjukvård i Sverige, oavsett inriktning, att landstingen måste ta sitt ansvar som huvudman genom att kvalitetssäkra och se till att det finns tillräckligt med kompetens.

Detta åstadkommer man genom att visa att man värdesätter olika professioner. Att istället använda ett marknadssystem när det gäller hur man värdesätter sin personal inom sjukvården skulle nog göra underverk jämfört med att använda modellen internt på processer som per definition inte borde vara mätbara då det övergripande syftet inte går att mäta i monetära termer. Genom att skapa säkra system där olika kompetenser värdesätts och får ett ökat ansvarsområde inom sitt expertområde kan man uppnå en större effektivitet inom sjukvården utan att göra avkall på, utan snarare stärka upp, patienternas hälsa och säkerhet.

Share

Är kvinnliga naturvetare bättre på autoreply?

Är kvinnliga naturvetare bättre på autoreply eller är våra medlemmar (såväl kvinnor som män) som folk är mest? För närvarande har vi vår löneenkät 2013 ute och när jag skickade iväg enkäten via mejl för två veckor sedan fick jag en massa automatiskt genererade svarsmejl (autoreply) till vår enkätlåda. Många mejl var information om att enkäten hade fastnat i spamfilter eller på annat sätt inte kunde levereras. Jag får slita mitt hår under de närmaste veckorna för att försöka förmå medlemmar att uppdatera sina e-postadresser och att öppna upp spamfilter runtom i Sverige på glänt för löneenkäten.

Det damp också ner en hel del mejl om att många av de som hade fått enkäten skickad till sig inte var på plats på kontoret. Jag gav mig på den lilla nätta uppgiften att sätta mig ner och räkna hur många autoreply som innehöll ett meddelande om att medlemmen i fråga är föräldraledig för närvarande. Dessutom delade jag upp dessa utefter om det var kvinnor eller män som hade denna hälsning i sin autoreply. Väldigt ovetenskapligt men det var ändå en intressant observation tyckte jag…så intressant att jag vill dela den här…

Inte minst vill jag dela den då jag häromdagen var på ett seminarium om jämställdhet och lön anordnat av Medlingsinstitutet. Naturligtvis diskuterades föräldraförsäkringen och uttaget av föräldrapenning för kvinnor och män under debatten. Mitt lilla nedslag visade att 0,20 procent av männen i urvalet var föräldralediga jämfört med 0,53 procent av kvinnorna. Om man nu utgår ifrån att kvinnor och män är lika duktiga på att sätta autoreply på sin mejl vill säga, vilket jag nog tror att vi ändå får utgå ifrån. Vad säger då det här? Om inget annat så ger det i alla fall en indikation på att Naturvetarnas medlemmar nog är som folk är mest, det vill säga att kvinnor tar ut mer föräldrapenning än män….eller om man så vill att män tar ut mindre föräldrapenning än kvinnor.

Vid en närmare granskning av dessa autoreply kunde man också se att längden på föräldraledigheten i regel skilde sig åt väsentligt mellan männen (kortare perioder) och kvinnorna (längre perioder). När det gäller detta med lön är det dock så att studier visat att uttagen inte är kopplade direkt till lön (alltså att den som har lägre lön tar ut mer föräldrapenning)…i alla fall inte om man får tro statistiken. Det har som mycket annat att göra med normer och värderingar som genomsyrar samhället mer än något annat. Studier visar också att kvinnor som kollektiv straffas, karriär- och löneutvecklingsmässigt, för uttag av föräldraledighet.

Annars fokuserade mycket av paneldiskussionen häromdagen på individuell lönesättning. Sveriges Ingenjörer, som förespråkar en lokal och individuell löneprocess precis som Naturvetarna, har tittat på skillnader i ingångslön mellan nyutexaminerade kvinnor och män. För ett par år sedan var skillnaden 1 500 kronor och vid den senaste mätningen var den 44 kronor till förmån för männen.  Enligt Medlingsinstitutet omfattas 90 procent av arbetstagare numera av kollektivavtal med lokal, individuell och differentierad lönebildning. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor har också minskat och andelen kvinnliga chefer har ökat sedan 2005 enligt Medlingsinstitutet. Samtidigt konstaterade Akademikerförbundet SSR, som bland annat organiserar socionomer, att t.ex. socialt arbete som är ett kvinnodominerat arbetsområde värderas annorlunda jämfört med många andra professioner i samhället med liknande utbildningslängd.

Den stora knäckfrågan verkar föga förvånande återigen ha att göra med normer och värderingar. Hur kommer vi då framåt? Jo, majoriteten (men långtifrån alla) var överens om att man måste stärka den lokala löneprocessen kring individuell och differentierad lönesättning. Jag skriver självfallet under på detta, när man sätter individen i fokus blir det svårare att lönesätta osakligt utifrån förutfattade meningar (normer och värderingar) om kön, bakgrund eller liknande.

En annan diskussion som var uppe var annars detta med hur statistiken används men inte minst hur tillförlitlig den egentligen är. Som av en händelse vill jag därför slå ett slag inte bara för Naturvetarnas löneenkät…”I alla medlemmars inbox för närvarande och hur lätt som helst att besvara i smartphone, på surfplatta eller på sin dator”…

Loneenkat_banner_recycle_350px

Tillsammans lyfter vi naturvetares löner. Svara på löneenkäten!

…utan överhuvudtaget att man besvarar enkäter som på något sätt rör sådana här frågor. För att statistiken ska vara trovärdig måste den vara tillförlitlig!

Share