Högskolestiftelser = en möjlighet för den svenska modellen?

Högskolestiftelseförslaget hotar universitetens kärnvärden. Det menar 36 svenska forskare som idag skriver på DN Debatt om att förslaget om att svenska lärosäten ska kunna drivas i stiftelseform öppnar för en bolagisering som i sin tur äventyrar såväl forskningens oberoende som dess kvalitet och samhällsnytta. Deras analys, om den stämmer, är alarmerande. Ty vad är den högre utbildningen och forskningen värd om den inte är oberoende, högkvalitativ och samhällsnyttig?

Men har de rätt? Svårt att säga: forskarnas argumentation är nämligen lika svajig som regeringens förslag. Låt mig förklara hur jag tänker.

Förslaget om att göra det möjligt för svenska universitet och högskolor att ombildas till privata stiftelser har sedan det presenterades i början av sommaren kritiserats hårt. Mycket har handlat om själva hanteringen: varför presenteras det i form av en skrivelse istället för en gedigen utredning (som är brukligt gällande så omfattande förslag som högskolestiftelseförslaget är) och varför blev remisstiden bara tre månader, trots att förslaget släpptes mitt i sommarsemestern och större delen var Sverige går på sparlåga? En del kritik har dock handlat om själva principen och om att stiftelseformen inte lämpar sig för det som är universiteten och högskolornas uppdrag. Emedan den första formen av kritik är rimlig och ytterst befogad är den andra mer tveksam. Kritiker lyckas nämligen inte visa varför stiftelseformen är så dålig idé. Detta gäller i högsta grad debattörerna på DN Debatt. Deras främsta kritik är att förslaget öppnar för att ”…högskolor omvandlas till aktiebolag där tillgångarna delas ut till ägarna”. De undviker dock att nämna att det i skrivelsen står att aktieformen är olämplig och att det inte finns något nödvändigt samband mellan stiftelseformen och vinstuttag. Deras kritik är ideologisk. Detta är självfallet helt i sin ordning, ideologi är (eller borde åtminstone vara) grunden för all politik och en naturlig grund för att vara för eller emot någonting. Problemet är bara att de 36 debattörerna inte låtsas om att deras ställningstagande har med ideologi att göra och att de dessutom använder sina akademiska titlar för att stärka sin trovärdighet. Detta är problematiskt, särskilt då de – och det med rätta! – kritiserar regeringen för bristande och onyanserad analys. Genom att skriva under som professorer, lektorer gör debattörerna anspråk på att komma med en mer nyanserad, icke-ideologisk analys än vad de faktiskt gör. Det är beklagligt eftersom det riskerar att dra uppmärksamheten från det som verkligen är en relevant och riktig kritik: nämligen att regeringen misslyckats kapitalt med att visa varför stiftelseformen är den bästa organisationsformen för svenska universitet och högskolor.

Naturvetarna är helt överens med de 36 forskarna om att liggande förslag är bristfälligt. Vi vill exempelvis se att representationsrätten för studenter och anställda i stiftelsernas styrelser säkerställs och att det införs någon form av garanti för offentlighetsprincipen såväl som rättsäkerhet. Men det som tyvärr verkar ha tappats bort i debatten är att förslaget faktiskt skulle kunna innebära en del vinster också. Så länge den kvaliteten och oberoendet för den högre utbildningen och forskningen garanteras så finns ingenting som säger att staten måste vara huvudman för de svenska lärosätena. Framförallt finns inget som säger att staten måste vara arbetsgivare för dem som arbetar inom akademin. Naturvetarna är därför försiktigt positiva till idén om ombildning eftersom vi ser att det skulle kunna innebära en öppning för den svenska modellen; en öppning som i sin tur kunde innebära en chans att etablera för akademin specialsydda kollektivavtal.  Det tror vi vore bra för våra medlemmar (studerande som anställda) och för utbildningens och forskningens kvalitet.

Sofie Andersson

 

Mer läsning:
Några av de som hittills svarat på remissen är Ekonomistyrningsverket , Sveriges Ingenjörer och Universitetskanslerämbetet. Naturvetarnas svar på förslaget om högskolestiftelser hittar du här och ytterligare kommentarer kring öppningen för den svenska modellen här. Läs också
P.O Rehnqvists kommentarer kring om den vårdslösa debatten om högskolestiftelse 

Share

Resurser, resurser… Ständigt dessa resurser.

Svenska studenter ska studera effektivare, de ska ta ut sin examen i högre utsträckning än idag och utbildningar som håller särskilt god kvalitet ska få extra resurser. Det är kärnan i det förslag om ett nytt resurstilldelningssystem för universitet och högskolor som Svensk Näringsliv presenterade igår.

Och visst låter det bra. Svensk Näringsliv har nämligen helt rätt i dagens system fungerar dålig. Att tilldelningen av resurser sker på basis av hur många studenter lärosätena antar respektive hur många poäng studenterna tar skapar inte precis drivkrafter för kvalitet – snarare tvärtom. Den modell som Svensk Näringsliv nu föreslår, där helårsstudent-komponenten kompletteras med en examenspeng, en etableringspeng samt en kvalitetspeng, skulle mycket väl kunna leda till starkare incitament för kvalitetsarbete. Mer nyanser och bredd behövs.

Förslaget väcker emellertid lika många frågor som det ger svar; något som till viss del kan förklaras av att Svenskt Näringsliv inte haft som ambition att presentera en färdig modell utan snarare att starta diskussionen om hur ett alternativt system skulle kunna se ut. Man kan förvisso tycka att Svensk Näringsliv gör det lite väl enkelt för sig när de duckar för frågan om hur utformningen av och fördelningen mellan indikatorerna ska se ut. Samtidigt är det ett som German Bender på TCO konstaterar konstruktivt och rätt sympatiskt sätt att angripa frågan att presentera ett underlag för diskussion hellre än en färdig modell.

Mina främsta funderingar gäller examens- och kvalitetskomponenterna. Visst är det bra att man försöker komma åt problemet med att svenska studenter studerar allt längre utan att ta examen. Men hur mycket inflytande har universiteten och högskolorna över hur länge svenska studenter pluggar, egentligen? Visst kan de påverka på marginalen, t.ex. genom att göra det lättare för fler att slutföra påbörjade studier. Ett större mått av flexibilitet i upplägget skulle exempelvis kunna göra skillnad för studenter som har barn eller som börjar arbeta under studietiden. Men i likhet med Saco och Saco Studentråd så tror jag  att om man vill öka effektiviteten och få fler att faktiskt ta examen så är det bättre att rikta åtgärderna till studenterna. Varför inte göra verklighet av den idé om examenspremie till studenter som tar sin examen ”i tid” som fortsätter att dyka upp då och då?

Vad gäller kvalitetskomponenten är det givet att den bör vara med. Jag är emellertid tveksam till upplägget med att utbildningar som håller hög kvalitet ska få mer resurser. Visst ska kvalitet premieras med att indirekt bestraffa utbildningar av lägre kvalitet lär ju knappast underlätta att höja kvaliteten…

Kvalitet var för övrigt ordet för dagen vid veckans andra Svenskt Näringsliv-seminarium; Nationellt peer review-system – borgar det för resultatfokus?. Svaret var – som vanligt – ett tveksamt ”mja”. Som Dr Marc Luwel från Hercules Stitching så träffande påpekade är det med peer review-systemet som med demokrati: systemet har många brister men det är det bästa vi har. Den viktigaste slutsatsen från dagens diskussioner är därför att frågan om peer review inte gäller huruvida vi bör ha det som hur vi bör förstå det.  Kanske är det som Dr Graeme Rosenberg förordade – och som statssekreterare  Peter Honeth direkt plockade upp – så att ”Expert based review system” är ett bättre begrepp?

Svenskt Näringslivs initiativ, både gårdagens rapportsläpp och dagens seminarium har uppmuntrats från en rad håll, från Vetenskap & Allmänhet, Sveriges Universitetslärarförbund (Sulf), Saco och TCO. Återstår att se om man kommer att göra som många nu hoppas och utveckla ett skarpt förslag.

Sofie Andersson

Ps. Jag inte låta bli att sucka över att bland de nio medverkandena vid seminariet på Näringslivets hus idag så fanns endast en – en! – kvinna. Jag har mycket svårt att tro att det inte finns några andra kvinnor än Helena Malmqvist från ABB som har relevanta perspektiv att tillföra diskussionen om peer review.

Share

Det grå, gubbiga facket?

Varför ska man vara med i facket? Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan sedan jag började på Naturvetarna i början av februari. Många verkar se fackligt medlemskap som en onödig utgift och fackföreningar förknippas ofta med tråkiga äldre män, skepsis mot förändring och, ironiskt nog, med både syndikalism och konservatism. Mer sällan tänker man på sånt som friskvårdsbidrag, god arbetsmiljö och rätt till utökad föräldrapenning. Det som är själva målet med Naturvetarnas och alla andra svenska fackförbunds arbete – dvs. bättre villkor i arbetslivet – verkar med andra ord inte vara det som ”vanliga” människor i första hand förknippar med facket.

Jag börjar fundera på varför det är så många som har så dålig koll på vad fackligt arbete egentligen handlar när jag sitter och lyssnar på kongressförhandlingarna vid Naturvetarnas kongress 2012. I tur och ordning klubbas beslut om ökat globalt samarbete, trygghetsförsäkringar, vidareutbildning och mycket mer. Viktiga frågor men framförallt en viktig process. Här blir det nämligen ytterst tydligt att Naturvetarna är en demokratisk organisation vars arbete beror av medlemmarnas engagemang.

Ur detta perspektiv är den rådande trenden med minskande intresse för fackligt arbete oroande: vad händer med legitimiteten om ingen engagerar sig? En av statsvetenskapens sanningar är att människor bara engagerar sig i frågor som verkligen berör dem.  Sånt som ligger långt från människors vardag tenderar att falla bort; människor har helt enkelt varken tid eller ork. Givet att merparten av det som svenska fackförbund sysslar med idag faktiskt har konkret, daglig betydelse för de flesta av oss framstår ointresset som lite märkligt. Bryr man sig verkligen inte? Jag tror inte att det handlar så mycket om bristande intresse som bristande kunskaper. För hur mycket kan egentligen en genomsnittlig svensk idag om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar och vilken roll fackförbunden respektive arbetsgivarorganisationerna har? Min gissning är ganska lite. Begrepp som Saltsjöbadsavtalet, partssamtal och kollektivavtal är idag inte så självklara som de en gång var…

En orsak är att skolorna lägger mycket lite tid på att lära ut hur allt hänger ihop: hur funkar det med avtalsrörelser, förhandlingar etc.? Ett annat problem är att när vi pratar om facket så gör vi det nästan alltid i anknytning till specifika frågor (typexemplet är pågående avtalsrörelser). Mer sällan handlar det om varför vi behöver aktiva fackförbund och, framförallt, fackligt engagemang. Det är synd. Fackförbunden tillsammans med arbetsgivarorganisationerna är nämligen förutsättningar för den svenska arbetsmarknaden – utan dem skulle den svenska modellen inte fungera.

En engagerad Kongress röstar
En engagerad Kongress röstar

Svaret på frågan om den svenska arbetsmarknaden kräver fackligt engagemang är alltså ett klart och tydligt ja. 2012 års kongress har visat att det inte råder brist på engagemang bland Naturvetarnas förtroendevalda. Tvärtom har de senaste dagarna varit fyllda av åsikter och diskussioner. Detta är emellertid inte nog. Lika viktigt som att det finns engagerade företrädare är ju att det finns en engagerad bas, inte minst för att säkerställa att vi får engagerade förtroendevalda även i framtiden. Jag vill därför instämma i det Göran Arrius, ordförande för Saco, sa vid Kongressens inledningsanförande igår, nämligen att det måste vara en kärnuppgift för alla som arbetar inom den fackliga sfären att både förklara och motivera det vi gör.

 

Sofie Andersson

Slutligen kan jag inte låta bli att konstatera att det är ett ytterst passande sammanträffande att Naturvetarna håller kongress i samband med att UNESCO firar Världsvetenskapsdagen. 

Share

Risk för kakafoni…

I morgonens Kulturnytt, tv -soffor och kultursidor kvittrade kulturjournalisterna exalterat ikapp. Kommer Svenska Akademin att överraska med en oväntad och okänd kandidat  eller blir det någon som folk känner till och har läst? Kl. 13:00 idag annonserar Peter Englund vem som får 2012 års Nobelpris i litteratur och det är knappast en vild gissning att vi under resten av dagen kommer att översköljas av kritikers såväl som vanliga bokälskares kommentarer kring valet.

Samtidigt pågår (kan man anta) en febril verksam inom Utbildningsdepartementets väggar. Igår meddelade nämligen regeringen att den forsknings- och innovationspolitiska propositonen inte alls kommer den 16 oktober som tidigare aviserats utan presenteras redan i eftermiddag. Att budgetar, poltiska förslag, utredningar etc. inte alltid håller tidscchemat är inte ovanligt – tvärtom tycks det snarare vara regel än undantag att dagen ändras både en och flera gånger. Ovanligare är dock att offentliggörandet tidigareläggs och, inte minst, att det nya datumet blir så mycket sämre än det tidigare planerade. För regeringens beslut att lansera proppen mitt under Nobelveckan (Nobelveckan!) och samma dag som Nobelpriset i litteratur presenteras framstår som synnerligen oövertänkt. Nobelpriset må vara en symbol vars praktiska betydelse för forskningen är mycket begränsad, men det är den kanske viktigaste symbolen som finns för forskningen i Sverige. Att på detta sätt låta den största händelsen inom svensk forskningspolitik på fyra år samtidigt med Nobelveckan väcker därför onekligen en del frågor. En välvillig tolkning är att man vill understryka  forskningspolitikens betydelsen genom att koppla den till Nobelprisen: ett av Björklunds favorittuttryck är ju ”…fler Nobelpris till Sverige”… Men oavsett om detta var eller ej tror jag tyvärr att det får motsatt effekt att forskningsproppen presenteras samtidigt som Nobelprisen. Risken är överhängande att forskningspolitiken och Nobelprisen konkurrerar om utrymme och intresse.

Överdriver jag? För den som verkligen är intresserad av forskningsproppen och/eller Nobelpriset får det sannolikt inte så stora konsekvenser att allting händer på samma gång. Vi bevakar det ändå, om än möjligen något mer splittrade än vi anmnars skulle ha varit. Nej, dem det verkligen påverkar är ”verklighetens folk”, för att tala med Göran Hägglund. För den som inte är specialintresserad av forskning och forskningspolitik riskerar mängden av offentliggöranden att smälta samman. Det är synd. Både Nobelprisen och forskningspolitiken förtjänar nämligen att uppmärksammas och att  diskuteras i en bredare krets än de närmast berörda. Beslutet att presentera forskningsproppen mitt under Nobelveckan och samma dag som litteraturpristagaren offentliggörs kan därför ifrågasättas. Och med tanke på hur pr-mässigt regeringen brukar agera framstår det dessutom som väldigt märkligt.

Kommer vi att hurra eller deppa i eftermiddag? Att döma av det som redan läckt ut så ser det mycket ljust ut. De närmaste åren görs stora investeringar i life science-området, man satsar särskilt på unga forskare och stärker arbetet för att locka utländska forskare till Sverige. Dessutom framgår av Björklunds artikel på DN Debatt idag att kvalitet ges en nyckelroll i framtidens resursfördelningssystem. Andelen forskningsanslag som omfördelas utifrån kvalitetskriterier dubbleras från 10 procent till 20 procent och dagens kvalitetsmått (mängden externa anslag en forskare får beviljat och s.k. bibliometriska mått, dvs. mängden publiceringar/ citeringar en forskare får i vetenskapliga tidskrifter) kompletteras med måttet peer review eller kollegial bedömning (forskningen utvärderas av andra forskare). Detta är onekligen ett skäl att hurra: att kvalitet inte låter sig mätas med (uteslutande) kvantitativa mått är för mig fullständigt självklart. Kvalitet handlar om så mycket mer om antal citeringar och måste därför också utvärderas kvalitativt. Det ska bli mycket spännande att se vad uppdraget att ta fram en modell för kvalitetsgranskning som Vetenskapsrådet nu får kommer att resultera i.

Slutligen är det oroande att Björklunds artikel inte innehåller ett enda ord om varken rörlighet eller samkverkan. Huruvida detta betyder att man inte hörsammat alla uppmaningar om att fokusera mer på mobiliteten i forskningssystemet eller ej återstår att se. Efter kl 14:30 idag vet vi.

Sofie Andersson

Ps. Som tur är behöver den som vill följa både pressträffen där forskningsproppen presenteras och Svenska Akademins offentliggörande av Nobelpriset i litteratur live, inte välja. Peter Englunds presenterar litteraturpristagaren kl. 13:00 och utbildnings- och forskningsminister Jan Björklunds lanserar proppen kl 14:30.

Share

Är all rörlighet alltid bra?

Jag vet inte hur många gånger jag använt orden forskarrörlighet, mobilitet och rörlighet de senaste veckorna. I planeringen av Stockholm Meeting, i analysen av vår enkätundersökning om svenska forskares rörlighet, i diskussioner med andra forskningspolitiskt intresserade inför forskningsproppen och inte minst, i arbetet med den rapporten Jag kan inte men andra bordesom presenterades förra veckan. Kort sagt har jag pratat väldigt mycket om rörlighet den senaste tiden – kanske t.om. för mycket enligt en del av mina vänner…

Men frågan om rörlighet förtjänar uppmärksamhet. Forskare som rör sig över olika typer av gränser (mellan discipliner, lärosäten, länder, verksamheter etc.) bidrar inte bara till ökad kunskapsspridning: de får också input till ny forskning. Dessutom innebär mötena med nya idéer och erfarenheter en konfrontation med och kanske i vissa fall ett ifrågasättande av de egna tankesätten. Enkelt formulerat skulle man kunna säga att forskningen mår lika bra av att forskarna rör på sig  som forskarna (och alla andra) mår av att motionera då och då.

Men är alla former av mobilitet alltid bra? Frågan ställs av Karin Åmossa, chefsutredare på Sulf, på Vetenskapsrådets tidning Curie. Åmossa påpekar att många av mobilitetens beivrare ofta glömmer att en del rörlighet faktiskt inte alls bidrar till att utveckla forskningens kvalitet- snarare verkar den destruktivt. Exempelvis är det knappast bra ur kvalitetsperspektiv när forskare byter lärosäte för att bristen på anställningar tvingar dem att göra så. Inte heller tjänar forskningen på att människor väljer bort en karriär inom den akademiska världen p.g.a. att villkoren och tryggheten är bättre inom andra verksamheter. Vi måste därför titta på varför och hur forskarna rör på sig menar Åmossa. Detta har hon givetvis alldeles rätt i.

En av de mest oroande resultaten i undersökningen om mobilitetens status bland svenska forskare är hur forskarna själva ser på förutsättningarna för rörlighet samt vad de tror är den främsta orsaken till att svenska forskare är så mycket mindre ”rörliga” än sina motsvarigheter i många andra länder. Endast 11 procent (11!) anser nämligen att det det finns goda möjligheter för svenska forskare att byta arbetsplats. Resten, dvs. 89 procent beskriver möjligheterna som varken eller, eller som dåliga eller t.om. mycket dåliga. En överväldigande majoritet av forskarna menar att den bristande rörligheten beror på att det saknas anställningsmöjligheter för forskare. Enligt 9 av 10 är det så svårt att hitta arbete som forskare idag att den som väl fått en tjänst inte släpper den i första taget. För den som tror på att både forskning och människor mår bra av att kunna välja är detta naturligtvis mycket nedslående. Hur många av Sveriges forskare stannar kvar på en tjänst där förutsättningarna för att bedriva forskning är bristfälliga bara för att de inte ser något alternativ?

Jag tror att både svensk forskning och svenska forskare skulle må bra av mer rörlighet. Jag tror t.om. att den svenska arbetsmarknaden generellt skulle må bra av att människor rörde sig mer. Att bli medveten om och tvingas utvärdera sina egna tankesätt i ljuset av andras är nyttigt – inte minst för att det bidrar till den personliga utvecklingen. Det är emellertid inte detsamma som att rörlighet är ett mål i sig. Tvärtom: rörlighet som beror på brist på valmöjligheter kan mycket väl få motsatt effekt och leda till att människor får ännu svårare att ompröva sina övertygelser.

Vi måste därför  1) inse att forskare också är människor. De vill också ha trygga anställningar, bra villkor och en schysst löneutveckling. 2) förbättra möjligheterna till rörlighet och kanske än viktigare, underlätta för människor att kombinera uppdrag. 3) förändra hur erfarenheter från andra verksamheter än den egna värderas. Att olikheter berikar må vara en klyscha, men det är en sann klyscha. Det borde därför löna sig mer än det gör idag att ha arbetat i olika typer av sammanhang.

Sofie Andersson

Ps. Det är intressant att Åmossa påpekar att rörlighet inte bara handlar om hur ofta man byter arbetsgivare. Helt rätt. Hur många gånger någon bytt jobb säger naturligtvis långt ifrån all hennes erfarenhet av gränsöverskridande – detta är bara en dimension av rörlighet. Det är därför synd att Åmossa nöjer sig med att komma med en syrlig kommentar utan att samtidigt erbjuda en alternativ mätmetod.

Share