Naturligtvis kemi

Det spirande intresset för ”kemin runt omkring oss” har potential att bidra till diskussionerna om ett hållbart samhälle. Det skriver dagens gästbloggare Lars Öhrström, professor i oorganisk kemi vid Chalmers tekniska högskola och vice ordförande i Svenska Kemistsamfundet.

Man hör många som vill ersätta alla ”kemikalier” med naturliga ämnen. Ska man som kemist då känna sig missförstådd och baktalad? Jag tycker faktiskt inte det, även om man ofta kan ha synpunkter på språkbruket när ”kemikalier” kommer på tal. Dels för att själva principen är något vi delar: att vi för varje användning noga ska fundera på vilken nytta en viss molekyl eller kemiskt ämne gör och vilka problem som kan uppstå vid produktion, användning och efteråt, dels för att man med lite god vilja och pedagogik kan förvandla detta engagemang till, om inte ett kemiintresse så väl en insikt om vad kemi och kemikalier egentligen är.

Ta till exempel alla som vill göra egna ”naturliga” hygienprodukter. En stor, och verkar det, växande grupp. Avfärda dem inte, tyck istället att det är skoj och intressant, och framhåll hur mycket roligare det blir om man vet vad det egentligen är man pysslar med, det vill säga 100 % kemi (och många inser nog det också).

För mycket kemi blir det, och rätt snabbt också. Man vill naturligtvis göra egen tvål från grunden. Olika fetter kan man få tag på, men man måste ha en bas också. Får man använda natriumhydroxid? Jo, NaOH verkar vara OK, KOH också. Men farligt, använd skyddsutrustning. Instämmer helt, och glömt inte kontrollera pH på produkten. Hur gör man det då? Kanske det finns något spännande från frukt och grönsakslådan man kan använda, testat rödkål? Man undrar hur det kan tänkas fungera?

Ju förr desto bättre, eller i alla fall mer naturligt kan man också tycka, och hur gjorde egentligen farfarsfarmor? Aska kan man tydligen använda till diverse rengöring. Kanske man ska rena själva askan först och få pottaska, det vill säga natriumkarbonat, Na2CO3. Skoj, en kemisk produkt som våra förfäder bönderna en gång i tiden tillverkade både till husbehov för export.

Bönderna kunde också göra kaliumnitrat, eller salpeter, från den inkissade jorden i stall och ladugårdar. Den gjorde kungen sedan krut av, men man kan ju tänka sig att ta restprodukten från vår tvåltillverkning, glycerin heter den, eller E422, och kombinera den med nitratjonerna från salpetern för göra nitroglycerin.

Och vad ska man ha nitroglycerin till då? Fråga mina ingenjörskollegor som är väg och vattenbyggare. Till exempel byggde man tunnlar och vägar upp till byar och samhällen i Alperna som långt in på 1800-talet fått klara sig med åsnestigar. Närodlat i all ära, men när regnet lakat ur det mesta av joden (I) ur jorden för flera tusen år sedan är det inte så roligt. Men med tätare handelsutbyte med omvärlden var jodbristen över inom loppet av en generation, medel-IQ höjdes och snart fanns det inte längre några ”kretiner från Savojen” kvar ens i den mest avlägsna bergsby.

E422, vi kan också kalla den glycerol eller propan-1,2,3-triol, är dessutom en högaktuell kemikalie. Biodiesel kanske vi vill välja istället för fossila bränslen, och vips har vi ett globalt överskott på glycerol när vi omvandlat rapsoljan till RME, rapsmetylestrar. När nya hållbara och förnyelsebara råvaror som denna pumpas in till vår kemiska industri krävs nya processer och kemister och kemiingenjörer som kan både uppfinna och hantera dem.

Men vad ska man säga om att odla drivmedel istället för mat? Kanske att det inte är den enda pusselbiten vi behöver för att lösa våra energiproblem. Vi behöver också lösa ekvationen ”solljus” + ”kemister” = ”kemisk energi” (som t.ex. H2, metanol eller batterier) för att få tillstånd ett uthålligt samhälle.

Eller man kan också säga att mina förfäder hallandsbönderna sannolikt inte hade något emot det. När Krimkriget satte stopp för drivmedelsexport från Ryssland till Storbritannien drog produktionen igång och många av den tidens motsvarigheter till Londons dubbeldäckare och välkända ”cabs” gick på halländskt havre.

Svenska Kemistsamfundets inofficiella devis är ”Allt är kemi”, och det ska vi använda för att fånga upp detta omedvetna spirande kemiintresse för att få nyttiga och framåtsyftande diskussioner om ett hållbart samhälle. Och det är inte bara uppförsbacke tycks det, mer än 60 % av svenskarna anser enligt en EU undersökning att ”nya kemikalier kan hjälpa till att reducera användandet av naturresurser”.

Då är det desto mer oroande att våra gymnasister läser mindre kemi.  Att de studenter som läser vidare på kemist och kemiingenjörsutbildningar har sämre förkunskaper kan vi leva med, problemet är de som inte gör det. Få naturvetare och i stort sett inga ingenjörsstudenter klarar sig undan kurser i fysik och matematik. Kanske det är dags att höja keminivån för dessa igen, förslagsvis genom ordentliga kemiinslag i baskurser om miljö och hållbar utveckling.

Lars ÖhrströmLars Öhrström
Professor i oorganisk kemi vid Chalmers tekniska högskola och vice ordförande i Svenska Kemistsamfundet.
I höst kommer hans populärvetenskapliga kemibok The Last Alchemist in Paris, ut på Oxford University Press.

Svenska Kemistsamfundet är en ideell förening, öppet för alla som är intresserad av kemi.  Ändamålet är att befordra utvecklingen av kemin och dess tillämpningar.

Share

Science – it’s (not) a girl thing.

Europeiska Kommissionen är väl inte precis kända för att göra de mest populära utspelen men med Science- It’s a girl thing som lanserades i våras är de ute på osedvanligt tunn is. Kommissionen vill att fler kvinnor ska välja att satsa på (naturvetenskaplig) forskning och har därför dragit igång en kampanj för att få fler europeiska kvinnor intresserade av en en karriär som forskare. Hittills har det gått sådär. Youtubeklippet som skulle tala kvinnors eget språk och vara ” ‘fun, catchy’ and strike a chord with young people” blev så kritiserat att Kommissionen tvingades plocka bort det från alla officiella sammanhang och webbsidan som dedicerats projektet verkar inte ha uppdaterats på länge. Många fina ord men inte så mycket verkstad, med andra ord.

Jag kommer att tänka på Science- it’s a girl thing när jag hör om att Högskolan i Halmstads satsning på kvinnliga forskare.  Av högskolans professorer är det bara 20 procent som är kvinnor och därför avsätts nu pengar för att 10 kvinnor under två år ska få ägna minst två dagar i veckan åt forskning och åt att meritera sig. Syftet är att de ska få lättare att kvalificera sig for forskningens toppjobb. Är det här bra? Å ena sidan är svaret tveklöst ja: forskningen mår bra av att det finns en så bred representation som möjligt av perspektiv, erfarenheter och intressen. Men är kön den enda eller ens den mest intressanta variabeln? Knappast. Minst lika viktigt är t.ex. social status, uppväxtmiljö och erfarenhet från andra yrken. Problemet med Kommissionens såväl som Högskolan i Halmstads initiativ är att de förutsätter att kvinnor och män är diametralt olika. Man antar helt enkelt att kvinnor och män har så olika intressen att kvinnor måste ”speciallockas” att satsa på forskning och att forskningens output skulle bli en annan om könsfördelningen såg annorlunda ut. Huruvida specifikt ”manliga” respektive ”kvinnliga” intressen alls existerar är omöjligt att besvara (det finns ju en anledning till att den så länge sysselsatt särarts- och likhetsfeminister). Det viktiga är emellertid inte hur stor roll könet spelar, utan att riktade satsningar alltid är farliga eftersom de innebär att en viss faktor prioriteras framför andra möjliga. Hur ser det t.ex. ut med fördelningen av olika sociala bakgrunder på Europas Universitet? Något säger mig att det finns en betydligt större andel kvinnor än personer (från båda könen) som kommer från familjer som helt saknar akademiska traditioner…

Betyder detta att satsningarna är dåliga? Nja. Men hellre än att prata om vem vi vill ska forska borde vi fokusera på varför vi behöver forskningen och vilken forskning vi behöver. Och på denna punkt erbjuder faktiskt Kommissionen en bra ingång för alla som är intresserade. Under rubriken ”Six reasons science needs you” lyfter man fram sex forskningsområden som omfattar många av de utmaningar vår värld står inför. Det handlar om att hitta effektiva, rena energikällor, demografiska förändringar och behovet av att hitta nya lösningar för matförsörjning. Detta, själva forskningsfrågorna, borde stå i fokus. Inte vilka egenskaper vi vill att forskarna ska ha.

Sofie Andersson

Share

Är det extra illa när Nobelpristagarna oroar sig?

EU står inför ett vägskäl. Det menar de 42 Nobelpristagare och 5 Fields-medaljvinnare som idag skriver på SvD Brännpunk att Europa kan gå miste om bästa forskarna. I slutet av november träffas EU:s ledare för att diskutera (eller kanske snarare förhandla…) unionens budget för perioden 2014-2020. Ska medlemsavgifterna höjas, sänkas eller förbli oförändrade? Vilka politikområden ska prioriteras och hur ska man hantera det faktum att vissa av EU:medlemsstater befinner sig i djup ekonomisk kris? Det tycks onekligen ligga en hel del sanning i Sveriges EU-minister Birgitta Ohlssons (FP) biskrivning av budgetförhandlingarna som ”ett cyniskt politiskt spel” där den enes vinst är den andres förlust…

Sett ur detta perspektiv är Nobelpristagarnas debattartikel bara ett ännu ett uttryck för ännu ett särintresse. Ett inspel till de kommande förhandlingarna som syftar till att få politikerna att vilja satsa mer pengar på forskning. Poängen med artikeln – och anledningen till att jag tycker att det är värt att lyfta fram den här – är emellertid att forskning faktiskt inte är ett politikområde som alla andra och därför inte bör ses som ett särintresse. Tvärtom: forskning angår alla och alla – oavsett ekonomiskt utgångsläge – tjänar på att satsa pengar på att främja forskning och innovation.

Som Nobelpristagarna påpekar är länken sambandet mellan hur hur bra vi är på att möjliggöra och ta tillvara forskningsresultat och våra förutsättningar att hantera de utmaningar vi står inför idag å ena sidan och vår globala konkurrenskraft å den andra alldeles central Forskning är strategiskt mycket viktigt vilket gör forskningsfinansiering till en ständigt välmotiverad investering.

I en tid då EU:s medlemsstater slåss alltmer desperat om den europeiska pengapåsen är detta en välkommen påminnelse om vad som borde vara utgångspunkten för budgetförhandlingarna: nämligen, hur skapar vi bästa möjliga förutsättningar för en bra framtida utveckling? Forskarnas strategi att peka på (de åtminstone potentiella) vinsterna med att satsa på forskning snarare än att lyfta fram problemen som den ekonomiska krisen skapat är därför helt rätt.  ”Det sägs ofta att varje kris även medför möjligheter (…) Om EU-budgeten för för forskning och innovation kraftigt minskar riskerar vi att förlora en generation begåvade forskare just när Europa behöver dem som bäst”.

Spelar det någon roll att det är Nobelpristagare som säger det här? Kanske. För nog måste det tas som en extra stark varningssignal att dessa mycket framstående och gynnade forskare som slår vakt om forskningens framtid. Just dessa personer torde ju ha rätt goda förutsättningar att bedriva sin forskning – en av de trevligare effekterna av att belönas med ett Nobelpris. Att det är just Nobelprisvinnande forskare som varnar för vad som kommer att hända om ingenting görs är därför särskilt oroande. Om varningen får något genomslag i de kommande budgetförhandlingarna återstår att se. Låt oss bara hoppas att Sverige inte tar ambitionen att skära i EU:s budget in absurdum. Att se över EU:s kostnader är motiverat, men eventuella nedskärningar måste göras strategiskt.  Forskningen bör inte vara ett av de områden som drabbas.

Sofie Andersson

Också Saco instämmer i Nobelpristagarnas ord och konstaterar att EU måste satsa på forskning.

 

Share

Var det någon som sa naturvetenskaplig kompetens?

Näringsdepartementet släppte idag Den nationella innovationsstrategin. I strategin försöker man slå fast vägen till ett innovationsklimat i världsklass till år 2020 i Sverige. Hedervärt  och vem kan säga emot de tre huvudprinciperna i strategin: ”1 Bästa möjliga grundförutsättningar för innovation, 2 Människor, företag och organisationer som arbetar systematiskt med innovation, 3 Ett genomförande av strategin som utvecklar förutsättningarna och mötesplatserna utifrån en helhetssyn.”

Nu är det bara att hoppas att inte denna strategi blir en papperstiger och att regeringen också arbetar för att man verkligen får på plats ”forskning och högre utbildning av hög kvalitet för innovation” och ”ramvillkor och infrastrukturer för innovation” som man pratar om i strategin.

Annars är det främst en sak som på direkten fångade min uppmärksamhet i strategin. Den tar nämligen sin utgångspunkt i tillväxt- och sysselsättningsstrategin, Europa 2020, som tydliggjorts av EU:s konkurrenskraftsråd i förordningen om inrättandet av Horisont 2020 – ramprogrammet för forskning och innovation (2014-2020). I denna tar man upp följande samhällsutmaningar:

– Hälsa, demografiska förändringar och välbefinnande.

– Utmaningar för europeisk bioekonomi: Livsmedelstrygghet, hållbart jord- och skogsbruk, havs-, sjöfarts- och inlandsvattenforskning.

– Säker, ren och effektiv energi

– Smarta, gröna och integrerade transporter.

– Klimatåtgärder, resurseffektivitet och råvaror.

– Europa i en föränderlig värld: Inkluderande, innovativa och reflekterande samhällen.

– Säkra samhällen: Att skydda Europas frihet, säkerhet och medborgare.

Som sagt, var det någon som sa naturvetenskaplig kompetens?

 

Share

Om vem som egentligen lägger forskningsproppen, svenska politikers intresse för sakpolitik och om forskningens överordnade syfte

Ju närmare peaken i den forskningspolitiska debatten vi kommer desto hetare blir debatterna. Imorse var jag på ett seminarium arrangerat av Svenskt Näringsliv på temat  ”Snobbism hotar viktig forskning i Sverige”.  I sak kom inte mycket nytt fram: statssekreterare Peter Honeth (FP) lovade att kommande forskningsproposition innehåller viktiga förslag som kommer att utveckla svensk forskning. Madelene Sundström, vd för KK-stiftelsen talade sig varm för potentialen med nya, mindre högskolor och Harriet Wallberg-Henriksson, rektor för Karolinska Institutet efterlyste bättre samverkan inom forskningen.

Men debatten hade också några inslag som kändes som en frisk fläkt. Förutom att moderatorn PM Nilsson sa det många tänker, nämligen att Peter Honeth är den som egentligen lägger forskningsproppen – inte forskningsminister Jan Björklund själv, så var det faktiskt flera av de medverkande som nämnde meningen med forskning. Vi bedriver ju inte forskning i något slags terapisyfte utan för att vi vill ha resultat. Ett möjligen simpel men samtidigt helt centralt konstaterande.

Jag tyckte dessutom att Tobias Krantzs (chef för forskning och, innovation och utbildning på Svenskt Näringsliv) kritik av politikernas ointresse för forskningspolitiken var befriande. Krantz påpekade att svenska politiker och journalister är så upptagna av politiska sakfrågor att de missar det som verkligen betyder något. Nivån på a-kassan är visserligen viktig men angör knappast Sveriges framtid. Det gör däremot Sveriges förmåga att de utmaningar som världen står inför idag. Forskningspolitiken är grundläggande och kan inte behandlas som ett politikområde bland många andra. Tvärtom måste den genomsyra all politik och alla departement. Tack för det, Tobias Krantz!

Sofie Andersson

Ps. Det var också roligt att kunna konstatera att rörlighet och samverkan var återkommande svar på frågan om vad som behövs för att förbättra villkoren för svensk forskning. Just rörlighet och samverkan var ju huvudtemat för gårdagens Stockholm Meeting som Naturvetarna arrangerade tillsammans med KVA och VA igår. Missade du det? Titta på seminariet via vår webb.

Share