Om slapp journalistik och den svenska modellen

Min dotter och son, 7 och 10 år, reagerar alltid på samma sätt när jag ska försöka förklara vad jag arbetar med och till slut landar i att förklara vad ”facket” och den svenska modellen är på ett otroligt enkelt sätt. De brukar nämligen framförallt reagera på och fråga mig om man får säga ”facket”, då de båda känner till den engelska betydelsen av ett ord som låter snarlikt. Förutom det brukar de inte vara så intresserade och glömma bort diskussionen lika fort som de frågat (som sig bör!). Men att jag landar i att försöka förklara på ett väldigt basalt sätt för mina barn, när verkligheten kring den svenska arbetsmarknaden är lite mer komplicerad, är inte samma sak som att media kan köra med samma förenklingsmodell.

Efter skriverierna om Kommunal för ett tag sedan fick jag kännedom om att medias förenklingar att använda begreppet ”facket” i var och varannan artikel hade föranlett att Naturvetarna blivit kontaktade av ett par medlemmar som ville gå ur Naturvetarna,,,pga av ett annat fackförbunds affärer?! Jag blev smått chockad för jag tänkte att man måste väl kunna förstå att det inte finns något likhetstecken mellan dessa affärer och Naturvetarna? Men när jag började tänka mer på det och utanför min snäva box som arbetandes på ett fackförbund, och djupt insnyltad i denna värld, kan jag förstå att man går på medias bild. Inte minst då journalister i någon mån anses vara en av grundpelarna i en demokrati, då de är en garant för opartisk information till alla medborgare i det demokratiska samhället. Det är i alla fall så de teoretiska resonemangen kring medias roll i ett demokratisk samhälle brukar föras.

Vår förbundsordförande, Ivar de la Cruz, gick också ut på vår hemsida för att visa att Naturvetarna har rent mjöl i påsen. Även Juseks förbundsordförande skrev en debattartikel i Folkbladet om att hela affären med Kommunal hanterats bedrövligt av media i sina grova förenklingar i torsdags i förra veckan. Utbildning är alltid bra tänkte jag och om media inte gör sin uppgift får väl arbetsmarknadens parter ta tag i frågan. Blev därför smått bedrövad när jag läste den här debattartikeln i Dagens Nyheter dagen efter av arbetsgivarorganisationen Svensk Handel. Varför bedrövad? Jo, därför att Svensk Handel skriver ”facket” om sin motpart Handelsanställda förbund och talar i svepande generaliserande termer om ”facket”. ”Facket” tillskrivs egenskaper som stämmer in på vissa fackförbund (kanske Handelsanställdas förbund, vad vet jag?) men inte på andra; om till exempel hur man ställer sig till ingångslöner, löneökningar med mera och huruvida dessa ska förhandlas kollektivt eller inte. Man behöver inte gå in på detaljer men det är kanske än mer bedrövligt att en av arbetsmarknadens parter själva faktiskt i viss mån förminskar sina motparter. Varför inte genom hela artikeln föra en dialog med den organisation som man också förhandlar med, Handelsanställdas förbund, istället för att generalisera, förminska och prata ”facket”?

Det är lite som den läsebok min son har i skolan, Varg nosar och jagar, som är ett skolmaterial framtaget av Svenskt Näringsliv för mellanstadiet om ekonomi och företagande. Jag har egentligen ingenting att invända mot att min son lär sig en hel del om entreprenörskap (även om ordet indoktrinering hela tiden svävar i mitt huvud varje gång vi sitter med läsläxan) vad jag däremot kan ha invändningar emot är att det inte pratas den svenska modellen överhuvudtaget…och då tillkommer ändå avlönad personal till den tidning (Varg) som ett par barn startar i boken. Men man kanske ändå någonstans får vara tacksam för att denna del har hoppats över och att det inte skrivs i svepande och generella termer om ”facket”. Skrämmande är det ändå att många som går ut gymnasiet i Sverige har en bristande arbetsmarknadskunskap, då de kanske inte vet vad som är viktigt att försäkra sig om i sitt kommande arbetsliv. Media hjälper som sagt inte dessa vilsna ungdomar på traven heller genom svepande generaliseringar.

Min syn på media och journalistik har nog varit alltför naiv börjar jag att inse och det är väl helt enkelt upp till fackförbund att själva försöka nå igenom mediebruset för att informera om sin egen verksamhet och att bidra till den allmänna arbetsmarknadskunskapen. Däremot är det väl tveksamt om alla ska ge sig in i att författa skolmaterial…då det inte känns som kärnverksamheten i ett fackförbund och om alla fackförbund kollektivt (även om man inte använder begreppet ”facket”) kan lära sig något av de senaste tidens skriverier är det väl just detta. Kärnverksamheten och medlemsnyttan måste alltid självfallet stå i fokus i all verksamhet som bedrivs i ett fackförbund! Så är det för Naturvetarna och så ska det också självfallet förbli. Om inget annat så är medlemsnyttan i det här blogginlägget kanske detta: det här är Naturvetarna!

Share

Prognoser – vi vet med säkerhet att vi inte vet något med säkerhet

Var igår på SCB:s Prognosdagen 2014 – Framtida utmaningar – Jobb, utbildning och arbetslöshet. Det var en mycket lärorik dag där författare bakom olika prognoser från myndigheter i samhället; SCB, Arbetsförmedlingen, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor med flera; var representerade.

En av presentationerna hölls av Anders Ekholm, vice VD för Institutet för Framtidsstudier. I programmet var det skrivet att Ekholm skulle prata om Framtidens arbetsmarknad…icke så. Istället började han med att gå igenom att samhället är komplext, vilket väl inte direkt chockade någon av de närvarande. Men när han sedan gick in på att det i praktiken inte är någon idé att människor gör några prognoser (avancerade datorer bör istället göra det i framtiden) klev han säkerligen på en del ömma tår och gav en intressant dimension till en dag som alltså kallas för Prognosdagen 2014. Indirekt gav han alla oss som var där en frisedel att lämna auditoriet direkt då resten av föredragningarna skulle vara totalt intetsägande eftersom de aldrig kan fånga upp denna komplexitet. Men för analytiker, statistiker, utredare (som de flesta som var där är) kan inte ens sådana dystopiska presentationer lägga sordi på en sådan här högstidsdag…merparten stannade kvar även efter föredragningen.

Som sagt, det var väl egentligen inget nytt i sak och de allra flesta som försöker prognostisera (även undertecknad) är smärtsamt medvetna om det här men Ekholms presentation kom mitt i mellan alla andra prognosmakares prediktioner. Det gav en otroligt intressant twist på hela dagen och om SCB var medvetna om att hans presentation skulle ta den här vägen måste jag applådera deras mod. Oavsett måste jag applådera presentationen. Äntligen någon som tar bladet från munnen och säger det som vi alla (som arbetar med arbetsmarknadsfrågor och prognoser kanske ska tilläggas…då det säkerligen inte är någon annan som ligger sömnlös över sådana här frågor:) brottas med. Jag kan personligen tycka att det är fel att prognoser i så stor utsträckning framhålls som någon sorts sanning när media rapporterar om dem. När jag själv har gjort en prognos kan jag tycka att det känns som ett stort ok på axlarna när någon lyfter fram dem ”fel” i media.

Jag blev kontaktad av en journalist när förra årets Framtidsutsikter släpptes där vederbörande upprepade gånger ville lägga orden i min mun. ”Ni har sagt att det är en bra idé för folk att utbilda sig till kemist i framtiden…”. Varpå jag varje gång svarade att ”Nej, vi har inte sagt att det är en bra idé för alla att utbilda sig till kemist utan valet av högskoleutbildning bör man främst göra utifrån intresse. Däremot har vi gjort en prognos där vi förutsäger att det kommer att råda brist på kemikompetens år 2018, utbudet motsvarar inte efterfrågan, om man utgår ifrån utbildningsdimension, hur många som söker utbildningarna, genomströmning, pensionsavgångar och andra variabler i dagsläget”. Journalisten ”Just det, ni har sagt att fler borde utbilda sig till kemister i framtiden”. Den torre utredaren/prognosmakaren ”Ehhh, nej vi har inte uttryckligen sagt att fler borde utbilda sig till kemister i framtiden. Vi har gjort en prognos utifrån…” Osv, osv in absurdum. Vad skrevs det sen i slutändan? Självklart skrevs det att vi hade sagt att det är en bra idé för folk att utbilda sig till kemist i framtiden…helt oavsett.

När Naturvetarna gör prognoser försöker vi att ta oss bort från att tänka statiskt och att ha med att samhället (förhoppningsvis) ständigt utvecklas. Därför var kontrasten lite intressant igår när SCB först föredrog Trender och Prognoser 2014; där man tar sikte på att förutspå befolkning, utbildning och arbetsmarknaden 2035; och Institutet för Framtidsstudier talade strax därefter. Jag är som sagt en djupt rotad skeptiker och hade själv börjat fundera över det som sades om 2035 där framme vid podiet från SCB. Man pratade bland annat om gymnasieingenjörer. Prognosen var att efterfrågan på gymnasieingenjörer skulle minska men inte så kraftigt och framförallt var man inne på att det ändå borde vara ett mycket större utbud (än vad man räknat på att det kommer att bli). Tillåt mig att tvivla på att efterfrågan kommer att vara så stor som man räknar med.

Samhället blir alltmer kunskapsintensivt och som sagt förutsätter jag att det kommer att fortsätta utvecklas och vara innovativt (inte minst tack vare akademiker). I en rapport som kom från Stiftelsen för Strategisk Forskning tidigare i höstas sägs att ingenjörer/tekniker kommer att automatiseras till 56 procent på 20 års sikt och de som arbetar med drift i betydligt högre utsträckning…därtill lär nog många gymnasiekompetenser ersättas med högskolekompetenser framöver…

Det finns en person från ett annat förbund inom Saco som gör arbetsmarknadsprognoser och också är en smått fantastisk människa (det är för övrigt så klart alla mina kollegor inom Saco-federationen och Naturvetarna:). Nu vill jag inte hänga ut vederbörande på den här bloggen så jag nämner vare sig namn, förbundstillhörighet eller kön. Men hen har alltid fantastiskt långa utläggningar vid möten som börjar i ett resonemang om olika statistik som har legat till grund för prognoserna…ett resonemang som brukar pågå i 5-10 minuter…och alltid brukar mynna ut i att ”…så egentligen är det ingen idé att vi gör prognoser”. Hen har naturligtvis delvis rätt men i brist på annat är det klart att prognoser är bättre än inget, speciellt om folk inser att man inte kan ta det som en spådom utan för vad det är. Sen finns det en annan person som är disputerad i nationalekonom som står mig nära. Hen blir alltid arg när jag använder begreppet som finns i Sacos Framtidsutsikter om att prognoser är ”kvalificerade gissningar”. Hen menar att det visst kan vara mycket mer än kvalificerade gissningar om man gör det på ett djuplodande ”nationalekonomiskt” sätt. Tillåt mig att tvivla även på detta.

Vad prognoser däremot kan göra är att belysa trender och tendenser, speciellt om olika prognoser sammantaget säger samma sak. Det som var positivt med gårdagens olika prognoser ur denna aspekt var att alla konstaterade (inte heller detta särskilt förvånande egentligen) att Sverige behöver invandring framöver för att klara våra utmaningar i samhället. Det känns som en väldigt positiv sak att ta med sig i det hårda och kalla klimatet i Sverige för närvarande…

Share

En karriärstrateg på trendspaning i Almedalen

För en sån som jag som måste hålla sig ajour när det gäller vad som händer i ett stort antal branscher och sektorer är Almedalen ett Mecka. På ett och samma ställe finns i stort sätt alla aktörer samlade och ett bättre tillfälle att spana efter trender som kan innebära nya möjligheter och utamningar för naturvetare finns inte.

Mest omtumlande var utan tvekan SSF seminarium om automatisering. Om 20 år kommer hälften av alla jobb vi har idag automatiserats och ersättas av andra. Frågan är vilka och vad detta har för betydelse för naturvetare? Framgång ligger i att vara skicklig på att arbeta tillsammans med robotarna och då gäller det att vara bra saker som de har svårt för. Det pratas om industrialisering 2.0, där det inte i första hand är muskelkraft utan hjärnkapacitet som robotarna bidrar med. Den som är bra på att stötta och vårda människor, att förhandla, har välstämda sociala känselspröt, är kreativ och konstnärlig samt fingerfärdig kommer sannolikt att klara sig bäst på en automatiserad arbetsmarknad.

Sannolikheten för att yrken som naturvetare ofta har kommer att ha tagits över av datorer inom 20 år:
1. Biomedicinska analytiker 69%
2. Ingenjörer och tekniker 56%
3. Säkerhets och kvalitetsinspektörer 40%
4. Datatekniker och dataoperatörer 30%
5. Fysiker, kemister m.fl. 21%
6. Matematiker och statistiker 18%
7. Dataspecialister 12%
8. Gymnasielärare m.fl. 6%
9. Hälso- och sjukvårdsspecialister 6%
10. Specialister inom biologi, jord- och skogsbruk m.m. 3%
11. Pedagoger med teoretisk specialistkompetens 1%
12. Lantmästare, skogsmästare m.fl. 1%

Värt att notera i övrigt var att det i det tysta har sjösatts en hel del strategier för att skapa fler jobb och affärsmöjligheter. Många av dessa kan komma att generera många nya möjligheter för naturvetare. Den maritima strategin och diskussionerna kring att göra offentlig geodata helt fri att använda är två exempel. Kraven på effektivare tillståndsprövningar, samt större möjlighet att fälla verksamheter som bryter mot miljö- eller arbetsmiljölagstiftningen säger en del om vilken kompetens som kommer att vara efterfrågad. Juridik, naturvetenskap och it tycks vara ett säkert kort.

Oroande är minskade företagssatsningar på FOU i Sverige. Eftersom det är de FOU-intensiva företagen som anställer flest naturvetare är det lätt att inse att detta kan göra det svårare för naturvetare att få jobb i Sverige. Naturvetarna och många andra är lyckligtvis väldigt engagerade för att vända utvecklingen åt rätt håll.

Slutligen, det lönar sig att studera. Det gäller både för de som är på väg in på arbetsmarkanden och de som blir av med jobbet och behöver och vill ändra karriärinriktning. För den sistnämnda kategorin, som ofta har barn att försörja och bostadlån, är emellertid studielån sällan ett realistiskt alternativ. PTK och Svenskt Näringsliv lovade på TRRs seminarium
att de skulle komma tillbaka nästa år och presentera ett nytt omställningsavtal. Låt oss se till att de håller det löftet!

Share

Applåder är på sin plats när ändamålet helgar medlen

Igår gick Max Matthiessen ut med en ranking kring vilka utbildningar som betalar sig bäst. Där visar det sig att matematiker ligger i topp. Förhoppningsvis når informationen fram till många ungdomar som idag står i valet och kvalet och just på grund av detta väljer en bana inom matematik eller kemi, som också hamnar i topp (Nr. 3 på listan). Samtidigt är det inte odelat positivt då det man tittat på är relationen mellan antagningspoängen till universitet/högskolor för olika utbildningar och medellönen för de med denna utbildning. Att matematiker hamnar i topp har alltså dels att göra med att matematiker har relativt höga medellöner (hurra!) samtidigt som det dels har att göra med att antagningspoängen för att läsa vid universitetet/högskolan är relativt låg (buu! (åtminstone i viss mån)).

Att antagningspoängen är låg har delvis med söktrycket att göra och delvis med antal platser, utbud och efterfrågan helt enkelt, och att lönenivåerna är förhållandevis höga förklaras på samma sätt. Sedan får man inte glömma att alla som kom in på utbildningarna förra året självfallet har behörighet att läsa dessa ämnen. Att det inte är fler som utbildar sig till matematiker är problematiskt, för utifrån samhällets behov finns det verkligen inte för många platser vid universitet/högskola. Det är därför som sagt väldigt positivt om denna analys leder till att alltfler läser matematik och till exempel kemi, inte minst då Naturvetarna också spår en stor efterfrågan på arbetsmarknaden på fem års sikt för dessa kompetenser.

Frågan ställdes till Naturvetarna på Twitter igår om vi tycker att det är en bra analys då vi hade retwettat nyheten. Nej, den är inte bra som i att analysen är djuplodande, alltäckande och inte går att ifrågasätta (vilken analys går det att göra det med för övrigt). Inte minst sättet att använda medellön känns tveksamt. Ja, den är bra då det för våra grupper som hamnar i topp de facto finns en brist på arbetsmarknaden inom fem år enligt våra prognoser och det är bra om fler blir lockade att läsa dessa ämnen. Om alltfler söker kommer dessutom antagningspoängen gå upp på sikt (om man nu har invändningar mot att utbildningskvalitén kan bli lidande när antagningspoängen är för låg). Söker man högskoleutbildning idag endast baserat på Matthiessens analys är det lite synd men som en liten del av ett medvetet beslut, varför inte?

Varför inte komplettera analysen med Framtidsutsikter och Välja Yrke där vi försöker teckna en bild av arbetsmarknaden nu och på längre sikt för olika högskoleutbildningar? Ska man läsa vid högskola/universitet tycker jag nog ändå att man någonstans fortfarande måste utgå ifrån att man kan tolka basal information och analysera olika informationskällor (trots dystra Pisa-besked nyligen som visar på motsatsen). Lika lite som jag tror, eller önskar, att någon väljer utbildning endast baserat på prognoser i Framtidsutsikter tror jag ingen kommer att välja utbildning baserat endast på Matthiessens analys. Framförallt tror jag att de allra flesta kommer att göra ett välinformerat och genomtänkt val främst utifrån sitt intresse, precis som det ska vara.

Det är också där den stora utmaningen ligger, kring intresset för naturvetenskap hos ungdomar. Alltför många elever får för närvarande en dålig grund i naturvetenskap från grundskolan och inte heller lust/intresse att läsa vidare i dessa ämnen vid högskola/universitet i den utsträckning som är önskvärd ur ett samhällsperspektiv. Det är ett problem som har uppmärksammats av samhället men allt positivt som i dagsläget kan lyfta intresset hos ungdomar för att läsa naturvetenskapliga framtida bristyrken applåderas av mig.

Share

Bostadsbristen gör att de stora motorerna hackar

Bostadsbristen i Stockholm, vissa universitetsstäder, och andra storstadsregioner hämmar tillväxten. Yrkesverksamma och högskolestudenter styrs i nuläget i alltför hög utsträckning av bostadssituationen. Politikerna måste åtgärda bostadsutbudet i dessa regioner för att främja rörligheten och den potentiella utvecklingen på arbetsmarknaden.

Det kom en inbjudan på FB från en gammal utredarkollega i Sundbybergs stad. Han har liksom jag själv gått vidare mot nya utmaningar och arbetar numera på Hyresgästföreningen region Stockholm. Henrik, min f.d. kollega, bjöd in mig till frukostseminariet ”Bostadsbristens Stockholm och välfärdssektorns utmaningar” i måndags morse. Min egen tolkning av temat var dock kopplingen mellan arbetsmarknad och bostadsbrist. Följande skrev jag in i min kalender när jag la in att jag skulle gå på seminariet ”Hur påverkar bostadsbristen i Stockholm valet av utbildning och framtida arbetsmarknad.” Ingen klockren titel men för mig är det detta det ytterst handlar om, vilket seminariet i viss mån bekräftade.

Den nuvarande bostadssituationen hämmar den potentiella utvecklingen/tillväxten i Stockholm, vissa universitetsstäder och de andra storstadsregionerna som har liknande problematik. Dessutom kan det bli så att man inte väljer den studieort eller den utbildning man helst vill påbörja vid universitet/högskola på grund av detta. Den gode Henke föredrog förtjänstfullt hur rekryteringsbehovet inom kommuner och landsting är runt 420 000 individer under 2010-19 och att ca en fjärdedel av dessa behöver rekryteras till Stockholm. Utbudet av arbetstagare hämmas i nuläget av bostadsbristen. Glesbygd brottas med en delvis annan problematik, som är värt ett helt eget blogginlägg, men givet att storstadsregionerna är starka motorer i ekonomin är det oroande när de hackar.

Att kommuner och landsting kan få problem att rekrytera personal är naturligtvis problematiskt även för alla andra i dessa regioner som är beroende av att barnomsorg, skola, äldreomsorg, vård m.m. fungerar. Dessutom är problemet lika påtagligt för ett privat företag som vill expandera. Men det gäller också att se vad man kan påverka genom att åtgärda bostadsproblematiken. En personalchef från en kranskommun i Stockholm drog nämligen en väldigt underlig slutsats. Utgångspunkten var att de som arbetar i denna kommun i regel rör på sig efter ca 2-3 år. Kommunen vill att medarbetarna ska stanna kvar längre. Då tänker sig denna kommun att de ska konkurrera med bra arbetsvillkor, löner och löneutveckling kanske? Nej, analysen var att det ska lösas genom att lösa bostadssituationen.

I min värld handlar det nog faktiskt mer om hur kommunen är som arbetsgivare än hur bostadssituationen specifikt ser ut i kommunen (speciellt i Stockholm där möjligheterna att pendla mellan olika kommuner är väldigt goda). En annan fråga som lyftes frekvent var att det är viktigt att det finns hyresrätter då individer som arbetar i kommuner och landsting har dåliga löner. Arbetsgivarna, olika företrädare för kommuner, var inne på de dåliga lönerna och den fackliga representant som talade, från Kommunal, var också inne på det som ett argument för hyresrätter. Ett dåligt argument enligt mig. Jag låter det vara osagt vad det ska vara för upplåtelseform förutom att konstatera att det verkar bäst att ha en blandning och att det främst behövs fler bostäder.

Studenter vid universitet/högskola har det allt som oftast väldigt knapert och för dem är det bra med hyresrätter. En annan orsak till att det behövs hyresrätter är för att det finns människor som vill bo i hyresrätt. Inte minst när man tar chansen och flyttar från ett ställe man är rotad på för att man har fått ett intressant jobberbjudande kan det vara så att man inte vill investera i en bostadsrätt (åtminstone inte initialt). Vad jag däremot vänder mig emot är att hyresrätter ska vara något sorts försvar för framförallt kommuner (då de såväl upplåter mark för byggande, har kommunala hyresbolag och är arbetsgivare) att betala ut dåliga löner. Speciellt i storstadsregionerna måste kommuner och landsting kunna konkurrera om kompetensen, som i allt högre grad har högskoleutbildning, med andra sektorer och arbetsgivare inom samma sektor. Att de skulle konkurrera främst genom att erbjuda en billig hyresrätt; istället för bra arbetsvillkor och lön; känns…tragiskt!

När så Kommunal fick frågan om varför man inte driver bostadsfrågor var svaret ”- För att vi är ett fackförbund”. Touché! Nu vill jag inte såga Kommunal för detta uttalande, även om jag tycker att resonemanget hade kunnat utvecklas något, för det är naturligtvis så att det är upp till politiker att lösa bostadsproblematiken. Men det är likväl en viktig fråga för fackförbund och då inte som ett argument för någon viss upplåtelseform utifrån att kunna upprätthålla dåliga löner. Nej, snarare borde argumentet vara rörlighet och att möjliggöra för att våra medlemmars val (yrkesverksamma eller studenter) inte styrs av bostadssituationen.

Naturvetarna förespråkar stor rörlighet på arbetsmarknaden och har nyligen haft en krönika i vårt magasin som hyllar ”hoppjerkan” som byter arbete efter 2-3 år. Därför är bostadsproblematiken i tillväxtregioner i högsta grad problematisk för oss. Då tänker jag främst på de akademiker som aldrig tar ett jobb i storstadsregionerna därför att bostadsbristen utgör ett hinder. De som har rätt kompetens, bor någon annanstans och saknar rätt kontakter på bostadsmarknaden i dessa regioner. Jag tänker också på de högskolestudenter som inte studerar där, eller kanske inte ens det, de egentligen vill för att de inte kan hitta en bostad.

Politikerna måste ta denna problematik på allvar och försöka att se kopplingen mellan utbud på bostäder (oavsett upplåtelseform!) och potentiell utveckling/tillväxt i en region. Ekonomiska incitament brukar ju ta skruv…

Share