Kan ett mobilitetsbidrag få igång forskarna?

En av rörlighetsdebattens viktigaste frågor är hur vi får svenska forskare att röra sig mer. Hur skapar vi strukturer som både möjliggör och uppmuntrar det gränsöverskridande som vi alla är så överens om behövs?

Sedan 2012 kan svenska forskare söka s.k. ”postddok-bidrag” från Vetenskapsrådet. Enkelt beskrivet möjliggör det för den som disputerat att arbeta några år utomlands, på ett utländskt lärosäte samtidigt som anställningen på ett svenskt lärosäte behålls. Idag skriver Elisabet Nihlfors, Vetenskapsrådet (VR) på Curies debattsida att VR planerar att införa ytterligare ett mobilitetsbidrag, med start från 2014. I likhet med postdok-bidraget är tanken att denna nya form av bidrag ska erbjuda såpass mycket fexibilitet och anställningstrygghet att fler svenska forskare vågar ta steget att röra på sig. Jättebra. Som jag skrivit här tidigare är ett av de tydligaste resultaten i vår undersökning om hur forskarna själva ser på rörlighetens status att de tycker att förutsättningarna saknas. Ett bidrag för att öka anställningstryggheten är onekligen ett steg på vägen.

Denna typ av bidrag riktar sig emellertid enbart till forskare som befinner sig inom ramen för akademin  och den kommer med andra ord bara åt den interna rörligheten. Lika viktigt som att öka rörligheten lärosäten emellan är att öka rörligheten mellan akademin och övriga samhället. För att komma åt detta krävs fler och större åtgärder än bidrag. Det handlar om att göra det möjligt att ha fler än en arbetsgivare (utan att man för den sakens skull ”straffas” genom att grunden för pensionen blir mindre) men också om att öka det faktiska antalet forskartjänster. Hur ska Sverige kunna vara en framstående forskningsnation om vi inte ger forskarna möjlighet att använda sin kompetens?

Jag tror också, i likhet med Karin Åmossa på Sulf, att det handlar mycket om att förändra attityder; inte minst inom universitetsvärlden. Det måste helt enkelt värderas högre än idag att ha erfarenheter från andra länder, sektorer och discipliner. Så hur når vi dit? Genom att fortsätta att diskutera frågan om mobilitet och genom att fortsätta påminna regeringen om att den forskningspolitiska debattens säkraste kort – rörlighet och samverkan – handlar om mer än att underlätta kommersialiseringen av forskningsresultat och uppdragsutbildningar.

Sofie Andersson

 

 

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *