Viktigt att högskolan behåller kompetensen

Idag presenterade Universitetskanslerämbetet (UKÄ) och SCB nya siffror som visar att personalen inom den svenska högskolan blir alltmer välutbildad: på elva år har andelen forskarutbildade ökat med drygt 10 procentenheter. 2001 var 12 200 personer (56%) av de ”helårsanställda” forskarutbildade; 2012 var motsvarande siffra 18 300 personer (66%)

Naturvetarna har tillsammans med många andra länge pekat på att de dåliga villkor som erbjuds vid svenska universitet och högskolor riskerar att leda till att kvaliteten i forskningen och utbildningen försämras. Det finns en uppenbar risk att högskolan går miste om de största talangerna när villkoren som erbjuds inom näringslivet och andra verksamheter är så mycket bättre än de inom akademin. Att andelen högutbildade inom högskolan nu ökar är i bästa fall ett tecken på att fler ser akademin som en lockande arbetsplats. En lika trolig men betydligt dystrare förklaring är att förändringen snarare beror på konjunturläget och situationen på arbetsmarknaden generellt än med människors inställning till att arbeta inom den svenska högskolan.

Förra veckan var Pantea Ansari, ombudsman på Naturvetarna, och jag i Washington DC. Tack vare ett stipendium från Saco hade vi möjlighet att åka till USA för att göra studiebesök hos ett antal intresseorganisationer, tankesmedjor och forskningsfinansiärer för att (bland annat) undersöka hur de arbetar för att stimulera rörlighet och hur de utmaningar som arbetsmarknadens internationalisering innebär för individer såväl som nationella organisationer hanteras. Besöket var givande på en massa olika sätt men det som gjorde absolut störst intryck på mig var den fundamentalt annorlunda synen på ”samhället kontra akademin” som samtliga våra intervjupersoner gav uttryck för. När jag frågade Tom Wang, chef för internationell samverkan på the American Association for the Advancement of Science (AAAS – en intresseorganisation som arbetar för att föra fram forskningens och forskares betydelse i samhället) om hur AAAS ser på frågan om sektorsöverskridande rörlighet fick jag först tystnad till svar. Tom såg helt nollställd ut och undrade sedan lite försiktigt vilken ”fråga” jag egentligen tänkte på? Den diskussion som finns här om svårigheterna med att röra sig mellan akademi och näringsliv och, framförallt att byta från näringslivet till den akademiska världen, förs uppenbarligen inte i USA. Tvärtom var det ingen som riktigt verkade förstå våra frågor om skiljelinjerna mellan verksamheter och konstaterade lite krasst att rörlighet är ett faktum snarare än en fråga. En positiv inställning till olika erfarenheter såväl som gränsöverskridande projekt är med andra ord en förutsättning för att klara sig – oberoende om det gäller företag, myndigheter eller akademin.

Jag tror att  insikten om att man faktiskt konkurrerar är något svenska universitet och högskolor borde reflektera lite mer över. Varför ska en duktig person välja att satsa på en karriär inom akademin när hen kan få ett lika roligt jobb fast med betydligt större anställningstrygghet, bättre arbetsvillkor och högre lön någon annanstans? Högskolan måste i större utsträckning än idag börja se sig själv som en arbetsgivare och inte som ofta är fallet idag, draget till sin spets, som en plats för eldsjälar.

Hur gör man då det? Steg ett är att erbjuda vettiga anställningsvillkor och att sluta missbruka visstidsanställningar.

 

Sofie Andersson

 

 

 

Share

Dags att akademin börjar dejta?

I tidags anordnade vi ett seminarium på Karolinska Institutet, KI, för att diskutera akademiskt ledarskap. Eller snarare bristen på akademiskt ledarskap. För om det är någonting som blivit helt tydligt under månaderna som gått sedan regeringen meddelade att man planerar en utredning som ska titta på ledningen vid svenska lärosäten och sedan Excellensutredningen pekade ut ledarskap som nyckel till framstående forskning så är det att det svenska forskningssystemet lider brist på just ledning. Varför? Det finns flera orsaker och som Naturvetarnas ordförande Ivar de la Cruz och jag skrev på DN Debatt strax före jul så tenderar diskussionerna om vad problemet beror på ofta landa i någon slags pajkastning där ingen vill ta ansvar och alla skyller på varandra. Regeringen hänvisar till autonomireformen och säger att universiteten inte tar sitt ansvar och universiteten beskyller regeringen för att ge ansvar med ena handen och begränsa det med den andra. Vi kommer ingenstans.

Med seminariet Excellent ledarskap för excellent forskning ville vi ta steget bort från hur-hamnade-vi-här-diskussionen och istället rikta ljuset mot vad vi kan göra för att vända trenden. Så vad kan vi göra? Statssekreterare Peter Honeth, Sveriges Unga Akademis ordförande Christian Broberger, KI:s rektor Anders Hamsten och huvudsekreteraren för Excellensutredningen, Gunnar Öquist, var egentligen ganska överens om vad som behövs. Universiteten måste få reella möjligheter att ta ett långsiktigt ansvar för sin verksamhet, man måste börja använda rekrytering på ett mer strategiskt sätt än idag och återväxten av forskare måste säkerställas, bl.a. genom karriärvägar för unga forskare. Men när vi kom till frågan om genomförande, dvs. vem som ska se till att detta också sker, svävade paneldeltagarna på målet. Gunnar Öquist vill se en förändring av fördelningen mellan basresurser (alltså de resurser som går direkt till universiteten och som lärosäten själva disponerar över) och externa medel eftersom han menar att dagens system försvårar långsiktighet. Denna bild delas inte av Peter Honeth som tycker att fördelningen vi har idag är bra och att problemen snarare beror på att ledningarna inte vågar ta sitt ansvar. Christian Broberger ville hellre prata om meriteringssystemet och att detta inte uppmuntrar kvalitet. Han pekade bl.a. på det absurda i att externa medel ofta fördelas på basis av vilka som fått pengar tidigare.

Allt detta fick mig att fundera över två frågor. Akademiskt ledarskap är numera ett forskningspolitikens buzzword. Men vill vi verkligen ha ledarskap? Och om vi nu vill det, vad vill vi ha det till? Honeth, Broberger, Öquist och Hamsten svarade alla ja på den första frågan men det är högst oklart om de eller alla andra som i den forskningspolitiska debatten vurmar för ledarskapets betydelse har något svar på fråga två.

Excellensutredningens jämförelse av forskningen i Sverige respektive ett antal andra europeiska länder indikerar att en av de mer betydelsefulla skillnaderna handlar om hur ledningarna agerar. Universitetsledningarna i de mer framstående forskningsnationerna tycks vara betydligt starkare och tydligare än vad de är i Sverige. Enkelt uttryckt verkar de alltså både ha en klarare bild av vad de vill och mer målmedvetenhet ifråga om att driva igenom sina ambitioner. Detta leder till slutsatsen att ledarskap förvisso är viktigt, men bara så länge som det relateras till ett mål. För vad ska vi med en stark ledning till om målet saknas?

Häromdagen skrev Marita Teräs, strateg på Naturvetarna, på Naturvetarbloggen om att diskussionerna om akademiskt ledarskap gör henne mörkrädd. Hur kan de sitta där, kolugna som om ingenting har hänt och helt enkelt konstatera att det saknas kompetenta ledare på svenska universitet och högskolor, undrade hon och efterlyste akademiska ledare. Jag vill komplettera Maritas önskelista: förutom ledare så behöver vi idéer och visioner. Vi måste fråga oss vad vi vill med de universiteten och högskolorna. Utifrån detta måste i sin tur lärosätena formulera vad de vill. Vad är deras mål? Utan att ha detta klart formulerat för sig blir det – såklart – fullständigt omöjligt att leda någonting eller någonstans alls. För vilken ledare kan leda utan att veta var hon eller han är påväg? Och än viktigare, hur ska en ledare som saknar visioner och målbild få legitimitet för sitt ledarskap bland dem hon/han ska leda? Enkla påpekanden kanske, men icke desto fullständigt fundamentala. Och så väldigt lätt verkar det ju nu inte vara. Ingen av deltagarna vid vårt Excellensseminarium kunde ge något rakt svar på frågan om vilka visioner de har för svensk forskning eller för den delen, Karolinska Institutet.

Så. Kanske är det dags för lite matchmaking inom akademin? Jag har börjat med en annons:

Finnes: svenska universitet och högskolor i varierande storlek med god potential att utvecklas.
Sökes: målmedvetna och visionära ledare, redo för rejäla utmaningar.
Om svar anhålles snarast!

Sofie Andersson

 

Ps. Under våren kommer Naturvetarna att genomföra en undersökning på temat akademiskt ledarskap. Vilka aspekter tycker du att vi borde belysa? Kommentera här eller maila direkt till mig sofie.andersson@naturvetarna.se

 

Share

Science – it’s (not) a girl thing.

Europeiska Kommissionen är väl inte precis kända för att göra de mest populära utspelen men med Science- It’s a girl thing som lanserades i våras är de ute på osedvanligt tunn is. Kommissionen vill att fler kvinnor ska välja att satsa på (naturvetenskaplig) forskning och har därför dragit igång en kampanj för att få fler europeiska kvinnor intresserade av en en karriär som forskare. Hittills har det gått sådär. Youtubeklippet som skulle tala kvinnors eget språk och vara ” ‘fun, catchy’ and strike a chord with young people” blev så kritiserat att Kommissionen tvingades plocka bort det från alla officiella sammanhang och webbsidan som dedicerats projektet verkar inte ha uppdaterats på länge. Många fina ord men inte så mycket verkstad, med andra ord.

Jag kommer att tänka på Science- it’s a girl thing när jag hör om att Högskolan i Halmstads satsning på kvinnliga forskare.  Av högskolans professorer är det bara 20 procent som är kvinnor och därför avsätts nu pengar för att 10 kvinnor under två år ska få ägna minst två dagar i veckan åt forskning och åt att meritera sig. Syftet är att de ska få lättare att kvalificera sig for forskningens toppjobb. Är det här bra? Å ena sidan är svaret tveklöst ja: forskningen mår bra av att det finns en så bred representation som möjligt av perspektiv, erfarenheter och intressen. Men är kön den enda eller ens den mest intressanta variabeln? Knappast. Minst lika viktigt är t.ex. social status, uppväxtmiljö och erfarenhet från andra yrken. Problemet med Kommissionens såväl som Högskolan i Halmstads initiativ är att de förutsätter att kvinnor och män är diametralt olika. Man antar helt enkelt att kvinnor och män har så olika intressen att kvinnor måste ”speciallockas” att satsa på forskning och att forskningens output skulle bli en annan om könsfördelningen såg annorlunda ut. Huruvida specifikt ”manliga” respektive ”kvinnliga” intressen alls existerar är omöjligt att besvara (det finns ju en anledning till att den så länge sysselsatt särarts- och likhetsfeminister). Det viktiga är emellertid inte hur stor roll könet spelar, utan att riktade satsningar alltid är farliga eftersom de innebär att en viss faktor prioriteras framför andra möjliga. Hur ser det t.ex. ut med fördelningen av olika sociala bakgrunder på Europas Universitet? Något säger mig att det finns en betydligt större andel kvinnor än personer (från båda könen) som kommer från familjer som helt saknar akademiska traditioner…

Betyder detta att satsningarna är dåliga? Nja. Men hellre än att prata om vem vi vill ska forska borde vi fokusera på varför vi behöver forskningen och vilken forskning vi behöver. Och på denna punkt erbjuder faktiskt Kommissionen en bra ingång för alla som är intresserade. Under rubriken ”Six reasons science needs you” lyfter man fram sex forskningsområden som omfattar många av de utmaningar vår värld står inför. Det handlar om att hitta effektiva, rena energikällor, demografiska förändringar och behovet av att hitta nya lösningar för matförsörjning. Detta, själva forskningsfrågorna, borde stå i fokus. Inte vilka egenskaper vi vill att forskarna ska ha.

Sofie Andersson

Share

Kan ett mobilitetsbidrag få igång forskarna?

En av rörlighetsdebattens viktigaste frågor är hur vi får svenska forskare att röra sig mer. Hur skapar vi strukturer som både möjliggör och uppmuntrar det gränsöverskridande som vi alla är så överens om behövs?

Sedan 2012 kan svenska forskare söka s.k. ”postddok-bidrag” från Vetenskapsrådet. Enkelt beskrivet möjliggör det för den som disputerat att arbeta några år utomlands, på ett utländskt lärosäte samtidigt som anställningen på ett svenskt lärosäte behålls. Idag skriver Elisabet Nihlfors, Vetenskapsrådet (VR) på Curies debattsida att VR planerar att införa ytterligare ett mobilitetsbidrag, med start från 2014. I likhet med postdok-bidraget är tanken att denna nya form av bidrag ska erbjuda såpass mycket fexibilitet och anställningstrygghet att fler svenska forskare vågar ta steget att röra på sig. Jättebra. Som jag skrivit här tidigare är ett av de tydligaste resultaten i vår undersökning om hur forskarna själva ser på rörlighetens status att de tycker att förutsättningarna saknas. Ett bidrag för att öka anställningstryggheten är onekligen ett steg på vägen.

Denna typ av bidrag riktar sig emellertid enbart till forskare som befinner sig inom ramen för akademin  och den kommer med andra ord bara åt den interna rörligheten. Lika viktigt som att öka rörligheten lärosäten emellan är att öka rörligheten mellan akademin och övriga samhället. För att komma åt detta krävs fler och större åtgärder än bidrag. Det handlar om att göra det möjligt att ha fler än en arbetsgivare (utan att man för den sakens skull ”straffas” genom att grunden för pensionen blir mindre) men också om att öka det faktiska antalet forskartjänster. Hur ska Sverige kunna vara en framstående forskningsnation om vi inte ger forskarna möjlighet att använda sin kompetens?

Jag tror också, i likhet med Karin Åmossa på Sulf, att det handlar mycket om att förändra attityder; inte minst inom universitetsvärlden. Det måste helt enkelt värderas högre än idag att ha erfarenheter från andra länder, sektorer och discipliner. Så hur når vi dit? Genom att fortsätta att diskutera frågan om mobilitet och genom att fortsätta påminna regeringen om att den forskningspolitiska debattens säkraste kort – rörlighet och samverkan – handlar om mer än att underlätta kommersialiseringen av forskningsresultat och uppdragsutbildningar.

Sofie Andersson

 

 

 

Share

Ålderism, det finns!

Jag håller precis på och plöjer igenom remissen ”Längre liv, längre arbetsliv” som är ett delbetänkande av Pensionsåldersutredningen. Den är bara 528 sidor kort så parallellt med den läser jag också remissen ”Gör det enklare” som är slutbetänkandet av Statens vård- och omsorgsutredning och är 499 sidor. Pensionsåldersutredningens delbetänkande innehåller många intressanta tankar som jag kommer att återkomma till vid ett senare tillfälle, sista svarsdatum är den 24 september så jag har oceaner med tid att formulera Naturvetarnas synpunkter kring detta. Men en av remissens största förtjänster kan vara att det mig veterligen är första gången som man från en myndighet pratar om ålderism.

 

Samma ålderism som i Dagens Nyheter idag benämns åldersdiskriminering. I DN skrivs om att Sverige i en nyligen genomförd undersökning med 30 000 arbetsgivare i 28 länder ligger i botten när det gäller att attrahera och behålla äldre i arbete. Detta konstateras även i Längre liv, längre arbetsliv där man hänvisar till nyare forskning som visar att diskriminering av äldre i arbetslivet i Sverige är omfattande. Ålderismen är kraftigare än etnisk diskriminering slår utredningen fast.  Ålderism finns alltså, både som begrepp numera och att det existerar det har vi vetat ett tag (bara att det fram till nu kallades för åldersdiskriminering av de allra flesta). Ålderism är nog också här för att stanna som begrepp då man skriver om det i en SOU.

 

I Pensionsåldersutredningen berör man en annan intressant aspekt och det är utslagning genom förtidspension och långtidssjukskrivning. ”Sambanden mellan de utbredda psykosociala och stressrelaterade arbetsmiljöbristerna, som särskild drabbar kvinnor i välfärdssektorn, och riskerna för ohälsa och förtidspensionering är dåligt kartlagda”. Det här konstaterar också Arbetsskadekommissionen som har utrett arbetsskadeförsäkringen. Kommissionen konstaterar nämligen att ”det finns för lite forskning om yrken som företrädesvis innehas av kvinnor och de arbetsmiljöer som de dagligen vistas i. Det leder till osakliga skillnader i hur kvinnors och mäns arbetsskador bedöms.” Naturligtvis till nackdel för kvinnor då så klart.

 

Det här är heller inget nytt men alltså det är 2012, Sverige slår sig alltid för bröstet om att vi är ett jämställt samhälle och så kom ingen på idén (vilket man borde kunna ha kommit fram till för länge sen då det som sagt inte är något nytt) att det skulle kunna vara en poäng att forska om de arbetsmiljöer som kvinnor dagligen vistas i? Alltså att ge incitament för sådan forskning, tillskjuta medel för sådana projekt m.m. Ursäkta men det är faktiskt alldeles för dåligt. Nu skriver iofs Pensionsåldersutredningen om att det är angeläget att fördjupa kunskaperna om kvinnors höga och ökande relativa risker för förtidspensionering. Det krävs alltså att man ser på det ur ett ekonomiskt perspektiv, att man går miste om pengar in i systemet genom förtidspensionering, än att man ser individens perspektiv, att kvinnors arbetsskador blir bedömda på ett negativt osakligt sätt jämfört med män. Egentligen borde man väl inte bli förvånad.

 

En annan intressant aspekt av Pensionsåldersutredningens delbetänkande är annars att de också skriver att “undersökningar pekar på att äldre blir allt smartare.” Efter detta konstaterande så redogörs för att de kognitiva förmågorna har förbättrats bland de som idag är äldre jämfört med de som var äldre för ett tag sedan…men nu är riktigt gamla. Sedan kopplar man detta till ökad utbildning, förbättrade levnadsförhållanden, ökad intellektuell stimulans osv. Att bara prata om kognitiva förmågor, utbildning m.m. hade nog varit en bättre väg. Smart är ett värdeladdat ord och det är också en definitionsfråga om vad som är smarthet och vad det innebär att vara smart.  Enligt Svenska Akademins ordlista är någon som är smart skicklig i affärer, slipad eller slug.  Men det är nog inte det som avses och oavsett så säger man indirekt att de som är riktigt gamla idag är dummare.

 

Om inte det är ålderism så vet jag inte vad som är det men de kanske vill belysa den nya –ismen i remissen genom att själva använda sig av den? Smart…eller!?

Share