Vad är en doktorsexamen värd på svensk arbetsmarknad?

Är arbetsgivarna fullt ut medvetna om vilket mervärde en forskarexamen innebär? Är doktorerna förberedda för den arbetsmarknad de kommer att möta? Och finns ett adekvat karriärstöd för disputerade som siktar mot en karriär utanför akademin? Det korta svaret på samtliga frågor är tyvärr nej, enligt rapporten ”The value of a PhD Degree in the Swedish Job Market”.

Rapporten väcker många frågor. Hur kan det exempelvis komma sig att bara 20 procent anser att de har bra eller utmärkta karriärmöjligheter, trots att de tillhör de mest välutbildade i Sverige och sällan varit arbetslösa? I runda slängar har endast en procent av Sveriges befolkning en forskarutbildning och endast tre procent av de svarande hade varit arbetslösa. Jag undrar också vad denna pessimistiska syn på de egna möjligheterna beror på och hur denna inställning påverkar de faktiska framtidsutsikterna?

Att arbetsgivarna inte till fullo förstår mervärdet av att anställa disputerade är inte bara en förlust för de verksamheter som går miste om kompetensen, utan också för hela samhället. Doktorerade är den länk mellan forskning och praktik som så väl behövs, men som tycks vara svagare i Sverige än i många andra länder.

Till råga på allt är bristen på karriärstöd stor. Jag känner mig tacksam för att de kollektivavtalade trygghetslösningarna i form av TRR och Trygghetsstiftelsen levererar när andra samhällsaktörer misslyckas och också så klart över att Naturvetarna sedan länge erbjuder alla sina medlemmar en mycket uppskattad karriärservice.

Share

Viktigt att högskolan behåller kompetensen

Idag presenterade Universitetskanslerämbetet (UKÄ) och SCB nya siffror som visar att personalen inom den svenska högskolan blir alltmer välutbildad: på elva år har andelen forskarutbildade ökat med drygt 10 procentenheter. 2001 var 12 200 personer (56%) av de ”helårsanställda” forskarutbildade; 2012 var motsvarande siffra 18 300 personer (66%)

Naturvetarna har tillsammans med många andra länge pekat på att de dåliga villkor som erbjuds vid svenska universitet och högskolor riskerar att leda till att kvaliteten i forskningen och utbildningen försämras. Det finns en uppenbar risk att högskolan går miste om de största talangerna när villkoren som erbjuds inom näringslivet och andra verksamheter är så mycket bättre än de inom akademin. Att andelen högutbildade inom högskolan nu ökar är i bästa fall ett tecken på att fler ser akademin som en lockande arbetsplats. En lika trolig men betydligt dystrare förklaring är att förändringen snarare beror på konjunturläget och situationen på arbetsmarknaden generellt än med människors inställning till att arbeta inom den svenska högskolan.

Förra veckan var Pantea Ansari, ombudsman på Naturvetarna, och jag i Washington DC. Tack vare ett stipendium från Saco hade vi möjlighet att åka till USA för att göra studiebesök hos ett antal intresseorganisationer, tankesmedjor och forskningsfinansiärer för att (bland annat) undersöka hur de arbetar för att stimulera rörlighet och hur de utmaningar som arbetsmarknadens internationalisering innebär för individer såväl som nationella organisationer hanteras. Besöket var givande på en massa olika sätt men det som gjorde absolut störst intryck på mig var den fundamentalt annorlunda synen på ”samhället kontra akademin” som samtliga våra intervjupersoner gav uttryck för. När jag frågade Tom Wang, chef för internationell samverkan på the American Association for the Advancement of Science (AAAS – en intresseorganisation som arbetar för att föra fram forskningens och forskares betydelse i samhället) om hur AAAS ser på frågan om sektorsöverskridande rörlighet fick jag först tystnad till svar. Tom såg helt nollställd ut och undrade sedan lite försiktigt vilken ”fråga” jag egentligen tänkte på? Den diskussion som finns här om svårigheterna med att röra sig mellan akademi och näringsliv och, framförallt att byta från näringslivet till den akademiska världen, förs uppenbarligen inte i USA. Tvärtom var det ingen som riktigt verkade förstå våra frågor om skiljelinjerna mellan verksamheter och konstaterade lite krasst att rörlighet är ett faktum snarare än en fråga. En positiv inställning till olika erfarenheter såväl som gränsöverskridande projekt är med andra ord en förutsättning för att klara sig – oberoende om det gäller företag, myndigheter eller akademin.

Jag tror att  insikten om att man faktiskt konkurrerar är något svenska universitet och högskolor borde reflektera lite mer över. Varför ska en duktig person välja att satsa på en karriär inom akademin när hen kan få ett lika roligt jobb fast med betydligt större anställningstrygghet, bättre arbetsvillkor och högre lön någon annanstans? Högskolan måste i större utsträckning än idag börja se sig själv som en arbetsgivare och inte som ofta är fallet idag, draget till sin spets, som en plats för eldsjälar.

Hur gör man då det? Steg ett är att erbjuda vettiga anställningsvillkor och att sluta missbruka visstidsanställningar.

 

Sofie Andersson

 

 

 

Share