Brå brå och breja stockar och stenar…

Nu handlar inte den gamla ramsan som jag gjort en variant av i rubriken här ovan om hot och våld förvisso men en stock gör ju rätt ont att få på sig och en sten är inte heller helt skönt. Som av en händelse släppte Brå (Brottsförebyggande rådet) en rapport för ett par veckor sen om hur utsatta politiker är för trakasserier, hot och våld. Ni fattar hur jag tänkte med rubriken? Nåväl, det som lyftes fram i pressmeddelandet om rapporten var just hur det såg ut med hot och trakasserier i sociala medier där 41 procent av de utsatta hade blivit attackerade på nätet.

Inget konstigt där egentligen och inte heller med varför Brå gör denna rapport. Det är på uppdrag av demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) som Brå nu gör denna kartläggning återkommande. Att det inte är stockar eller stenar (eller goda renar för den delen heller) som är det vanligaste tilltaget för att utöva trakasserier, hot och våld numera är rätt givet. Det har vi sett hos våra inspektörer som arbetar med tillsyn. De redogör också för hur hot och trakasserier på nätet har ökat. Som sagt att man gör sådana här kartläggningar ur en ren demokratiaspekt är naturligtvis helt rätt. Likt det också är helt rätt att man har lagt ett uppdrag att kartlägga och analysera domstolarnas bedömning av straffvärdet för brott som rör hot eller våld mot förtroendevalda.

Det som däremot är lite synd är att man inte tänker lite bredare. Att inspektörer utsätts för trakasserier, hot och våld i sin tjänsteutövning är också ytterst allvarligt ur demokratisk synvinkel. Likt all myndighetsutövning som har en liknande problematik, det är ytterst ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Att de som arbetar med att se till att samhällets lagar och regler, som förtroendevalda har beslutat om, följs utsätts för påtryckningar och hot är kanske till och med än värre eller i alla fall minst lika illa?

Det finns också en annan gammal barnramsa på engelska som det verkligen är dags att skrota.  ”Sticks and stones may break my bones. But words will never harm me.” Nu är iofs betydelsen av ramsan i viss mån att hot om fysisk skada är värre än att kalla någon för elakheter och att man inte ska ge igen (vilket så klart är bra). Men samtidigt ger den sken av att det någonstans är ok att kalla en individ en massa saker. Det är naturligtvis inte ok och i samhället utanför nätet verkar denna förlegade ramsa ha lagts i malpåse men däremot verkar den ha följt med in på nätet. Jag blev därför glad när jag i förmiddags fick ett pressmeddelande från Justitiedepartementet om ”Ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga intregriteten” för att komma tillrätta med hot och kränkningar på nätet.

Bakgrunden till uppdraget är att ”utvecklingen har…medfört att hot och andra former av kränkningar av den personliga integriteten tagit nya former. Samtidigt är strafflagstiftningen på området till viss del ålderdomlig. En särskild utredare ska därför göra en bred översyn av det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet, särskilt när det gäller hot och andra kränkningar.” Det är väldigt bra och bakgrunden ”Samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen har lett till nya beteendemönster” skriver jag under på till punkt och pricka. De gränser (eller snarare brist på gränser) som har infunnit sig på nätet har dessutom haft en tendens att flytta fram gränserna IRL och det måste verkligen stävjas i sin linda.

Kaah var rätt på det redan år 2000…frågan är bara om det var nätet han avsåg?

Share

Enough is enough!

Häromdagen fick Jusek, ett av våra systerförbund inom Saco, ett mycket bra genomslag i media om en undersökning kring hot, våld och trakasserier inom rättsväsendet som man just färdigställt. Väldigt bra jobbat vill jag säga till alla som arbetat med detta på Jusek, kul med kompetenta och duktiga medarbetare i Saco-federationen! Men där slutar väl dessvärre allt positivt som finns att säga om saken. Bakgrunden till att man får ett stort genomslag är nämligen ytterst tragisk.

Juseks rapport visar att på Kronofogden har nästintill 60 procent av medlemmarna svarat att de utsatts för våld, hot, trakasserier eller annan otillbörlig påverkan. Det intressanta i detta är att om man tittar närmare på vad Kronofogden gör så påminner de i sin myndighetsutövning i viss mån om tillsyn som våra medlemmar arbetar med.

Sveriges Veterinärförbund genomförde i december 2013 en enkätundersökning bland sina medlemmar i myndighetstjänst. 45 procent i denna undersökning svarade att de blivit utsatta för hot. Många av dessa veterinärer arbetar på länsstyrelsen med djurskyddskontroll. När vi själva gjorde en kartläggning kring våra medlemmar inom djurskyddskontroll på länsstyrelsen, djurskyddsinspektörer, svarade 70 procent att de utsatts för hot i sin tjänsteutövning.

Min slutsats kring dessa olika undersökningar och tidigare rapporter som akademikerförbundet SSR har skrivit om socialsekreterares mycket utsatta position vad det gäller hot och våld är att dessa olika professioner delvis har vissa beröringspunkter i myndighetsutövningen. Beröringspunkten är att myndighetsutövningen kan ha en väldigt direkt påverkan på individer och att den i mångt och mycket har många paralleller med polisiär myndighetsutövning. Det handlar ofta om direkta ingripanden av olika former.

I vår undersökning ingick också  livsmedels- och miljö- och hälsoskyddsinspektörer i kommuner och även dessa professioner visade upp en alarmerande nivå när det gäller hotproblematiken. Skulle man dessutom bryta ner detta på inspektörer som främst kommer i direktkontakt med individer i olika tillsynsärenden (snarare än stora företag) skulle denna siffra bli än värre.

Alla dessa fackförbund visar alltså upp att situationen kring hot och våld ser katastrofal ut för våra olika professionsgrupper som arbetar med en viss typ av myndighetsutövning. Det leder mig till en hypotes om att det kanske är just i fall med myndighetsutövning som kan ha en sådan direkt inverkan på individer vad gäller deras husdjur, boskap, näringsverksamhet, tillgångar, barn, försörjning m.m. som hotproblematiken är som värst. Tittar man på statistiken så förefaller det verkligen vara så.

Slutsatsen som de olika Saco-förbunden (Naturvetarna inkluderat) alltid drar kring våra professioner som är utsatta för hot och våld i stor utsträckning är att arbetsgivarna måste arbeta aktivt med frågan. Det ligger någonstans i sakens natur då vi är en arbetsmarknadspart och den andra parten är just arbetsgivarna. Men för dessa professioner som är så utsatta för hot och alla i viss mån arbetar med en liknande typ av myndighetsutövning är det frågan om det räcker.

Jag tror att sådana här yrkesgrupper i längden skulle behöva ett bättre skydd i lagstiftning. Vissa av dem (till exempel djurskyddsinspektörer) har redan ett lite bättre skydd än andra i lagstiftning. Men eftersom jag redan har dragit paralleller till polisiär verksamhet är det intressant att snegla på det långtgående skydd som poliser har i lagstiftning när det gäller utredningar.

Kanske måste vi (förbunden) någonstans inse att det är ett inbyggt systemfel kring vissa professioner som arbetar med myndighetsutövning att denna problematik kvarstår och att vi inte kan lösa det hur duktiga arbetsgivarna än blir? Den enda vägen framåt kanske består i att de olika Saco-förbunden gör gemensam sak, hur disparata våra olika grupper än kan te sig vid en första anblick, i att driva att dessa professioner bör ha ett mer långtgående skydd i lagstiftning?

Nu är inte detta extremt genomtänkt (det är trots allt ett blogginlägg:) men personligen börjar jag rätt ut sagt tycka att det börjar bli tröttsamt att läsa om dessa återkommande rapporter om hot och våld inom myndighetsutövning och jag vill ha till en förändring. NU!

Share

En ohållbar arbetsmiljö inom djurskyddet bekräftas återigen

En undersökning som Sveriges veterinärförbundet publicerat bekräftar och förstärker den bild av hot och våld som Naturvetarna tidigare målat upp kring djurskyddet på Länsstyrelsen. Rapporten visar att 45% av de veterinärer som besvarat enkäten har utsatts för hot i sitt arbete. Och drygt var tionde har utsatts för våld. Siffran kring våld var på ungefär samma nivå i den rapport kring arbetsmiljön för inspektörer som Naturvetarna publicerade 2013. Däremot svarade än fler av djurskyddsinspektörerna att de hade utsatts för hot, hela 70 procent.

Detta är naturligtvis en helt oacceptabel arbetssituation och med stöd i två av varandra oberoende undersökningar, Naturvetarnas och Sveriges veterinärförbunds, är det nu dags att detta följs upp på allvar med arbetsgivarna. Speciellt mot bakgrund av att Arbetsmiljöverket redan 2010 uppmärksammade den utsatta situationen för djurskyddsinspektörer och veterinärer och i ett brev till länsstyrelserna krävde en skärpning. Har situationen på länsstyrelserna förbättrats sedan 2010? Säkerligen, mycket har hänt och larmsystem och nya rutiner har tagits fram på många håll. Men det går alldeles för sakta, det bekräftar dessa två undersökningar. Det är en ohållbar situation!

Share

Djurskyddsinspektörer uppmärksammas för sitt viktiga arbete!

Sätt på TV4 kl. 21:00 idag och se när ett väldigt viktigt arbete utförs. Idag börjar nämligen TV4:s serie Djurskyddsinspektörerna. Så här skriver TV4 själva om serien i sin tablå på sin hemsida: ”Här skildras vardagen för djurens bästa vänner, djurinspektörer. De arbetar på länsstyrelsen i Kristianstad och deras uppgift är att kontrollera djur som hålls av människor. Målet är att se till så att djuren behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande.”

Ingen kan väl ha några invändningar mot att det arbete som djurskyddsinspektörerna genomför är oerhört värdefullt och viktigt. Däremot visade en rapport som Naturvetarna publicerade under 2013 att det finns stora problem med tillsynen.

Hot, våld och jävsproblematik är vardag för många av inspektörerna. Brist på resurser är också en fråga som sticker ut. En stor del av djurskyddsinspektörernas tid går vidare åt till administrativa uppgifter, i vår enkät svarade ca 80 procent av respondenterna att de lägger 60-80 procent av sin arbetstid på administration. Detta hänger också ihop med Statskontorets rapport som kom 2011 där man säger att kontrollerna blivit mer likvärdiga sen tillsynen flyttades till länsstyrelsen men också att man bara åker på anmälningsärenden numera. Det finns helt enkelt inte tid och resurser till så mycket förebyggande arbete.

Vår rapport visar på en ohållbar arbetsmiljö och Sjöstrandsutredningen – om statens framtida regionala förvaltning – har å sin sida satt fingret på att det finns alltför stora variationer i hur tillsynen bedrivs på länsstyrelserna. Tillsynen är inte likvärdig runtom i Sverige! Detta påverkar förutsägbarheten och likabehandlingen inom rättstillämpningen negativt, vilket är förödande för trovärdigheten för tillsynen. Naturvetarna anser att en statlig utredning bör tillsättas omgående som fokuserar på hur en likvärdig, lärande, funktionell och effektiv tillsyn kan uppnås.

Om du sätter dig ner framför TV4 senare ikväll kommer du som sagt att få se ett mycket viktigt arbete utföras. Vi tycker självfallet att det är oerhört glädjande att en våra professioner lyfts fram och fokus ska naturligtvis ligga på det arbete de utför. Men Naturvetarna vill ändå ta tillfället i akt att medvetandegöra de underliggande problem som finns inom djurskyddskontrollen; såväl vad gäller organisation, resurser, variationer i tillsyn över landet, hot och våldsproblematik m.m. Vi hoppas också att landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) och länsstyrelserna, nu när frågan aktualiseras med anledning av TV4s program, vill träffa oss för att diskutera vägar framåt.

Share