En ihålig ost om stigmatiserat kött

Kan kött vara stigmatiserat? Ja, tydligen om man frågar Carl B Hamilton, ekonomiprofessor och tidigare Liberal riksdagsledamot. Det hävdar han nämligen på DN debatt idag. Alltså, att han inte menar att köttet lyckas framkalla blödande sår, som är en betydelse av ordet, fattar jag. Men samtidigt känns hans tes ändå väldigt långsökt. Han menar alltså att en viss typ av köttkonsumtion leder till en social stigmatisering och att detta är den svenska köttprotektionismens fel, som dessutom underblåses av media. Det han avser är alltså att stigmatiseringen i det här fallet avser de som avviker från genomsnittsmedborgarens samhällsnorm och äter en annan typ av kött, specifikt importerat kött.

Om vi för sakens skull leker med tanken att det faktiskt finns ”stigmatiserat kött” vad skulle förklaringen bakom denna rådande samhällsnorm i Sverige kring kött kunna vara? Hamilton skriver bland annat att ”importerat kött är ofta billigare och bättre än svenskt”. Billigare är ett bra ekonomiskt begrepp, lätt att kolla upp. Vi säger för sakens skull att importerat kött alltid är billigare än inhemskt producerat. Då har vi kvar detta med bättre. Vad är bättre kött? Det enda vettiga som Hamilton skriver på denna punkt är att ”…när Europas bästa pastejer och patéer tillverkas på kontinenten, köper man råvaran från Sverige? Nej. När parmaskinka och Serranoskinka tillverkas, kommer råvaran från Sverige? Nej, den är lokalt producerad.”

För att använda ett engelskt uttryck som känns passande; that’s baloney (baloney är en typ av korv men uttrycket betyder också att något är fullständigt struntprat). Det är förvisso inte struntprat att man använder lokala råvaror när man producerar till exempel skinkan i Parma men det är klart att det även kan göras omvänt. Nu är inte detta ett exempel på en köttprodukt men jag kom genast att tänka på denna artikeln på Naturvetarnas hemsida om buffelmozzarella produktion i norra Uppland. Nu kan jag för lite om just varumärkesskyddet för parmaskinka och serranoskinka men jag tänker mig att skinka enligt samma process kan produceras, och säkerligen redan produceras, i Sverige även om den kanske inte får kallas för parma/serranoskinka (!?)…apropå detta med protektionism.

Så nu har vi alltså benat ur köttfrågan ur Hamiltons perspektiv lite grann. Det var ju kul och lärorikt men vad som är ännu roligare är att inte ens hans grundtes kring stigmatiseringen håller. För apropå detta med stigmatiserande är den rådande genomsnittsmedborgarens samhällsnorm i dagsläget inte till någon stor övervägande del för svenskt kött. På Jordbruksverkets hemsida skriver man om köttkonsumtion att under ”…cirka 20 år har trenden varit att en allt större del av det kött vi äter är importerat, men under våren 2014 började utvecklingen gå i motsatt riktning för nöt- och griskött då andelen svenskt nötkött av förbrukningen ökade med 3 procent och svenskt griskött med 4,1 procent.” Trots denna marginella förändring var till exempel ca 50 procent av nötköttet som konsumerades inhemskt producerat medan samma siffra för lamm var drygt 30 procent år 2014.

Jordbruksverket tror själva att en orsak till uppsvinget som skedde 2014, och som förhoppningsvis har fortsatt 2015, kan vara att Sverige har den lägsta antibiotikaanvändningen till livsmedelsproducerande djur. Jag tror det ligger mycket i det men jag tror också att det svenska djurskyddet överlag samt olika resonemang kring klimatet och en hållbar köttkonsumtion spelar in. Jordbruksverket har också släppt en rapport om hållbar köttkonsumtion där de också slår fast att ”…svensk köttproduktion ligger relativt bra till i flera hållbarhetsperspektiv, exempelvis antibiotikaanvändning och djurvälfärd.” När Hamilton famlar i mörkret kring begreppet bättre har vi alltså här svart på vitt något där man har ett mervärde i svenskt kött…det är bättre! Låt oss vända på Hamilton-resonemanget också när vi ändå är igång. Varför skulle inte en svenskt producerad skinka kunna smaka bättre? Att köpa en paté, skinka eller brieost för att den kommer från ett visst land eller region är socialt stigmatiserande om något i nuläget…att den dessutom lär kosta en del om den har ”rätt etikett” är högst troligt (för att knyta an till det andra påståendet i debattartikeln om billigheten i importerat).

Men när landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) intervjuades i radio i morse och hade chansen att bemöta denna debattartikel, med hål stora som i en schweizerost, trasslade han bara in sig. Det hade varit så enkelt för Bucht att prata om mervärdena i svensk köttproduktion. Eller varför inte djurskydd, EU och antibiotika? Eller varför inte prata djurskydd och offentlig upphandling? Det hade Bucht också kunnat göra samtidigt som han pratade om den svenska livsmedelsstrategin. Men det gjorde han inte och det tycker jag var synd då han borde ha fyllt denna ihåliga ost till debattartikel med bra motargument…

Share

Märket framstår som märkligt för mig…

I förra veckan skrev statsminister Stefan Löfven (S) och närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S) en debattartikel i DN om en nationell exportstrategi för Sverige. Reaktionerna lät inte vänta på sig och i nuläget finns det inte mindre än sex repliker på DN:s hemsida. En av replikerna från Almega har som rubrik att en ”Tjänstesatsning är lösningen på exportproblemen”. Även om man inte skriver under på detta så är det intressant med den kunskapsintensiva tjänstesektorn då alltfler akademiker, inte  minst naturvetare, arbetar inom sektorn. Almegas har också ett intressant resonemang i sin slutkläm: ”En exportstrategi måste ha fokus på en effektiv kompetensförsörjning – såväl inom utbildningssystemet som att underlätta för kompetensinvandring och utländska studenter och forskares möjligheter att etablera sig i Sverige”.

Det finns en poäng i detta men i nuläget finns det många hinder för att uppnå en effektiv matchning ens för kompetensen inom landet. Riktigt intressant blir denna diskussion när man funderar på utbildningspremien i Sverige med koppling till kompetensförsörjningen och mobiliteten (såväl nationellt som hur man attraherar akademiker från andra länder). I sin artikel skriver Löfven och Damberg nämligen om ”skyddet för…löntagarnas intressen…”. Det låter så klart bra, inte minst i ett fackförbunds öron. Klart vi värnar om våra medlemmar (löntagarna, de som driver egna företag och alla olika lösningar som finns) på den svenska arbetsmarknaden, det är liksom vårt existensberättigande. Men som av en händelse har jag funderat en del på lönebildning på sistone och undrar om Löfven och Damberg med ”skyddet för löntagarnas intressen” i detta sammanhang kanske avser märket?

När jag började jobba här för lite mer än tre år sedan var märket för mig ett hyfsat abstrakt begrepp. Ju mer jag förstår kring märket och den brist på utbildningspremie som finns i Sverige idag desto mer förundrad blir jag. Inser att jag kanske provocerar en hel del nu, men gynnar verkligen märket ett alltmer kunskapsintensivt samhälle i förändring, som Sveriges, på längre sikt? För att förtydliga Naturvetarnas ståndpunkter så förespråkar förbundet en decentraliserad lönebildning med sifferlösa centrala avtal där lönen sätts lokalt i ett lönesamtal mellan medarbetare och chef utifrån kompetens, prestation och ansvar. Naturvetarna tror vidare på akademikers kompetens och ser att Sverige blir ett alltmer kunskapsintensivt samhälle, varför förbundet anser att man inte bör motverka innovation, utveckling och viss nödvändig omstrukturering i samhället.

Vad är då märket för den som inte är så insatt? Industriavtalets märke är ett försök att specificera löneökningstal utifrån svensk konkurrenskraft. Det trädde i kraft 1997 och förnyades 2011. Sedan dess har märket haft en stark effekt på vad som anses vara ”rätt” löneökning i hela ekonomin. Bakgrunden till att avtalet träffades var höga löneökningar 1995, och då det hade varit en lönekarusell på 80-talet med hög inflation (vad som drev vad under 80-talets avregleringar av finansmarknaden och devalveringar av kronkursen låter jag stå osagt…). Det är iaf fack och arbetsgivare inom industrin som träffat Industriavtalet.

Medlingsinstitutet, en myndighet som har tre huvuduppgifter – verka för en väl fungerande lönebildning, medla i arbetstvister och ansvara för den officiella lönestatistiken – uttrycker på sin hemsida vad en väl fungerande lönebildning är enligt deras definition: ”En väl fungerande lönebildning innebär att den internationellt konkurrensutsatta sektorn är normerande, vilket betyder att löneökningstakten inom industrin ska vara en norm för den övriga arbetsmarknaden, och att löneökningstakten anpassas till våra viktigaste konkurrentländer. Detta ska kunna förenas med de förhandlingsformer som parterna själva väljer, dvs såväl avtal på förbundsnivå som decentraliserad och individuell lönebildning.” Den sista meningen låter ju bra men i praktiken fungerar inte en decentraliserad och individuell lönebildning optimalt så länge märket lägger en filt över all lönebildning.

Nu är det ju just detta som är syftet med märket, det ska vara normerande.  Jag förstår så klart bakgrunden också, man vill inte ha en inflationsdrivande lönebildning och då export står för en stor del av Sveriges BNP försöker man fixa detta genom att knyta löneökningar till Sveriges konkurrenskraft. Gott så, även om jag tycker att idén är märklig sett i den svenska modellens kontext (Medlingsinstitutets uttalade definition på väl fungerande lönebildning) och då svensk export enligt Löfven och Damberg ändå har tappat marknadsandelar. Dessutom kan man i alla repliker som har inkommit till DN se att svensk export numera är så mycket mer än när man tänker på det på ett traditionellt/historiskt sätt. 

Sverige är inte samma land som på 70- och 80-talen när det gäller andra aspekter heller. Vi har en rörlig växelkurs, oberoende riksbank och är idag konkurrensutsatta på ett helt annat sätt per automatik vare sig vi vill det eller inte. Industrin spelar självfallet fortfarande en väldigt stor roll i ekonomin, men trots allt inte en lika stor roll som förr. Olika branscher och verksamheter går vidare i olika takt, såväl de som exporterar som de som inte gör det. Jag vänder mig heller inte emot centralt förhandlade löneökningstal för de fackförbund och arbetsgivarorganisationer som så vill och kommer överens om detta. Inte heller vill jag påstå att märket är fel men jag ifrågasätter om det normerande märket som det nu är utformat är ”rätt” för en hel samhällsekonomi som är väldigt diversifierad? Allt detta är ytterst viktigt att ha i åtanke och analysera när man ska ta fram en exportstrategi för Sverige på längre sikt. 

Det är viktigt att tänka på kompetensförsörjningen och fundera på hur man gynnar samhällsutveckling, innovation och våra komparativa fördelar (varav högre kompetens definitivt är en) på lång sikt. Enligt en studie publicerad i tidskriften Science i maj 2014 är Sverige den industrialiserade nation som har lägst utbildningspremie av alla 22 länder i undersökningen. Utbildningspremien i Sverige har varit konstant, låg, under de senaste 20 åren. Om man inte anser att det bör finnas en hyfsad utbildningspremie i samhället är detta helt oproblematiskt. Men eftersom den högre kompetensens betydelse för samhällets utveckling är vetenskapligt belagd i flertalet studier och Sverige blir alltmer kunskapsintensivt (visst har jag nämnt det förr:) tycker jag att det verkar som en ganska, om inte dålig, så väldigt märklig väg att fortsätta på…

Share

Kycklingfötter, grisöron och innovation!

Nej, det finns ingen solklar koppling mellan kycklingfötter, grisöron och innovation. Bara så att vi har det klarlagt. Däremot kom det häromdagen ett besked från utrikesdepartementet som kan bli väldigt positivt för innovation och forskning i Sverige. Detta följdes upp av ett pressmeddelande från landsbygdsdepartementet idag kring kycklingfötter och grisöron som är positivt för våra medlemmar som på olika sätt arbetar med uppfödning av kycklingar och grisar.

Om vi börjar med utrikesdepartementet så är det så att EU-parlamentet igår röstade för att införa ett gemensamt EU-patent i 25 länder. I nuläget tar det oftast flera år att patentskydda en produkt i hela EU. Dessutom är det en dyr affär att patentregistrera. Med det nya förslaget kommer en patentansökan att kosta 4700 euro i jämförelse med nuvarande kostnad som är 36000 euro. Nu ska förslaget bara ratificeras av länderna som berörs så att förslaget kan träda i kraft i januari 2014.

Landsbygdsdepartementet å sin sida informerade om att Asien har öppnat upp för svensk köttexport. Man menar på att det kan öppna upp för en ny typ av export av varor som de svenska konsumenterna inte är så intresserade av. Dessutom poängterar man att matkulturerna ofta är annorlunda i Asien och att efterfrågan på till exempel kycklingfötter och grisöron är större på dessa marknader. Jag har med egna ögon vid upprepade tillfällen sett hur stor kärleken till kycklingfötter är (ja, att äta då alltså) i Hong Kong så det låter som en rimlig slutsats. En ny och ökad export förväntar sig landsbygdsdepartementet framöver.

Nu undrar jag bara vad som finns bakom luckan i julkalendern från departementen imorgon när det är lucia och allt…

Share