”Alla får möjlighet att göra sin röst hörd”

Jag har jobbat i lantbruksbranschen i snart 25 år och tillhört den grupp som alltid tackat nej till fackliga uppdrag. När valberedningen gång efter gång tålmodigt letat efter någon som kunde tänka sig att ställa upp, har jag legat lågt. Ann Christin Olsson, förtroendevald, gästbloggar idag om utmaningen att få fler att engagera sig fackligt på arbetsplatserna. 

Mina skäl att tacka nej har varit brist på tid och att det fackliga uppdraget verkat torrt och tråkigt. Det är i frågor som rör jordbruk och mjölkproduktion som jag har mitt brinnande intresse och engagemang.

Det är inte bara facket som kan ha svårt att få sina medlemmar att engagera sig. Det är samma problem för valberedningarna i lantbrukskooperationen och i ideella idrottsföreningar att locka till engagemang. Men för 1,5 år sedan valde jag ändå att ställa upp som förtroendevald i Akademikerföreningen på vårt företag. Det var i samband med en större omorganisation där Svensk Mjölk som jag jobbade för lades ner och vi var en grupp som skulle gå över till husdjursföreningen Växa Sverige. Då kändes det viktigt att vi som medarbetare skulle få göra vår röst hörd. Att ha tid eller inte blev underordnat, jag ville vara med och påverka!

Nu inser jag hur oinsatt jag tidigare varit i fackligt arbete. Naturvetarnas utbildningssatsning av förtroendevalda är positiv, men mer kunskap och information behövs även till alla medlemmar. Känns viktigt att alla har insikt i till exempel hur förhandlingsgången är. Innan kunde jag tillhöra de som gick och knorrade över att facket inte lyckats få igenom sin vilja i en fråga. Med den erfarenhet jag fått idag har jag en annan förståelse för hur förhandlingsgången är med lokala och centrala förhandlingar. När jag gick den fackliga grundkursen i mars, vilket gav många aha-upplevelser, var det någon som konstaterade: ”Det är skillnad på att tycka att man har rätt och att också få rätt”.

Vid omorganisationen kastades vi snabbt in i förhandlingar om inrangering av villkor och lokaliseringsort för personalen. Att mjölkinvägningen har minskat med 20 procent på 25 år i Sverige sätter sina spår i branschen. Vi har fått hantera tunga frågor i samband med att verksamheten ska anpassas till en krympande marknad. Ibland har vi drivit frågor ensamma, och ibland tillsammans med Unionen. Även om vi inte lyckas nå i mål i alla frågor, kan jag tycka att det i sig är en poäng att framföra vad vi från fackligt håll anser.

Vi är över 90 medlemmar utspridda i nästan hela Sverige i vår Akademikerförening och i början var jag fundersam över hur vi skulle kunna föra allas talan. Ett sätt är att vi i styrelsen är utspridda geografiskt över landet och har olika kompetenser. Ett annat att vi försöker fånga upp vad medlemmarna tycker genom att vi skickar ut korta webbenkäter som är anonyma och där alla får tycka till. Det kan vara en enda fråga, till exempel ”Vad tyckte du om årets lönesamtal?”. Det har varit en styrka att kunna visa att: ”Fyra av fem medlemmar tycker så här”. Det arbetssättet känns bra. Vi kan snabbt fånga upp medlemmarnas åsikt i en fråga och anpassa den linje vi ska driva. Det känns verkligen som påverkan från gräsrotsnivå – alla får möjlighet att göra sin röst hörd.

I vår bransch har det fusionerats mellan kooperativa föreningar, inte bara inom Sverige utan också internationellt. För några fusioner sedan satt jag i samma hus som vd och resten av företagsledningen. Det var lätt att vid en fikapaus diskutera en fråga med vd. För majoriteten av medarbetarna idag finns företagsledningen på en annan ort. Man känner inte ledningen personligen och det kan göra det svårare att ta steget att framföra en åsikt. När det är förhandling är vi en motpart till arbetsgivaren, men i övrigt ser jag att facket är en viktig samarbetspartner och ett bollplank. Inte minst viktigt i ett kunskapsföretag, där företaget är varken mer eller mindre än sina medarbetare. Facket har blivit en allt viktigare länk mellan medarbetare och företag under mina år. Erbjuds du möjligheten att vara med och påverka, ta chansen! Det är inte torrt och tråkigt att vara lokalt förtroendevald, utan spännande och utvecklande.

Ann-Christin-Olsson_80pxAnn Christin Olsson är husdjursagronom och fackligt förtroendevald på Växa Sverige. Hon har arbetat i husdjursorganisationen sedan 1989 och arbetar idag som reporter på facktidningarna Husdjur och Nötkött på Växa Sverige, som är ett rikstäckande rådgivnings- och serviceföretag som vänder sig främst till mjölk- och köttföretagare.

 

Share

Nutritionister kan skilja agnarna från vetet i kostdebatten

Nutrition engagerar och frustrerar många med ofta förvirrande budskap. Varför är det så? Vetenskapsjournalisten Gary Taubes krönika “Why Nutrition is so confusing“, publicerad i New York Times, är viktig och belyser flera svaga punkter i nutritionsvetenskapen, om än ur ett ofullständigt perspektiv. Nutritionisten Elisabeth Möller förklarar i sin gästblogg varför nutritionskompetensen blir alltmer viktig i den heta kostdebatten.

Det kryllar av hypoteser om vad vi ska äta för att må bra, där är jag och krönikans författare helt överens. Att testa hypoteser är själva grundbulten i vetenskapen, det är därför olyckligt att det inte finns resurser att utföra de ideala koststudier som krävs för att fastställa om nutritionshypoteser är ”sanna” eller inte. Långtidseffekter av kost är komplicerat att studera, och det finns även etiska aspekter som gör sådana teststudier än mer problematiska. Taubes menar att hypoteser inom nutrition tas för sanna fakta. Han har en viktig poäng i att vi måste vara ödmjuka med forskningens brister och tydliga med vilka slutsatser som kan eller inte kan dras utifrån de siffror som presenteras.

Vad jag däremot inte håller med Taubes om är främst tre saker: 1) att nutritionister skulle acceptera en lägre nivå av evidens för att ta något för sant; 2) att det stora antalet hypoteser inom nutrition enbart är av ondo; och 3) att skylla nutritionssamhället för att ha ”misslyckats” med att ge samhället pålitlig, entydig kunskap om vad som triggar fetma och diabetes.

Hypoteser ska självklart inte framställas som fakta så länge man inte vet med säkerhet att de är sanna. Men vem är det som gör feltolkningarna? Är det forskaren, myndighetsexperten, journalisten, eller individen själv?

Som nutritionsforskare har jag själv brottats med att dra slutsatser om samband mellan kost och cancer baserat på observationsstudier, väl medveten om både möjligheter och brister i denna typ av studier. Association är inte detsamma som orsakssamband. Jag är inte ensam om att känna frustration över att inte kunna genomföra de rigorösa studier som krävs för att testa nutritionshypotesers sanningshalt. Min uppfattning är dock att majoriteten nutritionsforskare försöker vara övertydliga med studiernas osäkerhet när de kommunicerar sin forskning. Vad jag vill poängtera är att nutritionsforskare definitivt inte accepterar en lägre nivå av vetenskapliga bevis för att presentera något som sant, som Taubes påstår.

Myndigheter baserar sina kostråd på vetenskapliga studier som sig bör, och jag litar på att de gör gedigna bedömningar utifrån det underlag som finns. Samtidigt är det positivt att andra, ibland motsatta hypoteser kommer upp till debatt i samhället. Kunskap förnyas, det har historien lärt oss.

Det finns givetvis också en fara i alla rykten om kost som florerar i media. Såklart att folk blir förvirrade när det basuneras ut motstridiga ”sanningar”, och gemene man börjar istället misstro allt vad nutritionssamhället säger. Det förvånar mig att Taubes inte nämner mediernas roll i feltolkandet och spridandet av hypoteser.

Här måste vi nutritionister, som de riktiga kostexperterna, ta vårt ansvar och sålla ut vad som är sanning respektive hypotes, eller vilka hypoteser som är mer eller mindre troliga. Nutritionister har en gedigen naturvetenskaplig grund, minst en 3-årig (ofta längre) akademisk utbildning i näringslära, till skillnad från självutnämnda s.k. ”kostexperter”. Nutritionister har alltså den kompetens som krävs för att göra objektiva bedömningar om graden av osäkerhet i den forskning som presenteras.

Att inte övertolka forskningsresultat är en central fråga inte bara inom nutrition utan inom alla forskningsområden. Det faktum att det är särskilt svårt att dra slutsatser inom just nutrition är bekymrande, men jag tycker inte det ska ses som ett misslyckande i nutritionssamhället. Det speglar snarare komplexiteten i hur maten faktiskt påverkar kropp och hälsa. Det finns visserligen grundfysiologiska förklaringar till hur kroppen reagerar på näring och kost, men det är en mäkta komplex apparat som delvis skiljer sig mellan individer. Det ligger i människans natur, särskilt hos oss naturvetare, att vilja förstå hur saker förhåller sig, men tänk om sanningen om kost är att det finns flera sanningar?

Vidare fokuserar Taubes på kost som den enda förklaringen till att vi ännu inte fått bukt med problemen med fetma och diabetes. I själva verket handlar det förstås om hela livsstilen som även innefattar stress, sömn, fysisk aktivitet etc. Jag påstår inte att maten inte spelar så stor roll, för det gör den! Men den måste ses i ett större sammanhang.  Dessutom handlar kostvanor inte bara om vad man äter, utan även hur man äter. Att ta en hamburgare i farten jämfört med att sitta i lugn och ro och äta samma hamburgare ger troligen inte samma effekter i kroppen.

Ytterligare en aspekt som Taubes inte nämner är den viktiga frågan: följer folk kostråden? Det räcker inte med kunskap om ”rätt” kostråd, det krävs beteendeförändringar också. Om man exempelvis anstränger sig för att äta fettsnålt men äter för mycket av annat, t.ex. snabba kolhydrater, så går man inte ner i vikt oavsett vad ”sanningen” säger om fettintag. Interventionsstudier visar dessutom gång på gång att de flesta av oss har svårt att hålla sig till en viss diet en längre tid. Här kan vi alltså inte bara skylla på nutritionsvetenskapen.

Läget må vara förvirrat i kostdebatten, men orsaken ligger på flera nivåer. Detta framhäver klart vikten av nutritionskompetens på flera håll i samhället. Det är vår skyldighet som nutritionister att ta vara på vår unika kompetens och skilja agnarna från vetet i kostdebatten!

Läs mer om vikten av nutritionskompetens i Naturvetarnas tidigare pressmeddelande ”Lyft fram de riktiga kostexperterna”. Jag vill också betona vikten av samarbete mellan olika yrkesgrupper med kostkompetens, som nutritionister, dietister och kostvetare.

elisabeth_mollerElisabeth Möller har en fil.mag. i nutrition och disputerade i medicinsk vetenskap vid Karolinska Institutet. Hon sitter i Nutritionistföreningens styrelse och praktiserar just nu på Naturvetarna med att kartlägga rekryterings- och kompetensbehov på naturvetares arbetsmarknad.

Nutritionistföreningen är en professionsförening inom Naturvetarna. Medlemmarna är nutritionister (=näringsfysiologer) med en universitetsutbildning i näringslära. Föreningen utgör ett nätverk för nutritionister samt arbetar för att marknadsföra nutritionskompetensen. www.nutritionistforeningen.se

Share

Minska glappet mellan akademi och samhälle

Sverige behöver mer dialog och samverkan mellan forskare och det omgivande samhället. Det är en förutsättning för att möta de stora framtidsutmaningar som världen står inför. Det skriver Klas-Herman Lundgren, projektledare och kommunikationsstrateg på Vetenskap & Allmänhet.

Jag jobbar med dialogen och kunskapsflödet mellan forskning och samhälle – det som ofta kallas samverkan. Jag tror att de flesta håller med om att samverkan är viktigt, och nog är ordet ett välanvänt så kallat buzz-word både under Almedalsveckan och i den forskningspolitiska världen. Ingen är emot att lärosäten och forskare ska samverka med resten av samhället. Samtidigt är arbetet med samverkan ofta inte något som är meriterande för forskare och det ger inte heller extra forskningspengar. Därför blir samverkan alltför ofta bortprioriterat en stressad forskarvardag.

Denna vecka släppte vi på Vetenskap & Allmänhet vår årliga undersökning om allmänhetens syn på forskning och forskare, VA-barometern. Förtroendet för forskning vid lärosäten når rekordnivåer. 89 procent har stort eller mycket stort förtroende för forskare vid universitet och högskolor. Samtidigt visar våra årliga mätningar att förtroende för forskning är lättrörligt och inte nödvändigtvis måste bestå. Svenskarna är inte heller okritiska utan hyser en del farhågor. Bland annat anser de flesta att forskare som använder sig av dataregister i sin forskning bör ha vissa restriktioner och många litar inte helt på nyheter om forskning som presenteras i media. Många menar också att forskare ofta tycker olika i viktiga frågor.

Att arbetet med samverkan nedprioriteras riskerar att medföra stora problem på lång sikt. Världen står inför en rad kolossala utmaningar inom områden som klimat, energi och hälsa liksom inför behovet att skapa inkluderande och hållbara samhällen. För att klara detta behövs forskning. Men resultaten som tas fram måste också spridas och komma till användning. För att lösa utmaningarna krävs i regel kostsamma och långsiktiga satsningar, god förankring hos väljare och beslutsfattare, och ibland till och med medborgarnas aktiva hjälp.

Forskare och samhälle kan lära sig av varandra via en bred samverkan och dialog. Forskarna kan bidra med sin kunskap till förståelse, diskussion och analys av olika fenomen i samhället. Det gynnar demokratin, stärker regioners utveckling, inspirerar unga och ger forskningsresultat större möjlighet att nå användning i samhället. Samtidigt kan även forskarna få nya perspektiv. Många forskare skulle också vilja få mer intryck från omvärlden, delta i samhällsdebatten och berätta om sina resultat. Men då måste de få stöd och resurser som ger dem bra förutsättningar för detta.

Därför behövs en tydlig politik och ekonomiska resurser som kan stärka arbetet med samverkan. Just nu pågår ett regeringsuppdrag vid innovationsmyndigheten VINNOVA som ska utveckla förslag till ett system för att fördela pengar till forskning utifrån bland annat samverkan. Om de lyckas att väga in uppgiften i sin helhet kan ett sådant system ge mycket positiva effekter. Men då behöver alla aspekter av samverkansuppgiften vägas in – annars kommer det att slå fel.

Sammanfattningsvis har vi ett högt förtroende för forskning i Sverige och det är tydligt att vi är villiga att satsa pengar på forskning. Samtidigt visar mätningen på vikten av att forskare deltar i dialogen om vad forskningen syftar till och hur den genomförs. Här blir de stora samhällsutmaningarna och debatten om registerbaserad forskning kopplad till den personliga integriteten tydliga exempel på vikten av dialog mellan forskare och allmänhet.

Samverkansuppgiften är för viktig för vårt samhälle för att låta den bero av enskilda eldsjälars engagemang. Den måste bli en självklar och integrerad del i forskarnas vardag!

KlasHermanLundgren_80pxKlas-Herman Lundgren är projektledare och kommunikationsstrateg på Vetenskap & Allmänhet.

Vetenskap & Allmänhet, VA, främjar dialog och öppenhet mellan allmänhet – särskilt unga – och forskare. Föreningen arbetar för att åstadkomma samtal i nya former om forskning. VA utvecklar också ny kunskap om samspelet forskning – samhälle genom opinionsundersökningar och studier. Medlemmar är ett 80-tal organisationer, myndigheter, företag och föreningar. Dessutom finns individuella medlemmar. Se även www.v-a.se

Share

Matens pris!

Hur vi producerar maten på vår jord och hur marken bäst används är centrala delar av en agronoms kompetens. Hur vi löser dessa utmaningar i framtiden menar de allra flesta forskare är ödesfrågor. I denna gästblogg tar Sofia Strandberg, ordförande för Agronomförbundet, tillfället i akt att ta upp några exempel på varför agronomers utbildning och kompetens är något att bevara, utveckla och förvalta väl.

Exemplen kommer från Agronomdagen 2013, som hölls den 30 nov på Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin (KSLA) i Stockholm. Temat var ”Matens pris” och Agronomförbundet anordnade i år dagen i samarbete med Naturvetana, SLU och KSLA. Vi som var där bjöds på fem korta, men väldigt inspirerande föreläsningar på temat.

Carolina von Schantz (med examen från SLU) berättade om hur TetraLaval med hjälp av ett projekt i Bangladesh utbildat mindre mjölkproducenter i hur de, med små medel, kunde förbättra kornas välfärd och därmed på kort tid öka avkastningen med 80 procent! Producenterna kunde med bättre utrustning sälja mer mjölk till bättre kvalitet och på så vis få mer pengar att handla annan mat till familjen. Kunskapen om hur djurs välfärd kan optimeras för bästa produktion och hur livsmedlen sedan tas om hand på bästa sätt är precis de kunskaperna en agronom kan bidra med.

Vidare talade Patrik Holm Thisner, kvalitets- och inköpsdirektör på McDonalds samt agronom, om hur McDonalds vill ta ansvar från jord till bord och stimulera en ökad nötköttsproduktion i Sverige. Kan de svenska producenterna producera livsmedel med jämn god kvalitet är McDonalds gärna en kund. Kunskaperna om hur vi i Sverige kan odla grönsaker, spannmål och föda upp djur med jämn hög kvalité är också precis de kunskaper en agronom besitter.

En agronom som använder sina kunskaper för att motivera lantbrukare att använda sin mark på bästa sätt är Camilla Persson, som arbetar som växtodlingrådgivare på HIR Malmöhus. Camilla berättade om hur hon i sitt arbete får varje enskild växtodlare att vilja bli bättre och hävdade också bestämt att ”de gnälliga bönderna är utrotningshotade”. De bönder det går bra för, är de som är lösningsorienterade, som ser potentialen i sitt företag och har en vilja att utvecklas. Vilket inte skiljer sig från någon annan bransch skulle jag tro.

Cecilia Mark-Herbert är agronom och forskar inom marknadsföring och management på SLU. Cecilia berättade om hur man på bästa sätt kommunicerar värdet av en livsmedelsprodukt och vad det är konsumenten vill betala för. Som agronom har man en förståelse för hela livsmedelskedjan och kunskapen om hur mervärden kan kommuniceras på ett trovärdigt sätt. Den grundläggande kunskapen är en förutsättning för att produkterna långsiktigt ska kunna vara attraktiva, kunna säljas till rätt pris och generera en lönsamhet för de som producerar maten.

Så frågan är väl inte om en agronoms kompetens behövs i framtiden, utan snarare att utbildningen fortsatt håller en hög nivå och följer med i den samhällsutveckling som är. På detta sätt kan det utbildas agronomer som är attraktiva på arbetsmarknaden och goda ambassadörer för en kunskap som behövs.

Sofia-Strandberg_80pxSofia Strandberg är agronom med inriktning husdjur och ordförande för Agronomförbundet. Sofia arbetar med affärsutveckling och kommunikation på Sigill Kvalitetssystem AB.

 

Agronomförbundet är en professionsförening inom Naturvetarna. Agronomförbundet arbetar främst med kontaktnätet inom agronomkåren, utbildningsfrågor, samt marknadsföring av agronomernas kompetens. Vi verkar genom medverkan på agronomrelaterade seminarier och möten, är remissinstans för frågor om agronomutbildningen och i diskussion med SLU. Varje år delar vi ut priset Årets agronom, Sven Johan Perssons arbetsmiljöstipendium och stipendier ur Axel Adlers fond. Yrkestiteln agronom erhålls efter 4,5 års studier vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) på Ultuna, Uppsala. I Sverige förekommer fem inriktningar; ekonomi, husdjur, landsbygdsutveckling, livsmedel och mark/växt.

Följ oss gärna på Facebook: www.facebook.com/Agronomforbundet

Share

Checklista vid ohälsosamma matvanor

Det talas om ett paradigmskifte inom hälso- och sjukvården, vilket välkomnas av många, inte minst dietister. Tiden är mogen att fokusera på sjukdomsförebyggande metoder och hälsofrämjande förhållningssätt. Vi dietister hoppas på att den sedan länge utlovade ljusnande framtiden nu äntligen är här, menar Maria Franzén för Dietisternas Riskförbund.

Färska nordiska näringsrekommendationer för vad som är hälsosamma matvanor – check. Nationella riktlinjer för hur vi bäst ska stötta individen till att förändra ohälsosamma levnadsvanor – check. Således, ”det här är ohälsosamma matvanor och så här förändrar vi dem” – check. En checklista att bara bocka av? Är det möjligt? Nej, så enkelt är det inte, inser de flesta. Hur ska vi bäst samverka inom hälso- och sjukvården för att optimera effekten av dessa nyvunna kraftfulla verktyg?

Varje människa äger sina matvanor. En människas matvanor är något högst personligt och i mångt och mycket knutet till hennes identitet, vilket bidrar till att kostrådgivning är en särskilt utmanande uppgift. Kostrådgivning kan lätt uppfattas som integritetskränkande och skambeläggande. Om vi som hälso- och sjukvårdspersonal kräver alltför stor förändring av individen blir effekten lätt den motsatta. Vad som är en alltför stor förändring kan bara den enskilde individen själv avgöra.

När det gäller matvanor hos exempelvis äldre och svårt sjuka patienter, kan flera faktorer bidra till minskad matlust och ett för lågt energiintag, vilket ökar risken för näringsbrist och undernäring. Dessa patientgrupper bör genomgå screening för undernäring, och det eventuella efterföljande kvalificerade rådgivande samtalet bör anpassas efter deras behov.

Matvanor och livsmedelsval är komplext och en förändring kan se ut på olika sätt. För många sjukdomstillstånd är Livsmedelsverkets generella råd inte förenliga med sjukdomsanpassade råd. Dietisten har den spetskompetens som patienterna behöver få tillgång till för att en individanpassad optimal kost- och nutritionsbehandling ska kunna säkerställas.

Alla professioner inom hälso- och sjukvården kan vara involverade i arbetet med hälsosamma matvanor. Läkaren tar upp frågan och lyfter matvanornas betydelse för hälsan. Sköterskan kan ge generella råd om hälsosam mat i enklare fall. Tydliga rutiner måste utarbetas för när det är aktuellt att remittera vidare till dietist för ett kvalificerat rådgivande samtal. Möjligheten till en kontinuerlig kontakt med en och samma dietist är av stor värde för att kunna skapa en allians med individen för bästa resultat.

Ett hälsofrämjande samtal stödjer individens möjlighet att öka kontrollen över sin egen hälsa och den egna hälsan. Samtalet utformas som en stödjande dialog, som utgår från patientens egen upplevelse och tar hänsyn till patientens motivation till förändring. Hälso- och sjukvårdspersonalens roll i ett sådant samtal är främst att ge patienten kunskap, verktyg och stöd i den form som efterfrågas.

Dietistens uppgift är att omsätta den vetenskapliga evidensen om sambandet mellan mat och hälsa, samt mat vid olika sjukdomstillstånd, till konkreta råd om livsmedelsval för enskilda patienter eller grupper av befolkningen.

DRFs ståndpunkt är att det är dietisten som besitter den självklara kompetensen för att bedriva kvalificerat rådgivande samtal om hälsosamma matvanor, särskilt då det gäller personer som har sjukdomar där hänsyn behöver tas till nutritionen i övrigt. Det är också DRFs ståndpunkt att dietister ska samverka med övriga professioner, för att så många som möjligt ska få tillgång till bra stöd för att förbättra sina matvanor.

Argumentet att vi dietister är alltför få, för att räcka till för att hålla de kvalificerade rådgivande samtalen som förordas vid ohälsosamma matvanor håller inte. Dietister finns det relativt gott om, det är dietisttjänsterna som fortfarande år 2013 är alltför få. Kommer den ljusnande framtiden 2014, då vi kan checka av att tillgång till dietistkompetens är en självklarhet?

Maria-Franzen_80pxMaria Franzén är leg dietist och projektledare för Dietisternas Riksförbunds projekt Dietisters samtal om levnadsvanor.

Dietisternas Riksförbund (DRF) är en professionsförening inom Naturvetarna. Medlemmarna är legitimerade och har en universitetsutbildning med huvudinriktning på näringslära och nutrition. Av DRF:s drygt 1200 medlemmar arbetar de flesta inom sluten- och öppenvård samt kommunal äldreomsorg, med prevention och behandling av nutritionsrelaterade problem samt undervisning av personal. Dietister arbetar också inom folkhälsa och friskvård samt för olika
livsmedels- och läkemedelsföretag.
www.drf.nu

Share