Dags att akademin börjar dejta?

I tidags anordnade vi ett seminarium på Karolinska Institutet, KI, för att diskutera akademiskt ledarskap. Eller snarare bristen på akademiskt ledarskap. För om det är någonting som blivit helt tydligt under månaderna som gått sedan regeringen meddelade att man planerar en utredning som ska titta på ledningen vid svenska lärosäten och sedan Excellensutredningen pekade ut ledarskap som nyckel till framstående forskning så är det att det svenska forskningssystemet lider brist på just ledning. Varför? Det finns flera orsaker och som Naturvetarnas ordförande Ivar de la Cruz och jag skrev på DN Debatt strax före jul så tenderar diskussionerna om vad problemet beror på ofta landa i någon slags pajkastning där ingen vill ta ansvar och alla skyller på varandra. Regeringen hänvisar till autonomireformen och säger att universiteten inte tar sitt ansvar och universiteten beskyller regeringen för att ge ansvar med ena handen och begränsa det med den andra. Vi kommer ingenstans.

Med seminariet Excellent ledarskap för excellent forskning ville vi ta steget bort från hur-hamnade-vi-här-diskussionen och istället rikta ljuset mot vad vi kan göra för att vända trenden. Så vad kan vi göra? Statssekreterare Peter Honeth, Sveriges Unga Akademis ordförande Christian Broberger, KI:s rektor Anders Hamsten och huvudsekreteraren för Excellensutredningen, Gunnar Öquist, var egentligen ganska överens om vad som behövs. Universiteten måste få reella möjligheter att ta ett långsiktigt ansvar för sin verksamhet, man måste börja använda rekrytering på ett mer strategiskt sätt än idag och återväxten av forskare måste säkerställas, bl.a. genom karriärvägar för unga forskare. Men när vi kom till frågan om genomförande, dvs. vem som ska se till att detta också sker, svävade paneldeltagarna på målet. Gunnar Öquist vill se en förändring av fördelningen mellan basresurser (alltså de resurser som går direkt till universiteten och som lärosäten själva disponerar över) och externa medel eftersom han menar att dagens system försvårar långsiktighet. Denna bild delas inte av Peter Honeth som tycker att fördelningen vi har idag är bra och att problemen snarare beror på att ledningarna inte vågar ta sitt ansvar. Christian Broberger ville hellre prata om meriteringssystemet och att detta inte uppmuntrar kvalitet. Han pekade bl.a. på det absurda i att externa medel ofta fördelas på basis av vilka som fått pengar tidigare.

Allt detta fick mig att fundera över två frågor. Akademiskt ledarskap är numera ett forskningspolitikens buzzword. Men vill vi verkligen ha ledarskap? Och om vi nu vill det, vad vill vi ha det till? Honeth, Broberger, Öquist och Hamsten svarade alla ja på den första frågan men det är högst oklart om de eller alla andra som i den forskningspolitiska debatten vurmar för ledarskapets betydelse har något svar på fråga två.

Excellensutredningens jämförelse av forskningen i Sverige respektive ett antal andra europeiska länder indikerar att en av de mer betydelsefulla skillnaderna handlar om hur ledningarna agerar. Universitetsledningarna i de mer framstående forskningsnationerna tycks vara betydligt starkare och tydligare än vad de är i Sverige. Enkelt uttryckt verkar de alltså både ha en klarare bild av vad de vill och mer målmedvetenhet ifråga om att driva igenom sina ambitioner. Detta leder till slutsatsen att ledarskap förvisso är viktigt, men bara så länge som det relateras till ett mål. För vad ska vi med en stark ledning till om målet saknas?

Häromdagen skrev Marita Teräs, strateg på Naturvetarna, på Naturvetarbloggen om att diskussionerna om akademiskt ledarskap gör henne mörkrädd. Hur kan de sitta där, kolugna som om ingenting har hänt och helt enkelt konstatera att det saknas kompetenta ledare på svenska universitet och högskolor, undrade hon och efterlyste akademiska ledare. Jag vill komplettera Maritas önskelista: förutom ledare så behöver vi idéer och visioner. Vi måste fråga oss vad vi vill med de universiteten och högskolorna. Utifrån detta måste i sin tur lärosätena formulera vad de vill. Vad är deras mål? Utan att ha detta klart formulerat för sig blir det – såklart – fullständigt omöjligt att leda någonting eller någonstans alls. För vilken ledare kan leda utan att veta var hon eller han är påväg? Och än viktigare, hur ska en ledare som saknar visioner och målbild få legitimitet för sitt ledarskap bland dem hon/han ska leda? Enkla påpekanden kanske, men icke desto fullständigt fundamentala. Och så väldigt lätt verkar det ju nu inte vara. Ingen av deltagarna vid vårt Excellensseminarium kunde ge något rakt svar på frågan om vilka visioner de har för svensk forskning eller för den delen, Karolinska Institutet.

Så. Kanske är det dags för lite matchmaking inom akademin? Jag har börjat med en annons:

Finnes: svenska universitet och högskolor i varierande storlek med god potential att utvecklas.
Sökes: målmedvetna och visionära ledare, redo för rejäla utmaningar.
Om svar anhålles snarast!

Sofie Andersson

 

Ps. Under våren kommer Naturvetarna att genomföra en undersökning på temat akademiskt ledarskap. Vilka aspekter tycker du att vi borde belysa? Kommentera här eller maila direkt till mig sofie.andersson@naturvetarna.se

 

Share

Comments

  1. Pingback: Utan excellent utbildning ingen excellent forskningNaturvetarbloggen | Naturvetarbloggen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *