Min sanning!

This is my truth tell me yours är ett album med the Manic Street Preachers från 1998. Inte ett av deras bättre och om jag skulle rekommendera ett album skulle jag istället välja National Treasures där alla deras singlar är samlade. Något av en parentes kan tyckas men samtidigt var jag precis ute efter ett bra ordspråk gällande sanningar men kom inte på något varför jag letade upp denna albumtitel långt bak i minnesbanken. Vad jag vill komma åt är att vissa ibland hävdar att det finns en objektiv och enkel sanning i samhällsfrågor som är rätt komplexa. När det gäller dessa frågor har ofta det ena med det andra att göra…och ofta även med det tredje och man kan för det mesta inte bara lyfta ut en aspekt och tokhylla den.

Jag var på ett seminarium om lönebildning i EU och i eurozonen arrangerat av Saco, TCO och LO för ett par veckor sedan. Det var väldigt intressant och nyttigt att få problematisera över dessa komplexa frågor. En hel del kom att handla om Tysklands låglönesektor som skapades i början av 2000-talet, när eurozonen kickade igång med gemensam valuta. De allra flesta kan vid det här laget historien om vad som hände sedan i eurozonen. Men det intressanta är hur man nu skapar låglönesektorer i alla krisande länder eller försöker driva utvecklingen i den riktningen. Det som binder samman den låglönesektor som skapades i Tyskland med det som nu sker i de krisande euroländerna är att arbetsmarknadsparternas autonomi sätts ur spel. I Tyskland gick staten in hårt och tvingade fram låglönesektorn och nu gör trojkan detsamma i de krisande euroländerna.

En utveckling där regeringen försöker hålla tillbaka lönerna har också pågått i Sverige med jobbskatteavdrag och sänkt ersättning till arbetslösa. Som TCO skrev i en debattartikel för någon vecka sedan så är tanken att detta ska ge fler jobb genom att det pressar ner lönerna på arbetsmarknaden, även om regeringen inte gärna säger öppet att detta är syftet. I denna debattartikel problematiserar TCO över en rapport från IFAU där de som författat rapporten hävdar att regeringens politik har medfört att lönerna hamnat 3-6 procent lägre än vad de annars hade varit under åren 2006-09. I rapporten tas detta som ett bevis på att politiken har fungerat men man har glömt att ta hänsyn till produktivitetsutveckling och finanskrisen. Finanskrisen ledde till ökande arbetslöshet, minskad produktivitet, minskat löneutrymme och till att facken tog ansvar för att löneökningarna inte skulle förvärra situationen. Den sanningen tror jag på och oavsett vad man anser om regeringens politik blir det svårt att hävda att man kan blunda för finanskrisen i en sådan här analys.

Men för att återknyta till det tyska exemplet jämför man ofta ungdomsarbetslösheten i Sverige på 24,7 procent med den i Tyskland på bara 7,6 procent. Här lyfts ofta som en sanning att det beror på låglönesektorn i Tyskland och i samma andetag argumenterar man för det mesta för att vi ska ha minimilöner i Sverige. Men som denna artikel i SvD för ett par veckor sedan mycket riktigt påpekar finns det en hel del baksidor med Tysklands låglönesektor. Den motsvarar 22,5 procent av sysselsättningen och eftersom det handlar om lönedumpning i stor utsträckning påverkar detta konsumtionen, vilket i sin tur har återverkningar på ekonomin. Jobbsökande utan utbildning, långtidsarbetslösa och kvinnor med barn har dessutom hamnat i en arbetslöshetsfälla. Hög sysselsättning till vilket pris? Ska man verkligen hylla en politik med en avreglerad arbetsmarknad och sänkt arbetslöshetsersättning som för med sig så mycket andra problem? Ska vi sträva efter ett arbetsmarknadsklimat upplagt för konflikter när en av orsakerna till Sveriges framgångssaga är ett förutsägbart arbetsmarknadsklimat, för det mesta fritt från konflikter, och med ett stort samförstånd mellan arbetsmarknadens parter?

Då borde det väl vara bättre att ta fasta på det som faktiskt fungerar utan avigsidor, som till exempel Tysklands lärlingssystem, och istället lära av Tysklands misstag när det gäller låglönesektorn. För inte kan det väl ses som eftersträvansvärt att underbygga sociala konflikter och i längden ett osäkrare arbetsmarknadsklimat och ta bort en av våra fördelar (stabiliteten) jämfört med andra länder? Troligare är att det är just lärlingssystemet som är bakgrunden till den låga ungdomsarbetslösheten i Tyskland och då verkar det vettigare att snegla på och hylla det. Sen är det också bra att försöka hitta andra vägar för att komma tillrätta med den dåliga matchningen på svensk arbetsmarknad och ungdomsarbetslösheten.

Sacos studentråd publicerade för ett par veckor sedan rapporten ”Fler i studier, fler i arbete – Utökade sommarstudier för ökad genomströmning, stärkt trygghet och lägre ungdomsarbetslöshet”. Rapporten är ett utmärkt exempel på hur en åtgärd på det högskolepolitiska området skulle kunna ha stora synergieffekter på arbetsmarknaden. Arbetslivsanknytning är ytterligare en extremt viktig aspekt för unga akademiker och det har Naturvetarnas studentråd precis släppt en rapport kring som Lovisa Neikter, ledamot i studentrådet, gästbloggade om för en tid sedan.

Att plocka upp åtgärder från andra länder som faktiskt skulle kunna fungera i en svensk kontext, inte som tokhyllas mest på ideologiska grunder, men kanske främst specifika åtgärder som fungerar för just vår arbetsmarknad är en bra väg framåt. Dessutom anser jag att facken inte bara är en ansvarstagande part på arbetsmarknaden i Sverige utan fackförbunden för också fram väldigt bra förslag på hur man kan komma tillrätta med många av problemen på svensk arbetsmarknad. Därför låter det i mina öron som vansinne så fort man börjar ifrågasätta arbetsmarknadsparternas autonomi och förespråkar en utveckling likt den i de krisande euroländerna. Men det är vad jag tror på och jag tycker dessutom att det känns som en ganska nyanserad sanning…det kan iofs ha att göra med att det är just min sanning…

Share

Vetenskap <3 samhälle?

EU vill stärka allmänhetens förtroende för forskning och vill med sitt nya program för forskning och innovation, Horizon 2020, fördjupa relationen mellan vetenskap och samhället. Samtidigt blir ett av de viktigaste projekten, Scence in Society, helt utan finansiering. Går det ihop? Tveksamt, tror Cissi Askwall, generalsekreterare på Vetenskap & Allmänhet (VA), som idag gästbloggar på Naturvetarbloggen.

”Fördjupa relationen mellan vetenskapen och samhället”. Det är ett av målen för EU:s kommande ramprogram för forskning och innovation, det som fått namnet Horisont 2020. För mig som jobbar i en organisation som ska främja dialog och öppenhet mellan allmänhet och vetenskap låter det både lovande och insiktsfullt.

Men samtidigt som ”behovet av att återta allmänhetens förtroende för forskningen” lyfts fram i förslaget till Horisont 2020 har det särskilda programmet för just Science in Society tagits bort. Science in Society har hanterat områden som t.ex. medborgarengagemang, forskningskommunikation och utveckling av undervisningsmetoder. Frågorna finns visserligen kvar men tanken är att de i fortsättningen ska vara horisontella principer som ska genomsyra alla delar av ramprogrammet.

Även det låter i grunden bra. Men risken är uppenbar att viktiga frågor kommer att försvinna helt och hållet – som det kan bli när frågor inte får ett tydligt utrymme. Utan ett eget program i Horisont 2020 blir det heller ingen egen budget. Och utan pengar är det som bekant svårt att åstadkomma någon verkstad.

Just via Science in Society-programmet har EU-kommissionen de senaste åren utvecklat en struktur för RRI, Responsible Research and Innovation. RRI ska vara en vägledande princip i Horisont 2020 och strukturen består av sex delar: People and civil society engagement, gender equality, science education, open access, ethics och governance.

Men ska RRI bli mer än en ambition behöver vi runt om i Europa testa olika angreppssätt för att faktiskt få till stånd ansvarsfull forskning och innovation – och då behövs pengar att söka för att kunna driva sådana pilotprojekt. Därför behövs ett särskilt program för Science in Society/RRI även i Horisont 2020.

Europaparlamentet har kommit till samma slutsats. Parlamentets ITRE-utskott som har hand om industrifrågor, forskning och energi vill se ett nytt program kallat Science with and for society: A cross-cutting Challenge. Parlamentet har högprioriterat utskottets tillägg (Amendment 137) om ett sådant program. Tillägget innehåller kärnvärden som öppenhet, dialog, transparens och demokratisering av forskning och innovation – samtidigt som det lyfter fram de sex RRI-delarna.

Efter att ha jobbat med att främja samverkan mellan forskare och det omgivande samhället sedan 2002 är vi på Vetenskap & Allmänhet övertygade om att även ganska små summor som avsätts för pilotprojekt kan ge stora effekter. Vi talar förstås delvis i egen sak, men också av egen erfarenhet eftersom vi har varit med i ett projekt kallat ComScience, finansierat av sjunde ramprogrammets Science in Society-program. Pilotprojekten kan handla om sådant som att inspirera unga att intressera sig för forskning, att möjliggöra dialog på nya sätt mellan forskare och olika samhällsaktörer och att utveckla metoder för att ge allmänhet och civilsamhälle möjlighet att påverka forskningens inriktning.

Ska EU långsiktigt kunna satsa på forskning är stöd från EU-medborgarna förstås en förutsättning. Allmänheten har dessutom rätt att veta och kunna påverka hur deras skattepengar används och vad forskningen går ut på. Därför är det nödvändigt att satsningarna på forskning förankras och sker i dialog med medborgarna.

I Ministerrådet har Sverige tyvärr slutit upp bakom förslaget att Science in Society inte ska finnas som ett specifikt program – men förhandlingarna mellan rådet och parlamentet om Horisont 2020 pågår fortfarande och frågan om Science in society kommer förmodligen upp mot slutet av april.

Utbyte av kunskap, idéer och resultat mellan forskningen och samhället i stort gynnar både forskningens kvalitet och samhällets utveckling. Låt oss därför hoppas att Sverige agerar så att Ministerrådet stödjer Europaparlamentets tilläggsförslag i slutförhandlingarna – så att Science in Society går en ny vår till mötes!

cissi-askwall-color_80px
Cissi Askwall

generalsekreterare på Vetenskap & Allmänhet

Vetenskap & Allmänhet, VA, är en ideell förening som arbetar för att främja dialog och öppenhet mellan forskare och allmänhet. Deras utgångspunkt är att dialogen bör utgå från vad människor är intresserade av snarare än från vad forskarna själva vill föra ut. 

Naturvetarna är en av VA:s medlemasorganisationer och Helena Nicklasson, förbundsdirektör på Naturvetarna, sitter i VA:s styrelse. VA stod dessutom tillsammans med Naturvetarna och Kungl. Vetenskapsakademien bakom den forskningspolitiska konferensen Stockholm Meeting i höstas. 

 

Share

Science – it’s (not) a girl thing.

Europeiska Kommissionen är väl inte precis kända för att göra de mest populära utspelen men med Science- It’s a girl thing som lanserades i våras är de ute på osedvanligt tunn is. Kommissionen vill att fler kvinnor ska välja att satsa på (naturvetenskaplig) forskning och har därför dragit igång en kampanj för att få fler europeiska kvinnor intresserade av en en karriär som forskare. Hittills har det gått sådär. Youtubeklippet som skulle tala kvinnors eget språk och vara ” ‘fun, catchy’ and strike a chord with young people” blev så kritiserat att Kommissionen tvingades plocka bort det från alla officiella sammanhang och webbsidan som dedicerats projektet verkar inte ha uppdaterats på länge. Många fina ord men inte så mycket verkstad, med andra ord.

Jag kommer att tänka på Science- it’s a girl thing när jag hör om att Högskolan i Halmstads satsning på kvinnliga forskare.  Av högskolans professorer är det bara 20 procent som är kvinnor och därför avsätts nu pengar för att 10 kvinnor under två år ska få ägna minst två dagar i veckan åt forskning och åt att meritera sig. Syftet är att de ska få lättare att kvalificera sig for forskningens toppjobb. Är det här bra? Å ena sidan är svaret tveklöst ja: forskningen mår bra av att det finns en så bred representation som möjligt av perspektiv, erfarenheter och intressen. Men är kön den enda eller ens den mest intressanta variabeln? Knappast. Minst lika viktigt är t.ex. social status, uppväxtmiljö och erfarenhet från andra yrken. Problemet med Kommissionens såväl som Högskolan i Halmstads initiativ är att de förutsätter att kvinnor och män är diametralt olika. Man antar helt enkelt att kvinnor och män har så olika intressen att kvinnor måste ”speciallockas” att satsa på forskning och att forskningens output skulle bli en annan om könsfördelningen såg annorlunda ut. Huruvida specifikt ”manliga” respektive ”kvinnliga” intressen alls existerar är omöjligt att besvara (det finns ju en anledning till att den så länge sysselsatt särarts- och likhetsfeminister). Det viktiga är emellertid inte hur stor roll könet spelar, utan att riktade satsningar alltid är farliga eftersom de innebär att en viss faktor prioriteras framför andra möjliga. Hur ser det t.ex. ut med fördelningen av olika sociala bakgrunder på Europas Universitet? Något säger mig att det finns en betydligt större andel kvinnor än personer (från båda könen) som kommer från familjer som helt saknar akademiska traditioner…

Betyder detta att satsningarna är dåliga? Nja. Men hellre än att prata om vem vi vill ska forska borde vi fokusera på varför vi behöver forskningen och vilken forskning vi behöver. Och på denna punkt erbjuder faktiskt Kommissionen en bra ingång för alla som är intresserade. Under rubriken ”Six reasons science needs you” lyfter man fram sex forskningsområden som omfattar många av de utmaningar vår värld står inför. Det handlar om att hitta effektiva, rena energikällor, demografiska förändringar och behovet av att hitta nya lösningar för matförsörjning. Detta, själva forskningsfrågorna, borde stå i fokus. Inte vilka egenskaper vi vill att forskarna ska ha.

Sofie Andersson

Share

Är det extra illa när Nobelpristagarna oroar sig?

EU står inför ett vägskäl. Det menar de 42 Nobelpristagare och 5 Fields-medaljvinnare som idag skriver på SvD Brännpunk att Europa kan gå miste om bästa forskarna. I slutet av november träffas EU:s ledare för att diskutera (eller kanske snarare förhandla…) unionens budget för perioden 2014-2020. Ska medlemsavgifterna höjas, sänkas eller förbli oförändrade? Vilka politikområden ska prioriteras och hur ska man hantera det faktum att vissa av EU:medlemsstater befinner sig i djup ekonomisk kris? Det tycks onekligen ligga en hel del sanning i Sveriges EU-minister Birgitta Ohlssons (FP) biskrivning av budgetförhandlingarna som ”ett cyniskt politiskt spel” där den enes vinst är den andres förlust…

Sett ur detta perspektiv är Nobelpristagarnas debattartikel bara ett ännu ett uttryck för ännu ett särintresse. Ett inspel till de kommande förhandlingarna som syftar till att få politikerna att vilja satsa mer pengar på forskning. Poängen med artikeln – och anledningen till att jag tycker att det är värt att lyfta fram den här – är emellertid att forskning faktiskt inte är ett politikområde som alla andra och därför inte bör ses som ett särintresse. Tvärtom: forskning angår alla och alla – oavsett ekonomiskt utgångsläge – tjänar på att satsa pengar på att främja forskning och innovation.

Som Nobelpristagarna påpekar är länken sambandet mellan hur hur bra vi är på att möjliggöra och ta tillvara forskningsresultat och våra förutsättningar att hantera de utmaningar vi står inför idag å ena sidan och vår globala konkurrenskraft å den andra alldeles central Forskning är strategiskt mycket viktigt vilket gör forskningsfinansiering till en ständigt välmotiverad investering.

I en tid då EU:s medlemsstater slåss alltmer desperat om den europeiska pengapåsen är detta en välkommen påminnelse om vad som borde vara utgångspunkten för budgetförhandlingarna: nämligen, hur skapar vi bästa möjliga förutsättningar för en bra framtida utveckling? Forskarnas strategi att peka på (de åtminstone potentiella) vinsterna med att satsa på forskning snarare än att lyfta fram problemen som den ekonomiska krisen skapat är därför helt rätt.  ”Det sägs ofta att varje kris även medför möjligheter (…) Om EU-budgeten för för forskning och innovation kraftigt minskar riskerar vi att förlora en generation begåvade forskare just när Europa behöver dem som bäst”.

Spelar det någon roll att det är Nobelpristagare som säger det här? Kanske. För nog måste det tas som en extra stark varningssignal att dessa mycket framstående och gynnade forskare som slår vakt om forskningens framtid. Just dessa personer torde ju ha rätt goda förutsättningar att bedriva sin forskning – en av de trevligare effekterna av att belönas med ett Nobelpris. Att det är just Nobelprisvinnande forskare som varnar för vad som kommer att hända om ingenting görs är därför särskilt oroande. Om varningen får något genomslag i de kommande budgetförhandlingarna återstår att se. Låt oss bara hoppas att Sverige inte tar ambitionen att skära i EU:s budget in absurdum. Att se över EU:s kostnader är motiverat, men eventuella nedskärningar måste göras strategiskt.  Forskningen bör inte vara ett av de områden som drabbas.

Sofie Andersson

Också Saco instämmer i Nobelpristagarnas ord och konstaterar att EU måste satsa på forskning.

 

Share

Gemensam djurskyddslagstiftning i EU

Jag läser på atl.nu (http://www.atl.nu/Article.jsp?article=59798&nyhetsbrev&a=Paulsen%20får%20EU%20med%20sig) att Marit Paulsen är på väg att få igenom en gemensam djurskydslagstiftning i EU. Väldigt bra om lagen verkligen kommer att innebära att djuren i EU får det bättre. Det förutsätter förstås att efterlevnaden kommer att kontrolleras på något sätt. Mindre bra att den svenska djurskyddslagstiftningen i så fall sannolikt kommer att försvagas. För som Marit Paulsen påpekar, så är det osannolikt att alla övriga länder kommer att vara villiga att gå lika långt som Sverige. Djurskyddskrav är inte heller giltiga som skäl för att störa den fria handeln enligt WTO, så för oss som bryr oss återstår snart bara att köpa direkt från gård, vilt eller att ta steget fullt ut och bli vegetarianer.

Marita Teräs, informationschef Naturvetarna

Share