Dags att akademin börjar dejta?

I tidags anordnade vi ett seminarium på Karolinska Institutet, KI, för att diskutera akademiskt ledarskap. Eller snarare bristen på akademiskt ledarskap. För om det är någonting som blivit helt tydligt under månaderna som gått sedan regeringen meddelade att man planerar en utredning som ska titta på ledningen vid svenska lärosäten och sedan Excellensutredningen pekade ut ledarskap som nyckel till framstående forskning så är det att det svenska forskningssystemet lider brist på just ledning. Varför? Det finns flera orsaker och som Naturvetarnas ordförande Ivar de la Cruz och jag skrev på DN Debatt strax före jul så tenderar diskussionerna om vad problemet beror på ofta landa i någon slags pajkastning där ingen vill ta ansvar och alla skyller på varandra. Regeringen hänvisar till autonomireformen och säger att universiteten inte tar sitt ansvar och universiteten beskyller regeringen för att ge ansvar med ena handen och begränsa det med den andra. Vi kommer ingenstans.

Med seminariet Excellent ledarskap för excellent forskning ville vi ta steget bort från hur-hamnade-vi-här-diskussionen och istället rikta ljuset mot vad vi kan göra för att vända trenden. Så vad kan vi göra? Statssekreterare Peter Honeth, Sveriges Unga Akademis ordförande Christian Broberger, KI:s rektor Anders Hamsten och huvudsekreteraren för Excellensutredningen, Gunnar Öquist, var egentligen ganska överens om vad som behövs. Universiteten måste få reella möjligheter att ta ett långsiktigt ansvar för sin verksamhet, man måste börja använda rekrytering på ett mer strategiskt sätt än idag och återväxten av forskare måste säkerställas, bl.a. genom karriärvägar för unga forskare. Men när vi kom till frågan om genomförande, dvs. vem som ska se till att detta också sker, svävade paneldeltagarna på målet. Gunnar Öquist vill se en förändring av fördelningen mellan basresurser (alltså de resurser som går direkt till universiteten och som lärosäten själva disponerar över) och externa medel eftersom han menar att dagens system försvårar långsiktighet. Denna bild delas inte av Peter Honeth som tycker att fördelningen vi har idag är bra och att problemen snarare beror på att ledningarna inte vågar ta sitt ansvar. Christian Broberger ville hellre prata om meriteringssystemet och att detta inte uppmuntrar kvalitet. Han pekade bl.a. på det absurda i att externa medel ofta fördelas på basis av vilka som fått pengar tidigare.

Allt detta fick mig att fundera över två frågor. Akademiskt ledarskap är numera ett forskningspolitikens buzzword. Men vill vi verkligen ha ledarskap? Och om vi nu vill det, vad vill vi ha det till? Honeth, Broberger, Öquist och Hamsten svarade alla ja på den första frågan men det är högst oklart om de eller alla andra som i den forskningspolitiska debatten vurmar för ledarskapets betydelse har något svar på fråga två.

Excellensutredningens jämförelse av forskningen i Sverige respektive ett antal andra europeiska länder indikerar att en av de mer betydelsefulla skillnaderna handlar om hur ledningarna agerar. Universitetsledningarna i de mer framstående forskningsnationerna tycks vara betydligt starkare och tydligare än vad de är i Sverige. Enkelt uttryckt verkar de alltså både ha en klarare bild av vad de vill och mer målmedvetenhet ifråga om att driva igenom sina ambitioner. Detta leder till slutsatsen att ledarskap förvisso är viktigt, men bara så länge som det relateras till ett mål. För vad ska vi med en stark ledning till om målet saknas?

Häromdagen skrev Marita Teräs, strateg på Naturvetarna, på Naturvetarbloggen om att diskussionerna om akademiskt ledarskap gör henne mörkrädd. Hur kan de sitta där, kolugna som om ingenting har hänt och helt enkelt konstatera att det saknas kompetenta ledare på svenska universitet och högskolor, undrade hon och efterlyste akademiska ledare. Jag vill komplettera Maritas önskelista: förutom ledare så behöver vi idéer och visioner. Vi måste fråga oss vad vi vill med de universiteten och högskolorna. Utifrån detta måste i sin tur lärosätena formulera vad de vill. Vad är deras mål? Utan att ha detta klart formulerat för sig blir det – såklart – fullständigt omöjligt att leda någonting eller någonstans alls. För vilken ledare kan leda utan att veta var hon eller han är påväg? Och än viktigare, hur ska en ledare som saknar visioner och målbild få legitimitet för sitt ledarskap bland dem hon/han ska leda? Enkla påpekanden kanske, men icke desto fullständigt fundamentala. Och så väldigt lätt verkar det ju nu inte vara. Ingen av deltagarna vid vårt Excellensseminarium kunde ge något rakt svar på frågan om vilka visioner de har för svensk forskning eller för den delen, Karolinska Institutet.

Så. Kanske är det dags för lite matchmaking inom akademin? Jag har börjat med en annons:

Finnes: svenska universitet och högskolor i varierande storlek med god potential att utvecklas.
Sökes: målmedvetna och visionära ledare, redo för rejäla utmaningar.
Om svar anhålles snarast!

Sofie Andersson

 

Ps. Under våren kommer Naturvetarna att genomföra en undersökning på temat akademiskt ledarskap. Vilka aspekter tycker du att vi borde belysa? Kommentera här eller maila direkt till mig sofie.andersson@naturvetarna.se

 

Share

Nytt år, nya aktiviteter…

Aldrig är det så många som är så engagerade i så mycket som i början av januari. Ett nytt år innebär en chans till nystart: kalendrar går åt som smör, tidningarna fylls med tips om hur man kommer igång med ”sitt nya hälsosamma liv”, gymmen är fullbelagda och Facebook fullkomligen svämmar över av ”nu kör vi-”statusuppdateringar. Det är något på en gång fint och sorgligt i det här. Å ena sidan hoppet och ambitionerna, å andra sidan vetskapen om att kalendrar glöms bort, gymmen töms och att bullbilder åter blir vanligt förekommande i Facebookflödet… För tricket är ju inte att komma igång; den verkligen utmaningen ligger i att hålla i och att hålla ut. Att realisera, helt enkelt.

Forskningspolitikens 2013 går i realiserandets tecken. Med forskningspropositionen på plats är det dags att se till att regeringens satsningar – för det är verkligen satsningar det är fråga om – för de kommande fyra åren får full utväxling. De nya miljonerna till life science-sektorn ska hitta rätt, universiteten och högskolorna anpassa sig till höjda basanslag och Vetenskapsrådet står inför den grannlaga uppgiften att hitta sätt att öka rekryteringen av internationellt framstående forskare.

Naturvetarna då? För vår del kommer mycket att handla om att följa och att följa upp arbetet med forskningspropositionen. Vilka effekter får det faktum att en större andel av forskningsresurserna fördelas på basis av kvalitet? Kommer storsatsningen på Sci Life Lab leda till att forskningsinfrastrukturen och -kompetensen från det numera nedlagda Astra Zeneca i Södertälje tas till vara? Och kommer universiteten och högskolorna att använda sina utökade resurser till att satsa på att skapa förutsättningar för långsiktighet i sin forskning och utbildning?

Vår ambition är naturligtvis att också hjälpa till att underlätta att de nya satsningarna får så god effekt som möjligt. Av denna anledning arrangerar vi exempelvis ett seminarium för att diskutera ledarskap inom svensk forskning i slutet av januari Var är vi påväg och vem styr? och inom kort kommer vi att genomföra undersökning om just det akademiska ledarskapet.

Vi kommer också att följa upp diskussionen om rörlighet som vi startade i höstas med publiceringen av Jag kan inte men andra borde – en undersökning om rörlighetens status bland svenska forskare. Förra veckan var jag tillsammans med Frida Lawenius (chef för kommunikation och samhälle på Naturvetarna) och Sanna Johansson (ombudsman på Naturvetarna) på Utbildningsdepartementet för att diskutera hur vi kan förbättra förutsättningarna för svenska forskare att röra sig och samverka mer med statssekreterare Peter Honeth. Den 17 april arrangerar vi seminariet Bubbel & Debatt på samma tema (mer information publiceras på vår webb inom kort).

Januari och dags för omstart och nystart men också för uppstart. Hur det går och om vi håller ut längre än alla stolta ägare till nyinköpta gymkort kan du följa här på bloggen…

Sofie Andersson

 

 

 

 

 

Share

Tveksamt om forskningspropositionen blir den energiinjektion som behövs

Så kom den äntligen, forskningspropositionen.  Fyra år har gått sedan sist och förväntningarna var höga. I debatter, i artiklar och i intervjuer har utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund (FP) och (oftare) statssekreterare Peter Honeth upprepat mantrat om att allting snart faller på plats. Bara proppen kommer så löser den allt. Men gör den verkligen det, fixar allt?

De drygt 200 sidorna innehåller onekligen många bra förslag. Inte minst finns där några symboliskt mycket viktiga skrivningar: om sambandet mellan kunskap, forskning och tillväxt, om nödvändigheten i att skapa ett forsknings- och innovationsfrämjande klimat som lockar utländska forskare och företag att etablera sig i Sverige och om kopplingen mellan karriärvägar och rörlighet. (Just denna sista detalj läste jag med lika delar tillfredsställelse och förvåning: behovet av tydliga karriärvägar för forskare är en av Naturvetarnas absolut viktigaste käpphästar. Dessvärre har vi länge talat för döva öron. Innebär det faktum att man nu skriver att det inte finns någon motsättning mellan tydligt definierade karriärvägar å ena sidan och rörlighet å den andra att regeringen äntligen förstått att trygghet inte är detsamma som stagnation? Man kan ju hoppas…) Uppmuntrande är också att kvalitetsbegreppet ges en tydligare plats i det framtida forskningsfinansieringssystemet. Förutom att storleken på den andel resurser som fördelas utifrån kvalitet fördubblas från 10% till 20% kommmer sättet att mäta kvalitet att förändras. Dagens modell med bibliometriska mått kompletteras med det kvalitativa kollegial bedömning (oftare kallat peer review).

Men forskningspropositionen väcker också en del frågor. Vem ansvarar egentligen för att identifiera vilka konkreta åtgärder som behövs och, än viktigare, vem ansvarar för att genomförandet? Regeringen med Jan Björklund i spetsen säger ofta att Sverige i allmänhet och universitetsvärlden i synnerhet mår bra av mer frihet och mer självbestämmande. Jag håller helt med. Jag tror att de flesta både vill och motiveras av att själva kunna kontrollera sin tillvaro, oavsett om det gäller individ- eller organisationsnivå. Givet regeringens starka tro på självbestämmande skulle man ju kunna tro att det naturliga vore att bolla över ansvaret för att organisera forskningsverksamheten till lärosätena själva. Men proppen blir tyvärr bara en halvhjärtad spark i den riktningen. Visserligen inrättas ytterligare några incitament för lärosätena att satsa på kvalitet. Men lärosätenas möjlighet att faktiskt styra verksamheten fortsätter att vara begränsad. Nu undrar kanske vän av ordning om jag är helt ute och snurrar: borde inte universitetens inflytande vara större nu än nånsin förr med ökade basanslag och en nyligen genomförd autonomireform? På ett sätt ja, men detta är en sanning med modifikation. För samtidigt som mycket av detaljstyrningen av universitetens verksamhet flyttats från politiken till lärosätena själva så har det parallellt skett en minskning av den totala potten inflytande – dvs. de forskningsmedel som riktas direkt till universitet/högskolor.

Vetenskapens Värld i SVT hade igår ett både intressant och pedagogiskt inslag om forskningspolitik där de bl.a. intervjuade ekonomiprofessor Mats Benner om den s.k. Excellensutredningen. Excellensutredninen handlar om hur svensk forskning står sig i ett internationellt perspektiv och hur detta förändrats över tid. På 1980-talet bestämde svenska universitet och högskolor över ca 80% av forskningsmedlen. Idag är motsvarande andel lägre än 50%.

Basanslagens andel av den totala andelen forskningsmedel

När Björklund säger att universitetens inflytande är större nu än tidigare eftersom de idag bestämmer över mer pengar har han visserligen rätt på ett sätt. Det har skett en ökning av basanslagen i absoluta tal och förr bestämdes även fördelningen mellan fakulteter politiskt. Men eftersom det samtidigt skett en urholkning av samma resurser så har lärosätens relativa inflytande minskat.

Björklund och resten av regeringen försvarar minskningen av direkta anslag med hänvisning till att man inte vill styra forskningen. Också detta är en sanning med modifikation: på ett sätt kan man nämligen säga att den politiska styrningen ökat. Trenden är nämligen att en allt större andel forskningsmedel riktas till specifika områden. Vad svenska forskare ska forska om bestäms alltså i allt högre grad från politiskt håll; genom riktade satsningar via bl.a. Vetenskapsrådet. Meningen här är inte att ifrågasätta satsningarna som sådana (jag tror t.ex. att det är helt nödvändigt att stärka svensk life scienceforskning). Poängen är att det finns mer än ett sätt att se på frågan om politisk styrning av forskningen. Björklund vill gärna framhålla hur alliansregeringen ökat universitetens självbestämmande och vill inte alls kännas vid att politisk styrning fortfarande är ett faktum – bara på ett annat sätt än tidigare.

Frågan är om detta har någon betydelse: hur stor roll spelar politikens inblandning, egentligen? Mycket stor, visar det sig. En av Excellensutredningens viktigaste slutsatser är nämligen att den svenska av Benner kallad ”utspelsinriktade forskningspolitiken” riskerar att försvåra för nytänkande forskning. När forskningen är beroende av att forskarna ansöker om medel är det främst ”modern” forskning som premieras. Kontroversiella idéer och projekt faller ofta utanför ramen för externa anslag.

När vi tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien och Vetenskap & Allmänghet arrangerade det forskningspolitiska seminariet Stockholm Meeting för några veckor sedan var Gunnar Öquist, huvudsekreterare för Excellensutredningen på plats för att berätta om studien. Han berättaade att deras kanske viktigaste slutsats efter att ha jämfört situationen i Sverige med hur det ser ut i några andra europeiska länder är att långsiktighet och en god organisatorisk grund är nyckelfaktorer för högkvalitativ och framåtsyftande forskning. Det som behövs är således inte i första hand fler strategiska satsningar som är så populära i Sverige utan ett gott akademiskt ledarskap – något som i sin tur förutsätter ett tydligt mandat och resurser.

Sammanfattningsvis ger forskningspropositionen alltså anledning till både hopp och oro. Den huvudsakliga inriktningen är bra, men det är oklart om den kommer att bli den energiinjektion som det svenska forskningssystemet så väl behöver.

Sofie Andersson

Ps. Jag är egentligen inget stort fan av särskilda dagar (utom möjligen Kanelbullens dag) men jag kan ändå inte låta bli att nämna att det idag är Ada Lovelace-dagen –  en dag för att uppmärksamma kvinnliga naturvetenskapliga forskare. Läs mer om vem matematikern Ada Lovelace var eller lyssna på Vetenskapsradions inslag!

Share

Kan ett mobilitetsbidrag få igång forskarna?

En av rörlighetsdebattens viktigaste frågor är hur vi får svenska forskare att röra sig mer. Hur skapar vi strukturer som både möjliggör och uppmuntrar det gränsöverskridande som vi alla är så överens om behövs?

Sedan 2012 kan svenska forskare söka s.k. ”postddok-bidrag” från Vetenskapsrådet. Enkelt beskrivet möjliggör det för den som disputerat att arbeta några år utomlands, på ett utländskt lärosäte samtidigt som anställningen på ett svenskt lärosäte behålls. Idag skriver Elisabet Nihlfors, Vetenskapsrådet (VR) på Curies debattsida att VR planerar att införa ytterligare ett mobilitetsbidrag, med start från 2014. I likhet med postdok-bidraget är tanken att denna nya form av bidrag ska erbjuda såpass mycket fexibilitet och anställningstrygghet att fler svenska forskare vågar ta steget att röra på sig. Jättebra. Som jag skrivit här tidigare är ett av de tydligaste resultaten i vår undersökning om hur forskarna själva ser på rörlighetens status att de tycker att förutsättningarna saknas. Ett bidrag för att öka anställningstryggheten är onekligen ett steg på vägen.

Denna typ av bidrag riktar sig emellertid enbart till forskare som befinner sig inom ramen för akademin  och den kommer med andra ord bara åt den interna rörligheten. Lika viktigt som att öka rörligheten lärosäten emellan är att öka rörligheten mellan akademin och övriga samhället. För att komma åt detta krävs fler och större åtgärder än bidrag. Det handlar om att göra det möjligt att ha fler än en arbetsgivare (utan att man för den sakens skull ”straffas” genom att grunden för pensionen blir mindre) men också om att öka det faktiska antalet forskartjänster. Hur ska Sverige kunna vara en framstående forskningsnation om vi inte ger forskarna möjlighet att använda sin kompetens?

Jag tror också, i likhet med Karin Åmossa på Sulf, att det handlar mycket om att förändra attityder; inte minst inom universitetsvärlden. Det måste helt enkelt värderas högre än idag att ha erfarenheter från andra länder, sektorer och discipliner. Så hur når vi dit? Genom att fortsätta att diskutera frågan om mobilitet och genom att fortsätta påminna regeringen om att den forskningspolitiska debattens säkraste kort – rörlighet och samverkan – handlar om mer än att underlätta kommersialiseringen av forskningsresultat och uppdragsutbildningar.

Sofie Andersson

 

 

 

Share

Är all rörlighet alltid bra?

Jag vet inte hur många gånger jag använt orden forskarrörlighet, mobilitet och rörlighet de senaste veckorna. I planeringen av Stockholm Meeting, i analysen av vår enkätundersökning om svenska forskares rörlighet, i diskussioner med andra forskningspolitiskt intresserade inför forskningsproppen och inte minst, i arbetet med den rapporten Jag kan inte men andra bordesom presenterades förra veckan. Kort sagt har jag pratat väldigt mycket om rörlighet den senaste tiden – kanske t.om. för mycket enligt en del av mina vänner…

Men frågan om rörlighet förtjänar uppmärksamhet. Forskare som rör sig över olika typer av gränser (mellan discipliner, lärosäten, länder, verksamheter etc.) bidrar inte bara till ökad kunskapsspridning: de får också input till ny forskning. Dessutom innebär mötena med nya idéer och erfarenheter en konfrontation med och kanske i vissa fall ett ifrågasättande av de egna tankesätten. Enkelt formulerat skulle man kunna säga att forskningen mår lika bra av att forskarna rör på sig  som forskarna (och alla andra) mår av att motionera då och då.

Men är alla former av mobilitet alltid bra? Frågan ställs av Karin Åmossa, chefsutredare på Sulf, på Vetenskapsrådets tidning Curie. Åmossa påpekar att många av mobilitetens beivrare ofta glömmer att en del rörlighet faktiskt inte alls bidrar till att utveckla forskningens kvalitet- snarare verkar den destruktivt. Exempelvis är det knappast bra ur kvalitetsperspektiv när forskare byter lärosäte för att bristen på anställningar tvingar dem att göra så. Inte heller tjänar forskningen på att människor väljer bort en karriär inom den akademiska världen p.g.a. att villkoren och tryggheten är bättre inom andra verksamheter. Vi måste därför titta på varför och hur forskarna rör på sig menar Åmossa. Detta har hon givetvis alldeles rätt i.

En av de mest oroande resultaten i undersökningen om mobilitetens status bland svenska forskare är hur forskarna själva ser på förutsättningarna för rörlighet samt vad de tror är den främsta orsaken till att svenska forskare är så mycket mindre ”rörliga” än sina motsvarigheter i många andra länder. Endast 11 procent (11!) anser nämligen att det det finns goda möjligheter för svenska forskare att byta arbetsplats. Resten, dvs. 89 procent beskriver möjligheterna som varken eller, eller som dåliga eller t.om. mycket dåliga. En överväldigande majoritet av forskarna menar att den bristande rörligheten beror på att det saknas anställningsmöjligheter för forskare. Enligt 9 av 10 är det så svårt att hitta arbete som forskare idag att den som väl fått en tjänst inte släpper den i första taget. För den som tror på att både forskning och människor mår bra av att kunna välja är detta naturligtvis mycket nedslående. Hur många av Sveriges forskare stannar kvar på en tjänst där förutsättningarna för att bedriva forskning är bristfälliga bara för att de inte ser något alternativ?

Jag tror att både svensk forskning och svenska forskare skulle må bra av mer rörlighet. Jag tror t.om. att den svenska arbetsmarknaden generellt skulle må bra av att människor rörde sig mer. Att bli medveten om och tvingas utvärdera sina egna tankesätt i ljuset av andras är nyttigt – inte minst för att det bidrar till den personliga utvecklingen. Det är emellertid inte detsamma som att rörlighet är ett mål i sig. Tvärtom: rörlighet som beror på brist på valmöjligheter kan mycket väl få motsatt effekt och leda till att människor får ännu svårare att ompröva sina övertygelser.

Vi måste därför  1) inse att forskare också är människor. De vill också ha trygga anställningar, bra villkor och en schysst löneutveckling. 2) förbättra möjligheterna till rörlighet och kanske än viktigare, underlätta för människor att kombinera uppdrag. 3) förändra hur erfarenheter från andra verksamheter än den egna värderas. Att olikheter berikar må vara en klyscha, men det är en sann klyscha. Det borde därför löna sig mer än det gör idag att ha arbetat i olika typer av sammanhang.

Sofie Andersson

Ps. Det är intressant att Åmossa påpekar att rörlighet inte bara handlar om hur ofta man byter arbetsgivare. Helt rätt. Hur många gånger någon bytt jobb säger naturligtvis långt ifrån all hennes erfarenhet av gränsöverskridande – detta är bara en dimension av rörlighet. Det är därför synd att Åmossa nöjer sig med att komma med en syrlig kommentar utan att samtidigt erbjuda en alternativ mätmetod.

Share