Idag skulle jag säga att frågan om arbetslivsanknytning är mer angelägen än någonsin. Anledningen är att det idag har blivit svårare att komma in på arbetsmarknaden, även för den som har en gedigen och unik utbildning. Dagens slimmade organisationer gör att fokus oftare ligger på att rekrytera personer som kan producera med en så kort introduktion som möjligt. Det gynnar den som har arbetslivserfarenhet eller har gått på en yrkesutbildning. På en yrkesutbildning är steget till arbetslivet betydligt kortare. Genom en kontinuerlig dialog med branschen, praktik, gästföreläsare, case m.m. får studenterna en klarare uppfattning om hur deras kunskap kan användas i samhället. På köpet får de ett nätverk, vilket är minst lika viktigt. Studenter på generella naturvetenskapliga utbildningar halkar efter.

Givetvis går det att skapa en bra arbetslivsanknytning även på generella utbildningar. Karlstads universitet är en förebild när det gäller detta. På naturvetenskapliga utbildningar stor forskningen i centrum, men forskningen kan och ska inte heller erbjuda sysselsättning för de allra flesta naturvetare. Av det enkla skälet är det nödvändigt att alla naturvetare får en betydligt bättre medvetenhet om hur arbetslivet ser ut utanför akademin och hur deras kompetens kan användas i samhället.

Att höja kvaliteten i de generella naturvetenskapliga utbildningarna, så att studenterna får lättare är att etablera sig på arbetsmarknaden är emellertid inte så enkelt. Några av utmaningarna är:
• Många lärare saknar kunskap om arbetslivet utanför akademin.
• För att göra en akademisk karriär gäller det i första hand att vara en skicklig forskare. Idag finns i princip inga tjänster för den som vill ägna sig helhjärtat åt utbildning.
• Ledarskapet brister, vilket i praktiken betyder att arbetslivsanknytningen är mer beroende av eldsjälar än av strategiska ledningsbeslut.
• Studenterna är omedvetna om hur viktig arbetslivsanknytningen är för deras framtida karriär.

Om vi inte kommer till rätta med ovanstående problematik finns en uppenbar risk att framtidens naturvetare i första hand kommer att gå på yrkesprogram eller kanske studera utomlands. En debattartikel i Svenska Dagbladet fick upp mina ögon för så kallade mooc:s (massive open online courses). Varför frågade sig någon ska jag läsa en halvdan utbildning i Sveige när jag utan kostnad kan gå en nätutbildning på ett av de högst rankade universiteten i världen?

Ja, det undrar jag också? På fredag ordnar Naturvetarna frukostseminariet ”Excellent ledarskap för excellent utbildning”. Jag hoppas att få träffa många av er där.

Studenter är viktiga för utbildningens kvalitet. Som student anade jag att det var så, men när jag blev lärare på högskolan var det uppenbart. Även i forskningen kopplas studenten samman med utbildningens kvalitet. Det finns flera skäl till att studenterna själva spelar en stor roll för utbildningskvaliteten.

Högskoleutbildning är en social aktivitet. Du lär dig av dina kursares frågor till läraren och andra studenter, men också av deras sätt att angripa olika problem. Det kan vara allt från praktiska saker i studentlivet till specifika frågor om vetenskapliga begrepp, teorier eller metoder. Att ha högt motiverade kursare med goda förkunskaper skulle alltså kunna lyfta en lite svagare student. Detta är vad som brukar kallas ”peer effects”, kompiseffekter, i lärandet.

Kompiseffekter kan förstås verka omvänt också. Vi kan inte utesluta att studenter som har starkare förkunskaper, men befinner sig i en grupp studenter med svagare förkunskaper, lär sig mindre än vad de skulle kunna göra om deras kursare hade mer kunskaper från början. I första hand berör detta enskilda studenter, men det handlar också om att de skattepengar vi lägger på högskolan ger oss så mycket kunskaper som möjligt per krona. Därför vinner vi alla på att högskolestudenter har goda förkunskaper.

Idag utvärderas utbildningar med fokus på resultaten. Enkelt uttryckt utreder Universitetskanslersämbetet (tidigare Högskoleverket) om studenter som skriver examensarbeten har de kunskaper och färdigheter som anges i de nationella examensmålen. Det innebär att man i princip aldrig tar hänsyn till vilka kunskaper studenterna hade när de började på utbildningen. Det finns två bra poänger med detta.

För det första är det rimligt, ja önskvärt, att utvärdera om en skattefinansierad verksamhet når sina mål. Då är det klokt att titta på resultaten, även om det i sig har flera metodologiska problem. För det andra är det metodologiskt avancerat att koppla ihop studenternas kunskaper då de börjar på utbildningen med de kunskaper som de har när de avslutar utbildningen. Båda dessa poänger bör respekteras.

Därmed inte sagt att de tvunget måste efterlevas. Att räkna med studenterna är nämligen grundläggande för frågan om utbildningskvalitet. Det är på inget sätt omöjligt, heller. Om vi inte förstår vem som började på utbildningen, hur ska vi då förstå hur hen har utvecklats med hjälp av den? Kunskapsresan, den personliga utvecklingen, är en av de centrala pusselbitarna för att förstå utbildningens kvalitet. Där är studenterna själva vår bästa kunskapskälla.

Den 5e juni släpper Saco en rapport om utbildningskvalitet och att välja utbildning. Se www.saco.se för mer information.

Emelie Lilliefeldt
fil dr i statsvetenskap och utredare i utbildnings- och forskningsfrågor på Saco

Saco är Sveriges Akademikers Centralorganisation, som består av 22 självständiga fackförbund och yrkesförbund. Saco vill utveckla Sverige till en ledande kunskapsnation. Därför arbetar vi för att utbildning och forskning ska ha hög kvalitet.

I denna åtgärd, som ska träda i kraft den 1 januari 2014, tar Livsmedelsverket över kontrollen av bland annat småskaliga charkuterier och mejerier från kommuner. Regeringen hävdar att det leder till en mer likvärdig livsmedelskontroll i Sverige. Det må så vara, och det är naturligtvis bra, men det är en småskalig likvärdighet.

Man måste ta ett samlat grepp kring tillsynsområdena djurskydd, miljö- och hälsoskydd och livsmedelskontroll. Naturvetarna släppte just ett pressmeddelande om detta som ett svar på regeringens beslut. Det jag skriver i pressmeddelandet är att om regeringen menar allvar med att tillsynen ska vara likvärdig är det dags att man tar ett helhetsgrepp. Likvärdighet på en stor skala kan endast uppnås om man utreder hela kedjan, även Livsmedelsverket och Jordbruksverket som tidigare har fått utstå hård kritik. En enhetlig utredning utan förutfattade meningar om några snabba lösningar, vare sig organisatorisk eller genom flytt av enstaka områden, är en nödvändighet för en samlad och likvärdig tillsynsverksamhet.

Även om kontrollen blir mer likvärdig genom en flytt till Livsmedelsverket kan man verkligen ifrågasätta på vilket sätt. Livsmedelsverket har som sagt kritiserats tidigare för den kontroll man idag ansvarar för och av de myndigheter som befinner sig på nivån under i livsmedelskedjan, alltså kommuner, för stora brister även i denna roll. Det gör att man blir lite orolig för att det blir en likvärdighet på samma sätt som för djurskyddet när det gick över till länsstyrelsen där antalet kontroller drastiskt minskade även om de nu görs mer på samma sätt.

Det är bra att regeringen börjar prata likvärdighet men som sagt så måste man om man menar allvar med detta genomföra en enhetlig utredning, utan förutfattade meningar om några snabba lösningar, kring djurskydd, miljö- och hälsoskydd och livsmedelskontroll. I en sådan utredning måste alla delar och alla myndigheter i dessa tillsynskedjor analyseras. Alla kompetenta människor  som arbetar med tillsyn runtom i landet på alla nivåer och i alla olika myndigheter förtjänar att denna fråga tas på allvar och utreds därefter, inte att man gör punktinsatser och halvmesyrer lite här och lite där.

Femtio procent av de ämneslärare som undervisar i fysik i grundskolan har ingen utbildning i ämnet, bara 13 % har tillräcklig utbildning enligt lärarlegitimationens krav. När Dagens Nyheter den 15 mars presenterade resultaten från Skolverkets rapport ”Beskrivande data 2012. Förskola, skola och vuxenutbildning” var rubrikerna svarta, och kommentarerna bestörta. Och fysikämnet är inte unikt: 48 % av kemilärarna saknar utbildning i ämnet, 70 % av tekniklärarna.

Men även om det är först nu som vi fått fram någorlunda tillförlitlig statistik på hur illa det är ställt, så är problemet känt sedan tidigare. Och det görs också stora ekonomiska satsningar från statens sida för att komma till rätta med problemet. Frågan är bara om pengarna läggs på rätt saker?

Låt oss granska de tre stora satsningar staten nu gör på området: Lärarlyftet II, Utbildning av NT-utvecklare och Statsbidrag för karriärtjänster:

Lärarlyftet II är den reform som direkt har som mål att få fram fler ämnesbehöriga lärare. Lärare, som undervisar i ett ämne de saknar behörighet för, får här möjlighet att bedriva högskolestudier i särskilda av Skolverket upphandlade kurser, och när studierna är avklarade blir de ämnesbehöriga. Men det finns två hakar. Den ena är att studierna ska skötas vid sidan om ordinarie arbete. Det säger en del om vilken syn som är rådande på hur krävande det är att arbeta som lärare. Och på hur krävande högskolestudierna kan förväntas vara.

Den andra haken är att Skolverket förbjuder högskolorna att ställa krav på förkunskaper i form av gymnasiestudier i ämnet. Du behöver alltså inte ha läst någon gymnasiefysik för att komma in på en lärarlyftskurs som gör dig till behörig ämneslärare i fysik i grundskolan.   Utbildning av NT-utvecklare är en del av de ”systematiska utvecklingsinsatser inom ämnesområdena naturvetenskap och teknik” som regeringen förra våren gav Skolverket i uppdrag att bedriva. Här ska 100 lärare under tre år en dag i veckan utbildas till lokala NT-utvecklare genom att studera: Handledning, Kollegialt lärande, Formativ bedömning, It och lärande. Ämnesdidaktik inom naturvetenskap och teknik samt Systematiskt kvalitetsarbete, dvs bara en sjättedel av tiden används till något ämnesrelaterat när vi nu har svart på vitt på att ämneskunskaperna brister.

Statsbidrag för karriärtjänster kommer skolhuvudmännen att kunna få från och med i sommar. När reformen först presenterades såg det ut som om staten här fått till en snilleblixt om hur andelen ämneslärare med riktigt djupa ämneskunskaper skulle kunna öka ordentligt. Skolor som anställde en lektor utlovades nämligen 170 000 kr i bidrag per år för att täcka en ökad lönekostnad med 10 000 kr per månad. Nu är reformens detaljer spikade och då blir bilden en annan. Alla skolhuvudmän (kommuner och friskoleägare) får bidrag utifrån hur många elever man har, enda villkoret är att man befordrar tillräckligt många av sina tidigare anställda till ”förstelärare” och ger dem 5 000 kr mer i månadslön. Huvudmännen kan förstås växla in sina förstelärartjänster, anställa en lektor istället för två förstelärare, men om man ser till hur stort kommunernas intresse för lektorsanställningar varit hittills så verkar detta scenario inte bli så frekvent: 1980 fanns det 1 500 lektorer, år 2006 uppgick antalet lektorer till totalt 311.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) har precis publicerat ett stödmaterial för att visa vad förstelärarna kan ha för arbetsuppgifter: ”En vanligt förekommande arbetsuppgift för en förstelärare kommer att vara att handleda och coacha andra lärare för att få maximal utväxling av varje pedagog och elev” och ”Det kan även handla om att studera kollegornas undervisningsmetoder med ett vetenskapligt förhållningssätt…”. Mina mekanikkunskaper säger mig att maximal utväxling sliter rätt hårt på materialet, och om jag sätter igång och studerar mina kollegors undervisningsmetoder är det lätt hänt att samarbetsklimatet inte blir det bästa.

Ja, SKL nämner ämnesutveckling också, men man kan nog förutse att denna reform (som ska kosta staten 880 miljoner om året när den är fullt utbyggd år 2016) inte på något radikalt sätt kommer att öka ämneskunskaperna hos lärarkåren.

Kanske är det helt andra åtgärder som ska till? Jag har ett radikalt förslag: Låt naturvetare sköta undervisningen i de naturvetenskapliga ämnena!  För visst kan man förmoda att den som själv valt att läsa naturvetenskapliga ämnen på högskolenivå har lättare entusiasmera andra för att göra samma sak, än den som inte har det? Och om vi kan få yrkesverksamma naturvetare att sadla om och arbeta i skolan så får våra elever också möta lärare som vet vad kunskaper om fysik, kemi, biologi och teknik kan användas till i arbetslivet.

Förslag: Betald ettårig pedagogisk lärarutbildning för naturvetare som på högskolenivå läst minst det antal poäng av ett ämne som krävs för lärarlegitimation. Och inför lärarlöner och arbetsvillkor som gör att naturvetare vill arbeta i skolan!

Anne-Sofie Mårtensson
ordförande i Svenska Fysikersamfundet och universitetslektor vid Högskolan i Borås

Fysikersamfundet är en förening för alla som gillar fysik. Vi ger ut tidningen Fysikakuellt och årsskriften Kosmos, skickar gymnasister på fysikolympiad och ordnar konferenser. I juni är det dags för Nordiska fysikdagarna i Lund. Välkommen!

I söndagens Agenda diskuterade man kring att de olika partierna i riksdagen inte vågar driva en linje konsekvent i politiken utan att de hela tiden anpassar sig då de är rädda att tappa väljare om de inte gör det. Ett exempel som togs upp i Agenda var bland annat att Miljöpartiet har släppt sin kritiska hållning mot de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga. Tidigare har MP, med god grund, hävdat att det inte finns mycket stöd för att de sänkta arbetsgivaravgifterna faktiskt ger någon direkt effekt på sysselsättningen för unga.

Partier i opposition drar sig nu för att ta strid i frågor där man tidigare har haft en helt annan uppfattning. Resonemanget med arbetsgivaravgifterna för unga är att det är många företag som har vant sig vid detta nu och därför ska man inte ta bort dem. MP är däremot fortfarande inte övertygade om att det är en bra åtgärd som jag förstår det. Är inte grundfrågan om det faktiskt är en effektiv åtgärd? Är inte meningen någonstans att oppositionen ska ifrågasätta politiken som regeringen bedriver så att man får en genomlysning av olika åtgärder? De som har makten har ju sällan något stort egenintresse av att ingående utreda åtgärder som de själva har genomfört, speciellt inte när det börjar närma sig val.

För drygt ett år sedan konstaterade en rapport till Framtidskommissionen att matchningen på den svenska arbetsmarknaden tycks ha försämrats de senaste decennierna. Saco och SSR gick också ut i ett gemensamt utspel för ett par månader sedan där man efterlyste en utredning av hela arbetsmarknadspolitiken mot bakgrund av den dåliga jobbmatchningen. Slutsatsen var att det är dags att ta ett helhetsgrepp kring arbetsmarknadspolitiken då detta kommer att leda till att arbetsmarknadens parter tar ansvaret för att få människor till sitt nästa jobb. Men med ett sådant politiskt klimat som nu råder är det frågan om något parti kan, eller vågar då de inte vill stöta sig med potentiella väljare, ta ett helhetsgrepp på det sättet. Det pratas väldigt mycket om att skapa nya jobb men väldigt lite om att lyckas matcha rätt.

Det finns en inneboende kraft i outnyttjad akademisk kompetens som bara väntar på att få bli frisläppt och blir den frisläppt öppnas nya vägar in på arbetsmarknaden även för andra grupper, bland annat unga. Att inte göra något åt dålig matchning på arbetsmarknaden är ineffektivt från ett samhällsperspektiv på grund av att det leder till en minskad produktivitet för samhället i stort. Man blir inte direkt förvånad över att unga politiskt intresserade inte engageras av partierna som det skrivs om på DN debatt idag. Det hänger nog i stort ihop med hur arbetsmarknadspolitik, och annan politik, i samhället bedrivs. Personligen finner jag i alla fall inte vindflöjlar särskilt engagerande utan lockas mer av en harmonisk orkester med välkomponerade låtar och ett musikaliskt helhetsgrepp…

I P1s Vetenskapsradion förra veckan gick rektorn för Uppsala Universitet och KTH, Eva Åkesson, respektive Peter Gudmundsson, hårt ut mot regeringens agerande. De många svängningarna försämrar förutsättningarna för lärosätena att planera långsiktigt och går dessutom stick i stäv med det ökande intresset för att läsa vidare. Kritiken avfärdas av statssekreterare Peter Honeth (fp. Han verkar tycka att det är närmast naivt att tro att utbildningspolitiken inte skulle påverkas av det allmänna ekonomiska läget. Tvärtom, menar han, är det fullständigt naturligt att arbetsmarknadssituation och liknande får konsekvenser.

Nu var det väl knappast det Åkesson och Gudmundsson menade, att utbildningspolitiken skulle utformas i ett politiskt vakuum, opåverkat av händelser i omvärlden. Vad de och alla vi andra som deltagit i den senaste veckans debatt är snarare att den nya ”utbildningssatsningen” är ett tydligt exempel på (snällt formulerat) otydligheten och (elakt formulerat) riktningslösheten i svensk högskolepolitik. För det framstår faktiskt som ganska oklart vad regeringen egentligen tycker bör styra utbildningsdimensioneringen. Är det konjunkturläget? Internationella trender eller efterfrågan på arbetsmarknaden? Eller är det kanske arbetsgivarna eller studenterna…? Honeth har naturligtvis rätt i att utbildningspolitiken, liksom politiken generellt, måste förhålla sig till verkligheten. I  vissa perioder kan behoven vara större. Men vad Honeth och regeringen verkar missa är implikationen av denna slutsats: för på samma sätt som utbildningspolitiken påverkas av det ekonomiska läget påverkar också politiken ”verkligheten”. Detta gör frågan om hur vi ser på målet med högre utbildning till den självklara utgångspunkten: ska den tillgodose nuvarande arbetsmarknads behov av ingenjörer eller ska den rusta människor för föränderlighet och personlig utveckling..? De senaste årens utbildningspolitik indikerar att svaret på den frågan inte är riktigt så självklart som man skulle vilja att det var.

Sofie Andersson

Ps. Om det är något som den senaste veckans diskussionen gjort ytterligt tydligt så är det att fungerande ledarskap är någonting fundamentalt. Utan visioner om vad målet är och förmåga att kommunicera detta riskerar vi att få ett utbildningsväsende som svänger än hit och än dit och där varken studenter eller lärosäten vågar lita på de signaler som ges. Det vore en farlig väg. Den 24 maj sätter Naturvetarna sambandet mellan ledarskap och utbildningskvalitet under lupp. Hur påverkar ledarskapet utbildningskvaliteten? Vad händer när ledningen och lärarna inte är överens om hur utbildningarna ska organiseras? Och hur påverkas studenterna när ledningen brister? Läs mer och anmäl dig till frukostseminariet Excellent ledarskap för excellent utbildning.

I studentfacket pratar vi ofta om situationen på arbetsmarknaden för den som nyligen tagit högskoleexamen. Hurdan är den situationen egentligen? Mitt svar är att det beror på vad man jämför med.

Arbetslösheten i Sverige är över 8 %. Men endast tre procent av akademikerna är utan jobb. Det kan knappast kallas för dåliga förutsättningar. En utbildning är en förträfflig försäkring mot arbetslöshet.

Bilden nyanseras då man zoomar in. 1-1,5 år efter examen har en femtedel hade en ”osäker” eller ”svag” ställning på arbetsmarknaden enligt HSV. En tiondel studerade fortfarande. Svenskt näringsliv hävdar att en tredjedel av de som tog examen 2010/11 hade underkvalificerade arbeten ett år senare. En utbildning är inte en garanti för att hamna rätt på arbetsmarknaden.

Är det något att klaga över? Med tanke på konjunkturen i Sverige och Europa borde vi väl glädjas åt att få jobb överhuvudtaget. Får man vara så kräsen?

Den typen av frågor är inte obefogade. Studenter och fackföreningar i Sydeuropa brottas med helt andra bekymmer än vi. Personer i Sverige utan högskoleutbildning brottas med större bekymmer än vi. Men om vi vänder på frågan?

Den högre utbildningen, studiemedlet inräknat, kostar samhället nästan 60 miljarder kr om året. En ofattbart stor summa. Kan vi då acceptera att upp till en tredjedel av en årskull kommer ut på andra sidan och är missnöjda?

Missnöjet, ja kanske. I vårt mättade samhälle kan nog vissa bli bättre på att nöja sig med det man får.

Men det finns en till sida av problemet. Samtidigt som många får jobb som inte motsvarar utbildningsnivån har arbetsgivare flaggat för att de har svårt att rekrytera kompetent arbetskraft. Både i offentlig och privat sektor.

Det gäller alltså inte bara utbudet av arbetstillfällen. Även i mötet mellan arbetskraft och arbetstillfällen finns något som skaver – dålig matchning.

Då blir frågan plötsligt större. Dålig matchning innebär att fler kan smittas. Välutbildade tränger undan andra från okvalificerade jobb. Resultatet blir en högre arbetslöshet inom andra grupper, samtidigt som akademiker är missnöjda och företag har svårt att rekrytera. Alla blir förlorare.

Så här långt in i resonemanget insåg vi i Saco Studentråd för att den här frågan har betydelse för studenters trygghet efter examen, samtidigt som den är relevant för större delar av samhället. Vi bestämde oss därför för att bidra med ett studentperspektiv i den, vilket resulterade i rapporten Rätt jobb inte ett jobb – ett ansvarsfullt matchningslån för nyblivna akademiker. Delar av statistiken ovan kommer därifrån.

Där noterade vi att en del av problemet tycktes vara att den som precis har tagit examen inte har något stöd alls från det offentliga för att hitta jobb – ingen a-kassa, inga aktiva åtgärder. För att klara försörjningen var många tvungna att antingen läsa fler kurser medan man söker jobb. Det fanns en press på att ta första bästa jobb. Den pressen, sannolikt en del av en medveten arbetslinje, såg vi som boven i dramat.

Vi föreslog då följande. Den som tagit examen får rätt till ekonomiskt stöd under en tid för att kunna söka jobb i lugn och ro. Samtidigt stärks universitetens karriärcentrum för att kunna hjälpa till under processen. För att undvika överutnyttjande och missbruk är hela eller delar av stödet ett lån. Det gör också förslaget billigare och mer genomförbart.

Efter en rad samtal med politiker och utredare i riksdag och regering har jag stärkts i tron på att matchningslånet, eller en besläktad lösning, kan komma att förverkligas.

Jag tror att det är en viktig pusselbit för att förbättra den svenska arbetsmarknaden. Även om vi blivande akademiker har det bra, kan vi få det bättre. Precis som för resten av samhället ligger målet fortfarande framför oss.

Johannes Danielsson
Saco Studentråds ordförande

Johannes Danielsson har en pol kand-examen i statsvetenskap från Uppsala universitet, och har tidigare bland annat jobbat för föreningen Svenskar i Världen och på ambassaden i Moçambique. Under 2013 är han också Sveriges ungdomsdelegat i Unesco.

Saco Studentråd samlar Sacos 100 000 studentmedlemmar, och är Sveriges största fackliga studentorganisation. Saco Studentråd är en paraplyorganisation för Sacos 19 studentsektioner (dit Naturvetarnas studentråd ingår), och bedriver påverkansarbete i frågor om utbildning, arbetsmarknad och socialförsäkringar.

Vad regeringen egentligen vill med svensk högre utbildning är därför en motiverad fråga. Vad är målet och vilken är strategin? Statssekreterare Peter Honeth (fp) duckar gärna för frågan genom att hänvisa till autonomireformen. Enligt honom innebär den att regeringens inflytande över universiteten och högskolorns verksamhet är ytterst begränsad. Det är lärosätena själva som måste ta ansvar för att planera och styra sin verksamhet. Detta är nu en sanning med modifikation. För ansvarstagande krävs mandat – mandat som givet  utbildningspolitikens fortsatta ryckighet kan ifrågasättas om svenska universitet och högskolor verkligen har.  Eftersom förutsättningarna hela tiden förändras och förutsägbarheten saknas är det i praktiken mycket svårt för lärosätena att fatta strategiska, långsiktiga beslut.  Allting kan ju ändras lite närsomhelst….

För övrigt är det här med strategiska överväganden på agendan på flera sätt just nu. Häromdagen kom U-ranks rankningslista över Sveriges bästa universitet och högskolor. Baserat på siffror från bl.a. Högskoleverket och SCB gör U-rank varje år en jämförelse mellan hur lärosätena presterar ifråga om sex olika kriterier (Studenterna, Grundutbildning, Forskning/forskarutbildning, Internationalisering, Lärare och Sociala indikatorer). Enligt U-rank själva är syftet att ”…belysa kvaliteten i högskoleutbildningen och olika utbildnings- och programområden samt att skapa en medvetenhet och debatt om kvaliteten i vid universitet och högskolor”. I realiteten används rankningslistorna emellertid framförallt för att peka ut det ”bästa” respektive ”sämsta” universitetet. När DN i helgen skrev om årets upplaga var det exempelvis under rubriken ”Här är landets bästa lärosäten”.

Missförstå mig rätt när jag säger att rankningar alltid bör tas med en nypa salt. Jag tycker inte att jämförelser är ointressanta eller ens omöjliga att genomföra. Tvärtom kan de, ordentligt genomförda, vara både bra och nödvändiga inslag i ett kvalitetsdrivande system och de kan också fungera som ett underlag som underlättar för alla – från blivande studenter och lärare till politiker – att bedöma och välja lärosäte. Men för att fungera som beslutsunderlag krävs det 1) att de indikatorer som används faktiskt också speglar det som sägs vara grunden för rankningen och 2) att rankningarnas värde som verklighetsbeskrivning problematiseras. Rankningar som görs oreflekterat och utan att bedömningsindikatorerna diskuteras och ifrågasätts riskerar nämligen att leda mer fel än rätt. För tvärtemot vad själva idén med rakning antyder (dvs. att det finns en absolut skala från dåligt till bra) så är det ju inte så att ett och samma lärosäte är det bästa för alla , alltid. Vad som är bäst beror ju helt på den enskilda individens behov och preferenser. Att DN, SvD och andra tunga medier använder listor i likhet med U-ranks utan att påminna om att rankningarna bara ger en begränsad bild av hur det verkligen ser ut är därför problematiskt. Den okritiska läsaren kan lätt tolka listorna som sanning.

Sofie Andersson

Ps. Medias förkärlek till ”bäst och sämst”-listor återkommer i många sammanhang. Inte minst blir det tydligt inför högskolevalen då det publiceras lista efter lista över hur arbetsmarknaden ser ut för  olika yrken. Visst ska valet av högskoleutbildning göras med medvetenhet om hur arbetsmarknaden ser ut. Ingen, allra minst studenterna själva, tjänar ju på att människor utbildar sig inom områden där det inte finns några jobb. Men vi är farligt ute om vilka utbildningar som erbjuds och väljs styrs av hur arbetsmarknaden ser ut ut: vilka behov som finns idag säger ju ingenting om hur det kommer att se ut om tio eller tjugo år… Tillgången på jobb bör därför aldrig vara det (enda) som avgör valet av utbildningsområde. Snarare är det ett beslut som bör fattas med hjärtat.

Högskoleverket, SCB och annat officiellt

”Fördjupa relationen mellan vetenskapen och samhället”. Det är ett av målen för EU:s kommande ramprogram för forskning och innovation, det som fått namnet Horisont 2020. För mig som jobbar i en organisation som ska främja dialog och öppenhet mellan allmänhet och vetenskap låter det både lovande och insiktsfullt.

Men samtidigt som ”behovet av att återta allmänhetens förtroende för forskningen” lyfts fram i förslaget till Horisont 2020 har det särskilda programmet för just Science in Society tagits bort. Science in Society har hanterat områden som t.ex. medborgarengagemang, forskningskommunikation och utveckling av undervisningsmetoder. Frågorna finns visserligen kvar men tanken är att de i fortsättningen ska vara horisontella principer som ska genomsyra alla delar av ramprogrammet.

Även det låter i grunden bra. Men risken är uppenbar att viktiga frågor kommer att försvinna helt och hållet – som det kan bli när frågor inte får ett tydligt utrymme. Utan ett eget program i Horisont 2020 blir det heller ingen egen budget. Och utan pengar är det som bekant svårt att åstadkomma någon verkstad.

Just via Science in Society-programmet har EU-kommissionen de senaste åren utvecklat en struktur för RRI, Responsible Research and Innovation. RRI ska vara en vägledande princip i Horisont 2020 och strukturen består av sex delar: People and civil society engagement, gender equality, science education, open access, ethics och governance.

Men ska RRI bli mer än en ambition behöver vi runt om i Europa testa olika angreppssätt för att faktiskt få till stånd ansvarsfull forskning och innovation – och då behövs pengar att söka för att kunna driva sådana pilotprojekt. Därför behövs ett särskilt program för Science in Society/RRI även i Horisont 2020.

Europaparlamentet har kommit till samma slutsats. Parlamentets ITRE-utskott som har hand om industrifrågor, forskning och energi vill se ett nytt program kallat Science with and for society: A cross-cutting Challenge. Parlamentet har högprioriterat utskottets tillägg (Amendment 137) om ett sådant program. Tillägget innehåller kärnvärden som öppenhet, dialog, transparens och demokratisering av forskning och innovation – samtidigt som det lyfter fram de sex RRI-delarna.

Efter att ha jobbat med att främja samverkan mellan forskare och det omgivande samhället sedan 2002 är vi på Vetenskap & Allmänhet övertygade om att även ganska små summor som avsätts för pilotprojekt kan ge stora effekter. Vi talar förstås delvis i egen sak, men också av egen erfarenhet eftersom vi har varit med i ett projekt kallat ComScience, finansierat av sjunde ramprogrammets Science in Society-program. Pilotprojekten kan handla om sådant som att inspirera unga att intressera sig för forskning, att möjliggöra dialog på nya sätt mellan forskare och olika samhällsaktörer och att utveckla metoder för att ge allmänhet och civilsamhälle möjlighet att påverka forskningens inriktning.

Ska EU långsiktigt kunna satsa på forskning är stöd från EU-medborgarna förstås en förutsättning. Allmänheten har dessutom rätt att veta och kunna påverka hur deras skattepengar används och vad forskningen går ut på. Därför är det nödvändigt att satsningarna på forskning förankras och sker i dialog med medborgarna.

I Ministerrådet har Sverige tyvärr slutit upp bakom förslaget att Science in Society inte ska finnas som ett specifikt program – men förhandlingarna mellan rådet och parlamentet om Horisont 2020 pågår fortfarande och frågan om Science in society kommer förmodligen upp mot slutet av april.

Utbyte av kunskap, idéer och resultat mellan forskningen och samhället i stort gynnar både forskningens kvalitet och samhällets utveckling. Låt oss därför hoppas att Sverige agerar så att Ministerrådet stödjer Europaparlamentets tilläggsförslag i slutförhandlingarna – så att Science in Society går en ny vår till mötes!

Cissi Askwall
generalsekreterare på Vetenskap & Allmänhet

Vetenskap & Allmänhet, VA, är en ideell förening som arbetar för att främja dialog och öppenhet mellan forskare och allmänhet. Deras utgångspunkt är att dialogen bör utgå från vad människor är intresserade av snarare än från vad forskarna själva vill föra ut. 

Naturvetarna är en av VA:s medlemasorganisationer och Helena Nicklasson, förbundsdirektör på Naturvetarna, sitter i VA:s styrelse. VA stod dessutom tillsammans med Naturvetarna och Kungl. Vetenskapsakademien bakom den forskningspolitiska konferensen Stockholm Meeting i höstas. 

Det Lisberg Jensen egentligen kritiserar är nu inte studenterna: hennes poäng är tvärtom att utbildningssystemet är dåligt anpassat för att tillgodose studenternas behov. Hennes argument såväl som reaktionerna som följt på artikeln pekar på en av universitetens absolut största utmaningar, nämligen hur man på bästa sätt tar tillvara på och stöttar sina i särklass viktigaste resurser:  lärarna och forskarna. För som Erik Arroy, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, påpekar i Metro bör vi hellre prata om förutsättningarna inom högskolan än om studenternas förkunskaper. Det riskerar att leda till en pseudodebatt. För oavsett hur bra eller dåligt förberedda studenterna än är så är ju nyckelfrågan hur vi organiserar och bedriver utbildningarna på ett sådant sätt att alla får de kunskaper och färdigheter som de ska ha när de avslutar sina utbildningar. Huruvida så faktiskt är fallet beror i sin tur på kompetensen hos de lärare och forskare som ansvarar för undervisningen, men också på kompetensen hos dem planerar och organiserar utbildningarna. De senaste dagarnas debatt gör tydligt att, oavsett vad det beror på, så lämnar dagens system en del övrigt att önska.

Så vad göra? Jag tror att mycket handlar om hur ledarskapet ser ut och fungerar vid våra lärosäten. Finns det en genomtänkt strategi för vilken utbildning och forskning som bedrivs?  För hur den organiseras? Har de som är formellt ansvariga också de reella möjligheterna att påverka?
Vi har skrivit om betydelsen av gott ledarskap här på bloggen tidigare (läs exempelvis En massa sous-chefs men ingen chef? , Efterlyses: akademiska ledare  och Dags att akademin börjar dejta?) Men lika viktigt som ledningen är för forskningen är den också för utbildningen. Utan ett tydligt och sanktionerat ledarskap kommer universiteten svårligen att lyckas med att erbjuda de utbildningar av världsklass som vi vill ha.

Den 24 maj breddar vi på Naturvetarna diskussionen om akademiskt ledarskap och bjuder in till ett seminarium för att diskutera ledarskapets betydelse för utbildningskvaliteten. Mer information om seminariet Excellent ledarskap för excellent utbildning kommer inom kort. Håll utkik på  Naturvetarnas webbsida.

Sofie Andersson

Ps. Slutligen kan jag inte låta bli att applådera att Erik Arroy och SFS passar på att ge en känga åt den märkliga uppfattningen att forskning och utbildning är två separata företeelser. God forskningsanknytning är en grundförutsättning för god utbildningskvalitet och hög forskningskvalitet förutsätter en högkvalitativ utbildning. Mer komplicerat är det inte.

Tiden har hunnit ikapp överenskommelsen om dubbelanslutning som är från 1970-talet. Idag blir förbunden starkare genom att vara tydliga i sina krav och i medlemmarnas förbundstillhörighet. Men trots att man varit överens har ingenting hänt.

Orsaken är att förbunden inte varit överens om hur processen skulle gå till. För Naturvetarna och de andra akademikerförbunden har det varit viktigt att förändringen skulle ske så smidigt som möjligt och undvika oreda och merarbete för de lokala klubbarna. Vi ville därför att dubbelanslutningen skulle upphöra samtidigt för alla medlemmar, oavsett förbundstillhörighet. Unionen, å sin sida, ville ta ett förbund i taget. För att bryta det dödläge som uppstått, bestämdes sig Naturvetarna och våra systerförbund för att gemensamt göra slag i saken. Att det skulle komma just igår, var därför den stora överraskningen, inget annat.

Tycker då inte Naturvetarna och de andra akademikerförbunden att det är bra att samverka och få gemensam styrka på arbetsplatserna? Jo, absolut. Det är därför akademikerförbunden samarbetar lokalt i gemensamma föreningar – akademikerföreningarna. Akademikerförbunden har gemensam värdegrund som vilar på betydelsen av akademikernas kompetens och vikten av att de får erkännande för sin kompetens och sitt ansvarstagande för verksamheten, inte minst i lönen.

I vissa frågor är akademikerföreningarna och unionenklubbarna överens och då är det en styrka att samverka för att få en samlad röst på arbetsplatsen. I andra frågor har vi och Unionen olika åsikter, som till exempel i löneavtalen. Om medlemmar då tillhör två förbund med olika krav skapar det otydlighet och det blir svårt att företräda medlemmarna på bästa sätt. Det är klart att klubbarna ska fortsätta att samordna sig när det är positivt för medlemmarna. Skillnaden mot tidigare blir att det kommer att vara tydligt vem som företräder varje enskild medlem och vem som har medlemmens mandat att föra hans eller hennes talan. Otydlighet om roller och ansvar bäddar alltid för problem som inte gynnar någon.

Naturvetarnas hela verksamhet bygger på expertkunskaper om naturvetares kompetenser, möjligheter, branscher och arbetsmarknad – skräddarsytt och exklusivt för medlemmarna. Vi försöker förvalta uppdraget från våra medlemmar så att det alltid ska vara till gagn för både den enskilde medlemmen och för naturvetargruppen som helhet. Därför arbetar vi aktivt med frågor om den naturvetenskapliga forskningens förutsättningar, de naturvetenskapliga professionernas ställning samt villkor för naturvetares branscher. Vi satsar förbundets resurser på att ge kvalificerad service till medlemmarna och samtidigt företräda naturvetares intressen på arbetsmarknaden och i samhället.

Vi är övertygade om att naturvetares insatser är avgörande för en positiv samhällsutveckling. Därför satsar vi på att bli en ännu starkare företrädare för naturvetare och samlad kraft för naturvetares frågor! Så naturvetare får möjlighet att göra skillnad, för oss alla!

Men det jag framför allt tog fasta på är att man i artikeln pratar om att höja taket i försäkringen så att de flesta löntagare har sin inkomst försäkrad och får ut 80 procent av sin tidigare lön i ersättning. Det är så klart väldigt bra och det borde självfallet innefatta alla, inte bara de flesta, då arbetslöshetsförsäkringens legitimitet kraftigt undermineras om den inte är likvärdig för alla. Sedan gjorde Saco:s studentråd ett bra inspel i debatten om att S-politikernas syn på a-kassan är för snäv. Studentrådet påpekar, med all rätt, att de som efter sina högskolestudier kommer ut i arbetslöshet inte har något skydd för närvarande. De är också utanför arbetsmarknaden, vill komma i arbete och borde med all rimlighet omfattas av någon form av socialt skyddsnät. Studentrådet öppnar upp för att detta kan vara en annan lösning än a-kassa, t.ex. att få låna pengar från CSN för att söka jobb efter examen.

Svaret lät inte vänta på sig utan igår kväll kom S-representanterna i Socialförsäkringsutredningen med sitt svar på Sacos studentråds artikel. De håller fast vid att a-kassan ska vara en omställningsförsäkring för de som har arbetat och hamnar utanför arbetsmarknaden. Det är ok att driva den linjen om man i Socialförsäkringsutredningen tittar på andra alternativ för att ge studenter bättre skydd. Det är därför glädjande att läsa följande slutkläm i artikeln: ”För oss är det oacceptabelt att den som studerar idag inte har ett fungerande socialförsäkringsskydd och det borde vara en prioriterade fråga för socialförsäkringsutredningen att lösa. Utbildning är en viktig investering för såväl individens som samhället och det ligger därför i allas vårt intresse att så snart som möjligt få fram ett bättre fungerande skydd, inte minst vid sjukdom.”

Visst låter det lovande om det inte vore för att ”borde” och ”bör” används och då vi, trots den första debattartikelns formuleringar om att man ser lovande tendenser och öppningar, ser att politikerna inte direkt är överens kring dessa frågor. Ett SKA hade varit mer på sin plats. Det SKA vara en prioriterad fråga för Socialförsäkringsutredningen och vi (som politiker som kan styra över sådant genom att vi dels är med i utredningen och dels kan lägga motioner om olika saker som vi anser SKA genomföras) SKA se till att det blir så! Det hade varit ett ställningstagande som jag hade varit mer nöjd med än ett vanligt mjäkigt ”borde” och ”bör” i rubriken till artikeln (oavsett opposition eller inte). Ett borde utlovar ingenting och som sagt utifrån hur lite överens man trots allt verkar vara inom Socialförsäkringsutredningen, trots utfästelserna om något annat, är ett borde dessvärre inte värt mycket alls. Med all respekt för om man är i opposition eller inte så sitter man som sagt med i en parlamentarisk utredning och då ekar borde väldigt tomt.

Samtidigt sätter de ju fingret på sjukdom i sin slutkläm och visst har de rätt. Det är sjukt som det är nu på så många sätt…och då pratar jag inte främst om mina sjuka barn därhemma och att det kliar lite också i min egen hals. Det är sjukt att man som student inte har råd att bli sjuk, det är sjukt att man som student inte kan vabba på samma villkor som jag som anställd gör…det är helt enkelt bara sjukt att vi har ett sådant sjukt socialförsäkringssystem när det är så viktigt för samhällets framtid att Sverige kan konkurrera med kompetens och driver en studielinje. Låt inte Socialförsäkringsutredningen mynna ut i en halvmesyr, ta ansvar!

Ps. Vill du veta mer om Saco studentråds studielinje så kan du ta del av det här. Ds

Igårkväll var jag och en vän på inspelning av SVT:s litteraturprogram Babel. När vi satt där i studion och hörde Jessica Gedin diskutera Jane Austens klassiska 1800-talsroman ”Stolthet och Fördom” med journalisten Erik Hörstadius och författarna Björn af Kleen och Caroline Hainer slog det mig att vad både forsknings- och hälso- och sjukvårdssystemet i Sverige skulle behöva är lite fler Elizabeth Bennets. För er som inte kan er Jane Austen så är Elizabeth Bennet huvudpersonen i Stolthet och Fördom. Näst äldst av fem döttrar i en brittisk adelsfamilj är hon ett typexempel på den 1800-talskvinna vi kommit att lära känna så väl: vacker, välartad och med en enda livsuppgift: att bli och förbli gift. Men Elizabeth slits mellan de sociala konventionernas krav på anpassning och sina egna idéer om hur livet borde vara och finner sig inte i sin faders planer om giftermål lika enkelt som hennes systrar gör.  Elisabeth tackar inte bara nej till flera frierier (hon vill nämligen inte gifta sig för status eller pengar utan för kärlek) utan krånglar dessutom både en och två gånger innan hon slutligen går med på att gifta sig med Mr Darcys (mannen som hon faktiskt älskar, på riktigt).

När jag säger att vi behöver fler Elizabeth Bennets så menar jag inte att fler borde vägra giftermål. Vad jag menar är att forsknings- och sjukvårdssystemen skulle må bra av att fler personer lät bli att bara finna sig i rådande strukturer. Vi behöver att fler, på alla nivåer, vågar ifrågasätta. Är de system för styrning, finansiering och utvärdering som finns idag de bästa vi kan föreställa oss? Svaret måste bli nej. För om det är någonting som det faktiskt råder enighet om så är det att varken hälso- och sjukvården eller forskningssystemet fungerar så bra som det skulle kunna göra. Förmågan att omvärdera är givetvis viktig oavsett om man är chef eller ej men borde vara obligatorisk för den som ska leda dessa verksamheter. Hälso- och sjukvården är, i likhet med forskningen, alldeles för viktig för att tillåtas slentrianstyras. Ledarna måste ha ambitioner och, framförallt, kraft att driva igenom dessa också i de fall då reformerna möter motstånd på grund av att de innebär ett avbräck mot ”hur det alltid har varit”.  Lite mer av det slags mod som Elisabeth Bennet ger prov på när hon tackar nej till äktenskapsförslag som på papperet är odiskutabelt bra.

Mod att göra annorlunda behövs också om vi nånsin ska kunna komma till rätta med ojämlikheten på arbetsmarknaden. Igår var jag på ett seminarium om genus, arbetsmiljö och arbetsorganisation. Arbetsmiljöverket presenterade där rapporten Under luppen:  Kunskapsöversikt om jämställd arbetsmiljö som visar att det fortfarande råder stor ojämlikhet på den svenska arbetsmarknaden. Trots att det är fler kvinnor (66 procent) som examineras från högre utbildning så fortsätter männen att vara i majoritet på näringslivets såväl som det offentligas toppositioner. Fortfarande utför fler kvinnor mer osynligt arbete än vad männen gör (arbete de således inte får någon credit för) och fortfarande anses mäns problem väga tyngre än kvinnors. Detta duger inte.

Påväg till seminariet twittrade jag om min frustration över temat och att vi än idag, år 2013, pratar om arbetsvillkor och arbetsmiljö för kvinnor. Som om det vore något speciellt. Som om villkoren för kvinnor krävde särskilt uppmärksamhet. Så lyssnade jag på föreläsningen och påmindes om att vi visst måste prata om det: kvinnors arbetsvillkor och arbetsmiljöer är speciella.  Idag den 8 mars är det den internationella kvinnodagen och radio, tidningar, Facebook och Twitter svämmar över av artiklar och uppdateringar på temat kvinnors förutsättningar (se exempelvis dagens artikel på DN om att högskoleprovet missgynnar kvinnor eller lyssna på P1:s reportage om  kvinnodagens historia). Gott så. Men jag tror att om vi nånsin ska komma någon vart så måste vi börja se jämställdhet som en fråga som berör alla, alltid. Inte som en kvinnofråga som uppmärksammas en gång per år.

Sofie Andersson

Ps. Är du sugen på att höra mer om vilka likheter som finns mellan Austens 1800-tal och dagens relationer? Babel sänds på söndag kl. 20:00 i Svt2

Så utryckte sig Ulrika Björkstén (chef för vetenskapsredaktionen på Sveriges radio) på tidningencurie.se. Och vad vore samhällsdebatten utan naturvetare?

Naturvetare har en viktig roll i samhällsutvecklingen. De blir intervjuade i tv, radio och tidningar kring frågor som berör människors och jordens hälsa och utveckling. Men tyvärr är det inte alltid vi naturvetare får det erkännande som vi förtjänar. Många politiska beslut fattas bortom naturvetares kompetens. Allt för många gånger har politiker och beslutsfattare gått emot forskarnas rekommendationer trots att de sökt deras kunskap för att fatta bra och långsiktiga beslut.

Därför är det viktigt att Naturvetarna lyfter fram naturvetares sakfrågor i samhällsdebatten och stärker vår röst. Att synliggöra naturvetares kompetens är ett ständigt pågående arbete. Inte minst genom att vi följer den rådande samhälsdebatten, reagerar och tycker till.

Ett mycket bra exempel på där Naturvetarna positionerar sig i samhällsdebatten är Kristofer Jervinges debattartikel i Svenska Dagbladet den 14 februari. Debattartikeln visar på problemet med brist på nationell samordning som drabbar många av våra livsmedels-, djur-, miljö- och hälsoskyddsinspektörer, och kopplar detta till den nu snudd på groteska hästköttsskandal som drabbar Europa. Ett annat bra exempel är debatten om brister i forskningssystemet som blossade upp i höstas efter Sofie Anderssons debattartikel på tidningencurie.se. Har ni inte läst artiklarna så rekommenderar jag er att göra det. Inte minst för att se förbundets arbete i samhällsfrågorna.

Naturvetarna är en viktig aktör i det moderna samhällsbygget. Våra medlemmar har de nyckelkompetenser som krävs för att lösa de globala utmaningarna. Att Naturvetarna tar plats i samhällsdebatten är därför ett prioriterat mål för förbundet.

För att vidga debatten och synliggöra fler branschspecifika frågor kommer Naturvetarbloggen att bjuda in gästbloggare under våren. Gästbloggarna kommer bland annat från Naturvetarnas professionsföreningar och samarbetsorganisationer. Trevlig läsning!

Ivar de la Cruz
ordförande Naturvetarna

Inom politiken blir det ofta så att ju starkare opinionens vindar blåser desto snabbare springer man. Problemet är att man i dessa fall ofta springer helt planlöst och lite som när barn spelar sjumannafotboll. Alla följer ”opinionsbollen” var den än tar vägen. Det är väldigt gulligt när små barn spelar fotboll och alla springer efter bollen till ett hörn av planen men det är inte fullt så tilltalande på den politiska arenan. Ingenting blir i regel bättre av att man jagar efter bollen inom politiken. Konsekvenserna kan bli förödande om man spelar opinionen i händerna och genomför förändringar utan att först ha gjort en noggrann analys.

När det gäller köttskandalen blåser opinionsvinden för närvarande hårt. Opinionen kräver att någonting görs men då kan man faktiskt kräva av politiker att de inte föreslår någon ”quick fix” utan att de tar ett samlat grepp och är strategiska. Man måste utreda hela livsmedelskedjan grundligt! Det jag syftar på är att landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) häromdagen gick ut i Ekot och uttalade sig om att regeringen överväger att centralisera all kontroll av köttproduktionen mot bakgrund av den senaste tidens köttskandaler. Lite vag var han allt men nog lät det som att han tänkte sig att man bara skulle flytta över all tillsyn till Livsmedelsverket rakt av.

Problemet med detta resonemang är att hela kedjan behöver granskas. Livsmedelsverket är en del av hela livsmedelskedjan och måste analyseras precis som alla andra kontrollmyndigheter. Naturvetarna gick för ett par veckor sedan ut och slog ett slag för en renodlad statlig tillsynsmyndighet men vi anser självfallet att frågan ska utredas grundligt först oavsett vår ståndpunkt. Som en del av opinionsvinden är det också viktigt för oss att understryka att vi inte vill driva på något som går fort och blir fel.Om förändringar ska ske ska de vara till det bättre för våra medlemmar. Fokus bör naturligtvis skifta till vad som ska vara det centrala för regeringen, nämligen att tillsynen i samhället ska vara likvärdig, förutsägbar, resurseffektiv och rättssäker. Detta gäller livsmedelskontroll men det gäller också all annan tillsyn i samhället.

En utredning bör därför tillsättas som breddar sitt angreppssätt. Förutom hela livsmedelskedjan bör man också lyfta blicken och undersöka andra tillsynsområden som är lämpliga för ändamålet. Det är till exempel svårt att bryta loss livsmedelskontroll från miljö- och hälsoskyddstillsyn som helhet då de är så nära sammankopplade. Icke att förglömma är också djurskydd som per automatik borde ingå om man ska titta på hela livsmedelskedjan men som är värt att extra poängtera i detta sammanhang. Naturvetarna, som har medlemmar som arbetar med tillsyn över hela Sverige, skulle med glädje delta i en referensgrupp i en sådan utredning.

Oavsett om man finner att en omorganisering av tillsynen ska ske eller inte måste en framtida organisation säkra en likformig tillsyn över hela landet där det inte finns risker för otillbörlig påverkan eller intressekonflikter. Vidare måste en framtida organisation vara lärande, funktionell och effektiv. Med en sådan organisation står sig tillsynen tryggt förankrad i de grundvalar som bör genomsyra den – likvärdighet, förutsägbarhet, resurseffektivitet, rättssäkerhet – om opinionens vindar återigen skulle börja blåsa starkt!

Jaga inte boll, lyft blicken, bredda spelplanen och kom in i matchen…

Att ledning och ledarskap är viktiga frågor också ur ett forskningsperspektiv blev tydligt i slutet av förra året då Excellensutredningen presenterade sin analys av svensk forsknings konkurrenskraft. Den visar nämligen att just graden av ledning inom akademin är en av de största skillnaderna mellan de svenska kontra de mer framgångsrika (europeiska) universiteten. Enligt huvudsekreteraren Gunnar Öquist och de andra som gjort utredningen kan bristen på starka ledningar mycket väl vara en förklaring till att svensk forskning tappar mark.

När jag nu läser om kollegial styrning, linjestyrning, chefskap och ledarskap är det för att försöka förstå hur det akademiska ledarskapet egentligen fungerar och varför det, som det verkar, fungerar sämre i Sverige än i många andra länder. Så hur ser ledningsstrukturerna vid de svenska lärosätena egentligen ut? Frågan kan tyckas enkel att besvara: det är ju bara att surfa in på universitetens webbsidor och ta en titt på deras organisationsscheman och sedan jämföra dessa med hur de som befinner sig i systemet säger att det fungerar i realiteten. Men riktigt så lätt är det nu inte. Visst finns organisationsscheman att ladda ned men att förstå dem visar sig vara betydligt klurigare än vad jag hade förväntat mig. Hur de olika nämnderna, grupperna och personerna förhåller sig till varandra är långt ifrån givet, likaså vilken funktion som styr vilken eller vem som har befogenhet att tillsätta vem. (Ta en kik på exempelvis Göteborgs Universitets organisationsschema så förstår ni vad jag menar). När jag sedan började jämföra lärosätena med varandra blev jag ännu mer förvirrad – ironiskt nog med tanke på att syftet med organisationsscheman ju är att tydliggöra maktförhållanden… Försöket till kartläggning slutade med att jag gav upp och gick hem, fylld av en närmast foucaultsk känsla av att makten finns överallt.

Några organisationsscheman

När jag senare i veckan lunchade med Christian Broberger, ordförande för Sveriges Unga Akademi, passade jag på att fråga honom var han som befinner sig mitt i systemet tycker att makten finns. Men inte heller Christian kunde ge något enkelt svar.

Ett sätt att angripa frågan om vem som bestämmer är att gå bakvägen och titta på varje enskild funktion/person. Vilka har någon slags möjlighet att påverka förutsättningarna för och inriktningen på forskningen? Plötsligt framträder en bild som faktiskt hamnar rätt nära den jag hade efter att ha plöjt organisationsscheman: att makten finns lite överallt och ingenstans. På ett plan har givetvis universitetsledningarna (med styrelsen och rektorn i spetsen) det yttersta ansvaret för det universiteten gör. Men på ett annat bestäms väldigt mycket, från forskningsprioriteringar till personalsammansättning, av de enskilda forskarna eftersom det är de som initierar, söker finansiering för och driver forskningsprojekten som är universiteten.  Effekten blir att det blir mycket svårt för någon alls att ta det där övergripande ansvaret som Excellensutredningen efterlyser.

Senare i år tillsätter regeringen en utredning om ledningen vid svenska universitet och högskolor. Varför vi har så många sous-chefs men väldigt få chefs tror jag är en av de frågor som är viktigast att försöka besvara.

Sofie Andersson

Ps. Igår släppte Sveriges Förenade Studentkårers SFS, sin årliga studentbudget. Den visar att den ekonomiska situationen för Sveriges studenter är fortsatt tuff. En vanlig student har idag inte bara ont om pengar; han/hon går t.om. back med ca 759 kronor varje månad. Detta i kombination med dyra boenden gör att många tvingas arbeta under studietiden för att överhuvudtaget klara sitt uppehälle. Jag är ingen motståndare till att man arbetar under studietiden. Tvärtom: jag tror att för den som kan, vill och lyckas hitta ett jobb som ger mer än (bara) pengar kan detta att kombinera studier och arbete vara jättebra. Men att tvingas arbeta medan man pluggar för att studiemedlet inte räcker till är en helt annan sak. Det säger sig självt att den som utöver att plugga också arbetar extra får svårare att prestera lika väl som om hon enbart studerat. Detta skapar naturligtvis en onödig press men sämre studieresultat är inte bara en fråga för de enskilda studenterna utan för samhället i stort. I förlängningen finns en uppenbar risk att vi inte får full utväxling för investeringarna som görs i högre utbildning. Vi riskerar att inte få full utväxling för  I förlängningen

SFS kräver att studiemedlet höjs med 800 kronor. Det är ett rimligt krav. Om vi menar allvar med ambitionen att alla som vill ska kunna läsa vidare måste vi också se till att det också finns förutsättningar att göra så, fullt ut.

De senaste åren har SLU sett både rena budgetnedskärningar och minskad ökning av anslag. De minskande resurserna har gjort att universitetsledningen tvingats se över SLU:s organisation och strax före jul presenterades en utredningen om ny organisation för SLU.  Utredningen föreslår en mängd åtgärder som ska göra utbildningarna mer effektiva, bl.a. genom att de koncentreras till färre orter än idag. Förändringarna i förutsättningar har väckt reaktioner hos studenterna som – med rätta – oroar sig för hur utbildningarnas kvalitet ska kunna behållas när resurserna minskar. Så i onsdags arrangerade Naturvetarnas studentambassadörer tillsammans med kåren på SLU Ultuna tillsammans ett seminarium om SLU:s framtid. Hur – om alls – går ekvationen samma kvalitet och mindre pengar egentligen ihop?

När hästköttskandalen briserade i söndags tänkte jag att vi kanske skulle tvingas ställa in (force majeur och allt det där) men när klockan slog ett stod Eskil Erlandsson på scenen i stora aulan och sjöng SLU:s lov. Kompetensen som studenterna vid SLU får är viktig, konstaterade Erlandsson, och den kommer att bli ännu viktigare i framtiden. Inte minst behöver vi människor som kan arbeta med de utmaningar som befolkningsökningar, problem med livsmedelsförsörjning och smittsamma sjukdomar (de s.k. ”stora utmaningarna”) ställer oss inför. Men samtidigt som ministern betonade vikten av SLU ville han inte prata om vad detta att prioritera dessa utbildningsområden får lov att kosta. Tvärtom duckade han för frågorna om resurser och förklarade ”osthyvelbesparingarna” (dvs. besparingar som görs genom att anslagen inte ökar i samma takt som tidigare) med hänvisning till regeringskompromisser. Så kan det nog vara, men förklaringen faller ju tyvärr lite på sin egen orimlighet när man vet att regeringskollegan och utbildningsminister Jan Björklund samma vecka krävt ökade anslag till försvaret. 

Tjugofem minuter senare var Erlandsson tvungen att rusa för att hinna till det akutinsatta mötet med EU:s jordbruksministrar, vilket betydde att debatten fick klara sig utan regeringsperspektivet. Det var synd. Jag hade gärna hört honom bemöta några av de frågor som togs upp. Det hade också varit intressant att få veta hur han ser på SLU:s roll som sektorsuniversitet. Varför ska SLU ligga under landsbygdsdepartementet och inte utbildningsdepartementet som ju är kutym för all annan högre utbildning i Sverige? Varför gäller inte samma sak för t.ex vårdutbildningarna? Vicerektor Lena Andersson-Eklund, Karin Östensson, dekanus för fakulteten för veterinär- och husdjursvetenskap, professor Hans Andersson och SLUSS (kårens) ordförande Ulrika Johansson lyfte alla relevanta aspekter men kom samtidigt lite väl lätt undan. Som det var nu kunde de hänvisa till att de inte ”fått” det de anser behövs, utan att få några motkrav från finansiären. Aningens oroande är att det inte heller blev särskilt mycket klarare hur universitetsledningen tänker ifråga om hur kvaliteten i utbildningen ska kunna garanteras, givet de förutsättningar som nu finns. Vicerektorn tycktes till och med antyda expansionsvisioner…

De drygt trehundra studenter som tagit sig till aulan för att lyssna på debatten verkade hursomhelst nöjda med diskussionen, trots att de inte fick svar på alla sina frågor och trots att intresset var så stort att fikabrödet tog slut i ett svisch. Att Eskil alls kom, mitt i brinnande hästköttskandal sågs som en viktig markering i sig. Och jag är benägen att hålla med: symboliska handlingar ska inte underskattas.

Avslutningsvis kan jag emellertid inte låta bli att tänka att det är typiskt att både universitetsledningen och regeringen duckar för frågan om ansvar. Alla vill bestämma men ingen vill uppfattas som den som styr. Problematik verkar för övrigt inte bara gälla utbildnings- och forskningsorganisationen nationellt utan också finnas inom akademin, innanför de enskilda lärosätenas väggar. Senaste veckan har jag funderat mycket på vad det här. Att leda ett universitet/högskola verkar vara långt mer komplicerat än att leda andra typer av verksamheter. Varför? En hypotes är att det virrvarr av positioner, hierarkier, grupper och starka individer som är utmärkande för akademin leder till en diskrepans mellan chefskap och ledarskap? Den som är chef – dvs. som ha den formella positionen chef – är inte nödvändigtvis den som leder. Ledarskap kan mycket väl hänga samman med chefspositionen men måste inte göra det. Nyckeln för en ledare är tvärtom legitimitet. Kan det vara så att bristande legitimitet är en källa till problemen med ledarskapet inom akademin?

Sofie Andersson

Ps. Slutligen vill jag passa på att uppmärksamma om det utspel om karriärvägar för unga forskare som Sveriges Unga Akademi gjorde för ett par veckor sedan. Unga Akademin vill göra det enklare och mer attraktivt för unga människor att satsa på en karriär som forskare, bl.a. genom att kraven på universitetens hantering av tillsättning och meritering för tjänster skärps. Bra! Men för att förslagen ska realiseras krävs både ledarskap, mod och visioner från universitetens sida. Finns det? Läs hur några av lärosätena har reagerat på Unga Akademins förslag.