Nobelpristagarna råd: Om du inte är passionerad se över ditt karriärval

Unga forskare som inte är djupt passionerade för sin forskning bör se över sitt karriärval. Det tuffa budskapet fick de unga forskare, som deltog på den årliga konferensen i Lindau, Tyskland, ta emot. I Lindau får varje år ett stort antal utvalda lovande unga forskare chansen att möte Nobel-pristagare för att få tips som kan ge deras karriärer en skjuts.
Det kärva rådet är en konsekvens av den allt tuffare konkurrens som nyblivna forskare möter. Det är vanligt att de tvingas tillbringa flera år på olika postdok, medan de mottar det ena avslaget efter det andra till tjänster och egna forskningsmedel.

Att brinna för den egna forskningen är en absolut förutsättning för att bli forskare idag. Det blir allt tydligare att forskning inte är ett jobb, utan en passion som kommer att prägla forskarens hela liv. Nobelpristagaren Richard J. Robert säger exempelvis så här: ”Find an area that you are completely passionate and focus on it single-mindedly. That doesn´t mean that you can´t change if something more exciting comes along, but you will be happier and more successful if you love what you do.” Ja, för att vara framgångsrik krävs i de flesta yrken att man älskar vad man gör. Det gäller alltså att hitta det där som just du brinner för. Just detta är en av de saker som vi fokuserar på under de karriärsamtal vi erbjuder på Naturvetarna.

Nicola Spaldin, en framgångrik forskare vid ETH-Zurich uttrycker sig så här ”My safe and sensible side tells me to pass along the same advice I received: Make a solid contribution to an established field and publish a lot to become known and respected by your community… But, deep down … I hope instead that they will find the question that to them is the most interesting in the world and go after its answer with all their youthful passion, and pioneer their own science revolution.”

I mitt stilla sinne undrar jag om det är hållbart i längden, att endast personer som är villiga att i stort sätt avsäga sig allt som inte hör forskarkarriären till kan bli forskare. Framtidens forskare risker då att bli personer som har väldigt lite gemensamt med andra människor och som endast i undantagsfall exempelvis har möjlighet att bli föräldrar. För den enskilda forskaren är det säkert klokt att följa råden, men samhället måste nog ta sig en funderare över vilka krav som är rimliga att ställa på forskare som ska stå för de genombrott som vi ska vila vårt framtida välstånd på.

 

Nobelpristagarnas 5 råd

1. Om du inte känner extraordinär passion för din forskning, se över ditt karriärval.
2. Bli en ledande expert på någonting nytt och efterfrågat.
3. Träna dina sociala förmågor när det gäller samarbete, ledarskap och kommunikation.
4. För din postdok välj ett labb med en generös atmosfär, bra publiceringshistorik och med mer än en senior forskare som kan skriva ett rekommendationsbrev.
5. Tänk på att många Nobelpristagare bedrivit sin forskning på stiftelser, myndigheter och inom industrin där finansieringen ofta är långsiktigare än inom akademin.

Share

Sökes: bredd och kulturförändring

Ungefär så kan slutsatsen från Vetenskap&Allmänhets, Sveriges Ingenjörers och Hanaholmens seminarium tidigare i eftermiddags sammanfattas. Temat var förstås samverkan och frågan för dagen om, och i så fall hur, samverkan kan mätas.

Ja, svarade Maria Landgren, chefsstrateg på Vinnova och konstigt vore det kanske annars: Vinnova är ju just nu mitt uppe i arbetet med att utarbeta en modell för att just utvärdera akademins samverkan med övriga samhället. Deras ambition är kunna fånga upp hela universitetens verksamhet, från utbildning och forskning till hur samverkan inkorporeras i ledningens strategier. Ja, svarade även Dan Brändström, ledamot i IVA och ordförande för den ”egna” expertgrupp för samverkan som Sveriges Ingenjörer tillsatte våren 2013. Han tryckte på att samverkan måste blir en mer integrerad del av universitetens belöningssystem och en parameter i meritvärderingen. Rimlig synpunkt med tanke på att det ju brukar vara det som mäts som premieras. Mycket mer än så fick vi tyvärr inte veta om expertgruppens arbete; deras rapport presentera nämligen inte förrän den 28 mars så den som vill ha mer konkreta förslag får snällt vänta tills dess…

Den intressantaste delen av diskussionen handlade emellertid om betydelsen av kultur och svårigheten att införa krav på samverkan utan att det ses som en naturlig del av  akademins verksamhet. Innan så sker kommer samverkan inte att bli integrerad på det sätt som Landgren, Brändström och övriga menade krävs för att det ska prioriteras. Jag tror att det ligger mycket i dettadet är knappast en slump att samverkan brukar benämnas ”den tredje uppgiften”.

Så hur förändrar vi kulturen?  Maria Lindholm, chefsutredare på Vetenskap&Allmänhet menade att indikatorer mycket väl kan vara ett första steg. Genom att sätta samverkansfrågorna i fokus och – om man hårddrar – faktiskt tvinga fram vissa förändringar, så kan de bidra till en kulturförändring på sikt.  Tänk om man dessutom samtidigt kunde se till att införa incitament på alla universitetens OCH samhällets nivåer så att nyttan av att samverka blir mer tydlig. Då kanske ett och annat faktiskt skulle kunna börja hända.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Share

Minska glappet mellan akademi och samhälle

Sverige behöver mer dialog och samverkan mellan forskare och det omgivande samhället. Det är en förutsättning för att möta de stora framtidsutmaningar som världen står inför. Det skriver Klas-Herman Lundgren, projektledare och kommunikationsstrateg på Vetenskap & Allmänhet.

Jag jobbar med dialogen och kunskapsflödet mellan forskning och samhälle – det som ofta kallas samverkan. Jag tror att de flesta håller med om att samverkan är viktigt, och nog är ordet ett välanvänt så kallat buzz-word både under Almedalsveckan och i den forskningspolitiska världen. Ingen är emot att lärosäten och forskare ska samverka med resten av samhället. Samtidigt är arbetet med samverkan ofta inte något som är meriterande för forskare och det ger inte heller extra forskningspengar. Därför blir samverkan alltför ofta bortprioriterat en stressad forskarvardag.

Denna vecka släppte vi på Vetenskap & Allmänhet vår årliga undersökning om allmänhetens syn på forskning och forskare, VA-barometern. Förtroendet för forskning vid lärosäten når rekordnivåer. 89 procent har stort eller mycket stort förtroende för forskare vid universitet och högskolor. Samtidigt visar våra årliga mätningar att förtroende för forskning är lättrörligt och inte nödvändigtvis måste bestå. Svenskarna är inte heller okritiska utan hyser en del farhågor. Bland annat anser de flesta att forskare som använder sig av dataregister i sin forskning bör ha vissa restriktioner och många litar inte helt på nyheter om forskning som presenteras i media. Många menar också att forskare ofta tycker olika i viktiga frågor.

Att arbetet med samverkan nedprioriteras riskerar att medföra stora problem på lång sikt. Världen står inför en rad kolossala utmaningar inom områden som klimat, energi och hälsa liksom inför behovet att skapa inkluderande och hållbara samhällen. För att klara detta behövs forskning. Men resultaten som tas fram måste också spridas och komma till användning. För att lösa utmaningarna krävs i regel kostsamma och långsiktiga satsningar, god förankring hos väljare och beslutsfattare, och ibland till och med medborgarnas aktiva hjälp.

Forskare och samhälle kan lära sig av varandra via en bred samverkan och dialog. Forskarna kan bidra med sin kunskap till förståelse, diskussion och analys av olika fenomen i samhället. Det gynnar demokratin, stärker regioners utveckling, inspirerar unga och ger forskningsresultat större möjlighet att nå användning i samhället. Samtidigt kan även forskarna få nya perspektiv. Många forskare skulle också vilja få mer intryck från omvärlden, delta i samhällsdebatten och berätta om sina resultat. Men då måste de få stöd och resurser som ger dem bra förutsättningar för detta.

Därför behövs en tydlig politik och ekonomiska resurser som kan stärka arbetet med samverkan. Just nu pågår ett regeringsuppdrag vid innovationsmyndigheten VINNOVA som ska utveckla förslag till ett system för att fördela pengar till forskning utifrån bland annat samverkan. Om de lyckas att väga in uppgiften i sin helhet kan ett sådant system ge mycket positiva effekter. Men då behöver alla aspekter av samverkansuppgiften vägas in – annars kommer det att slå fel.

Sammanfattningsvis har vi ett högt förtroende för forskning i Sverige och det är tydligt att vi är villiga att satsa pengar på forskning. Samtidigt visar mätningen på vikten av att forskare deltar i dialogen om vad forskningen syftar till och hur den genomförs. Här blir de stora samhällsutmaningarna och debatten om registerbaserad forskning kopplad till den personliga integriteten tydliga exempel på vikten av dialog mellan forskare och allmänhet.

Samverkansuppgiften är för viktig för vårt samhälle för att låta den bero av enskilda eldsjälars engagemang. Den måste bli en självklar och integrerad del i forskarnas vardag!

KlasHermanLundgren_80pxKlas-Herman Lundgren är projektledare och kommunikationsstrateg på Vetenskap & Allmänhet.

Vetenskap & Allmänhet, VA, främjar dialog och öppenhet mellan allmänhet – särskilt unga – och forskare. Föreningen arbetar för att åstadkomma samtal i nya former om forskning. VA utvecklar också ny kunskap om samspelet forskning – samhälle genom opinionsundersökningar och studier. Medlemmar är ett 80-tal organisationer, myndigheter, företag och föreningar. Dessutom finns individuella medlemmar. Se även www.v-a.se

Share

Vem forskar på våra lärosäten?

För att skapa kreativa miljöer för forskare krävs ett öppet förhållningssätt och transparens i rekryteringsprocessen. Inte kortsiktiga forskningsprojekt eller bristande mobilitet och nytänkande som verkar vara fallet på en del lärosäten idag. Det skriver gästbloggaren Annette Granéli, ordförande i Sveriges unga akademi och forskarassistent i biofysik på Göteborgs universitet.

I höstas presenterade Kungl. Vetenskapsakademien en rapport (Excellensutredningen) som framhöll att svensk akademisk forskning i naturvetenskap och medicin tappar mark gentemot jämförbara länder. Mest oroande är att tillväxten av forskning med störst genomslagskraft är lägre än på andra håll. Siffrorna pekar alltså inte direkt uppåt, det riskerar att bli värre innan det blir bättre. Ändå satsas stora summor på forskning och betydelsen av naturvetenskaplig och medicinsk forskning lyfts fram som aldrig förr.

Jag tror att de flesta är överens om att en bra forskningsmiljö kännetecknas av öppenhet, ett inflöde av både personer och idéer och en viss brokighet i forskarnas bakgrund. Framför allt måste forskarna väljas på grundval av meriter.

Hur ser det ut på de svenska lärosätena? Har vi förutsättningar att skapa denna typ av kreativa miljöer? Vilka blir forskare och professorer?

Statistiken är tyvärr nedslående. 29 procent av forskarassistenterna inom naturvetenskap och teknikområdet är kvinnor, men kvinnor utgör blott 12 procent av professorerna. Skillnaderna tycks inte växa bort av sig själv.

Män blir i dubbelt så hög utsträckning som kvinnor professorer tidigt i karriären. Dessutom visar statistik att forskare som inte är födda i Sverige i större utsträckning är verksamma som postdoc-forskare och forskarassistenter än som professorer och lektorer. Ju högre i den akademiska hierarkin vi tittar, desto tunnare blir det alltså med personer som inte är svenska män. Väldigt många professorer och lektorer har dessutom blivit kvar vid samma lärosäte där de doktorerade – på Lunds och Göteborgs universitet gäller detta 70 procent av professorerna och 80 procent av lektorerna. För att citera Bo Rothstein (statsvetare från Göteborgs universitet): ”Hemkära forskare skapar slutna miljöer”.

Strukturen skapar alltså motsatsen till de öppna och kreativa miljöer vi vill ha. Hur har det blivit så här tokigt? Många faktorer spelar in men detta är några av de viktigaste:

  1. Avsaknad av ett transparent karriärsystem.
  2. Kortsiktiga forskningsprojekt på grund av ett alltför stort beroende av externa anslag.
  3. Forskare som verkar tycka att mobilitet, jämställdhet och nya idéer inte är så väldigt viktigt.

Punkt tre är nog mest förvånande. Det är häpnadsväckande att lärosätena anser sig ha råd att hålla sig med sådana attityder i en forskningsvärld vars själva essens är nytänkande.

För attityder formar forskningsmiljöerna. Våren 2012 presenterades en utredning (Jämställda fakulteter, hsv) kring jämställdhet. Som förklaring till varför det är en så liten andel kvinnor inom vissa delar av naturvetenskapen anförde en manlig professor följande:

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på den slags abstrakt tänkande och analys som är grunden för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det. Det går överhuvudtaget inte att prata med flickor under den här tiden. Runt arton års ålder börjar de komma tillbaka, men då har de ju tappat så mycket att de aldrig riktigt kommer i kapp killarna.”

Svaret är så remarkabelt att jag först trodde att det hade författats av en stor humorist, men så var nog tyvärr inte fallet.

Jag är ganska säker på att sådana attityder, jämte kortsiktigheten, bär ett stort ansvar för de resultat som visades i Excellensutredningen.

Vi har alltså mycket att ta itu med. Vi måste skapa rätt förutsättningar för lärosätena att vara de myllrande, kreativa, ifrågasättande och nyskapande institutioner de är tänkta att vara.

Vi måste bli öppnare. Vi måste rekrytera transparent och inte anställa den käcka nydisputerade killen eller tjejen i rummet bredvid, oavsett hur duktiga de än är. Vi ska premiera mobilitet, nytänkande och självständighet. Vi kan motverka kortsiktighetstänkandet genom att betala forskarens hela lön tillsammans med projektmedel, så att inte hela verksamheten bygger på externa medel.

Politiskt innebär detta att mer pengar bör direkt till lärosätena utan att passera forskningsråden.

Jag är optimistisk. Jag tror att vi kan lyckas vända denna oljetanker. Vi måste helt enkelt göra det. Men vi har långt kvar. Är ni med?

Annette-Granèli-färg_80pxAnnette Granéli är ordförande i Sveriges unga akademi och forskarassistent i biofysik på Göteborgs universitet. Hon fascineras av proteiner och DNA som hon studerar både på längden och på tvären.

Sveriges unga akademi är en fristående akademi vars syfte är att fungera som ett tvärvetenskapligt forum och ge en forskningspolitisk plattform för unga forskare i Sverige.

Share

Utan excellent utbildning ingen excellent forskning

Kan svenska studenter för lite? I senaste numret av Sulfs tidning Universitetsläraren hävdar Ebba Lisberg Jensen, universitetslektor och programkoordinator vid Malmö högskola att många av dagens studenter befinner sig på en 13-årings nivå ifråga om inlärningsförmåga. Detta ställer nya krav på utbildningssystemet konstaterar Lisberg Jensen och efterlyser en ny utbildningsstrategi. Hon menar att dagens unga i många fall saknar de färdigheter som behövs för att klara sin utbildning och att de därför behöver mer stöd från sina lärare än vad tidigare generationer gjort.

Det Lisberg Jensen egentligen kritiserar är nu inte studenterna: hennes poäng är tvärtom att utbildningssystemet är dåligt anpassat för att tillgodose studenternas behov. Hennes argument såväl som reaktionerna som följt på artikeln pekar på en av universitetens absolut största utmaningar, nämligen hur man på bästa sätt tar tillvara på och stöttar sina i särklass viktigaste resurser:  lärarna och forskarna. För som Erik Arroy, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, påpekar i Metro bör vi hellre prata om förutsättningarna inom högskolan än om studenternas förkunskaper. Det riskerar att leda till en pseudodebatt. För oavsett hur bra eller dåligt förberedda studenterna än är så är ju nyckelfrågan hur vi organiserar och bedriver utbildningarna på ett sådant sätt att alla får de kunskaper och färdigheter som de ska ha när de avslutar sina utbildningar. Huruvida så faktiskt är fallet beror i sin tur på kompetensen hos de lärare och forskare som ansvarar för undervisningen, men också på kompetensen hos dem planerar och organiserar utbildningarna. De senaste dagarnas debatt gör tydligt att, oavsett vad det beror på, så lämnar dagens system en del övrigt att önska.

Så vad göra? Jag tror att mycket handlar om hur ledarskapet ser ut och fungerar vid våra lärosäten. Finns det en genomtänkt strategi för vilken utbildning och forskning som bedrivs?  För hur den organiseras? Har de som är formellt ansvariga också de reella möjligheterna att påverka?
Vi har skrivit om betydelsen av gott ledarskap här på bloggen tidigare (läs exempelvis En massa sous-chefs men ingen chef? , Efterlyses: akademiska ledare  och Dags att akademin börjar dejta?) Men lika viktigt som ledningen är för forskningen är den också för utbildningen. Utan ett tydligt och sanktionerat ledarskap kommer universiteten svårligen att lyckas med att erbjuda de utbildningar av världsklass som vi vill ha.

Den 24 maj breddar vi på Naturvetarna diskussionen om akademiskt ledarskap och bjuder in till ett seminarium för att diskutera ledarskapets betydelse för utbildningskvaliteten. Mer information om seminariet Excellent ledarskap för excellent utbildning kommer inom kort. Håll utkik på  Naturvetarnas webbsida.

Sofie Andersson

Ps. Slutligen kan jag inte låta bli att applådera att Erik Arroy och SFS passar på att ge en känga åt den märkliga uppfattningen att forskning och utbildning är två separata företeelser. God forskningsanknytning är en grundförutsättning för god utbildningskvalitet och hög forskningskvalitet förutsätter en högkvalitativ utbildning. Mer komplicerat är det inte.

 

Share