Styrning av vården – professionerna ska ta, ha & tillåtas ta ansvar utifrån sin kompetens

I lördags bjöd nätverket för Bättre hälsa, vård & omsorg in till ett seminarium i Stockholm på temat ”Hur ska vi bli styrda?”. Så här beskrevs det innan: ”Framtidens styrning av vård, hälsa och omsorg behöver perspektiv. Forskning om styrning pekar på att försök att finna ett styrsystem för allt på alla nivåer inte bara är ofruktbart, det kan vara direkt skadligt.” Seminariet satte ljuset på styrning och ledning inom hälso- och sjukvården ur olika infallsvinklar från representanter för olika delar av systemet.

Det blev en väldigt intressant diskussion även om det framgick att samtliga närvarande i stort var rätt överens. Vad var det man var överens om då? I början av seminariet när de första personerna, ”Vi som ska styra”, hade stått på scenen twittrade jag ut följande tweet ”Alla ”styrande” verkar rätt överens om att professioner inom vården ska få ta ett större ansvar utifrån sin kompetens. Bra!”. Göran Stiernstedt, regeringens utredare av en effektivare vård och omsorg, var även rörande överens med mig i precis allting han sade under sina minuter i rampljuset.

Det är någonstans jättebra, så klart, men samtidigt var det lite jobbigt då han var på scenen innan mig och sade ungefär det som jag hade tänkt mig att säga. När jag skulle prata i tre minuter utifrån perspektivet ”Vi som ska styras” fick jag därför lägga mina stödord åt sidan och köra ad-lib. Någon twittrade ut det som jag sade och sammanfattade det så här ”Nu pratar @KJervinge från Naturvetarna om Best Practices och vikten av att ge medarbetarna ansvar efter kompetens!”.

Det sammanfattar nog mitt ad-libbande rätt bra förutom att jag också nämnde att all styrning, på alla nivåer av sjukvården, måste peka i en sådan riktning samt att jag berättade om alla av Naturvetarnas professioner som jag var där och representerade. När jag läser det så här i efterhand känns det som att det var rätt bra sagt…men att det nog inte gick så bra att säga något nytt som inte redan var sagt trots allt. Så mycket för improvisationen. Det ska väl vara detta med best practices då som jag förde in i diskussion för första gången under eftermiddagen.

Att bra lokala exempel måste lyftas fram var det sedan också många andra som pratade om i sina anföranden. Som sagt alla var rätt överens, politiker, särskilda utredare och professionsföreträdare. För att återigen hänvisa till twitterflödet så kom följande, som sammanfattar det hela rätt bra, ut under den avslutande diskussionen: ”Vi behöver inte vänta på nya styrsystem och ersättningsmodeller för att jobba med förbättring”; ”Vi (i vården) behöver våga tro på vår kraft att skapa bra vård!”; ”Låt proffsen vara proffs!”; ”Vi måste beskriva vår kraft som professioner och ta ansvar.” och ”Kontinuitet efterfrågas i verksamheterna. Det visar på vikten av att stärka självbestämmandet och ge förutsättningar för detta!”

För att förändra styrsystemen och uppnå en bättre hälsa, vård och omsorg behöver det arbetas på flera nivåer eftersom det är ett så komplext system. Detaljstyrning måste bort på alla nivåer, inte minst politikerna måste våga lita på de som arbetar i verksamheterna, men professionerna måste också arbeta aktivt med att synliggöra sin kompetens och hur den kan göra skillnad. Alla bra lokala exempel på hur en profession används mer effektivt utifrån sin kompetens måste lyftas. Samtidigt måste man arbeta nationellt och på landstingsnivå för att hitta styrmodeller som inte ger felaktiga incitament och går bort från detaljstyrning. Jag har redan fått stor kunskap om goda lokala exempel som gäller olika professioner hos Naturvetarna men jag är övertygad om att det finns fler. De vill vi på Naturvetarnas kansli ha vetskap om.

Men detta är något som vi måste göra tillsammans, inte minst eftersom alla är överens på alla nivåer, varför möjligheterna att åstadkomma något konkret också borde vara gynnsamma. Naturvetarna måste diskutera med andra professioner inom vården som är med i Leading Health Care. Där måste vi alla gemensamt diskutera goda lokala exempel där olika professioner hittat bra samarbeten utifrån sin kompetens. Vi måste lyfta det i diskussioner med politiker, tjänstemän och särskilda utredare. Samtidigt som förändringen, som all riktig och bestående förändring, ytterst måste komma från golvet på det lokala planet.

Dags att kraftsamla, på alla nivåer, för en bättre hälsa, vård och omsorg för patientens bästa!

Share

Riv pyramiderna – sätt värdet för patienten i centrum

Idag ordnade socialminister Göran Hägglund och den särskilde utredaren Göran Stjernstedt en hearing om effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården. Tyvärr var inte Naturvetarna inbjudna att medverka, men jag fick som representant för media möjlighet att lyssna på diskussionerna.

Det refererades under hearingen ofta och mycket till rapporten ”Ur led är tiden” som Vårdanalys tagit fram. Denna inleds med att konstatera att Sverige har fler läkare per medborgare än många andra länder, samtidigt som vi har färre kontakter mellan läkare och patient än de flesta. Vårdanalys konstaterar att det behövs en mer effektiv användning av läkarnas tid samt att denna effektivisering uppnås genom utveckla arbetsfördelningen mellan olika professioner inom sjukvården, vad gäller administrativa uppgifter, men också vård och behandling. Det handlar även om att bemanning och arbetstid måste utgå från patienten, att prioritera mellan administrativa krav och utveckla it-stödet.

Låt oss stanna upp en stund vid slutsatsen att det behövs en bättre arbetsfördelning mellan professionerna inom sjukvården. Vårdanalys fokuserar på uppgifter som sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster och medicinska sekreterare kan ta över. En eloge ska Vårdanalys ha för att de även inkluderar fysioterapeuter (i rapporten sjukgymnaster) som en viktig grupp.

Men var finns alla de andra specialiserade professionsgrupper som direkt bidrar och i mycket högre utsträckning än idag, skulle kunna bidra till en högkvalitativ diagnos och behandling? Var finns dietisterna som är specialiserade på kostrelaterade sjukdomstillstånd och som kan öka kvaliteten i, och utfallet av, behandlingen genom att anpassa näringsintaget? Var finns sjukhusfysikerna vars kompetens inom röntgen och i planering och dosering av stålbehandling är avgörande både för effektiv behandling av en tumör och för att minimera skadeverkan på frisk vävnad? Var finns sjukhusgenetikerna som besvarar alla genetiska frågeställningar, från fosterdiagnostik till genetiskt förvärvade sjukdomar och som kan lägga grund för preventiv behandling för nästa generation? Var finns cytodiagnostikerna som ställer diagnos på cancer och dess förstadier? Var finns de biomedicinska analytikerna vars provsvar ligger till grund för såväl fastställande av diagnoser som under hela behandlingen av patienten? Och var finns alla kemister, biologer och biomedicinare som arbetar på sjukhusens laboratorier?

Gemensamt för alla dessa grupper är de har en högt specialiserad kompetens som är avgörande för att fastställa diagnos och behandlingsmetod, behandlingens genomförande, dess kvalitet och effektivitet. Helt enkelt för att patienten ska få rätt diagnos och rätt behandling, i rätt tid, för att snabbt bli frisk.

Göran Hägglund betonade att en viktig uppgift för utredningen är at se hur professionernas resurser tas tillvara för rätt uppgifter och får möjlighet att använda sin kompetens på rätt sätt. Låt oss därför hoppas att socialministern har en bredare definition av vilka som är professionerna inom hälso- och sjukvård än rapporten från Vårdanalys.

Jonas Söderström, som skrivit boken ”Jävla skitsystem” påminde under hearingen om erfarenheten att projekt som syftar till att minska administration ofta leder till motsatsen – ökad administration. Han uppmanade därför till att byta perspektiv, till att öka det värdeskapande arbetet. Detta är en bra utgångspunkt. För om syftet är att öka det värdeskapandet arbetet, så måste också utgångspunkten vara patienten. Och vi vill uppnå en optimalt utformad vård kan vi inte utgå från läkarna, vi måste utgå från patienternas behov.

När vi sätter patienten i centrum och satsar på att öka det värdeskapande arbetet, blir det också en självklarhet att alla professioner som med sin kompetens bidrar till värdet för patienterna måste komma till sin rätt. De behöver få medverka, påverka och ta ansvar, i rätt skede och i samverkan med varandra.

Som företrädare för de natuvetenskapliga professionsgrupperna inom hälso- och sjukvården, ser Naturvetarna fram emot att framöver få vara en aktör i arbetet för ett effektivare resursutnyttjande och bättre kompetensutnyttjande inom sjukvården.

Och till alla er som utgör professionerna och vet att er insats är av betydelse för patienten – sträck på er och tillåt er att ställa krav och att få ta plats. Om inte för er egen skull, så för patientens!

Share

Kan vi vara överens om att vi är överens?

”Om man använder ekonomiska argument i verksamheter där moralen tidigare har styrt förvandlas hela verksamheten i grunden”. Detta sa Maciej Zaremba under ett seminarium igår där New Public Management (NPM) diskuterades flitigt. Zaremba är lite av ”man of the week” i Almedalen enligt min mening. NPM diskuteras flitigt och mot bakgrund av artiklarna i DN under våren och boken som baseras på dem, ”Patientens pris”, kring just NPM är det inte så konstigt att Zaremba förekommer flitigt.

Jag var just på ett nytt seminarium där han deltog ”Efter New Public Management” och även om Zaremba denna gång inte upprepade sitt citat från gårdagen upprepades en diskussion om snöröjning. Enligt honom skiljer sig nämligen sjukvård och snöröjning åt. Jag vet, jag blev också otroligt förvånad. Nej, men skämt åsido så menar han att ett sådant styrsystem som NPM möjligtvis kan tillämpas på snöröjning då det går att räkna på ett enkelt sätt i kvantitativa mått. Däremot lämpar sig inte ett sådant system för att mäta ett konsthantverk, vilket Zaremba menar att bland annat skola, vård och omsorg kvalar in som. Det skriver Naturvetarna självklart under på då vi har många kompetenta medlemmar som utför hantverk bland annat i olika delar av olika vårdkedjor.

Ett annat intressant exempel som Zaremba lyfte under gårdagen var när en förskola hade tröttnat på att föräldrar alltid hämtade sina barn för sent. Förskolepersonalen beslutade då att man skulle bötfälla föräldrar som hämtade sina barn sent. Vad hände? Jo, det var fler föräldrar än innan som hämtade sina barn senare än vad som var avtalat. Den moraliska aspekten av att hämta sitt barn sent hade nämligen förändrats i grunden och man kunde nu ”köpa sig fri” från skuld. Det kanske inte är applicerbart på sjukvården direkt men det sätter ändå fingret på just vad det är som förändras när en verksamhet där moralen tidigare har styrt blir till en där det är ekonomi som styr. Det går inte att räkna pinnar inom sådana verksamheter!

Men alla roliga och intressanta journalistiska liknelser till trots var det mest intressanta i diskussionen som jag just deltog i att samtliga deltagare i panelen var rörande överens om en sak: professionerna måste ta tillbaka makten över sina egna mått på kvalitet! Det är precis det vi gör på Naturvetarna då ett hälso- och sjukvårdsprojekt kring våra professioners kompetens är i faggorna. Det utövas ett marknadstryck mot professioner inom vården som fokuserar på output…vilket leder till en sämre outcome som det egentligen borde handla om.

Inte nog med detta utan vi fick också se exempel på hur en teknokratisk fokusering på output har lett även till en sämre output. Något av en motsägelse kan tyckas men det ökande pappersarbetet och hela apparaten runt NPM har i USA lett till högre sjukvårdskostnader relativt Sverige. I alla fall om man får tro Dan Andersson, tidigare chefsekonom på LO, och det får man väl göra då han hade gjort en graf och allt och hela tiden sa att ”så här är det ju nu”. Nu är det inte så att jag inte tror på att NPM leder fel men jag är något allergisk mot seminarium där någon börjar föreläsa även för de andra paneldeltagarna. Det handlar väl någonstans i grunden om att vi i Sverige är uppfostrade i att ifrågasätta och diskutera saker…och det är liksom själva meningen med Almedalen och seminarierna här att vi ska diskutera saker. Alla deltagare får gärna bli överens under ett seminarium men det känns bättre om vi alla är överens om att vara överens…

Ifrågasätta blev alla också uppmanade att göra på ”Sju myter om offentlig upphandling av mat”. Mathias Sylwan, förbundsjurist på Sveriges Kommuner och Landsting, var nämligen väldigt mycket inne på att man visst kan ställa bland annat djurskyddskrav i offentlig upphandling och att det är upp till upphandlarna på kommuner och landsting att flytta fram gränserna kring detta. Mycket pekar enligt honom nämligen åt rätt håll med ett utslag i kammarrätten i favör för Sigtuna kommun m.m. Dessutom menar han på att domstolarna i Sverige har gjort en alltför stringent tolkning av hur LOU ska förhålla sig till EU-rätt…men som sagt, detta är enligt honom på väg att förändras. Glädjande för Naturvetarnas professioner som på olika sätt arbetar med och för en levande landsbygd!

Apropå djurskydd är nästa stopp för dagen ”Människan bakom djuret – samverkan kring djurskydd och våld i nära relationer”. Mot bakgrund av den rapport kring tillsyn, som bland annat berör problemet med hot och våld mot inspektörer, som vi släppte för ett par veckor sedan ska det bli mycket intressant att lyssna på vad länsstyrelserna har att säga om detta. Men jag utgår ifrån att det, hur bra den samverkan som kommer lyftas än är, också kommer finnas utrymme för att ifrågasätta…även om det i slutändan skulle visa sig att vi trots allt ändå är överens.

Share

Vi behöver fler Elizabeth Bennets.

En av de bästa sakerna med mitt arbete är att ingen vecka är den andra lik. Vissa tillbringar jag nästan uteslutande framför datorn, nedgrottad i sakfrågor som för den oinvigde kan framstå som petitesser; andra fylls av diskussioner och möten om alltifrån den svenska life science-branschen till jämställdheten inom akademin. De senaste dagarna har jag till exempel pratat arbetslivsanknytning med studenterna, varit på ett webinar (ja, tydligen är det så man kallar seminarium som webbsänds) om design inom hälso- och sjukvården och hört en dragning om kön och arbetsmiljö. Rörigt? Inte så värst. Faktum är att saker och ting ofta klarnar när man byter spår: bredden i perspektiv och ämnen tydliggör vad som är viktigt.

Igårkväll var jag och en vän på inspelning av SVT:s litteraturprogram Babel. När vi satt där i studion och hörde Jessica Gedin diskutera Jane Austens klassiska 1800-talsroman ”Stolthet och Fördom” med journalisten Erik Hörstadius och författarna Björn af Kleen och Caroline Hainer slog det mig att vad både forsknings- och hälso- och sjukvårdssystemet i Sverige skulle behöva är lite fler Elizabeth Bennets. För er som inte kan er Jane Austen så är Elizabeth Bennet huvudpersonen i Stolthet och Fördom. Näst äldst av fem döttrar i en brittisk adelsfamilj är hon ett typexempel på den 1800-talskvinna vi kommit att lära känna så väl: vacker, välartad och med en enda livsuppgift: att bli och förbli gift. Men Elizabeth slits mellan de sociala konventionernas krav på anpassning och sina egna idéer om hur livet borde vara och finner sig inte i sin faders planer om giftermål lika enkelt som hennes systrar gör.  Elisabeth tackar inte bara nej till flera frierier (hon vill nämligen inte gifta sig för status eller pengar utan för kärlek) utan krånglar dessutom både en och två gånger innan hon slutligen går med på att gifta sig med Mr Darcys (mannen som hon faktiskt älskar, på riktigt).

När jag säger att vi behöver fler Elizabeth Bennets så menar jag inte att fler borde vägra giftermål. Vad jag menar är att forsknings- och sjukvårdssystemen skulle må bra av att fler personer lät bli att bara finna sig i rådande strukturer. Vi behöver att fler, på alla nivåer, vågar ifrågasätta. Är de system för styrning, finansiering och utvärdering som finns idag de bästa vi kan föreställa oss? Svaret måste bli nej. För om det är någonting som det faktiskt råder enighet om så är det att varken hälso- och sjukvården eller forskningssystemet fungerar så bra som det skulle kunna göra. Förmågan att omvärdera är givetvis viktig oavsett om man är chef eller ej men borde vara obligatorisk för den som ska leda dessa verksamheter. Hälso- och sjukvården är, i likhet med forskningen, alldeles för viktig för att tillåtas slentrianstyras. Ledarna måste ha ambitioner och, framförallt, kraft att driva igenom dessa också i de fall då reformerna möter motstånd på grund av att de innebär ett avbräck mot ”hur det alltid har varit”.  Lite mer av det slags mod som Elisabeth Bennet ger prov på när hon tackar nej till äktenskapsförslag som på papperet är odiskutabelt bra.

Mod att göra annorlunda behövs också om vi nånsin ska kunna komma till rätta med ojämlikheten på arbetsmarknaden. Igår var jag på ett seminarium om genus, arbetsmiljö och arbetsorganisation. Arbetsmiljöverket presenterade där rapporten Under luppen:  Kunskapsöversikt om jämställd arbetsmiljö som visar att det fortfarande råder stor ojämlikhet på den svenska arbetsmarknaden. Trots att det är fler kvinnor (66 procent) som examineras från högre utbildning så fortsätter männen att vara i majoritet på näringslivets såväl som det offentligas toppositioner. Fortfarande utför fler kvinnor mer osynligt arbete än vad männen gör (arbete de således inte får någon credit för) och fortfarande anses mäns problem väga tyngre än kvinnors. Detta duger inte.

Påväg till seminariet twittrade jag om min frustration över temat och att vi än idag, år 2013, pratar om arbetsvillkor och arbetsmiljö för kvinnor. Som om det vore något speciellt. Som om villkoren för kvinnor krävde särskilt uppmärksamhet. Så lyssnade jag på föreläsningen och påmindes om att vi visst måste prata om det: kvinnors arbetsvillkor och arbetsmiljöer är speciella.  Idag den 8 mars är det den internationella kvinnodagen och radio, tidningar, Facebook och Twitter svämmar över av artiklar och uppdateringar på temat kvinnors förutsättningar (se exempelvis dagens artikel på DN om att högskoleprovet missgynnar kvinnor eller lyssna på P1:s reportage om  kvinnodagens historia). Gott så. Men jag tror att om vi nånsin ska komma någon vart så måste vi börja se jämställdhet som en fråga som berör alla, alltid. Inte som en kvinnofråga som uppmärksammas en gång per år.

Sofie Andersson

Ps. Är du sugen på att höra mer om vilka likheter som finns mellan Austens 1800-tal och dagens relationer? Babel sänds på söndag kl. 20:00 i Svt2

Share