Att byta ut en gammal käpphäst.

Ibland är det bra att bli ifrågasatt – särskilt när det sådant man tar för givet. Visst kan det kännas obehagligt – man vill ju ogärna att det man håller för sant, ens käpphästar – ska isa sig vara fel. Men ifrågasättandet kan ju faktiskt leda till att man blir stärkt snarare än stjälpt i sin övertygelse.

När jag läste Louise Bringselius debattartikel i Curie förra veckan blev jag först irriterad. Bringselius hävdar att politikers och andras vurmande på forskarmobilitet saknar stöd och att det, tvärtemot vad den forskningspolitiska debatten ger sken av, faktiskt finns både nackdelar och faror med rörlighet. Det är långt ifrån självklart att rörlighet faktiskt leder till alla de gynnsamma effekter för både forskare och forskning som de flesta är så övertygade om. Min spontana reaktion var ett typiskt fall av ”rör inte min sanning” och jag ville avfärda artikeln. Men efter att ha funderat en stund insåg jag att Bringselius pekar på något fullständigt fundamentalt om vi överhuvudtaget ska komma vidare, nämligen den delikata frågan om varför vi tror på rörlighet. Som jag ser det är det egentligen rätt enkelt. Förutom att det underlättar att realisera vetenskapens mest grundläggande princip – den om att ingenting nånsin är för alltid sant utan alltid måste prövas och omvärderas – så handlar det om att rörlighet möjliggör sådant som vi vet leder till bättre forskning. Allt tyder på att kreativa miljöer lättast uppstår när olika personer och verksamheter samverkar; utbytet av idéer och perspektiv skapar helt enkelt kreativitet. (Varför vi behöver idéer utifrån beskrivs mycket bra av Jan Carlstedt-Duke på dagens debattsida i Curie.)

Så jag skrev en replik där jag utvecklar varför Naturvetarna tror att mobilitet behövs och tänkte att det var det. Men så igår satt jag på den workshop om forskarmobilitet som Vetenskapsrådet (VR) och Sveriges Universitets- och högskoleförbund (SUHF) arrangerade och fann mig själv tvingad att fundera ett varv till. Tron på mobilitet bygger ju som bekant till stor del på ett antagande om att rörlighet leder till bättre forskning. Men, visar det sig, det finns en del problem med det här antagandet. Stina Gerdes Barriere på Vetenskapsrådet har undersökt sambandet mellan hur rörlig en forskare är och hur väl hon/han presenterar (mätt i antal publiceringar i internationella tidskrifter). Intressant nog visar det sig att kopplingen mellan mobilitet och prestation endast gäller i forskningens extremgrupper, dvs. för de särskilt framstående eller mediokra forskarna. Väldigt framstående forskare tenderar att vara mycket rörliga och tvärtom, de mediokra mycket orörliga. För den stora majoriteten forskare, ”mellanskiktet”, går emellertid inget tydligt samband mellan rörlighet och prestation att uppmäta.

Detta leder till två frågor. Den ena är vari kausaliteten egentligen ligger. Är de framstående forskarna framstående för att de rör på sig, eller är det så att framstående forskare är mer benägna att röra på sig? Båda svaren är lika möjliga. Den andra gäller vilka slutsatser vi bör dra av resultatet. Betyder det att vi bör sluta att bekymra oss om svenska forskares låga rörlighet?

Nja. Först och främst går det ju varken att veta hur utvecklingen sett ut utan att forskarna ifråga rört på sig. I teorin skulle ju prestationerna ha kunnat vara ännu sämre… Dessutom har Barriere har bara mätt effekten för enskilda forskare. Analysen säger med andra ord ingenting om hur rörligheten påverkat forskningen ur ett mer generellt perspektiv. Hur har forskningsfältet påverkats av att nya konstellationer uppstått?  Vad har det betytt för den mottagande forskargruppen att få in en ny person med nya perspektiv? Och omvänt, vad har det betytt för den forskargrupp som den rörlige forskaren lämnat? Men oavsett om dessa korrigeringar av mätteknik skulle ändra (den uppmätta) effekten av rörlighet eller ej så sänder VR:s studie en viktig signal om hur viktigt det är att våga testa sina övertygelser.

För min del har de senaste dagarnas (något obekväma, det medges), ifrågasättande av mobilitet-är-bra-sanningen inte inneburit att jag lagt den på hyllan. Tvärtom. Jag tror (fortfarande) att rörlighet är fullständigt fundamental, både för att forskningen ska fortsätta att utvecklas och för att svensk forskning ska kunna bidra till det internationella forskningssamtalet. Men kanske; en viss nyansering. Rörlighet, absolut. Men rörlighet måste inte vara att spendera x antal år utomlands på en  post docs, sabbatical eller gästprofessur. Det kan lika gärna vara att delta vid internationella konferenser, att ha seminarier via Skype etc. Poängen är att det är målet – att skapa plattformer för kreativitet – som måste styra valet av medel.

Gårdagens mobilitetsworkshop handlade om hindren och instrumenten för rörlighet; knappt något fokus låg på frågan om varför. När vi avslutade hade perspektiven skiftat. Och jag tänker att det är just denna perspektivskiftning som var det absolut viktigaste resultatet av dagen: nämligen att även buzz wordet mobilitet måste ifrågasättas.

Sofie Andersson

Share

Comments

  1. Sofie Andersson Inläggsförfattare

    Lars! Tack för din kommentar. Givetvis har du rätt i att värdet av rörlighet handlar om betydligt mer än ”det strikt vetenskapliga” – inte minst om ökad relevans i utbildningen. Det är därför riktigt att skypeseminarier, gästföreläsningar etc. aldrig kan ersätta det personliga mötet. Som komplement till universitetens traditionella former och strukturer för forskning och utbildning tror jag dock att det är jättebra. Mvh, Sofie Andersson, Naturvetarna

  2. Lars Öhrström

    Finns mycket att säga om detta som uppenbarligen inta har sagts, intressant.

    Jag skulle t.ex. vilja hävda att om ”ut-och-invandrarna” och ”hemmasittarna” publicerar lika mycket så är det ett mycket starkt argument för att rörlighet är nyttig. För de som inte gått igenom processen kan jag tala om att bara flyttarna, bostadsökande, anpassning, byråkrati (både på ut och inresan) och anpassning till en ny forskningskultur, som kanske varken i utlandet eller i Sverige är tillrättalagd för utifrån kommande personers behov, tar mycket tid och kraft. Sedan byter man troligen inriktning något på båda resorna, det är en av poängerna, vilket innebär att man kan bli ett ”oskrivet blad” bland kollegorna i området. Istället för att vara någon som kanske publicerat 3-4 artiklar och arbetat upp ett nätverk genom internationella konferenser (eller använder sin handledares) börjar man lite om från början.

    Som om detta inte vore nog lämnar man troligen halvfärdiga arbeten och obearbetade data efter sig på båda ställena. Det kan vara mycket svårt att få dessa resultat publicerade utan tillgång till vare sig apparatur, primärdata eller f.d. chefer och medarbetare att diskutera med.

    Å andra sidan så kan man förvänta sig en hög produktivitet av en nydisputerad doktor som fortsätter på samma plats och i samma fotspår. Jag själv har aldrig haft några doktorer som stannat kvar, jag tycker ju inte de ska göra det, men jag inser ju hur mycket mer vi skulle kunnat publicera om jag behållit dem några år till.

    Och ändå publicerar man alltså lika mycket!

    Sedan är ju inte det strikt vetenskapliga allt vi vill komma åt med internationaliseringen, det ska man komma ihåg. Det är därför det inte räcker att ”att delta vid internationella konferenser, att ha seminarier via Skype etc.”. Det är så mycket man aldrig ser då och, skulle jag vilja påstå, inte heller vid någon månads ”sabbatical”. Samspelet mellan handledare och doktorander, hur sköts teknisk och administrativ service, hur fungerar undervisning och examination, hur är forskningsfinansieringen upplagd, vad har man för villkor som nybliven forskare, hur är avdelningarna organiserade, vem eller vilka bestämmer och hur? Listan kan göras lång och det är alla värdefulla erfarenheter att ta med sig både i sin egen verksamhet och när man sedan som lite äldre tar del av att organisera och administrera på sin egen högskola. Inget av detta kommer man åt genom att ta en öl med en trevlig utrikisk kollega under en konferens.

    Sedan finns det en tredje aspekt. Om vi nu tänker oss att vi inte premierar postdoktorsvistelser utomlands m.m. hur bra går det då för de som ändå dristar sig att flytta på sig eller som rekryteras utifrån? De kommer till avdelningar som består av någon eller några äldre professorer och yngre docenter och lektorer som samtliga disputerat för dessa mer seniora fakultetsmedlemmar. Kanske vi skulle ta in ett expertutlåtande från personer som kan något om gruppdynamik? Förutom det uppenbara att ingen annan någonsin frågat var X har sitt kontor, vem som sköter Y-apparaturen och vem personen är som vid introduktionen för ny personal presenterar sig som ”ja, ni vet ju alla vem jag är så jag behöver ju inte presentera mig”.

    Lars Öhrström, utvandrad 1993, invandrad 1995,

  3. Anonymdoktorand

    Sådana här inlägg får mig att glädjas över att vara medlem i Naturvetarna.
    ”Rörlighet, absolut. Men rörlighet måste inte vara att spendera x antal år utomlands på en post docs, sabbatical eller gästprofessur. Det kan lika gärna vara att delta vid internationella konferenser, att ha seminarier via Skype etc.” – Det är exakt det som jag har försökt framföra på min arbetsplats, men som jag fått noll gehör från hos professorerna. Skönt att ha ett fack där alla inte tänker statiskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *