Excellent forskning, javisst! Men hur?

Tidigare i veckan presenterades en ny utredning som visar att svensk forskning tappar mark. Inget nytt egentligen; att forskning från svenska universitet och högskolor har allt svårare att hävda sig internationellt har länge varit en av den forskningspolitiska debattens sanningar. Det intressanta med Excellensutredning är emellertid att den inte bara bekräftar den bild vi redan har, utan att den också visar varför det går så dåligt för Sverige.

Utredningen har undersökt hur forskningen i ett antal europeiska länder, däribland Sverige, står sig i den internationella konkurrensen. Hur mycket citeras forskningen och vilken genomslagskraft har den? För svensk del är det alltså nedslående läsning. Svensk forskning citeras i betydligt lägre grad än forskning från t.ex. Nederländerna och Schweiz och särskilt illa ställt är det med den så kallade genombrottsforskning.

Så vad beror det på? Utredningen pekar på ett flertal orsaker, från att det skett en gradvis urholkning av universitetens resurser till att alltför stort fokus ligger på strategiska program. Men det som verkar vara den viktigaste skillnaden mellan Sverige och de framgångsrika länderna gäller hur forskningssystemet är organiserat och framförallt, hur det leds. I Danmark, Schweiz och Nederländerna (de länder som det går bäst för enligt utredningen) har universiteten förutom ett tydligt mandat stora möjligheter att själva avgöra var resurserna ska gå. Detta ger dem goda förutsättningar att planera och bestämma vad de ska fokusera på. I Sverige, däremot, är en stor del av universitetens resurser s.k. externa medel – dvs. medel som universiteten måste ansöka om för att få. Effekten blir ryckigare styrning: givetvis är det svårare att fatta långsiktiga beslut och att våga satsa på specialisering när man inte vet vad som blir nästa strategiska område…

Ytterligare ett problem i det svenska systemet är bristen på tydliga karriärvägar och bra villkor för unga forskare. Till skillnad från sina holländska och schweiziska kollegor har tenure track-anställningar och god basfinansiering för svenska unga forskare en mycket osäker tillvaro. Också de är ju (helt eller delvis) beroende av externa medel…

Är det så kört för svensk forskning? Absolut inte. Nu när vi vet vad som felas i dagens system harvi ju alla förutsättningar för bättring. Att förstå vad de mer framgångsrika länderna gör men som vi inte gör är att förstå vari förbättringspotentialen vilar. På så sätt är Excellensutredningen faktiskt lika mycket hoppingivande som oroande läsning… Idag skriver Naturvetarnas ordförande, Ivar de la Cruz och jag på DN Debatt om att excellent forskning kräver excellent ledarskap. För att vi ska kunna vända den negativa trenden krävs nämligen att någon tar ansvar för att bedriva en forskningspolitik som är långsiktigt hållbar. Regeringen måste våga ge universiteten ett reellt ansvar att bestämma över sin verksamhet och universitetsledningarna måste våga ta det fulla ansvaret.

Sofie Andersson

Ps. Läs gärna Naturvetarnas pressmeddelande samt hur huvudförfattarna Gunnar Öquist och Mats Benner, själva presenterar Excellensutredningen! 

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *