Budgetpropositionen – walk of fame eller walk of shame?

Igår släpptes regeringens budgetförslag för 2014. Här följer ett några reflektioner från Naturvetarnas utredare, Sofie Andersson och Kristofer Jervinge.

I går morse var det dags för finansminister Anders Borg (M) att gå den traditionella promenaden genom Stockholm med sin budget i handen. Budgetpropositionen för 2014  såg inte så tung ut rent viktmässigt även om det var en klassisk lunta och inte en CD-skiva som ibland har varit fallet. Men var budgeten då tung i andra avseenden och var det ur Naturvetarnas perspektiv en walk of fame eller en walk of shame?

Nja, lite både och kanske. Precis som det brukar vara om man inte brinner för endast en specifik fråga som man får gehör för i budgeten (som mannen som så gärna ville bjuda Borg på ett glas alkoholfritt vin under hans promenad då alkoholskatten föreslås höjas i budgetförslaget). Helt klart är 2014 års budget större. I 2013 års budget la regeringen 22, 7 miljarder medan det i budgetförslag för 2014 har avsatts 24 miljarder.

Den efterföljande budgetdebatten under gårdagen handlade mycket om hur viktig utbildning och forskning är för Sveriges utveckling. Därför är det förvånande att så lite resurser avsätts till högre utbildning. Förvisso sänker man arbetsgivaravgifterna vid FoU intensiva företag och allt som gynnar FoU välkomnar Naturvetarna. Samtidigt har just sänkta arbetsgivaravgifter bevisligen inte så stor effekt som vissa förespråkare hävdar. En sak som sticker ut är annars satsningen på stipendier för utländska studenter. Sedan studieavgifter infördes för personer från länder utanför EU och EES-området har antalet utländska studenter som läser vid de svenska universiteten minskat drastiskt. Att man nu försöker locka fler att söka sig till Sverige är positivt eftersom såväl utbildning som forskning mår bra av influenser utifrån. Varför satsningen görs genom en omfördelning från biståndsbudgeten är däremot inte helt självklart. Naturvetarna hade hellre sett att de 100 miljoner adderades till budgeten än togs bort från biståndsdelen.

När det gäller a-kassan är det bra att den differentierade avgiften avskaffas men problematiskt att man inte höjer inkomsttaket. Regeringen erkänner att det finns en stor matchningsproblematik mellan arbetssökande och lediga jobb och föreslår därför en översyn av Arbetsförmedlingen. En översyn av Arbetsförmedlingen är välkommet och framförallt är det välkommet att regeringen uppmärksammar att även de personer som står närmare ett jobb kan behöva ett bättre stöd för att finna ett arbete. Där befinner sig oftast de akademiker som är utanför arbetsmarknaden.

Regeringen lanserar också ett nytt jobbskatteavdrag, det femte i ordningen. Förhoppningen är att reformen, som kostar 12 miljarder att genomföra, ska leda till 13000 nya jobb. Att ha ambitionen att skapa fler nya jobb är naturligtvis bra och för de akademiker som har jobb innebär det extra pengar i plånboken som kan öka konsumtionen i samhället. Man kan emellertid som ekonomiprofessor Lars Calmfors gjorde i DN för ett tag sedan ifrågasätta effekten av jobbskatteavdraget. Ur Naturvetarnas perspektiv hade satsningar på utbildning, och då främst högre utbildning, större investeringar i välfärden samt satsningar på FoU varit mer önskvärda inslag i budgeten.

Sammanfattningsvis innehåller budgetpropositionen få överraskningar. Det är tydligt att regeringen valt att fortsätta på den inslagna vägen. Huruvida detta är rätt strategi och hur oppositionen tänker återstår att se. Nu är det mindre än ett år kvar till nästa val.

Kristofer Jervinge och Sofie Andersson, utredare

Share

Slöseri med forskning och kompetens

Jag har varit på AstraZeneca flera gånger, men som alltid när man besöker andra verksamheter blir man visad till konferensrum som ser ganska lika ut vart man än kommer. Idag var därför första gången som jag fick se de imponerande laboratoriemiljöer som finns på anläggningen i Södertälje.

Den känsla som sköljde över mig när jag gick igenom dessa moderna och påkostade laboratorier, var sorg och tomhet. Lokalerna, som borde sjuda av aktivitet, gapade tomma. All den kompetens som tidigare samlats och all den kunskap som producerats där, är borta. Vilket slöseri för samhället!

Kemister, biologer och farmakologer och andra duktiga forskare har här verkat för att hitta botemedel eller lindring för sjukdomar som skapar stort lidande för många människor. Som exempel är mer än 35 miljoner människor i världen drabbade av ett av dessa sjukdomstillstånd, Alzheimers. Dessutom finns utrustning som skulle göra forskarkollegor gröna av avund. Korridor efter korridor med moderna och avancerade apparater och robotar och gigantiska anläggningar bara för att driva laboratorierna. En magnetröntgen för råttor hålls idag igång utan att användas. När den stängs av om några veckor, kommer det att kosta en miljon att starta igång den igen, förutsatt att ingen tar över verksamheten innan dess.

Att inte ta till vara denna infrastruktur i kompetens, erfarenheter och utrustning, känns som rent vansinne. Visst kan de anställda få nya jobb, men ska deras forskning och unika erfarenheter läggas i malpåse fastän det handlar om angelägenheter för samhället. Och var finns kunskapen om processen, från forskningsidé till färdig produkt på marknaden, när inga jobbar med helheten?

Imorgon presenterar regeringen sin budgetpolitiska proposition. Med den får vi facit i hand om vilka resurser och vilken inriktning regeringen tänker sig för forskning, utveckling och produktion inom life science-området framöver. Så håll tummarna för att regeringen insett betydelsen av att hitta en helhetslösning för life science, som skapar förutsättningar för framtiden, genom att bygga vidare på de nyckelfunktioner i läkemedelstillverkningen, som annars blir ett minne blott för Sverige.

 

Naturvetarna har jobbat för ett life science institut som tar tillvara nyckelfunktioner i hela värdekedjan från forskningsidé till färdig produkt på marknaden. Läs exempelvis pressmeddelandet Regeringen på rätt väg om life science – men helhet saknas fortfarande, från förra veckan.

Share