Om nätverk, djurskyddskontroll och näthat

Rubriken här ovan är en sådan som jag gärna skulle vilja slippa skriva men dessvärre finns det en verklighet att förhålla sig till. För ca två månader sen blev jag kontaktad av några medlemmar i förbundet som arbetar som djurskyddsinspektörer. De informerade mig om att det hade varit en delegation med missnöjda medborgare och träffat länsledningen på länsstyrelsen i Skåne för att prata djurskyddsfrågor. Inget konstigt i det tyckte jag.

När jag själv arbetade som tjänsteman på kommunstyrelsens kansli i en kommun för ett par år sen var det vanligt förekommande att kommundirektören lät personer som var missnöjda med olika verksamheter komma till tals. Det är en del av demokratin enligt mig att man ska få komma till tals om man anser att man har blivit utsatt för en oegentlighet eller liknande i myndighetsutövning. Helt rätt av länsledningen därför att låna sitt öra. Att komma till tals är dock inte samma sak som att någon agerar på det, då krävs det nämligen att man kan bevisa en oegentlighet.

Blev därför väldigt förvånad när detta besök hos länsstyrelsen föranledde skriverier i media i Skåne. Om lokaltidningen i den kommun där jag tidigare arbetade hade skrivit om alla de gånger en missnöjd medborgare besökt ledningen skulle de inte ha fått mycket annat att göra. Nu betyder inte detta att kommunen jag arbetade i var särskilt misskött, utan det handlade snarare om kommundirektörens vilja att lyssna. Det ligger i sakens natur att det alltid finns individer som kan känna att de hamnar i kläm i olika typer av myndighetsutövning. Att dessa individer också kan få uttrycka detta är som sagt ett tecken på en sund demokrati, anser jag.

Det som är lite speciellt i detta fall är dock att det är just en delegation. Det kan jag i ärlighetens namn säga att jag inte upplevde i kommunen. Däremot tror jag säkert att delegationer förekommer i större utsträckning i dag då man lätt kan få ihop en grupp på nätet som har råkat ut för ungefär samma sak som man själv. Man kan känna gemenskap i något som upplevs som fel och hitta varandra på ett enkelt sätt på nätet. Möjligheterna att förena sig har blivit större med internet, bloggar och olika grupper på FB. Det kan också vara en styrka rent demokratiskt som jag ser det.

Denna delegation krävde vid sitt möte att vissa specifikt namngivna inspektörer, fem till antalet, ska omplaceras och hade en kravlista med 16 punkter. Inte heller detta är något som jag inte har upplevt när jag själv arbetat på myndighet. Att upprätta punktlistor, hävda att olagligheter/oegentligheter förekommer och kräva att tjänstemän ska få sparken/omplaceras är snarare regel än undantag i sådana här fall. Det blir lätt att man fokuserar på individen när det i själva verket är regelverket (som tjänstemannen bara är en förlängning av i sitt tjänsteutövande) man är missnöjd med. När detta lyftes som en nyhet i Norra Skånes tidning intervjuades också en i delegationen som påpekade att det grundläggande problemet är…regelverket. Varför försöker man påverka länsstyrelsen i Skåne kring en fråga som de inte äger?

Att länsledningen i Skåne nu går ut med att man väljer att inte agera utifrån delegationens kravlista bör därför heller inte förvåna någon. Uppenbarligen har delegationen inte lyckats styrka någon oegentlighet och att prata lagstiftning/regelverk med länsledningen är som sagt missriktat. Det enda som är ovanligt med det här fallet är som sagt den uppmärksamhet som denna delegation har fått i media. Tyngden man kan få genom att blogga om saker och sprida saker på nätet är stor. Är man då ett organiserat nätverk kan man få ett oerhört genomslag och denna delegation har om inget annat verkligen lyckats i sin mediestrategi.

Men om det är en fördel med nätet ur demokratisk synvinkel i vissa aspekter finns det andra aspekter av nätet som inte är lika kul. Det har nämligen upprättats en polisanmälan i Skåne om ofredande och förtal på Facebook mot en djurskyddsinspektör. Denna inspektör hängs ut, hotas och trakasseras på Facebook och i bloggar tillsammans med fyra kollegor. Dessutom förekommer förtäckta hot mot dessa fem inspektörers anhöriga. Med anledning av upprättandet av anmälan uttalade sig Marcus Björklund, chef för länsstyrelsen Skånes djurskydds- och veterinärenhet på följande sätt i Lantbrukets Affärstidning: – Folk samarbetar på nätet. Det finns flera bloggar med liknande innehåll som i den aktuella Facebookgruppen. Det verkar som det finns någon form av samlande kraft i Skåne.

Detta är nätet när det visar upp sitt allra fulaste tryne. Folk som organiserar sig för att kasta skit, hata och hota individer på nätet. Det kan aldrig vara ok och är något som vi aldrig kan acceptera i ett demokratiskt samhälle. Ytterst är hot mot tjänstemän ”i samhällets tjänst” ett hot mot demokratin. Helt oavsett vad man tycker om vissa tjänstemän, om lagstiftningen/regelverk eller om myndighetsutövningen är detta helt oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle.

PS. Vill understryka att jag inte gör någon sammankoppling mellan delegationen/nätverket som besökte länsledningen och det nätverk som hänger ut djurskyddsinspektörer på nätet i Skåne. Inte heller har jag hemfallit till att raljera över att de som har besökt länsledningen är ”rättshaverister” eller liknande, vilket har gjorts på andra ställen. Om någon vill kommentera detta blogginlägg förväntar jag mig en fortsatt god ton i samma anda som ovan. Här är en länk till våra regler om kommentarer. DS.

Share

Brå brå och breja stockar och stenar…

Nu handlar inte den gamla ramsan som jag gjort en variant av i rubriken här ovan om hot och våld förvisso men en stock gör ju rätt ont att få på sig och en sten är inte heller helt skönt. Som av en händelse släppte Brå (Brottsförebyggande rådet) en rapport för ett par veckor sen om hur utsatta politiker är för trakasserier, hot och våld. Ni fattar hur jag tänkte med rubriken? Nåväl, det som lyftes fram i pressmeddelandet om rapporten var just hur det såg ut med hot och trakasserier i sociala medier där 41 procent av de utsatta hade blivit attackerade på nätet.

Inget konstigt där egentligen och inte heller med varför Brå gör denna rapport. Det är på uppdrag av demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) som Brå nu gör denna kartläggning återkommande. Att det inte är stockar eller stenar (eller goda renar för den delen heller) som är det vanligaste tilltaget för att utöva trakasserier, hot och våld numera är rätt givet. Det har vi sett hos våra inspektörer som arbetar med tillsyn. De redogör också för hur hot och trakasserier på nätet har ökat. Som sagt att man gör sådana här kartläggningar ur en ren demokratiaspekt är naturligtvis helt rätt. Likt det också är helt rätt att man har lagt ett uppdrag att kartlägga och analysera domstolarnas bedömning av straffvärdet för brott som rör hot eller våld mot förtroendevalda.

Det som däremot är lite synd är att man inte tänker lite bredare. Att inspektörer utsätts för trakasserier, hot och våld i sin tjänsteutövning är också ytterst allvarligt ur demokratisk synvinkel. Likt all myndighetsutövning som har en liknande problematik, det är ytterst ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Att de som arbetar med att se till att samhällets lagar och regler, som förtroendevalda har beslutat om, följs utsätts för påtryckningar och hot är kanske till och med än värre eller i alla fall minst lika illa?

Det finns också en annan gammal barnramsa på engelska som det verkligen är dags att skrota.  ”Sticks and stones may break my bones. But words will never harm me.” Nu är iofs betydelsen av ramsan i viss mån att hot om fysisk skada är värre än att kalla någon för elakheter och att man inte ska ge igen (vilket så klart är bra). Men samtidigt ger den sken av att det någonstans är ok att kalla en individ en massa saker. Det är naturligtvis inte ok och i samhället utanför nätet verkar denna förlegade ramsa ha lagts i malpåse men däremot verkar den ha följt med in på nätet. Jag blev därför glad när jag i förmiddags fick ett pressmeddelande från Justitiedepartementet om ”Ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga intregriteten” för att komma tillrätta med hot och kränkningar på nätet.

Bakgrunden till uppdraget är att ”utvecklingen har…medfört att hot och andra former av kränkningar av den personliga integriteten tagit nya former. Samtidigt är strafflagstiftningen på området till viss del ålderdomlig. En särskild utredare ska därför göra en bred översyn av det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet, särskilt när det gäller hot och andra kränkningar.” Det är väldigt bra och bakgrunden ”Samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen har lett till nya beteendemönster” skriver jag under på till punkt och pricka. De gränser (eller snarare brist på gränser) som har infunnit sig på nätet har dessutom haft en tendens att flytta fram gränserna IRL och det måste verkligen stävjas i sin linda.

Kaah var rätt på det redan år 2000…frågan är bara om det var nätet han avsåg?

Share

Näthatet flyttar fram de samhällsmoraliska gränserna IRL

Naturvetarna släppte i början av sommaren en rapport om arbetsmiljön för ett par av våra professioner. Rapporten fick stor uppmärksamhet i media men också bland ett nätverk av individer som har starka åsikter om en myndighetsutövning i Sverige, som en av professionerna i rapporten arbetar med.

Åsikter har naturligtvis alla rätt till i ett demokratiskt samhälle, det är rentav en nödvändighet för att ha en levande demokrati. Men dessvärre inkom ett flertal kommentarer till naturvetarnas webbplats som var starkt färgade av en underton av hat, förakt och aggressivitet (märk väl att det dock inte var alla kommentarer). Inte sällan insinuerades det också att professionen i fråga har sig själv att skylla för sin ohållbara arbetsmiljö. I andra fall insinuerade man inte ens utan pratade om orsak – en inkompetent yrkeskår – och verkan – hot och våld.

När en kollega refuserade ett sådant inlägg för publicering på vår hemsida, i enlighet med Naturvetarnas policy för kommentarer på webben, blev hon angripen via mejl som sedan lades ut tillsammans med hennes namn och bild på en blogg. Mejlet försökte förminska min kollega genom insinuationer om hennes bristande kompetens och ett väldigt underligt resonemang om att hon nu ligger under en unken filt och gömmer sig på golvet.

Tyvärr är detta bara ett kvitto på hur det ibland fungerar. Du gillar inte vad en individ tar för beslut i sin yrkesutövning för att det inte faller dig i smaken, trots att det i detta fall har sin grund i en policy och i andra fall kan ha sin grund i föreskrifter och lagar. Du kan då helt fritt angripa dennes kompetens, insinuera både det ena och andra och publicera det på nätet…eller!?

Att det dessutom är en yngre kvinna som utsätts för detta och inte jag (den äldre mannen) som har skrivit rapporten, är tyvärr heller ingen slump. De av våra professioner som angrips häftigast på nätet är kvinnodominerade. Hur har vårt samhälle blivit så här? Du kan ogilla, misstro och rentav känna ett djupt förakt baserat på någon upplevelse som du eller någon annan har haft. En myndighetsutövning har till exempel ägt rum och den som blev föremål för denna tyckte inte att det gick rätt till. Denna individ kan då känna sig förfördelad, kränkt och orättvist behandlad.

Men frågan är om det ger en individ rätt att sprida hat på nätet baserat på detta? Det är knepigt när det gäller den lagliga aspekten och därför välkomnar jag verkligen den bok som Institutet för juridik och internet släpper idag om näthat. Boken är tänkt att fungera som en sorts manual för den som tror sig ha blivit utsatt för brottsligt näthat. Näthat kan alltså vara brottsligt då man kan göra sig skyldig till förtal, förolämpning, ofredande eller olaga hot. Det är naturligtvis allvarligt nog men minst lika allvarligt är att näthat samhällsmoraliskt är helt förkastligt.

Näthat leder till ett samhällsmoraliskt förfall och att gränserna för vad vissa individer anser är ok att göra In Real Life (IRL) faktiskt också flyttas fram (oavsett de rent lagliga aspekterna). Min starka övertygelse är att det näthat som florerar är en starkt bidragande orsak till att hot- och våldssituationen ser ut som den gör för professionen i vår rapport. Gränserna flyttas fram kring vad vissa individer anser är moraliskt acceptabelt agerande gentemot en individ, en yrkeskår eller en grupp. Att man indirekt pratar om det som sker på nätet som något som inte sker i verkligheten (då det per definition inte är IRL) är problematiskt i sig.

Jag var tveksam till om jag överhuvudtaget skulle ge luft åt dessa haters genom att blogga om det men börjar man tänka i de banorna har näthatarna vunnit… och de får aldrig vinna. Man har all rätt till sina egna åsikter och tankar men samma lagar och samhällsmoral som råder i resten av samhället ska även råda på nätet. Det är inte ok när utvecklingen istället går åt det andra hållet och som medborgare i det här samhället säger jag nu ifrån. Jag accepterar inte näthatet och denna utveckling.

Gör du?

Share