Djurskyddsinspektörens vardag – en ohållbar arbetsmiljö

Djurskyddsinspektörernas Riksförening, DIRF, gästbloggar om hur hot och kränkningar färgar djurskyddsinspektörers vardag.

”Du är den vidrigaste människa jag träffat. Jag hatar dig och ska hänga ut dig.” ”Jag vet var du och din familj bor och var dina barn går på dagis.” ”Din dotter ska rida klockan 19 idag va?!”  ”Din jävla hora.”  ”Du skulle bara våga ringa på min dörr igen.” ”Kom så ska jag trycka ner ditt huvud i kattlådan.” ”Du har förstört hela mitt liv, hoppas du är nöjd nu när jag inte längre har något att leva för.” ”Du ska dö!”

Jag faller framåt och hör min kollega skrika till. Det tar ett par sekunder innan jag förstår vad som hänt när jag i ögonvrån ser djurägarens höjda hand.

”Varje gång jag ser ett hus med farstutrapp minns jag den där kontrollen när jag vart sparkad i magen.”

Detta är några av de händelser som våra medlemmar råkat ut för. Händelserna är tyvärr inte ovanliga. Det är inte svårt att förstå att våra upplysningar kan väcka mycket starka känslor. Vi kommer t ex oanmält till någons hem för kontroll och framför synpunkter på deras sätt att sköta sina djur. Finns det brister får djurägaren dessutom en faktura för besöket. Det handlar även om tunga beslut som att ta djur ifrån en person eller förbjuda någon att hålla djur. Att djurskyddsinspektörsyrket är utsatt finns nu svart på vitt i Naturvetarnas rapport Inspektörernas arbetsmiljö i fokus: En ohållbar situation. Där framgår att 70 % av de inspektörer som svarat har utsatts för hot. 10 % har även utsatts för våld i sin yrkesutövning.  Skulle enkäten ha omfattat frågan om kränkning och förtal vore det inte förvånande om resultatet hade varit 100 %.

De direkta hoten har funnits länge, men uthängningen på nätet har ökat markant ikapp med att sociala medier blivit mer populära. Det har skapats bloggar, facebooksidor och namninsamlingar med syfte att sprida negativa budskap om denna yrkeskår och hänga ut inspektörer med namn.

Vad får då dessa hot och kränkningar för konsekvenser? Enligt uppgift polisanmäls endast ett fåtal av dessa händelser. Våra arbetsgivare, de 21 länsstyrelserna, har olika rutiner för att hantera situationerna internt. Rutindokument finns ofta, men som rapporten visar används inte dessa. Speciellt när det kommer till hot och kränkningar på internet står många arbetsgivare handfallna och vet inte hur de ska agera. För inspektörer som utsatts för detta under en längre tid utan att arbetsgivaren” står upp” för den utsatte och därmed tydligt visar att detta inte är acceptabelt blir situationen dubbelt påfrestande.   Det är lätt att kränkningar, förtal och hot börjar ses som en del av yrket och något man ofrivilligt vänjer sig vid. Utan ett uttalat stöd från arbetsgivaren är det även lätt att den enskilde inspektören lägger skulden för hot och våldssituationer på sitt eget agerande.  Arbetsmiljön blir i längden ohållbar och risken är stor att inspektören lämnar yrket i förtid av detta skäl.

Under året har medier rapporterat om näthatet mot kvinnor samt hoten mot politiker och ledare inom sportvärlden.  Naturvetarnas rapport kom därför i rätt tid och borde kunnat ge stort genomslag. Intresset har dock varit obefintligt från politiker och arbetsgivare. Andra har blivit upprörda och utsatt personerna bakom rapporten för hot och kränkningar.

DIRF ser denna fråga som extra viktig att fortsätta driva tillsammans med Naturvetarna. Ingen ska behöva känna att detta är beteenden som är acceptabelt att råka ut för i jobbet och därför inte leder till några konsekvenser. Vi hoppas att ”Instagram-åtalet” har banat väg för att fler ärenden lyfts till åtal och att arbetsgivarna tar sitt ansvar. Nu är det upp till bevis för arbetsgivaren och samhället att visa att denna yrkeskår, liksom alla andra yrkeskårer, ska behandlas med respekt och inte med hot, våld och kränkningar.

Skulle du acceptera att du, någon i din familj, en vän eller kollega utsätts för detta i sitt dagliga arbete? Det gör inte vi!

/Styrelsen för Djurskyddsinspektörernas Riksförening

Djurskyddsinspektörernas Riksförening, DIRF, är en professionsförening inom Naturvetarna. DIRF stödjer medlemmarna i deras arbete och verkar för ändamålsenlig utbildning av handläggare av djurskyddsfrågor inom länsstyrelsen eller motsvarande.

Share

9 reaktioner till “Djurskyddsinspektörens vardag – en ohållbar arbetsmiljö”

  1. Eftersom alltför många inkomna kommentarer bryter mot Naturvetarna policy och inte håller en respektfull ton, väljer vi nu att stänga kommentarsfältet i sin helhet.

  2. Tänk så oerhört enkelriktad en artikel kan vara!
    Inte konstigt att de, som läser liknande enkelriktade artiklar, får en snedvriden bild av verkligheten. Om de inte tänker själva och det verkar ju i dagens samhälle bli svårare och svårare.
    Om man nu faktiskt tänker själv och vänder på steken, kan man, om man verkligen vill få ett uns sanning, fundera över hur många djurägare, som anser sig hotade av djurskyddspersonal.
    Vissa enstaka fall finns säkerligen där djur ÄR misskötta och där djurskyddspersonal BLIVIT hotade/känt sig hotade UTAN orsak. De fallen bistår gärna media länsstyrelserna att sprida, om än så ofta i rejält överdrivna termer.
    Men i så otroligt många fall finns inte någon sådan anledning utom GIRIGHET/ELAKHET från anmälaren eller djurskyddspersonalens sida.
    Denna girighet, som breder ut sig än mer i samhället och ingen tycks bry sig om vad, som verkligen är sant och än mindre hur man ska bekämpa problemen.
    Hellre då skriva brandfackleartiklar om hur synd det är om vissa yrkesgrupper.
    Men djurägare tycks inte vara några personer, som kan antas ha någon yrkesidentitet. (Objekt). De är uthängda, som socialfall, levande i misär och därför ett förbarmande egentligen att ta deras djur ifrån dem- Alltför ofta till avlivning. Deras identitet är offentlig handling, åtminstone enligt media, där hatspalter skrivs, helt osakliga ofta. Att de bemöts med förakt av djurskyddspersonal och med hånfulla kommentarer och bevisligen kan misshandlas inte enbart psykiskt utan också fysiskt, är förunderligt nog aldrig något som heller polisanmäls, eftersom myndigheter ALDRIG gör fel.
    Nej, lösningen är inte kollisionskurser. Respekten saknas alltför ofta från djurskyddets sida och då får man tyvärr räkna med att bli behandlad på samma sätt.
    Våld löses defintivt inte med våld.
    Mer psykologi, fler bedömningar byggt på kunskap, inte enbart på ifyllande av krysstabeller. Se helheten, vilket innebär att man måste ha kunskap, vilket djurskyddarna idag så ofta saknar.
    Celia Sager

  3. Ett mycket bra exempel på vad som krävs av EU i fråga om djurskyddskontroller finns i direktiv 98/58/EG (djurskyddsidrektivet), Artkel 10.1 andra stycket kan inte vara nycket tydligare, Medlemsstaerna (regeringarna och myndigheter) skall fastställa bestämmelser till direktivet och dessa bestämmelser skall tillkännages med en direkt hänvisning till direktivet. Det vore intressant att höra hur man kan utföra en insepektion utan att man förvissat sig om att att en bestämmelse tillkännagetts och att man direkt kan utläsa till vilket direktiv den tillhör för kan man inte det kan man naturligtvis inte heller utföra någon kontroll. En kontroll förutsätter en i förväg tillkännagiven bestämmelse.

  4. Att vara kotrollant eller inspektör innebär för det mesta och särskilt när det gäller oanmäda kontroller att man inte känner sig särskilt välkommen. Det är ingen i dagens produktionsarbete som ligger på soffan och väntar på en oanmäld kontroll, alla har faktiskt något annat att göra. Jag har själv närmer 45 års vana av kontrollarbete med betydligt allvarligare klientel och har under alla dessa år aldrig varit utsatt för ett enda hot. Jag har aldrig under alla dessa år gjort en anmälan om olaga hot. Enbart det förhållanden att man vid kontroller åker två inspektörer gör att den ensamma känner sig helt övergiven och får direkt den uppfattningen att det handlr om att vara två för att ”ha bevis” och det gör naturligtvis att situationen utgör ett hot mot den kontrollerande.Oavsett vad som kontrolleras ”kan de alltid” bevisa att det är som de sagt. Inse någon gång att kontrollerna skall ske öppet och det innebär faktisikt att man får vänta om den kontrollerande vill ha någon granne eller annan med vid kontrollen. Detta öppenhet är särskilt inskriven i kontrollförordningen EG nr882/2004 artikel 7 som börjar ”Den behöriga myndigheten skall säkerställa en hög grad av öppenhet när den bedriver sin veksamhet…” Det finns således en direkt skyldighet att ge den kontrollerade möjlighet att ha någon annan med och observera att den behöriga myndigheten skall säkerställa att man uppfyller dessa krav, vilket innebär att det skall finnas tydliga tjänsteförskrifter utfärdade om detta. Det finns alla anledning att man börjar se över sin egen verksamhet. Ytterligare en så enkel sak som själva besluet om en kontroll skall man klart och tydligt redogöra för. Ett beslut om en kontroll skall alltid vara dokumenterat innan man verkställer en kontroll och det innebär att det skall finnas ett dokumenterat ärende undertecknat av enligt arbetsordingen behörig tjänsteman. En kontroll av en EU-bestämmelse skall således vara dokumenterad innan den sker och beslutet skall klart hänvisa till författningen. Det är i EG:s kontrollförordning angett att alla kontroller skall ske enligt dokumenterade förfaranden. Dessa dokumenterade förfaranden börjar långt innan man således är på plats, Att besluta om eller att utföra en kontroll är två olika saker (befogenheter) man tilldelats i arbetsordningen och kräver olika kompetens hos tjänstemännen. Det är således den juridiskt kunnige tjänstemannen som beslutar om en kontroll och vilka bestämmelksr som gäller för kontrollen och det ankommer på inspektören att dokumentera själva förhållandet på platsen.

  5. Som man ropar får man svar heter det ju, bemöter man en annan människa utan respekt kan ju inte vänta sig respekt tillbaka, söker du endast fel hos en medmänniska, så kan man inte förvänta sig, att den människan ser någon godhet i dig.
    Jag tror nog naturvetarna skall söka lite fel hos sig själva istället för att enbart gå ut med detta drev mot ”våldsamma och hotfulla djurägare” lite mer ödmjukhet skulle nog inte skada, utrycket att det inte är ens fel när två träter, kan väl gälla både stora och små krig, Tycker faktiskt att det åligger en djurskyddshandläggare att försöka undvika att starta några krig, och istället begagna sig av diplomati istället.

  6. Detta är naturligtvis inte okej ! Men det ena ger ju det andra,men när man kör över fotfolket i statens namn och konfiskerar deras ägodelar pluss en liten faktura som ödelägger hela tillvaron för den enskilde då är det väl inte konstigt att folk blir förbannade.Sen läser man dumma kommentaror på sociala medier från personal som jobbar på Svenska Djurstraff.Är det okej att skriva att kollegorna Di jagar bönder i Sverige. Detta kan ju tolkas på mer en ett vis.Jag säger som Rahnelid Herrrrregud vad synd det är om Personalen?

  7. I ovanstående bloggartikel läggs skulden på djurägarna. Men i rapporten är fokus mer riktat på arbetsgivaren, vilket låter mer rimligt för en facklig organisation.
    Har er arbetsgivare gett er rätt arbetsuppgifter?
    Har er arbetsgivare gett er rätt arbetsinstruktioner?
    Följer arbetsgivaren upp att ni följer givna instruktioner?
    Tar arbetsgivaren ansvar för att arbetsuppgifter och instruktioner för dess utförande är deras och inte era privata påhitt? Förekommer det något resonemang på era arbetsplatser om vad ni vill åstadkomma med ert arbete? Förekommer det något resonemang om vad lagstiftaren avsett med lagen och hur det påverkar ert sätt att arbeta?
    Det skulle vara intressant att veta hur lönsamhetskravet påverkar hur arbetet utförs. Är ni något annat än glorifierade lapplisor? Fast med arbetsuppgifter som inte är förenliga med en så svart-vit tolkning som lisornas.

    Ni efterlyser skarpare befogenheter för inspektörerna, är inte det ett erkännande av att den sammantagna effekten av arbetsgivarens instruktioner och inspektörernas sätt att utföra dem har stora brister? Att ni dras med ett systemfel? Ett systemfel som inte djurägarna är ansvariga för.

  8. Det finns all anledning att påminna föreningens medlemmar om sina egna skyldigheter. När man genom att inte tillämpa de lagar och bestämmelser som är fastställda är det fullt naturligt att man bygger upp en konflikt. Den svenska regeringen har beslutat att som grund för all kontrollerksamhet gäller förordningen EG nr 882/2004. Den är man skyldig att följa på djur som omfattas av difrektiv 98/58/EG. Sedan har regringen sagt att samma bestämmelsr skall tillämpas på våra sällskapsdjur. Det kan inte vara obekant att det är artikel 54 i förordningen 882 som anger hur man skall förfara vid överträdelser. Man skall således hänvisa direkt till de i denna artikel upptagna punkterna och inte till någon svensk författning. Det kan inte heller vara obekant för kontrollanterna att Sverige inte anmält några sanktioner enligt samma förordnings artikel 55, trotts att detta skulle skett senast den 1.1.2006.
    Kommissionen kom med anledning av dessa allvarliga brister ut med ett förslag till ny kontrollförordning så sent som i maj detta år. På rund av bristerna skärper nu kommisskonen i sitt förslag skyldighetrna för de behöriga kontrollmyndigheterna och utökar listan med åtgärder betydligt och samtidigt inför man en direkt utredningsskyldighet för de behöriga kontrollmyndigheterna. Detta är således sådant som hela tiden skulle ha skett, men de svenska djurskyddsinspektörena tillämpar enbart svenska nationella lagsiftningar och det är anmärkningsvärt att djurskyddsinspekörtörerna klagar på sin egen situation när man inte ens känner till det nya förslaget från kommissionen som många andra känt till under flera år. Det har hela tiden pågått en kontroll av de behöriga myndighetrnas efterlevnad av förordningen EG nr 882 och har nu resulterat i ett nytt förlag till kontrollförordning från kommissonen och när man ställer frågan på ELMIA känner inte man till detta på exempelvis den behöriga kontrollmyndigheten i Skåne. Man är tydligen inte medveen om sina skyldigheter. Man har att när det gäller lantbrukets djur att se sig som en garant för att EU:s rättsordningar följs, inte de svenska nationella. Detta har EU-domstolen mycket tydligt uttalat i flera domar. Nätet har således gjort att dessa domar mm blivit mera allmänt kända av allmänheten. Tidigare har dessa helt undanhållits av våra myndigheter. Den tiden är förbi och det är inte underligt att konflokter uppstår när djurskyddsinspektörerna inte är berädda att anpassa sin verksamhet enligt betämmelsrna i kontrollförordningen nr 882/2004 och inte ens känner till det nya förslaget och anledningen till dess tillkomst. De svenska behöriga kontrollmyndigheterna har genom sin egen bristande vilja att anpassa sig till EU-rätten själva försatt sig i den situation som nu råder. Det är hög tid att föreningens verksamhet börjar inrikta sig på EU-rätt och inte svenska bestämmelser. Sådana får inte tillämpas. När föreningen inser dessa grundläggande bestämmelser är jag övertygad om att problemen minskar. Den svenska riksdagen har ju också sagt att EU:s betämmelsr skall tillämpas på sällskapsdjuren trotts att dessa inte befinner sig på EU:s befogenhetsomåde.
    En grundläggande betämmelse i EU-rätten är befogenhetsområdena, vilket är det samma som rätten att sifta lag på ett område. Börja med att läsa artikel 2 i fördraget om unionens funktionssätt och inse att vi genom medlemskapet är skyldig att följa denna artikel. EU har tagit all befogenhet i anspråk när det gäller de djur som omfattas av direktiv 98/58/EG och några natonella bestämmelser får inte tillämpas. Svårare än så är det inte.Kommissinens nya förslag finns på KOM(2013)265.

  9. Djurskyddsinspektören ett offer?

    Det är uppenbart att kommunikation mellan djurhållare och inspektörer har gått snett!
    Det är uppenbart läge att analysera situationen vetenskapligt/juridiskt!

    Djurskyddsinspektörer möttes sällan av förakt eller hat på den tiden de kom ut för att hjälpa till med sin sakkunskap för att korrigera fel och brister i djurhållning.
    Har omvandlingen från konsultation och hjälp till en byråkratisk kontrollinstans, utan resurser för konsultation och stöd, som endast ställer auktoritära krav på åtgärder och mäter sin effektivitet i antal anmärkningar och åtgärder mot djurhållare bidragit till en fientlig inställning?
    Har myndighetens mål och medel för att skapa en bättre djurhållning missat grundläggande principer?

    Varför inte göra en enkät till djurhållare och deras organisationer om deras uppfattning av den gemensamma arbetsmiljön i mötet med djurskyddsinspektören? Läns- eller riksrevision eller liknande instans borde göra en utredning om mål, medel, metoder och resultat inom djurskyddet!
    Allmänhetens respekt för myndighetsutövare är en grundläggande förutsättning för att kommunikationen ska fungera. Auktoritet är bättre än auktoritärt.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.