Är det individen som väljer fack eller tvärtom?

Träffade en representant för Kommunal härom veckan. Det var ett omtumlande möte där mitt perspektiv på facklig verksamhet utmanades rejält. Jag har sedan drygt 20 år arbetat för Naturvetarna och andra fackförbund inom Saco. För mig är det självklart att vi som förbund ständigt måste vässa vårt erbjudande för att värdet av medlemskap ska vara tydligt för såväl presumtiva som befintliga medlemmar. Konkurrens om medlemmar med andra förbund är en naturlig del.

Just den där här dagen blev jag varse att det finns fack som ser verkligheten på ett helt annat sätt. Enligt detta synsätt är det facken som väljer vilka grupper de vill representera och sedan är det bara för medlemmarna att foga in sig i ledet eller möjligen välja att inte organisera sig fackligt, vilket anses osolidariskt.

Nu är det inte så att jag menar att alla bör kunna vara medlem i vilket fack som helst. Det finns givetvis alltid restriktioner kring vilka individer ett visst fack bedömer sig kunna representera, men steget från att utifrån det säga att det inte får förekomma flera fack som representerar samma profession är i min värld långt. Det betyder i så fall att den fackliga värden ska vara fri från konkurrens, vilket knappast ligger i medlemmarnas intresse som naturligtvis gärna vill ha möjlighet att välja det fackförbund som de anser representerar dem på bästa sätt.

Vid det här laget kanske ni kan gissa er till att upprinnelsen till allt detta är att Naturvetarna representerar en grupp som Kommunal också gör anspråk på. Djursjukskötare är en ny legitimerad profession på arbetsmarknad med en treårig akademisk utbildning. För oss är det självklart att djursjukskötare har en akademisk utbildning och eftersom Naturvetarna sedan lång tid tillbaka representerar andra grupper inom djursjukvården, såsom exempelvis biomedicinska analytiker anser vi att vi har goda möjligheter att representera professionen.

Share

”Alla får möjlighet att göra sin röst hörd”

Jag har jobbat i lantbruksbranschen i snart 25 år och tillhört den grupp som alltid tackat nej till fackliga uppdrag. När valberedningen gång efter gång tålmodigt letat efter någon som kunde tänka sig att ställa upp, har jag legat lågt. Ann Christin Olsson, förtroendevald, gästbloggar idag om utmaningen att få fler att engagera sig fackligt på arbetsplatserna. 

Mina skäl att tacka nej har varit brist på tid och att det fackliga uppdraget verkat torrt och tråkigt. Det är i frågor som rör jordbruk och mjölkproduktion som jag har mitt brinnande intresse och engagemang.

Det är inte bara facket som kan ha svårt att få sina medlemmar att engagera sig. Det är samma problem för valberedningarna i lantbrukskooperationen och i ideella idrottsföreningar att locka till engagemang. Men för 1,5 år sedan valde jag ändå att ställa upp som förtroendevald i Akademikerföreningen på vårt företag. Det var i samband med en större omorganisation där Svensk Mjölk som jag jobbade för lades ner och vi var en grupp som skulle gå över till husdjursföreningen Växa Sverige. Då kändes det viktigt att vi som medarbetare skulle få göra vår röst hörd. Att ha tid eller inte blev underordnat, jag ville vara med och påverka!

Nu inser jag hur oinsatt jag tidigare varit i fackligt arbete. Naturvetarnas utbildningssatsning av förtroendevalda är positiv, men mer kunskap och information behövs även till alla medlemmar. Känns viktigt att alla har insikt i till exempel hur förhandlingsgången är. Innan kunde jag tillhöra de som gick och knorrade över att facket inte lyckats få igenom sin vilja i en fråga. Med den erfarenhet jag fått idag har jag en annan förståelse för hur förhandlingsgången är med lokala och centrala förhandlingar. När jag gick den fackliga grundkursen i mars, vilket gav många aha-upplevelser, var det någon som konstaterade: ”Det är skillnad på att tycka att man har rätt och att också få rätt”.

Vid omorganisationen kastades vi snabbt in i förhandlingar om inrangering av villkor och lokaliseringsort för personalen. Att mjölkinvägningen har minskat med 20 procent på 25 år i Sverige sätter sina spår i branschen. Vi har fått hantera tunga frågor i samband med att verksamheten ska anpassas till en krympande marknad. Ibland har vi drivit frågor ensamma, och ibland tillsammans med Unionen. Även om vi inte lyckas nå i mål i alla frågor, kan jag tycka att det i sig är en poäng att framföra vad vi från fackligt håll anser.

Vi är över 90 medlemmar utspridda i nästan hela Sverige i vår Akademikerförening och i början var jag fundersam över hur vi skulle kunna föra allas talan. Ett sätt är att vi i styrelsen är utspridda geografiskt över landet och har olika kompetenser. Ett annat att vi försöker fånga upp vad medlemmarna tycker genom att vi skickar ut korta webbenkäter som är anonyma och där alla får tycka till. Det kan vara en enda fråga, till exempel ”Vad tyckte du om årets lönesamtal?”. Det har varit en styrka att kunna visa att: ”Fyra av fem medlemmar tycker så här”. Det arbetssättet känns bra. Vi kan snabbt fånga upp medlemmarnas åsikt i en fråga och anpassa den linje vi ska driva. Det känns verkligen som påverkan från gräsrotsnivå – alla får möjlighet att göra sin röst hörd.

I vår bransch har det fusionerats mellan kooperativa föreningar, inte bara inom Sverige utan också internationellt. För några fusioner sedan satt jag i samma hus som vd och resten av företagsledningen. Det var lätt att vid en fikapaus diskutera en fråga med vd. För majoriteten av medarbetarna idag finns företagsledningen på en annan ort. Man känner inte ledningen personligen och det kan göra det svårare att ta steget att framföra en åsikt. När det är förhandling är vi en motpart till arbetsgivaren, men i övrigt ser jag att facket är en viktig samarbetspartner och ett bollplank. Inte minst viktigt i ett kunskapsföretag, där företaget är varken mer eller mindre än sina medarbetare. Facket har blivit en allt viktigare länk mellan medarbetare och företag under mina år. Erbjuds du möjligheten att vara med och påverka, ta chansen! Det är inte torrt och tråkigt att vara lokalt förtroendevald, utan spännande och utvecklande.

Ann-Christin-Olsson_80pxAnn Christin Olsson är husdjursagronom och fackligt förtroendevald på Växa Sverige. Hon har arbetat i husdjursorganisationen sedan 1989 och arbetar idag som reporter på facktidningarna Husdjur och Nötkött på Växa Sverige, som är ett rikstäckande rådgivnings- och serviceföretag som vänder sig främst till mjölk- och köttföretagare.

 

Share

Högskolestiftelser = en möjlighet för den svenska modellen?

Högskolestiftelseförslaget hotar universitetens kärnvärden. Det menar 36 svenska forskare som idag skriver på DN Debatt om att förslaget om att svenska lärosäten ska kunna drivas i stiftelseform öppnar för en bolagisering som i sin tur äventyrar såväl forskningens oberoende som dess kvalitet och samhällsnytta. Deras analys, om den stämmer, är alarmerande. Ty vad är den högre utbildningen och forskningen värd om den inte är oberoende, högkvalitativ och samhällsnyttig?

Men har de rätt? Svårt att säga: forskarnas argumentation är nämligen lika svajig som regeringens förslag. Låt mig förklara hur jag tänker.

Förslaget om att göra det möjligt för svenska universitet och högskolor att ombildas till privata stiftelser har sedan det presenterades i början av sommaren kritiserats hårt. Mycket har handlat om själva hanteringen: varför presenteras det i form av en skrivelse istället för en gedigen utredning (som är brukligt gällande så omfattande förslag som högskolestiftelseförslaget är) och varför blev remisstiden bara tre månader, trots att förslaget släpptes mitt i sommarsemestern och större delen var Sverige går på sparlåga? En del kritik har dock handlat om själva principen och om att stiftelseformen inte lämpar sig för det som är universiteten och högskolornas uppdrag. Emedan den första formen av kritik är rimlig och ytterst befogad är den andra mer tveksam. Kritiker lyckas nämligen inte visa varför stiftelseformen är så dålig idé. Detta gäller i högsta grad debattörerna på DN Debatt. Deras främsta kritik är att förslaget öppnar för att ”…högskolor omvandlas till aktiebolag där tillgångarna delas ut till ägarna”. De undviker dock att nämna att det i skrivelsen står att aktieformen är olämplig och att det inte finns något nödvändigt samband mellan stiftelseformen och vinstuttag. Deras kritik är ideologisk. Detta är självfallet helt i sin ordning, ideologi är (eller borde åtminstone vara) grunden för all politik och en naturlig grund för att vara för eller emot någonting. Problemet är bara att de 36 debattörerna inte låtsas om att deras ställningstagande har med ideologi att göra och att de dessutom använder sina akademiska titlar för att stärka sin trovärdighet. Detta är problematiskt, särskilt då de – och det med rätta! – kritiserar regeringen för bristande och onyanserad analys. Genom att skriva under som professorer, lektorer gör debattörerna anspråk på att komma med en mer nyanserad, icke-ideologisk analys än vad de faktiskt gör. Det är beklagligt eftersom det riskerar att dra uppmärksamheten från det som verkligen är en relevant och riktig kritik: nämligen att regeringen misslyckats kapitalt med att visa varför stiftelseformen är den bästa organisationsformen för svenska universitet och högskolor.

Naturvetarna är helt överens med de 36 forskarna om att liggande förslag är bristfälligt. Vi vill exempelvis se att representationsrätten för studenter och anställda i stiftelsernas styrelser säkerställs och att det införs någon form av garanti för offentlighetsprincipen såväl som rättsäkerhet. Men det som tyvärr verkar ha tappats bort i debatten är att förslaget faktiskt skulle kunna innebära en del vinster också. Så länge den kvaliteten och oberoendet för den högre utbildningen och forskningen garanteras så finns ingenting som säger att staten måste vara huvudman för de svenska lärosätena. Framförallt finns inget som säger att staten måste vara arbetsgivare för dem som arbetar inom akademin. Naturvetarna är därför försiktigt positiva till idén om ombildning eftersom vi ser att det skulle kunna innebära en öppning för den svenska modellen; en öppning som i sin tur kunde innebära en chans att etablera för akademin specialsydda kollektivavtal.  Det tror vi vore bra för våra medlemmar (studerande som anställda) och för utbildningens och forskningens kvalitet.

Sofie Andersson

 

Mer läsning:
Några av de som hittills svarat på remissen är Ekonomistyrningsverket , Sveriges Ingenjörer och Universitetskanslerämbetet. Naturvetarnas svar på förslaget om högskolestiftelser hittar du här och ytterligare kommentarer kring öppningen för den svenska modellen här. Läs också
P.O Rehnqvists kommentarer kring om den vårdslösa debatten om högskolestiftelse 

Share