Budgetpropositionen – walk of fame eller walk of shame?

Igår släpptes regeringens budgetförslag för 2014. Här följer ett några reflektioner från Naturvetarnas utredare, Sofie Andersson och Kristofer Jervinge.

I går morse var det dags för finansminister Anders Borg (M) att gå den traditionella promenaden genom Stockholm med sin budget i handen. Budgetpropositionen för 2014  såg inte så tung ut rent viktmässigt även om det var en klassisk lunta och inte en CD-skiva som ibland har varit fallet. Men var budgeten då tung i andra avseenden och var det ur Naturvetarnas perspektiv en walk of fame eller en walk of shame?

Nja, lite både och kanske. Precis som det brukar vara om man inte brinner för endast en specifik fråga som man får gehör för i budgeten (som mannen som så gärna ville bjuda Borg på ett glas alkoholfritt vin under hans promenad då alkoholskatten föreslås höjas i budgetförslaget). Helt klart är 2014 års budget större. I 2013 års budget la regeringen 22, 7 miljarder medan det i budgetförslag för 2014 har avsatts 24 miljarder.

Den efterföljande budgetdebatten under gårdagen handlade mycket om hur viktig utbildning och forskning är för Sveriges utveckling. Därför är det förvånande att så lite resurser avsätts till högre utbildning. Förvisso sänker man arbetsgivaravgifterna vid FoU intensiva företag och allt som gynnar FoU välkomnar Naturvetarna. Samtidigt har just sänkta arbetsgivaravgifter bevisligen inte så stor effekt som vissa förespråkare hävdar. En sak som sticker ut är annars satsningen på stipendier för utländska studenter. Sedan studieavgifter infördes för personer från länder utanför EU och EES-området har antalet utländska studenter som läser vid de svenska universiteten minskat drastiskt. Att man nu försöker locka fler att söka sig till Sverige är positivt eftersom såväl utbildning som forskning mår bra av influenser utifrån. Varför satsningen görs genom en omfördelning från biståndsbudgeten är däremot inte helt självklart. Naturvetarna hade hellre sett att de 100 miljoner adderades till budgeten än togs bort från biståndsdelen.

När det gäller a-kassan är det bra att den differentierade avgiften avskaffas men problematiskt att man inte höjer inkomsttaket. Regeringen erkänner att det finns en stor matchningsproblematik mellan arbetssökande och lediga jobb och föreslår därför en översyn av Arbetsförmedlingen. En översyn av Arbetsförmedlingen är välkommet och framförallt är det välkommet att regeringen uppmärksammar att även de personer som står närmare ett jobb kan behöva ett bättre stöd för att finna ett arbete. Där befinner sig oftast de akademiker som är utanför arbetsmarknaden.

Regeringen lanserar också ett nytt jobbskatteavdrag, det femte i ordningen. Förhoppningen är att reformen, som kostar 12 miljarder att genomföra, ska leda till 13000 nya jobb. Att ha ambitionen att skapa fler nya jobb är naturligtvis bra och för de akademiker som har jobb innebär det extra pengar i plånboken som kan öka konsumtionen i samhället. Man kan emellertid som ekonomiprofessor Lars Calmfors gjorde i DN för ett tag sedan ifrågasätta effekten av jobbskatteavdraget. Ur Naturvetarnas perspektiv hade satsningar på utbildning, och då främst högre utbildning, större investeringar i välfärden samt satsningar på FoU varit mer önskvärda inslag i budgeten.

Sammanfattningsvis innehåller budgetpropositionen få överraskningar. Det är tydligt att regeringen valt att fortsätta på den inslagna vägen. Huruvida detta är rätt strategi och hur oppositionen tänker återstår att se. Nu är det mindre än ett år kvar till nästa val.

Kristofer Jervinge och Sofie Andersson, utredare

Share

En massa sous-chefs men ingen chef?

De senaste dagarna har jag ägnat en hel del tid åt att läsa om lednings- och beslutsstrukturer. Jättekrångligt eller jättespännande? Både och, visar det sig. Det här med var, hur och av vem beslut fattas är nämligen inte helt enkel. Inte minst gör det faktum att det i de flesta organisationer finns två parallella strukturer, en formell och en reell, att det är svårt att identifiera var makten egentligen finns. De personer som har de formella maktpositionerna och alltså bör vara de som fattar beslut är långt ifrån alltid de som i praktiken gör så. Men även om de formella organisationsstrukturen inte ger hela bilden av verkligheten så bör deras betydelse inte underskattas – de definierar ju ramarna för vad som är möjligt.

Att ledning och ledarskap är viktiga frågor också ur ett forskningsperspektiv blev tydligt i slutet av förra året då Excellensutredningen presenterade sin analys av svensk forsknings konkurrenskraft. Den visar nämligen att just graden av ledning inom akademin är en av de största skillnaderna mellan de svenska kontra de mer framgångsrika (europeiska) universiteten. Enligt huvudsekreteraren Gunnar Öquist och de andra som gjort utredningen kan bristen på starka ledningar mycket väl vara en förklaring till att svensk forskning tappar mark.

När jag nu läser om kollegial styrning, linjestyrning, chefskap och ledarskap är det för att försöka förstå hur det akademiska ledarskapet egentligen fungerar och varför det, som det verkar, fungerar sämre i Sverige än i många andra länder. Så hur ser ledningsstrukturerna vid de svenska lärosätena egentligen ut? Frågan kan tyckas enkel att besvara: det är ju bara att surfa in på universitetens webbsidor och ta en titt på deras organisationsscheman och sedan jämföra dessa med hur de som befinner sig i systemet säger att det fungerar i realiteten. Men riktigt så lätt är det nu inte. Visst finns organisationsscheman att ladda ned men att förstå dem visar sig vara betydligt klurigare än vad jag hade förväntat mig. Hur de olika nämnderna, grupperna och personerna förhåller sig till varandra är långt ifrån givet, likaså vilken funktion som styr vilken eller vem som har befogenhet att tillsätta vem. (Ta en kik på exempelvis Göteborgs Universitets organisationsschema så förstår ni vad jag menar). När jag sedan började jämföra lärosätena med varandra blev jag ännu mer förvirrad – ironiskt nog med tanke på att syftet med organisationsscheman ju är att tydliggöra maktförhållanden… Försöket till kartläggning slutade med att jag gav upp och gick hem, fylld av en närmast foucaultsk känsla av att makten finns överallt.

Organisationsscheman
Några organisationsscheman

När jag senare i veckan lunchade med Christian Broberger, ordförande för Sveriges Unga Akademi, passade jag på att fråga honom var han som befinner sig mitt i systemet tycker att makten finns. Men inte heller Christian kunde ge något enkelt svar.

Ett sätt att angripa frågan om vem som bestämmer är att gå bakvägen och titta på varje enskild funktion/person. Vilka har någon slags möjlighet att påverka förutsättningarna för och inriktningen på forskningen? Plötsligt framträder en bild som faktiskt hamnar rätt nära den jag hade efter att ha plöjt organisationsscheman: att makten finns lite överallt och ingenstans. På ett plan har givetvis universitetsledningarna (med styrelsen och rektorn i spetsen) det yttersta ansvaret för det universiteten gör. Men på ett annat bestäms väldigt mycket, från forskningsprioriteringar till personalsammansättning, av de enskilda forskarna eftersom det är de som initierar, söker finansiering för och driver forskningsprojekten som är universiteten.  Effekten blir att det blir mycket svårt för någon alls att ta det där övergripande ansvaret som Excellensutredningen efterlyser.

Senare i år tillsätter regeringen en utredning om ledningen vid svenska universitet och högskolor. Varför vi har så många sous-chefs men väldigt få chefs tror jag är en av de frågor som är viktigast att försöka besvara.

Sofie Andersson

Ps. Igår släppte Sveriges Förenade Studentkårers SFS, sin årliga studentbudget. Den visar att den ekonomiska situationen för Sveriges studenter är fortsatt tuff. En vanlig student har idag inte bara ont om pengar; han/hon går t.om. back med ca 759 kronor varje månad. Detta i kombination med dyra boenden gör att många tvingas arbeta under studietiden för att överhuvudtaget klara sitt uppehälle. Jag är ingen motståndare till att man arbetar under studietiden. Tvärtom: jag tror att för den som kan, vill och lyckas hitta ett jobb som ger mer än (bara) pengar kan detta att kombinera studier och arbete vara jättebra. Men att tvingas arbeta medan man pluggar för att studiemedlet inte räcker till är en helt annan sak. Det säger sig självt att den som utöver att plugga också arbetar extra får svårare att prestera lika väl som om hon enbart studerat. Detta skapar naturligtvis en onödig press men sämre studieresultat är inte bara en fråga för de enskilda studenterna utan för samhället i stort. I förlängningen finns en uppenbar risk att vi inte får full utväxling för investeringarna som görs i högre utbildning. Vi riskerar att inte få full utväxling för  I förlängningen

SFS kräver att studiemedlet höjs med 800 kronor. Det är ett rimligt krav. Om vi menar allvar med ambitionen att alla som vill ska kunna läsa vidare måste vi också se till att det också finns förutsättningar att göra så, fullt ut.

 

 

 

Share

Heja innovationer! (men inte in absurdum…)

Att ifrågasätta satsningar på forskning och innovation är idag ett big no-no: de flesta är helt enkelt övertygade om att ju mer man satsar på FoU, desto mer framgångsrik blir man.

Världsbanken har på sin webbsida en funktion där man kan få fram kartor som visar hur mycket som satsas på olika utgiftsområden i världens länder. Kartan över utgifterna för forskning och utveckling (Research and development) talar sitt tydliga språk: vi har en väldig tilltro till forskningens potential.  Tittar man på hur det ser ut inom många andra områden är det ganska stor skillnad i utgifter mellan s.k. industrialiserade respektive och utvecklingsländer (i brist på bättre begrepp…). Forskningskartan däremot är nästan helt röd: en majoritet av världens länder lägger med andra ord en del av sina offentliga utgifter på forskning och utveckling. Kort sagt: nästan hela världen anser alltså att detta område är så viktigt att det måste prioriteras, oavsett BNP-nivå.

Det finns alltså en väldig tilltro till forskning och innovation. Gott så. Men bör forskning och innovation alltid prioriteras? Eller, formulerat annorlunda, ska alla alltid syssla med innovationer?

Det talas ibland om svenska universitet och högskolors tredje uppgift. Utöver att bedriva undervisning och forskning ska de också samverka med övriga samhället och arbeta för forskningens nyttogörande, dvs. att nya forskningsresultat kommer till användning. Idag fungerar detta lite sådär varför regeringen tillsatt beslutad att utreda hur stödsystemet för innovationer – dvs. det system som ska hjälpa lärosätena att arbeta för forskningens nyttogörande – kan förbättras. I dagarna presenterades en första delrapport av utredningen. Föga förvånande konstaterar utredaren att det finns en hel del brister i dagens struktur och att framförallt avsaknaden av en klar och tydlig definition av den tredje uppgiften egentligen innebär (!) gör det svårt för lärosätena att göra vad de ska. Vi delar fullständigt denna analys och håller med om att lärosätenas uppdrag måste preciseras, inte minst för att det annars är omöjligt att utvärdera hur väl de lever upp till målen om samverkan och nyttogörande. Vad vi däremot saknar i analysen är ett helhetsperspektiv. Varken lärosätena eller de enskilda forskarna är ju enskilda öar utan påverkas av (och påverkar!) sin omgivning. Förutsättningarna bestäms av en mängd olika faktorer, från hur det generella näringsklimatet ser ut till hur väl upparbetade samarbeten som finns mellan lärosätet och det lokala näringslivet. Universiteten och högskolorna kan därför aldrig vara ensamma ansvariga för nyttogörande- och innovationsprocesserna utan är bara en kugge i ett större maskineri. Därför är vi också mycket kritiska till förslaget om att utöka undervisningen i företagande, entreprenörskap etc. Visst ska det finnas möjlighet för de forskare som vill att vässa sina företagarfärdigheter  men att göra så bör vara just en möjlighet, inte ett ansvar. På samma sätt som inte alla vill forska är det långt ifrån alla forskare som vill bli företagare!

Nej, innovationsstödsystemet måste utformas med rationalitet och ändamålsenlighet som ledord. I vissa fall är det kanske forskaren eller universiteten som är bäst på att ta en idé vidare medan det i andra fall är mer effektivt att ta hjälp från andra – som t.ex. innovationskontoren. Låt den som är bäst på en given uppgift ansvara för den och låt universiteten i första hand syssla med det som är deras primära uppgift: att utbilda kritiskt tänkande individer och att bedriva högkvalitativ forskning.

Det innovationsfrämjande arbetet är en investering i framtiden och helt central för att Sverige ska kunna behålla sin position på den internationella forskningsscenen. Men just p.g.a. av dess stora betydelse är det också helt avgörande att nyttogörandeperspektivet genomsyrar hela samhället och inte bara görs till en del av forskningspolitiken eller åläggs en aktör…

Sofie Andersson

Ps. Håller du med Naturvetarna? Läs vårt remissvar!

 

Share