”Alla får möjlighet att göra sin röst hörd”

Jag har jobbat i lantbruksbranschen i snart 25 år och tillhört den grupp som alltid tackat nej till fackliga uppdrag. När valberedningen gång efter gång tålmodigt letat efter någon som kunde tänka sig att ställa upp, har jag legat lågt. Ann Christin Olsson, förtroendevald, gästbloggar idag om utmaningen att få fler att engagera sig fackligt på arbetsplatserna. 

Mina skäl att tacka nej har varit brist på tid och att det fackliga uppdraget verkat torrt och tråkigt. Det är i frågor som rör jordbruk och mjölkproduktion som jag har mitt brinnande intresse och engagemang.

Det är inte bara facket som kan ha svårt att få sina medlemmar att engagera sig. Det är samma problem för valberedningarna i lantbrukskooperationen och i ideella idrottsföreningar att locka till engagemang. Men för 1,5 år sedan valde jag ändå att ställa upp som förtroendevald i Akademikerföreningen på vårt företag. Det var i samband med en större omorganisation där Svensk Mjölk som jag jobbade för lades ner och vi var en grupp som skulle gå över till husdjursföreningen Växa Sverige. Då kändes det viktigt att vi som medarbetare skulle få göra vår röst hörd. Att ha tid eller inte blev underordnat, jag ville vara med och påverka!

Nu inser jag hur oinsatt jag tidigare varit i fackligt arbete. Naturvetarnas utbildningssatsning av förtroendevalda är positiv, men mer kunskap och information behövs även till alla medlemmar. Känns viktigt att alla har insikt i till exempel hur förhandlingsgången är. Innan kunde jag tillhöra de som gick och knorrade över att facket inte lyckats få igenom sin vilja i en fråga. Med den erfarenhet jag fått idag har jag en annan förståelse för hur förhandlingsgången är med lokala och centrala förhandlingar. När jag gick den fackliga grundkursen i mars, vilket gav många aha-upplevelser, var det någon som konstaterade: ”Det är skillnad på att tycka att man har rätt och att också få rätt”.

Vid omorganisationen kastades vi snabbt in i förhandlingar om inrangering av villkor och lokaliseringsort för personalen. Att mjölkinvägningen har minskat med 20 procent på 25 år i Sverige sätter sina spår i branschen. Vi har fått hantera tunga frågor i samband med att verksamheten ska anpassas till en krympande marknad. Ibland har vi drivit frågor ensamma, och ibland tillsammans med Unionen. Även om vi inte lyckas nå i mål i alla frågor, kan jag tycka att det i sig är en poäng att framföra vad vi från fackligt håll anser.

Vi är över 90 medlemmar utspridda i nästan hela Sverige i vår Akademikerförening och i början var jag fundersam över hur vi skulle kunna föra allas talan. Ett sätt är att vi i styrelsen är utspridda geografiskt över landet och har olika kompetenser. Ett annat att vi försöker fånga upp vad medlemmarna tycker genom att vi skickar ut korta webbenkäter som är anonyma och där alla får tycka till. Det kan vara en enda fråga, till exempel ”Vad tyckte du om årets lönesamtal?”. Det har varit en styrka att kunna visa att: ”Fyra av fem medlemmar tycker så här”. Det arbetssättet känns bra. Vi kan snabbt fånga upp medlemmarnas åsikt i en fråga och anpassa den linje vi ska driva. Det känns verkligen som påverkan från gräsrotsnivå – alla får möjlighet att göra sin röst hörd.

I vår bransch har det fusionerats mellan kooperativa föreningar, inte bara inom Sverige utan också internationellt. För några fusioner sedan satt jag i samma hus som vd och resten av företagsledningen. Det var lätt att vid en fikapaus diskutera en fråga med vd. För majoriteten av medarbetarna idag finns företagsledningen på en annan ort. Man känner inte ledningen personligen och det kan göra det svårare att ta steget att framföra en åsikt. När det är förhandling är vi en motpart till arbetsgivaren, men i övrigt ser jag att facket är en viktig samarbetspartner och ett bollplank. Inte minst viktigt i ett kunskapsföretag, där företaget är varken mer eller mindre än sina medarbetare. Facket har blivit en allt viktigare länk mellan medarbetare och företag under mina år. Erbjuds du möjligheten att vara med och påverka, ta chansen! Det är inte torrt och tråkigt att vara lokalt förtroendevald, utan spännande och utvecklande.

Ann-Christin-Olsson_80pxAnn Christin Olsson är husdjursagronom och fackligt förtroendevald på Växa Sverige. Hon har arbetat i husdjursorganisationen sedan 1989 och arbetar idag som reporter på facktidningarna Husdjur och Nötkött på Växa Sverige, som är ett rikstäckande rådgivnings- och serviceföretag som vänder sig främst till mjölk- och köttföretagare.

 

Share

Intressant med jobbpeng men hur var det nu med politiskt ansvar?

Centern skriver idag på DN debatt om sitt nya jobbpaket. Framförallt förslaget med jobbpeng är väl det som främst väcker intresse. Arbetsförmedlingen har problem med matchningen och helt klart är att något behöver göras. Detta är inte minst sant när det gäller naturvetenskaplig kompetens. Är jobbpeng då rätt väg? Tveksamt, men det är ändå bra att man problematiserar över detta och försöker hitta konstruktiva lösningar.

Men det är vare sig jobbpeng eller något av de andra förslagen som etsar sig fast hos mig efter att ha läst artikeln. Jag tar istället fasta på att C som utgångspunkt i sin artikel skriver följande om jobbpakten mellan LO, Svenskt Näringsliv och regeringen: ”att LO dödförklarat pakten är allvarligt när svenska folket förväntar sig ansvarstagande och konstruktiva resultat för fler jobb i kristider.”

C lägger förvisso fokus på att det är LO som dödat pakten men det rimmar ändå illa med vad finansminister Anders Borg (M) sa häromdagen. Borg försökte då tona ner att jobbpakten hade kraschat, att regeringen inte tänker lägga ner sin del av arbetet och att ”tumultet” berodde på tillfälliga motsättningar under avtalsrörelsen.

Att ett parti som ingår i regeringen dagen efter Borgs försvarstal går ut i media och pratar om att jobbpakten är död är naturligtvis förvånande. Inte minst när Borg apropå kritiska kommentarer från Stefan Löfven (S) sa följande igår avseende att jobbpakten är en lång process ”- Då är det viktigt att vi från politisk sida gemensamt stöttar processen och inte politiserar den eller använder den för kortsiktiga politiska utspel”.

Om inte det som skrivs idag på DN debatt är att politisera processen och använda den för kortsiktiga politiska utspel så vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Nog måste man kunna förvänta sig ett ansvarstagande och konstruktiva resultat för fler jobb i kristider (för att återanvända vad som skrivs om LO i debattartikeln) från regeringen…även om ett parti befinner sig i kris?

Naturvetarna är partipolitiskt obundna och det här handlar inte om kritik mot något visst politiskt parti eller försvar av LO utan om det ansvar ”politiken” har. Arbetsmarknadens parter har ett ansvar, och tar ett stort ansvar på den svenska arbetsmarknaden, men att regeringsrepresentanter har så olika uppfattningar om jobbpakten är nog mer skadligt, lär inte göra krisen mindre…och lämnar en fadd smak i munnen.

Jag menar, hur lätt kan ett trepartssamtal vara när en av parterna uppträder så här splittrat?

Share