Ibland lönar det sig att protestera

Det var bara några veckor sedan regeringen ut med att studiebidraget för högskolestudenter skulle förändras. Bidragsdelen skulle sänkas med 300 kr samtidigt som lånedelen skulle höjas med 1000 kr. En ”satsning” på studenterna kallade finansminister Anders Borg det och tillade käckt att den student som tycker att känns kymigt att låna ännu mer alltid kan jobba extra istället. Så igår kväll kom nyheten att förslaget om studiebidrag dras tillbaka. 

”När vi nu ser att det finns en oro har vi försökt hitta ett annat sätt att hitta finansieringen. Och bara med ett litet påslag på alkohol-, tobak- och fordonsskatten så kan vi klara hem finansieringen i alla fall” sade statsminister Fredrik Reinfeldt till SVT:s Rapport.

”Oron” som Reinfeld talar om är den ganska massiva kritik som förslaget mött sedan det presenterades. Ett hårt slag som utbildningssystemet skrev bl.a. Naturvetarnas studentordförande Josefine Jerlström på  SvD Brännpunkt, Regeringens satsning gör studentrörelsen mörkrädd menade Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, och Sacos ordförande Göran Arrius beskrev förslaget som både ”oklokt och ologiskt”.  Regeringen har med andra ord haft det hett om öronen den senaste tiden. Men att de nu väljer att backa är ändå förvånande och faktiskt inte helt självklart bra.

Missförstå mig rätt: jag tycker att själva beslutet om studiemedlet är helt rätt. Att öka studenternas lånebörda samtidigt som vi övriga sitter med ett femte (!) jobbskatteavdrag känns bara fel. Men ur ett principiellt perspektiv är det faktiskt inte lika självklart. Förslaget om sänkt studiemedel var tydligt ideologiskt motiverat : alliansen vill öka genomströmningen i högskolan och tycker därför att studenterna måste ta ett större ansvar för sin ekonomi.  Att de nu backar får därför konsekvenser för hur tydliga de uppfattas vara. Vad betyder det egentligen? Har de ångrat sig om hur de tycker att inriktningen för studentpolitiken bör se ut? Eller orkade de helt enkelt inte med all kritik just nu?

Enligt Socialdemokraternas ekonomisk-poltiska talesperson Magdalena Andersson har vi en regering som vänder kappan efter vinden. Det ligger onekligen något i den analysen. Jag tror absolut inte på alltför mycket dogmatik i politiken. Tvärtom. Ledande politiker måste kunna ta intryck av opinionen och lyssna till kritik; det om något är att bedriva en ansvarsfull politik. Men att föreslå en så kontroversiell reform som den om studebidraget trots att man rimligen måste ha förutsett och räknat med kritik och sedan backa med hänvisning till att det ”väckt oro” framstår mest som ett valrörelsestrategiskt beslut.

Lärdom? Ibland lönar det sig att protestera. Särskilt om det är valår.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Utöver sänkningen av studiebidraget och höjningen av studielånet så innehöll ju regeringens förslag om studiemedlet en komponent till:  avskrivningen av studielånen vid 68 år ålder.
Denna förändring kvarstår. Kanske är det naturligt att debatten inte alls handlat om avskrivningsförslaget: för majoriteten av dagens studenter är ju 68 år rätt långt bort. Men borttagandet av avskrivningen kan faktiskt komma att betyda en hel del, inte minst för gruppen äldre studenter. För dem gör möljligheten till avskrivning stor skillnad.

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *