Reflektioner från utkanten av storstaden

Nu lånade jag rubriken här ovan från en svensk rapgrupp men jag hoppas att de inte missminner för det känns träffande för detta alster jag tänkt författa från…Almedalen. Att hävda att Visby är utkanten av Stockholm kanske någon har en invändning mot men just där jag sitter känns det som att jag sitter i en förort till vår huvudstad. Hur då kanske du tänker? Jo, jag har just slagit mig ner framför ett 60-talshus som skulle kunna ligga i en Stockholmsförort men främst är det för att det på de senaste minuterna bara har gått förbi folk som jag känner och som bor i Stockholm. Men nog om rubriken, det var inte det jag tänkte skriva om utan mera lite olika reflektioner.

Jag skulle egentligen ha gått på seminariet ”Vad händer med jobben när datorerna arbetar åt oss?” för ett tag sedan men var tvungen att ändra mina planer för att istället arbeta med en sak på min…dator. Lite paradoxalt. Man kan väl säga att som utredare på Naturvetarna är man inte riktigt där än vad det gäller datoriseringen i samhället.

En annan fråga som många seminarier har behandlat har varit hur långt vårt arbetsliv ska vara framöver, utifrån ett pensionsperspektiv (hur länge måste vi jobba för att det ska gå ihop såväl samhällsekonomiskt som på det individuella planet) men också utifrån hur man ska kunna växla karriär. Panelerna har mest bestått av personer som befinner sig närmare pensionen snarare än långt ifrån den, för att uttrycka sig lite diplomatiskt. Det kan man uppleva som problematiskt, då de representerar experterna på dessa frågor, men min spontana reflektion kring dessa experter är att de alla sett oerhört fräscha, hälsosamma och vältränade ut. Dessa tjänstemän har verkligen gett sken av att det är fullt möjligt att arbeta längre upp i åldrarna för den som så vill. Age is but a number!

Innovation står också högt på agendan och att höra ledamöter i utbildningsutskottet prata om att samverkan och forskning inom främst life science och kring frågor om klimathotet (sagt på seminariet ”Allt man kan göra av olja kan man göra av trä”) är positiva signaler för Naturvetarna. Samtidigt konstaterade en av paneldeltagarna på sagda seminarium att ”Samverkan vill alla ha, det är lite som fred på jorden. Men vem tar ansvar för det?” Lite så är det ju, det pratas ofta vitt och brett om samverkan mellan akademi och näringsliv men ”talk is cheap”.

Till och med att göra utredningar kan ibland vara ganska verkningslöst…iaf om man sedan inte gör något med dem. Nu ska jag iväg och fråga Åsa Romson varför regeringen har varit helt tyst sedan Miljömyndighetsutredningen, som konstaterar stora brister i miljötillsynen, kom tidigare i våras. Det ska bli väldigt intressant att höra vad/om regeringen har något på gång för att hantera de problem som utredningen lyft…

Share

Kostnaden för kost måste få kosta…

…annars kommer det att kosta mer än vad det smakar.

Det är intressant när parallella spår som man arbetar med på olika sätt sammanfaller. När jag öppnade DN imorse mötes jag av en bild på fläskfilé och rubriken Smittat kött i svenska butiker. Det handlar om att resistenta MRSA-bakterier har hittats i stora mängder i danska och tyska förpackningar med fläskkött. Jag fortsätter bläddra till sidan 6 och DN.Debatt och finner då att dagens debattartikel har rubriken Kostbehandlingar kan spara miljoner i diabetesvårdenI artikeln skriver man att regeringen måste satsa på kostforskning då det är en viktig del i kampen mot flera stora folksjukdomar. ”Nu  behövs statliga medel för att möta framtidens vårdbehov” skriver författarna av artikeln.

Innan jag fortsätter bläddra i tidningen stoppar jag upp och tar mig en funderar på seminariet om Bättre hälsa, vård och omsorg som jag närvarade vid i lördags. Där gick diskussionen nämligen in på att vi inte får glömma det förebyggande arbetet när vi pratar om vården och att vi i högre grad bör tänka mer utifrån hur vi åstadkommer en bättre hälsa i framtiden. Varpå jag omedelbart sände iväg en tanke, och ett twitterinlägg, där jag ställde mig förundrad till att antalet kommundietister under senare år har minskat på totalen i Sverige. Det verkar rimma illa med förebyggande arbete kring kost för en bättre hälsa tänker jag. Jag arbetar med frågan kring kommundietister och skrev senast i augusti ett blogginlägg om saken.

Funderar så smått på om det inte är dags att bläddra vidare i DN när jag plötsligt kommer att tänka på seminariet som jag var på igår Forskning för framtiden. Där var kommande forskningsproposition, som det skrivs om i debattartikeln i DN, naturligtvis det som diskuterades, analyserades och dissekerades på alla ledder och bredder. Vänder så till slut sida i tidningen och hamnar på uppslaget om det danska och tyska köttet som bär på resistenta bakterier. Hamnar småningom på ett stycke som berättar att man i Sverige hittills bara hittat MRSA i ett prov för några år sedan. ”Att bakterien inte fått fäste här beror bland annat på strikta regler för införsel av levande grisar och för djurhållningen. Det beror också på att Sverige har EU:s lägsta användning av antibiotika till djur” skrivs det. Det svenska djurskyddet och även hur kött med dålig djurvälfärd med en hög koncentration av antibiotika på sikt riskerar att göra de som konsumerar det sjuka och ge svårbehandlade infektioner är också frågor jag arbetar med ur olika infallsvinklar. Just den kopplingen skrev jag om i ett blogginlägg i april.

Känner mig rätt färdig med DN och så där lagom nöjd med dagens inventering av tidningen. Går vidare till SvD och det första jag stöter på är en debattartikeln med rubriken Nej, Sverige har inte världens bästa djurskydd. När det gäller rubriken är jag och artikelförfattarna helt överens men det visar sig att de har en helt annan infallsvinkel på djurskyddet än vad jag har. De skriver om att lagstiftningen de facto inte är den bästa i hela världen. Jag däremot driver frågor kring det svenska djurskyddet utifrån organisationsaspekter och arbetsmiljöproblematik med samma motto. Det finns mycket att göra på dessa punkter i det svenska djurskyddet.

Jag känner mig nu lite som Nemo i The Matrix (visst är det så Keanu Reeves karaktär heter?) att jag kan se just The Matrix, alltså se hur allting hänger ihop, i en kort men intensiv känsla av total hybris…innan jag landar igen och inser att jag egentligen inte har åstadkommit någon kännbar förändring kring de frågor jag arbetar med. Bara att ta på sig hängslena och fortsätta kämpa men det är ju kul att det finns andra i samhället som kan hjälpa till att driva frågor framåt som är viktiga för Naturvetarna. Och just som jag börjar landa i mitt trygga, sansade utredar-jag och ska avsluta det här blogginlägget börjar låten Ikaros med Niello spelas på radiostationen som jag lyssnar på där en textrad är ”Vingar utav hybris”…nästan lite läskigt känner jag…och jag vet inte om och i så fall hur jag ska tolka denna symbolik?

Däremot är jag som sagt tillbaka på jorden helt oavsett vad som spelas på radio och kanske är det så att en väg framåt kring de rätt disparata frågor som jag arbetar med och en linje att driva hårt, ur olika infallsvinklar, är att kostnaden för kost måste få kosta…så får vi se hur långt vingarna bär…

Share

Minska glappet mellan akademi och samhälle

Sverige behöver mer dialog och samverkan mellan forskare och det omgivande samhället. Det är en förutsättning för att möta de stora framtidsutmaningar som världen står inför. Det skriver Klas-Herman Lundgren, projektledare och kommunikationsstrateg på Vetenskap & Allmänhet.

Jag jobbar med dialogen och kunskapsflödet mellan forskning och samhälle – det som ofta kallas samverkan. Jag tror att de flesta håller med om att samverkan är viktigt, och nog är ordet ett välanvänt så kallat buzz-word både under Almedalsveckan och i den forskningspolitiska världen. Ingen är emot att lärosäten och forskare ska samverka med resten av samhället. Samtidigt är arbetet med samverkan ofta inte något som är meriterande för forskare och det ger inte heller extra forskningspengar. Därför blir samverkan alltför ofta bortprioriterat en stressad forskarvardag.

Denna vecka släppte vi på Vetenskap & Allmänhet vår årliga undersökning om allmänhetens syn på forskning och forskare, VA-barometern. Förtroendet för forskning vid lärosäten når rekordnivåer. 89 procent har stort eller mycket stort förtroende för forskare vid universitet och högskolor. Samtidigt visar våra årliga mätningar att förtroende för forskning är lättrörligt och inte nödvändigtvis måste bestå. Svenskarna är inte heller okritiska utan hyser en del farhågor. Bland annat anser de flesta att forskare som använder sig av dataregister i sin forskning bör ha vissa restriktioner och många litar inte helt på nyheter om forskning som presenteras i media. Många menar också att forskare ofta tycker olika i viktiga frågor.

Att arbetet med samverkan nedprioriteras riskerar att medföra stora problem på lång sikt. Världen står inför en rad kolossala utmaningar inom områden som klimat, energi och hälsa liksom inför behovet att skapa inkluderande och hållbara samhällen. För att klara detta behövs forskning. Men resultaten som tas fram måste också spridas och komma till användning. För att lösa utmaningarna krävs i regel kostsamma och långsiktiga satsningar, god förankring hos väljare och beslutsfattare, och ibland till och med medborgarnas aktiva hjälp.

Forskare och samhälle kan lära sig av varandra via en bred samverkan och dialog. Forskarna kan bidra med sin kunskap till förståelse, diskussion och analys av olika fenomen i samhället. Det gynnar demokratin, stärker regioners utveckling, inspirerar unga och ger forskningsresultat större möjlighet att nå användning i samhället. Samtidigt kan även forskarna få nya perspektiv. Många forskare skulle också vilja få mer intryck från omvärlden, delta i samhällsdebatten och berätta om sina resultat. Men då måste de få stöd och resurser som ger dem bra förutsättningar för detta.

Därför behövs en tydlig politik och ekonomiska resurser som kan stärka arbetet med samverkan. Just nu pågår ett regeringsuppdrag vid innovationsmyndigheten VINNOVA som ska utveckla förslag till ett system för att fördela pengar till forskning utifrån bland annat samverkan. Om de lyckas att väga in uppgiften i sin helhet kan ett sådant system ge mycket positiva effekter. Men då behöver alla aspekter av samverkansuppgiften vägas in – annars kommer det att slå fel.

Sammanfattningsvis har vi ett högt förtroende för forskning i Sverige och det är tydligt att vi är villiga att satsa pengar på forskning. Samtidigt visar mätningen på vikten av att forskare deltar i dialogen om vad forskningen syftar till och hur den genomförs. Här blir de stora samhällsutmaningarna och debatten om registerbaserad forskning kopplad till den personliga integriteten tydliga exempel på vikten av dialog mellan forskare och allmänhet.

Samverkansuppgiften är för viktig för vårt samhälle för att låta den bero av enskilda eldsjälars engagemang. Den måste bli en självklar och integrerad del i forskarnas vardag!

KlasHermanLundgren_80pxKlas-Herman Lundgren är projektledare och kommunikationsstrateg på Vetenskap & Allmänhet.

Vetenskap & Allmänhet, VA, främjar dialog och öppenhet mellan allmänhet – särskilt unga – och forskare. Föreningen arbetar för att åstadkomma samtal i nya former om forskning. VA utvecklar också ny kunskap om samspelet forskning – samhälle genom opinionsundersökningar och studier. Medlemmar är ett 80-tal organisationer, myndigheter, företag och föreningar. Dessutom finns individuella medlemmar. Se även www.v-a.se

Share

Vem forskar på våra lärosäten?

För att skapa kreativa miljöer för forskare krävs ett öppet förhållningssätt och transparens i rekryteringsprocessen. Inte kortsiktiga forskningsprojekt eller bristande mobilitet och nytänkande som verkar vara fallet på en del lärosäten idag. Det skriver gästbloggaren Annette Granéli, ordförande i Sveriges unga akademi och forskarassistent i biofysik på Göteborgs universitet.

I höstas presenterade Kungl. Vetenskapsakademien en rapport (Excellensutredningen) som framhöll att svensk akademisk forskning i naturvetenskap och medicin tappar mark gentemot jämförbara länder. Mest oroande är att tillväxten av forskning med störst genomslagskraft är lägre än på andra håll. Siffrorna pekar alltså inte direkt uppåt, det riskerar att bli värre innan det blir bättre. Ändå satsas stora summor på forskning och betydelsen av naturvetenskaplig och medicinsk forskning lyfts fram som aldrig förr.

Jag tror att de flesta är överens om att en bra forskningsmiljö kännetecknas av öppenhet, ett inflöde av både personer och idéer och en viss brokighet i forskarnas bakgrund. Framför allt måste forskarna väljas på grundval av meriter.

Hur ser det ut på de svenska lärosätena? Har vi förutsättningar att skapa denna typ av kreativa miljöer? Vilka blir forskare och professorer?

Statistiken är tyvärr nedslående. 29 procent av forskarassistenterna inom naturvetenskap och teknikområdet är kvinnor, men kvinnor utgör blott 12 procent av professorerna. Skillnaderna tycks inte växa bort av sig själv.

Män blir i dubbelt så hög utsträckning som kvinnor professorer tidigt i karriären. Dessutom visar statistik att forskare som inte är födda i Sverige i större utsträckning är verksamma som postdoc-forskare och forskarassistenter än som professorer och lektorer. Ju högre i den akademiska hierarkin vi tittar, desto tunnare blir det alltså med personer som inte är svenska män. Väldigt många professorer och lektorer har dessutom blivit kvar vid samma lärosäte där de doktorerade – på Lunds och Göteborgs universitet gäller detta 70 procent av professorerna och 80 procent av lektorerna. För att citera Bo Rothstein (statsvetare från Göteborgs universitet): ”Hemkära forskare skapar slutna miljöer”.

Strukturen skapar alltså motsatsen till de öppna och kreativa miljöer vi vill ha. Hur har det blivit så här tokigt? Många faktorer spelar in men detta är några av de viktigaste:

  1. Avsaknad av ett transparent karriärsystem.
  2. Kortsiktiga forskningsprojekt på grund av ett alltför stort beroende av externa anslag.
  3. Forskare som verkar tycka att mobilitet, jämställdhet och nya idéer inte är så väldigt viktigt.

Punkt tre är nog mest förvånande. Det är häpnadsväckande att lärosätena anser sig ha råd att hålla sig med sådana attityder i en forskningsvärld vars själva essens är nytänkande.

För attityder formar forskningsmiljöerna. Våren 2012 presenterades en utredning (Jämställda fakulteter, hsv) kring jämställdhet. Som förklaring till varför det är en så liten andel kvinnor inom vissa delar av naturvetenskapen anförde en manlig professor följande:

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på den slags abstrakt tänkande och analys som är grunden för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det. Det går överhuvudtaget inte att prata med flickor under den här tiden. Runt arton års ålder börjar de komma tillbaka, men då har de ju tappat så mycket att de aldrig riktigt kommer i kapp killarna.”

Svaret är så remarkabelt att jag först trodde att det hade författats av en stor humorist, men så var nog tyvärr inte fallet.

Jag är ganska säker på att sådana attityder, jämte kortsiktigheten, bär ett stort ansvar för de resultat som visades i Excellensutredningen.

Vi har alltså mycket att ta itu med. Vi måste skapa rätt förutsättningar för lärosätena att vara de myllrande, kreativa, ifrågasättande och nyskapande institutioner de är tänkta att vara.

Vi måste bli öppnare. Vi måste rekrytera transparent och inte anställa den käcka nydisputerade killen eller tjejen i rummet bredvid, oavsett hur duktiga de än är. Vi ska premiera mobilitet, nytänkande och självständighet. Vi kan motverka kortsiktighetstänkandet genom att betala forskarens hela lön tillsammans med projektmedel, så att inte hela verksamheten bygger på externa medel.

Politiskt innebär detta att mer pengar bör direkt till lärosätena utan att passera forskningsråden.

Jag är optimistisk. Jag tror att vi kan lyckas vända denna oljetanker. Vi måste helt enkelt göra det. Men vi har långt kvar. Är ni med?

Annette-Granèli-färg_80pxAnnette Granéli är ordförande i Sveriges unga akademi och forskarassistent i biofysik på Göteborgs universitet. Hon fascineras av proteiner och DNA som hon studerar både på längden och på tvären.

Sveriges unga akademi är en fristående akademi vars syfte är att fungera som ett tvärvetenskapligt forum och ge en forskningspolitisk plattform för unga forskare i Sverige.

Share

Vetenskap <3 samhälle?

EU vill stärka allmänhetens förtroende för forskning och vill med sitt nya program för forskning och innovation, Horizon 2020, fördjupa relationen mellan vetenskap och samhället. Samtidigt blir ett av de viktigaste projekten, Scence in Society, helt utan finansiering. Går det ihop? Tveksamt, tror Cissi Askwall, generalsekreterare på Vetenskap & Allmänhet (VA), som idag gästbloggar på Naturvetarbloggen.

”Fördjupa relationen mellan vetenskapen och samhället”. Det är ett av målen för EU:s kommande ramprogram för forskning och innovation, det som fått namnet Horisont 2020. För mig som jobbar i en organisation som ska främja dialog och öppenhet mellan allmänhet och vetenskap låter det både lovande och insiktsfullt.

Men samtidigt som ”behovet av att återta allmänhetens förtroende för forskningen” lyfts fram i förslaget till Horisont 2020 har det särskilda programmet för just Science in Society tagits bort. Science in Society har hanterat områden som t.ex. medborgarengagemang, forskningskommunikation och utveckling av undervisningsmetoder. Frågorna finns visserligen kvar men tanken är att de i fortsättningen ska vara horisontella principer som ska genomsyra alla delar av ramprogrammet.

Även det låter i grunden bra. Men risken är uppenbar att viktiga frågor kommer att försvinna helt och hållet – som det kan bli när frågor inte får ett tydligt utrymme. Utan ett eget program i Horisont 2020 blir det heller ingen egen budget. Och utan pengar är det som bekant svårt att åstadkomma någon verkstad.

Just via Science in Society-programmet har EU-kommissionen de senaste åren utvecklat en struktur för RRI, Responsible Research and Innovation. RRI ska vara en vägledande princip i Horisont 2020 och strukturen består av sex delar: People and civil society engagement, gender equality, science education, open access, ethics och governance.

Men ska RRI bli mer än en ambition behöver vi runt om i Europa testa olika angreppssätt för att faktiskt få till stånd ansvarsfull forskning och innovation – och då behövs pengar att söka för att kunna driva sådana pilotprojekt. Därför behövs ett särskilt program för Science in Society/RRI även i Horisont 2020.

Europaparlamentet har kommit till samma slutsats. Parlamentets ITRE-utskott som har hand om industrifrågor, forskning och energi vill se ett nytt program kallat Science with and for society: A cross-cutting Challenge. Parlamentet har högprioriterat utskottets tillägg (Amendment 137) om ett sådant program. Tillägget innehåller kärnvärden som öppenhet, dialog, transparens och demokratisering av forskning och innovation – samtidigt som det lyfter fram de sex RRI-delarna.

Efter att ha jobbat med att främja samverkan mellan forskare och det omgivande samhället sedan 2002 är vi på Vetenskap & Allmänhet övertygade om att även ganska små summor som avsätts för pilotprojekt kan ge stora effekter. Vi talar förstås delvis i egen sak, men också av egen erfarenhet eftersom vi har varit med i ett projekt kallat ComScience, finansierat av sjunde ramprogrammets Science in Society-program. Pilotprojekten kan handla om sådant som att inspirera unga att intressera sig för forskning, att möjliggöra dialog på nya sätt mellan forskare och olika samhällsaktörer och att utveckla metoder för att ge allmänhet och civilsamhälle möjlighet att påverka forskningens inriktning.

Ska EU långsiktigt kunna satsa på forskning är stöd från EU-medborgarna förstås en förutsättning. Allmänheten har dessutom rätt att veta och kunna påverka hur deras skattepengar används och vad forskningen går ut på. Därför är det nödvändigt att satsningarna på forskning förankras och sker i dialog med medborgarna.

I Ministerrådet har Sverige tyvärr slutit upp bakom förslaget att Science in Society inte ska finnas som ett specifikt program – men förhandlingarna mellan rådet och parlamentet om Horisont 2020 pågår fortfarande och frågan om Science in society kommer förmodligen upp mot slutet av april.

Utbyte av kunskap, idéer och resultat mellan forskningen och samhället i stort gynnar både forskningens kvalitet och samhällets utveckling. Låt oss därför hoppas att Sverige agerar så att Ministerrådet stödjer Europaparlamentets tilläggsförslag i slutförhandlingarna – så att Science in Society går en ny vår till mötes!

cissi-askwall-color_80px
Cissi Askwall

generalsekreterare på Vetenskap & Allmänhet

Vetenskap & Allmänhet, VA, är en ideell förening som arbetar för att främja dialog och öppenhet mellan forskare och allmänhet. Deras utgångspunkt är att dialogen bör utgå från vad människor är intresserade av snarare än från vad forskarna själva vill föra ut. 

Naturvetarna är en av VA:s medlemasorganisationer och Helena Nicklasson, förbundsdirektör på Naturvetarna, sitter i VA:s styrelse. VA stod dessutom tillsammans med Naturvetarna och Kungl. Vetenskapsakademien bakom den forskningspolitiska konferensen Stockholm Meeting i höstas. 

 

Share