”Så här kan vi ju inte ha det, det måste vi förändra” – om farthinder och engagemang

Jag skrev en gång ett medborgarförslag. Jag ville ha ett farthinder på min smala gata där bilarna får lite extra fart efter en nedförsbacke. Och kvarterets barn och katter lever farligt. Jag engagerade grannarna för att känna att jag hade mer pondus då jag också talade för dem. Och så skickade jag in förslaget om ett gupp, en skylt, en lägre hastighetsbegränsning, vilken slags hinder som helst…

Oftast känns det som om livet innehåller för många val och för många frågor jag borde engagera mig i. Och för lite tid att sätta mig in i vad detta betyder. ”Någon annan vet säkert bättre.” Och i bästa fall finns den där ”annan” och har dessutom både bra koll och bra omdöme.

Efter att ha varit en flitig årsmötesbesökare de senaste månaderna kan jag konstatera att det är väldigt lätt att kliva fram och få vara med. Och att det ofta går att påverka i lokala frågor.

Nu fick jag inget farthinder, eftersom stadsdelsnämnden inte kan ändra på kommunens regler. Det skulle behövas förändringar på en högre politisk nivå. I stället fick jag ett bättre nätverk bland grannarna och en känsla av att vi bryr oss om och hjälper varandra att hålla koll.

Jag tycker att det finns paralleller i arbetslivet. Du kan påverka på din arbetsplats genom engagemanget i lokalföreningen. Kanske får du inte heller här till ett ”farthinder”. Men du kan få medlemmar som månar om varandra och kommer med förslag på hur arbetsmiljön och de lokala arbetsvillkoren kan bli bättre. Du får insyn i verksamheten och en bättre dialog med arbetsgivaren.

För att nå ut utanför den egna arbetsplatsen eller påverka centrala avtal kan du engagera dig i ditt fackförbund. Naturvetarna bygger på medlemsdemokrati. Alla medlemmar har rätt att nominera och rösta på ombud till kongressen, som är förbundets högsta beslutande organ. I höst håller vi kongress och tar beslut som påverkar inriktningen för de kommande tre åren.

Jag tycker att man som medlem i förbundet ska ta chansen att påverka vem som ska föra fram de frågor man själv brinner för. Det där som man känner att ”Så här kan det ju inte få vara, det måste vi förändra!”.

Nu är det sista chansen att rösta på vem eller vilka som ska representera dig på kongressen. Gör det här. Du kan också skriva en motion om en fråga som du tycker att förbundet ska jobba med.

Share

Etiska värden viktiga för life science-anställda

Tidningen Science genomför varje år en undersökning bland personer som arbetar inom life science för att få fram de 20 mest populära arbetsgivarna. Mest slående är att de viktigaste kriterierna i så stor utsträckning handlar om etik. Anställda inom life science förefaller vara mycket idealistiska. Inga svenska bolag finns bland de rankande, men några schweiziska, tyska och sedan Novo Nordisk från Danmark figurerar. Astra Zeneca, som tidigare har funnits med på listan, har tyvärr fallit helt bort.

Topp 20
1. Regeneron Pharmaceutical, USA
2. Novo Nordisk, Danmark*
3. Genentech, USA
4. Vertex Pharmaceuticals Incorporated, USA
5. Ely Lilly and Company, USA
6. Monsanto Company, USA
7. AbbVie, USA
8. Roche, Schweiz
9. Syngenta, Schweiz
10. Biogen Idec, USA
11. Novartis, Schweiz
12. Abbott, USA
13. Boehringer Ingelheim, Tyskland
14. Actelion, Schweiz
15. Calgene Corporation, USA
16. Bayer, Tyskland
17. DuPont, USA
18. Amgen, USA
19. Johnson & Johnson, USA
20. Merck KGaM/Merck Serano/EMD Serano, Tyskland
*Företag i fetstil har förbättrat sin position sedan 2013.

Eftersom det är en amerikansk undersökning är det kanske inte så förvånande att det är så många amerikanske bolag i toppen. De flesta som deltagit i undersökningen är trots allt anställda av det bolag de rankat. Jag kan inte låta bli att undra hur en undersökning bland svenska life science-anställda skulle se ut.

Toppbolagen i undersökningen har insett att de är helt beroende av medarbetarna är engagerade och att de kan attrahera personer med rätt kompetens i den globala konkurrensen. Efter att vara en innovativ ledare i branschen är det viktigaste att behandla anställda med respekt. Andra viktiga faktorer som kännetecknar topparbetsgivare är lojala anställda, socialt ansvarstagande och en sammanhängande arbetskultur.

Företag som litar på och behandlar sina anställda med respekt får enligt undersökningen också mer lojala anställda och blir även mer innovativa. Den röda tråden i undersökningen ”Ge dina medarbetare intellektuell frihet och nödvändigt stöd för att uppnå hög-risk-mål och de kommer att leverera” är en tanke som många svenska verksamheter skulle ha allt att vinna på att anamma.

Share

”Alla får möjlighet att göra sin röst hörd”

Jag har jobbat i lantbruksbranschen i snart 25 år och tillhört den grupp som alltid tackat nej till fackliga uppdrag. När valberedningen gång efter gång tålmodigt letat efter någon som kunde tänka sig att ställa upp, har jag legat lågt. Ann Christin Olsson, förtroendevald, gästbloggar idag om utmaningen att få fler att engagera sig fackligt på arbetsplatserna. 

Mina skäl att tacka nej har varit brist på tid och att det fackliga uppdraget verkat torrt och tråkigt. Det är i frågor som rör jordbruk och mjölkproduktion som jag har mitt brinnande intresse och engagemang.

Det är inte bara facket som kan ha svårt att få sina medlemmar att engagera sig. Det är samma problem för valberedningarna i lantbrukskooperationen och i ideella idrottsföreningar att locka till engagemang. Men för 1,5 år sedan valde jag ändå att ställa upp som förtroendevald i Akademikerföreningen på vårt företag. Det var i samband med en större omorganisation där Svensk Mjölk som jag jobbade för lades ner och vi var en grupp som skulle gå över till husdjursföreningen Växa Sverige. Då kändes det viktigt att vi som medarbetare skulle få göra vår röst hörd. Att ha tid eller inte blev underordnat, jag ville vara med och påverka!

Nu inser jag hur oinsatt jag tidigare varit i fackligt arbete. Naturvetarnas utbildningssatsning av förtroendevalda är positiv, men mer kunskap och information behövs även till alla medlemmar. Känns viktigt att alla har insikt i till exempel hur förhandlingsgången är. Innan kunde jag tillhöra de som gick och knorrade över att facket inte lyckats få igenom sin vilja i en fråga. Med den erfarenhet jag fått idag har jag en annan förståelse för hur förhandlingsgången är med lokala och centrala förhandlingar. När jag gick den fackliga grundkursen i mars, vilket gav många aha-upplevelser, var det någon som konstaterade: ”Det är skillnad på att tycka att man har rätt och att också få rätt”.

Vid omorganisationen kastades vi snabbt in i förhandlingar om inrangering av villkor och lokaliseringsort för personalen. Att mjölkinvägningen har minskat med 20 procent på 25 år i Sverige sätter sina spår i branschen. Vi har fått hantera tunga frågor i samband med att verksamheten ska anpassas till en krympande marknad. Ibland har vi drivit frågor ensamma, och ibland tillsammans med Unionen. Även om vi inte lyckas nå i mål i alla frågor, kan jag tycka att det i sig är en poäng att framföra vad vi från fackligt håll anser.

Vi är över 90 medlemmar utspridda i nästan hela Sverige i vår Akademikerförening och i början var jag fundersam över hur vi skulle kunna föra allas talan. Ett sätt är att vi i styrelsen är utspridda geografiskt över landet och har olika kompetenser. Ett annat att vi försöker fånga upp vad medlemmarna tycker genom att vi skickar ut korta webbenkäter som är anonyma och där alla får tycka till. Det kan vara en enda fråga, till exempel ”Vad tyckte du om årets lönesamtal?”. Det har varit en styrka att kunna visa att: ”Fyra av fem medlemmar tycker så här”. Det arbetssättet känns bra. Vi kan snabbt fånga upp medlemmarnas åsikt i en fråga och anpassa den linje vi ska driva. Det känns verkligen som påverkan från gräsrotsnivå – alla får möjlighet att göra sin röst hörd.

I vår bransch har det fusionerats mellan kooperativa föreningar, inte bara inom Sverige utan också internationellt. För några fusioner sedan satt jag i samma hus som vd och resten av företagsledningen. Det var lätt att vid en fikapaus diskutera en fråga med vd. För majoriteten av medarbetarna idag finns företagsledningen på en annan ort. Man känner inte ledningen personligen och det kan göra det svårare att ta steget att framföra en åsikt. När det är förhandling är vi en motpart till arbetsgivaren, men i övrigt ser jag att facket är en viktig samarbetspartner och ett bollplank. Inte minst viktigt i ett kunskapsföretag, där företaget är varken mer eller mindre än sina medarbetare. Facket har blivit en allt viktigare länk mellan medarbetare och företag under mina år. Erbjuds du möjligheten att vara med och påverka, ta chansen! Det är inte torrt och tråkigt att vara lokalt förtroendevald, utan spännande och utvecklande.

Ann-Christin-Olsson_80pxAnn Christin Olsson är husdjursagronom och fackligt förtroendevald på Växa Sverige. Hon har arbetat i husdjursorganisationen sedan 1989 och arbetar idag som reporter på facktidningarna Husdjur och Nötkött på Växa Sverige, som är ett rikstäckande rådgivnings- och serviceföretag som vänder sig främst till mjölk- och köttföretagare.

 

Share

Välkommen satsning på skolans viktigaste resurs

Första gången jag träffade min lärare i filosofi och religion på gymnasiet så undrade jag verkligen. Kenneth var stenhård, slängde sig gärna med Hegelcitat och daltade aldrig. De första lektionerna var smått chockartade för mig och mina klasskamrater: var hade vi hamnat egentligen? Vi fick långa, krävande skrivuppgifter, tvingades närläsa Koranen såväl som Bibeln och fick dessutom varje vecka diskutera vad vi lärt oss – i helklass. Ve och fasa!

Efter tre år med Kenneth hade filosofi och religion blivit mina favoritämnen. Inte så mycket för att det var just de ämnena som jag egentligen fann mest intressant, utan för att lektionerna med Kenneth alltid fick mig att känna att jag lärt mig något men framförallt fick han mig att vilja lära mig mer. Han krävde alltid 100 % engagemang men gav också alltid lika mycket tillbaka. Kenneth såg dessutom till att vi inte bara lärde oss det vi skulle (bara det en ovanlighet, tyvärr) utan fick oss också att förstå implikationerna av de nya kunskaperna genom att tvinga oss att reflektera över vad det betydde i ett större sammanhang.  Att som sjuttonåring inför hela klassen behöva resonera kring varför religion är en av de absolut vanligaste orsakerna till krig, trots att de i grunden är väldigt lika var läskigt men oerhört lärorikt.

Det Kenneth gjorde är det bra lärare gör: de lär ut genom att väcka fascination för sitt ämne och de får eleverna att växa. Och då kvittar det om det som lärs ut är religionskunskap eller hur man löser en riktigt klurig ekvation. Poängen är att läraren får eleven att få den där icke-överskattningsbara aha-upplevelsen; känslan av att verkligen förstå. Visst kan man läsa sig till det mesta. Men för den där hungern efter att lära sig spelar läraren en helt avgörande roll.

Idag berättade utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund att regeringen satsar sammanlagt 880 miljoner kronor på en ny lärarreform de kommande fyra åren. Två nya karriärsteg för lärare införs; förstelärare och lektor och de huvudmän som anställer de nya lärarna får bidrag från staten. Syftet är att stärka läraryrkets status och att få fler att vilja satsa på en karriär som lärare.

Lärarna är skolans absolut viktigaste resurs. En bra lärare lyfter inte bara duktiga och motiverade elever utan förmår också fånga upp dem som inte har lika lätt för sig. Och en riktigt bra lärare kan få den riktigt omotiverade eleven att hamna på rätt sida om den helt centrala gränsen mellan ett godkänt och icke godkänt betyg. Idag har lärare alltmer kommit att bli ett icke-val, något man väljer för att man inte vet vad man vill göra. Med tanke på yrkets oerhörda betydelse är detta en farlig utveckling.

Därför är regeringens nya satsning bra. Lärare måste åter förknippas med hög status och vara ett yrke som lockar de bästa och mest lämpade personerna: dvs. de som verkligen brinner både för sitt ämne och för att lära ut.

Sofie Andersson

Share

Drivs du av passion?

Inifrån Convention Centre Dublin
Inifrån Convention Centre Dublin

Jag befinner mig alltså på ESOF 2012, Eurosciences internationella – och enligt organisationen själv största och mest inflytelserika – konferens om forskning och vetenskap.  På ett seminarium om forskarrörlighetsförebilder slår det mig att jag nog aldrig hört ”passion” nämnas så ofta som under de senaste dagarna. Många av de medverkanden tycks inte se forskarrollen som ett yrkes- eller karriärval utan snarare som ett givet nästa steg efteravslutad utbildning. Att forska är helt enkelt det (enda) de vill göra. Kanske är de medverkande vid en stor internationell konferens inte helt representativa för hela forskarkåren (!) men jag misstänker ändå att passion som motiv är något mer vanligt förekommande bland forskare än inom många andra yrkesgrupper. Visst är det många som tycker om och stimuleras av sitt arbete men jag har i alla fall inte stött på så många ekonomer eller ingenjörer som förklarar sitt yrkesval med hänvisning till just passion.

En tolkning är givetvis att vi som inte sysslar med forskning inte fattat grejen: vi har inte förstått hur kul det är att forska!  En annan betydligt mörkare men tyvärr mer sannolik förklaring är att överrepresentationen av ”passionerade” forskare hänger samman med hur villkoren för att bedriva forskning ser ut idag. Att så många är så djupt engagerade kan helt enkelt vara ett utslag av att det bara är dessa personer som vågar satsa på forskning.  Att välja att bli forskare idag är ju som bekant förenat med en hel del kompromisser och kan knappats beskrivas som ett ”karriärval” i traditionell mening (dvs. synonymt med en positiv karriärutveckling i termer av t.ex. status och pengar).

I maj genomförde vi en undersökning om hur erfarenheterna av bl.a. rörlighet och samverkan ser ut bland Naturvetarnas forskarutbildade medlemmar (sammantaget drygt 5700 personer). En tendens som blir mycket tydlig när man tittar på resultatet är att många upplever att forskarutbildningen inte är särskilt meriterande, varken inom eller utanför den akademiska världen. Detta är oroväckande. Visst vill vi att forskare ska brinna för och vara engagerade I sitt arbete men forskarrollen bör inte vara förbehållet en liten superdedikerad elit – då riskerar vi att gå miste om stora talanger. Slutsats: forskningens villkor måste förbättras och forskarrollen (åter) ses som ett statusyrke! För om det är någonting som går som ett mantra genom hela ESOF – utöver graden av passion hos forskarna! – så är det att vi måste ha mer forskning och fler forskare för att klara framtidens utmaningar.

 

Sofie Andersson

Ps. Resultatet från Naturvetarnas nya undersökning presenteras i samband med Stockholm Meeting och Universitetsturnen i höst. Temat för årets upplaga är mobilitet och samverkan. Är det något särskilt du tycker att vi borde ta upp? Kommentera gärna!

Share