Bra men mesigt förslag om klinisk forskning

Det går utför för den svenska kliniska forskningen. Den ecxeptionellt starka ställningen ( i förhållande till vår storlek) som Sverige hade under 80- och 90-talen har sakta försämrats och idag ser det rätt mediokert ut. Antalet kliniska prövningar som utförs här blir helt enkelt färre och färre.

I februari i år presenterades en ny utredning som haft i uppdrag föreslå hur denna trend kan vändas. Utan att gå in i detalj på vad utredningen säger så kan det sammanfattas ungefär så här:

  • Inrätta ett nationellt stöd  och samordningssystem, baserat på samarbete mellan en ny nationell nämndmyndighet och sex regionala stödfunktioner.
  • Förenkla regelverken och se till att det blir mindre komplicerat att initiera och driva kliniska forskningsprojekt.
  • Gör det enklare att hitta och motivera patienter att vara med i kliniska studier.
  • Förbättra statistikinsamlingen inom området.

Starka tillsammans är till största del en bra utredning. Analysen är genomarbetad och konsekvent, problembeskrivningen ger en bra bild av hur det ser ut idag och de konkreta förslag som läggs är vettiga.  Framförallt tror jag att dagens krångliga och segdragna regulatoriska processer som omgärdar den kliniska forskningen är en viktig bromskloss för att forskare och företag i såväl som utanför Sverige ska välja att förlägga sina projekt här. Men som förslaget nu är utformat återstår en hel del ytterligare att göra innan vi kan förvänta oss någon förändring.  Hur regelverkan ska förenklas, incitamentsstrukutrerna se ut och statistikinsamligen arrangeras  lämnas nämligen till den nya nämndmyndigheten att bestämma.

Naturvetarna tycker därför precis som exempelvis Myndigheten för TillväxtanalysSveriges Läkarförbund och Sweden Bio att det är ytterst viktigt att förslagen realiseras så snart som möjligt. Utredarn hade faktiskt dessutom gärna fått gå ännu lite längre.

Slutligen kan det vara värt att säga något om det som var utgångspunkten för utredningen. Är det verkligen så väldigt problematiskt att färre studier utförs just i Sverige, så länge de utförs någonstans? Å ena sidan är ifrågasättandet rimligt. Huvudsaken är ju faktiskt att nya läkemedel och behandlingar  tas fram och testas så att fler patienter blir friska, inte var i världen utvecklingen sker.  Å andra sidan kan finns det just ifråga om den kliniska forskningen ett stort egenvärde i att den finns inom landets gränser. Den lärprocess som uppstår medan forskningen bedrivs är en viktig del i utvecklandet av hälso- och sjukvården, inte minst eftersom de kliniker som varit inblandade i att ta fram ett nytt preparat eller en behandling har bättre förutsättningar att bidra till att nyheterna implementeras i det dagliga arbetet.  Ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv är det också viktigt:  för att ambitionen om en kunskapsintensiv arbetsmarknad ska kunna realiseras måste det såklart finnas högkvalificerade och specialiserade jobb för den högkvalificerade arbetskraften. Dessutom är finns en stor poäng i att uppmuntra den typ av samverkan som är en förutsättning för den kliniska forskningen eftersom den tenderar att stimulera till ny och ofta bättre forskning. Detta är ett värde som ibland glöms bort men som vi de facto går miste om om/när forskningen bedrivs i andra länder.

Sofie Andersson

Läs Naturvetarnas svar på remissen om klinisk forskning här.

 

 

 

 

Share

Märkliga platsannonser på KI

Häromdagen skickade Naturvetarna och Sulf ett gemensamt brev till Karolinska Institutets rektor där vi ber om ett förtydligande. KI har nämligen lagt ut ett antal platsannonser som väcker en mängd frågor om hur KI  egentligen tolkar reglerna för anställningar och hur de ser på sitt ansvar som arbetsgivare. Utan att gå in i detaljer (dem överlåter jag till min ombudsmannakollega Maja Reizenstein) kan jag konstatera att det ser lite tveksamt ut. Framförallt är det faktum att de efterlyser någon som innehar en tidsbegränsad anställning till ännu en tidsbegränsad tjänst ytterst märkligt. Hur tänkte de där? Att  man skulle stapla den ena projektanställningen på den andra var ju som bekant inte meningen med möjligheten till tidsbegränsade anställningar när den infördes i högskolan…

Det ska bli väldigt spännande att se hur (om alls) KI:s rektor Anders Hamsten svarar.

Nästa vecka är det äntligen dags för Akademikernas Högskolepolitiska Forum, en heldagskonferens om utbildningens och forskningens betydelse som Naturvetarna arrangerar tillsammans med Saco, Saco Studentråd och en hel rad andra Sacoförbund. Där kommer vi att diskutera en mängd olika frågor och ett av alla teman är just anställningsvillkoren i akademin. Syftet med seminariet ”Brain drain eller brain gain – vad håller högskolan på med”? är att lyfta frågan om vad som händer om de svenska lärosätena inte börjar ta sitt arbetsgivaransvar på större allvar och erbjuda bättre villkor till sina forskare. Som titeln på seminariet antyder tror vi att det finns en överhängande risk att duktiga forskare kommer att söka sig någon annanstans än akademin om inte villkoren förbättras.

Enligt en undersökning om tidsbegränsade anställningar som Sulf presenterade förra sommaren är KI ett av de värsta lärosätena i Sverige. De har helt enkelt väldigt få tillsvidareanställda. Det kan således vara idé för Anders Hamsten att ta våra frågor på allvar.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Share

Sökes: bredd och kulturförändring

Ungefär så kan slutsatsen från Vetenskap&Allmänhets, Sveriges Ingenjörers och Hanaholmens seminarium tidigare i eftermiddags sammanfattas. Temat var förstås samverkan och frågan för dagen om, och i så fall hur, samverkan kan mätas.

Ja, svarade Maria Landgren, chefsstrateg på Vinnova och konstigt vore det kanske annars: Vinnova är ju just nu mitt uppe i arbetet med att utarbeta en modell för att just utvärdera akademins samverkan med övriga samhället. Deras ambition är kunna fånga upp hela universitetens verksamhet, från utbildning och forskning till hur samverkan inkorporeras i ledningens strategier. Ja, svarade även Dan Brändström, ledamot i IVA och ordförande för den ”egna” expertgrupp för samverkan som Sveriges Ingenjörer tillsatte våren 2013. Han tryckte på att samverkan måste blir en mer integrerad del av universitetens belöningssystem och en parameter i meritvärderingen. Rimlig synpunkt med tanke på att det ju brukar vara det som mäts som premieras. Mycket mer än så fick vi tyvärr inte veta om expertgruppens arbete; deras rapport presentera nämligen inte förrän den 28 mars så den som vill ha mer konkreta förslag får snällt vänta tills dess…

Den intressantaste delen av diskussionen handlade emellertid om betydelsen av kultur och svårigheten att införa krav på samverkan utan att det ses som en naturlig del av  akademins verksamhet. Innan så sker kommer samverkan inte att bli integrerad på det sätt som Landgren, Brändström och övriga menade krävs för att det ska prioriteras. Jag tror att det ligger mycket i dettadet är knappast en slump att samverkan brukar benämnas ”den tredje uppgiften”.

Så hur förändrar vi kulturen?  Maria Lindholm, chefsutredare på Vetenskap&Allmänhet menade att indikatorer mycket väl kan vara ett första steg. Genom att sätta samverkansfrågorna i fokus och – om man hårddrar – faktiskt tvinga fram vissa förändringar, så kan de bidra till en kulturförändring på sikt.  Tänk om man dessutom samtidigt kunde se till att införa incitament på alla universitetens OCH samhällets nivåer så att nyttan av att samverka blir mer tydlig. Då kanske ett och annat faktiskt skulle kunna börja hända.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Share

Backar regeringen om högskolestiftelser?

Som jag skrev på bloggen häromdagen presenterade regeringen i början av sommaren ett förslag om att göra det möjligt för svenska universitet och högskolor att ombildas till stiftelser. Målet är att öka deras självständighet och på så vis underlätta internationella forskningssamarbeten. Som jag också skrev har förslaget kritiserats mycket hårt, trots att det är många som i likhet med Naturvetarna anser att dagens organisationsform behöver ses över.  Kritiken har handlat om alltifrån att universitetens verksamhet inte lämpar sig för att bedrivas i privat regi till att just stiftelseformen inte är det bästa alternativet. Men i debatten är det en punkt som fortsatt att komma upp, oavsett vem som uttalat sig, nämligen förslagets bristande underbyggnad.

När nu regeringen meddelar att planerna skjuts upp och att förslaget om högskolestiftelser ska utredas vidare kan det inte tolkas som någonting annat än att kritiken haft effekt – vad än Björklund säger. Det är bra. De senaste månadernas diskussioner som visat att förslaget saknar förankring måste tas på allvar.  Universitetens verksamhet är alldeles för viktig för att reduceras till att vara en del i en (parti)politisk strategi.

Självkritik är sällsynt i politiken – alltför sällsynt om ni frågar mig. Att kunna pröva och omvärdera idéer borde ju vara ett grundkrav i en demokrati.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

 

Läs mer: Fackförbundet ST välkomnar att regeringen skjuter upp förslaget och det gör också Stockholms Universitets rektor Astrid Söderberg-Widding. Hon är dock  kritisk till att regeringen inte respekterar den formella remisstiden utan meddelar sitt beslut redan nu. Sveriges Ingenjörer menar att beslutet att sakta ned processen är ett tecken på att regeringen lyssnat på kritiken. Detsamma skriver Erik Arroy, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer som hoppas att den fortsatta diskussionen ska utgå från frågan om ändamålsenlighet. German Bender, utredare på TCO, tycker att det är bra att regeringen backar men ställer sig skeptisk till att det kommer att innebära så stor skillnad i praktiken.

 

 

 

 

 

 

 

Share

Högskolestiftelser = en möjlighet för den svenska modellen?

Högskolestiftelseförslaget hotar universitetens kärnvärden. Det menar 36 svenska forskare som idag skriver på DN Debatt om att förslaget om att svenska lärosäten ska kunna drivas i stiftelseform öppnar för en bolagisering som i sin tur äventyrar såväl forskningens oberoende som dess kvalitet och samhällsnytta. Deras analys, om den stämmer, är alarmerande. Ty vad är den högre utbildningen och forskningen värd om den inte är oberoende, högkvalitativ och samhällsnyttig?

Men har de rätt? Svårt att säga: forskarnas argumentation är nämligen lika svajig som regeringens förslag. Låt mig förklara hur jag tänker.

Förslaget om att göra det möjligt för svenska universitet och högskolor att ombildas till privata stiftelser har sedan det presenterades i början av sommaren kritiserats hårt. Mycket har handlat om själva hanteringen: varför presenteras det i form av en skrivelse istället för en gedigen utredning (som är brukligt gällande så omfattande förslag som högskolestiftelseförslaget är) och varför blev remisstiden bara tre månader, trots att förslaget släpptes mitt i sommarsemestern och större delen var Sverige går på sparlåga? En del kritik har dock handlat om själva principen och om att stiftelseformen inte lämpar sig för det som är universiteten och högskolornas uppdrag. Emedan den första formen av kritik är rimlig och ytterst befogad är den andra mer tveksam. Kritiker lyckas nämligen inte visa varför stiftelseformen är så dålig idé. Detta gäller i högsta grad debattörerna på DN Debatt. Deras främsta kritik är att förslaget öppnar för att ”…högskolor omvandlas till aktiebolag där tillgångarna delas ut till ägarna”. De undviker dock att nämna att det i skrivelsen står att aktieformen är olämplig och att det inte finns något nödvändigt samband mellan stiftelseformen och vinstuttag. Deras kritik är ideologisk. Detta är självfallet helt i sin ordning, ideologi är (eller borde åtminstone vara) grunden för all politik och en naturlig grund för att vara för eller emot någonting. Problemet är bara att de 36 debattörerna inte låtsas om att deras ställningstagande har med ideologi att göra och att de dessutom använder sina akademiska titlar för att stärka sin trovärdighet. Detta är problematiskt, särskilt då de – och det med rätta! – kritiserar regeringen för bristande och onyanserad analys. Genom att skriva under som professorer, lektorer gör debattörerna anspråk på att komma med en mer nyanserad, icke-ideologisk analys än vad de faktiskt gör. Det är beklagligt eftersom det riskerar att dra uppmärksamheten från det som verkligen är en relevant och riktig kritik: nämligen att regeringen misslyckats kapitalt med att visa varför stiftelseformen är den bästa organisationsformen för svenska universitet och högskolor.

Naturvetarna är helt överens med de 36 forskarna om att liggande förslag är bristfälligt. Vi vill exempelvis se att representationsrätten för studenter och anställda i stiftelsernas styrelser säkerställs och att det införs någon form av garanti för offentlighetsprincipen såväl som rättsäkerhet. Men det som tyvärr verkar ha tappats bort i debatten är att förslaget faktiskt skulle kunna innebära en del vinster också. Så länge den kvaliteten och oberoendet för den högre utbildningen och forskningen garanteras så finns ingenting som säger att staten måste vara huvudman för de svenska lärosätena. Framförallt finns inget som säger att staten måste vara arbetsgivare för dem som arbetar inom akademin. Naturvetarna är därför försiktigt positiva till idén om ombildning eftersom vi ser att det skulle kunna innebära en öppning för den svenska modellen; en öppning som i sin tur kunde innebära en chans att etablera för akademin specialsydda kollektivavtal.  Det tror vi vore bra för våra medlemmar (studerande som anställda) och för utbildningens och forskningens kvalitet.

Sofie Andersson

 

Mer läsning:
Några av de som hittills svarat på remissen är Ekonomistyrningsverket , Sveriges Ingenjörer och Universitetskanslerämbetet. Naturvetarnas svar på förslaget om högskolestiftelser hittar du här och ytterligare kommentarer kring öppningen för den svenska modellen här. Läs också
P.O Rehnqvists kommentarer kring om den vårdslösa debatten om högskolestiftelse 

Share